Surfpopen lever! Och det trettiotvå år efter Dick Dales “Let’s Go Trippin'”. Självklart handlar det fortfarande om glada texter och en evig high school-ungdom. Men någonting har hänt…
John Blair (författare till två standardverk om surf- och hot rod-musik samt ledare för det obskyra instrumentalgänget Jon And The Nightriders) konstaterar förvånat att surfbanden i dag kommer från Australien, England, Tyskland — och så Daytonas från… Märsta, Sweden!
— Det gäller att ha rätt prylar. Utan gamla Fender-gitarrer och Fender-stärkare med full reverb går det inte att spela låtar som Surfaris “Wipe Out”.
Säger Lars Kjellén, femmannabandets sångare och gitarrist. I tio år stod han och harvade punk och garage; startade garageexporten Stomachmouths och därefter Livingstones. Men surf har han alltid gillat.
— Ja, det förträngde jag under punken, även om jag såg Barracudas spela förband till Clash i London 1978.
Från ord till handling dröjde det till 1989. Sedan dess är det beigefärgade brallor, chelsea boots och bensinmacksskjortor som gäller. Surfbröder har han hittat i Jerk Fjellgren (trummor), Klas Fjellgren (gitarr) och Lars Lindberg (bas). Organisten Patrik Hammarsten är den siste in i gänget.
Faktum är att Lars och Klas tillhör de få surfpoppare som verkligen utövat surfsporten. Och det med framgång! Det har blivit ett och annat besök till franska kustens vågor…
— En otroligt svår sport, kommenterar Lars. Är man ingen atlet är det lika bra att lägga av på en gång. Och jag som inte ens kan simma…
Debut-CD:n “Ready Set Go” på egna bolaget Sunlight Records (bör vara ute när ni läser detta) visar att uret verkligen stannat kring 1964 för Daytonas. Fast det är inte hela sanningen.
— Allt som kan förknippas med gubbrock och nostalgi ska man passa sig jävligt noga för, påpekar Lars. De som gillar den här musiken är ju fyrtio bast! Vi vill göra något för en yngre publik, kännas nya och fräscha trots att vi eftersträvar ett gammalt sound.
Ramones-flirtar är förbjudna, och surfingsporten blir det “jävligt tjatigt att sjunga om i längden”. I stället lutar sig Daytonas mot den klassiska hot rod-varianten (surfmusik med biltexter).
Daytona Beach? Just det, till och med gruppnamnet antyder fart och fläkt, som den gamla racerbanan i Florida. Hot rod blev verkligen surfbandens finurliga drag när vågen höll på att ebba ut av Beatles-nojan 1964.
För på sätt och vis förstörde väl Beatles den uramerikanska surfen?
— Hmm, jag skulle hellre säga att det är surfen som består, säger Lars eftertänksamt. Beatles var det första jag lyssnade på, även om Beach Boys är tio gånger bättre (what?! JL). Beatles har man hört för mycket. Det kommer en ny våg vart tredje år.
Surf/hot rod i all ära. På skiva bjuder Daytonas också på Mexiko-kryddat, som organistens “Baked Beans & Chicken”, eller Farfisa-spänning som i TV-deckartemat “Hawaii Five-0”.
Live smyger sig däremot en och annan Bobby Fuller-låt in…
— “I Fought The Law” passade när Clash körde den i punktappning och Stray Cats som rockabilly. Den känns rätt i alla stilar, förklarar Lars.
— Däremot finns det vissa surflåtar vi aldrig kommer att spela. Det skulle bli patetiskt att köra “Surf City” som tjugo andra band redan gjort. För att inte tala om “Pipeline”…
Vän av ordning undrar då: är inte detta bara något för “the die-hard fans”? Är inte Trashmen och Ventures begravna sedan länge? De svenska skivbolagens olyckskorpar har kraxat hånfullt åt projektet. Men Lars verkar obeveklig:
— Vad då, vi gillar surf. Jag ställer mig inte och spelar något som jag inte gillar!
Bära eller brista alltså. Här kommer en helgjuten surfplatta från Märsta 1993, inspelad på nära nog två futtiga helger. Och det med glimten i ögat.
Surf ska vara roligt. Man ska skratta åt surftexter. Eller för att citera John Blair, sleeve notes-skribent på Daytonas debutverk:

“It’s all here; the fun music, the simple melodies, a splashy reverb surf sound, happy lyrics and a danceable beat…”

Det räcker långt i popsammanhang.