A West Side Fabrication är troligtvis mest känt för den magnifika trippel superpopband de varit med och odlat fram; Popsicle, Wannadies och This Perfect Day. Men det finns fler guldkorn i bolagets katalog, och nu tar en ny generation över i Skellefteå, med namn som Stardog, Hardy Nilsson och A Shrine.
Som många andra små skivbolag föddes West Side ur drömmen om att få ge ut en egen skiva. Gruppen i det här fallet hette West European Politics och dess driftige ledare Jocke Wallström. Från den blygsamma starten med en kassett och en sjutumssingel med det egna bandet runt årsskiftet 1986-87 är West Side nu uppe i en imponerande katalog om över femtio produktioner. SA tog ett snack med Skellefteås Greg Shaw.

Själva grundidén med West Side var att ge ut era egna grejer. I början hade du kanske inte så mycket tankar på att ge ut annat också?
— Nej, men det kom jäkligt fort in i bilden, berättar Jocke. Vi var sammankopplade lite grand med Musikfabriken, den lokala musikföreningen. Där fanns det ju flera andra band, så vi gav ut en samlingskassett med dem nästan på en gång. Sedan gjorde vi tre singlar i stort sett samtidigt 1988, det var vi, Genre Hippy och This Perfect Day, och sedan var hela karusellen i gång!
Första gången vi uppmärksammade West Side var just i och med sistnämnda två singlar, som recenserades i SA #2, hösten 1988. “Nästan ett utropstecken i sin kommersiella popkostym av brittiskt snitt”, skrev Terry om TPD, medan Genre Hippy (numera Popsicle!) avfärdades med “intentionerna finns, det slipade soundet likaså, men det händer inte så mycket”.
Under årens lopp har vi haft anledning att återkomma till West Side många gånger. Främst med recensioner förstås, men också med artiklar om bland andra Wannadies (#6), This Perfect Day (#9), Mary•Go•Round (!) (#10) och nu senast Stardog och Pleasurehouse.
Men bolagsnamnet har alltid varit något av en gåta — nu kan det äntligen avslöjas var det kommer ifrån:
— Jag och Jörgen Dahlqvist, som driver bolaget med mig, har alltid varit intresserade av roliga fraser. Det här fick vi från ett amerikanskt talesätt som betyder att något är av inhemsk tillverkning, till skillnad från kvalitetsgrejerna från Japan och främst Tyskland. “This is a west side fabrication” betyder helt enkelt att något är skräp, så det tyckte vi var ett lämpligt namn på vårt bolag!
Det är sådant som kallas hälsosamt anspråkslös attityd…

En av de dummaste frågor vi på SA ständigt brukar få är “varför gör ni en poptidning i Norrköping?”. Tja, troligtvis för att vi bor här, eller hur? Vår andra tanke efter att vi fått idén om att starta en tidning var naturligtvis inte att vi genast måste flytta till Stockholm för att kunna göra det… Därför frågar jag inte Jocke varför han driver ett skivbolag i Skellefteå, men däremot om han tror att det finns en speciellt bra grogrund för pop och rock där. Eller kan det rentav vara så enkelt att man skulle kunna starta upp var som helst i Sverige och det skulle visa sig att det finns bra band överallt?
— Jag tror nog att man skulle kunna starta ett skivbolag på väldigt många ställen i Sverige och det skulle bli bra. Men det som är viktigt är personerna bakom, de som ska ta fram det som gäller. Och då måste man ha ett genuint musikintresse och alltid hänga med i utvecklingen. Själv har jag alltid varit så otroligt intresserad av musik, av att följa med vad som händer, och det är det viktigaste av allt.
— Men det är klart att Musikfabriken betytt väldigt mycket för musiklivet i övre Norrland. Genre Hippy (från Piteå, 8 mil bort), till exempel, och snubbarna i Bear Quartet (Luleå, 13), de hängde ju alltid här. Finns det en stark drivkraft kan man förverkliga mycket. Och då sökte sig många hit…
Så sant som det är sagt. Finns det en stark man (eller kvinna) som har idéer och orkar jobba med dem, då kan man göra nästan vad som helst, oavsett var det är någonstans.
— Sedan är det ju faktiskt sant som de säger, skrattar Jocke, att det inte finns så mycket annat att göra här. Det är väl både styrkan och svagheten med Skellefteå, att är man inte idrottsintresserad eller religiös, då måste man starta ett rockband! (Om man inte, som Jocke, är en stor naturvän, med fiske och fågelskådning högt på intresselistan!)

Med undantag för Jockes eget gothinfluerade band har utgivningarna på West Side nästan alltid haft en stark popprägel; band som TPD, Wannadies, Mary•Go•Round, Livingstone, Holger Danske, Send No Flowers, Cod Lovers, etc. Men på sistone har lite elakare tongångar börjat göra sig hörda från bolaget, tuffare gäng typ Blithe, Bear Quartet och Stardog, som är mer influerade av Sonic Youth, Dinosaur Jr, My Bloody Valentine och Nirvana än brittisk wimppop. Är det en trend som kommer att fortsätta?
— Ja, det blir mer och mer gitarrbaserat nu. Det är A Shrine, Bear Quartet, och så vidare. Snällpopen försvinner från oss… Men man vet ju inte — jag är så krass så jag säger att man vet inte vart vindarna blåser nästa gång. Jag lever i den här världen nu och får influenser från alla håll hela tiden. Just nu tycker jag Superchunk och liknande grupper är bäst — då vill jag hitta sådana band i Sverige.

I den vid det här laget ganska omfattande produktionen är det naturligtvis vissa nummer som betytt speciellt mycket för bolaget som sådant, för det sätt på vilket det uppfattas av publik och media, etc. Vilka minns Jocke bäst ur den här synvinkeln?
Svaret kommer utan tvekan:
— Promokassetten och mini-CD:n med Popsicle. Det var ett djävulskt lyft. Plus Mindre Modigas första LP. När vi släppte den var det något helt nytt för oss. Först sålde den ingenting, men sedan började den pluggas i radion så in i bomben, hamnade på playlists och så, och helt plötsligt började vi sälja skivor — det hade vi aldrig gjort tidigare! Och vi får naturligtvis inte glömma “Smile”-grejen…
Sjutummaren “Smile” (mer känd som “The Beast Cures The Lover”) med Wannadies, ja. Den första utgåva på West Side som fick rejält med uppmärksamhet. Som betydde att bandet försvann från etiketten lika snabbt som det kommit…
— Då var vi så jävla dumma att vi inte hade papper på någonting, säger Jocke och låter fortfarande upprörd vid minnet. Sedan stod jag med skägget i brevlådan och tyckte det var synd om oss (skrattar till).
Nå, Wannadies var inte det sista band West Side “förlorat”; TPD och Popsicle nämndes redan i ingressen. Har det känts bittert att leta upp talanger och sedan se dem försvinna till andra bolag?
— Ja, Wannadies var bittert, på det sätt de försvann. Men TPD var tvunget, annars hade det aldrig blivit någon skiva. De vägrade släppa det som fanns och ville spela in mer, och det hade vi inga ekonomiska resurser till. Och Popsicle var helt OK, för vi fick del i deras framtid och allting. (Med vilket menas att Jockes musikförlag, Tambourine Songs, behållit förlagsrättigheterna till gruppens kompositioner.)
Men numera är all eventuell förbittring borta, och Jocke har bra kontakt med alla tre band han “losat”.
— Med Wannadies var det kyligt en gång i tiden, det var det. Men det är ju länge sedan det där hände, 1989. Med TPD var det aldrig någon bitterhet och definitivt inte med Popsicle.
Sedan hör det förstås till saken att med Wannadies var det bara tack och adjö, medan TPD- och Popsicle-affärerna inneburit vissa ekonomiska fördelar för West Side…
— Framför allt Popsicle-dealen har varit väldigt bra för oss. Jag kan säga helt krasst att tack vare den gick vi med vinst för första gången någonsin förra året.
Om man ser på saker ur en lite annan synvinkel, nämligen vilka produktioner Jocke själv känt sig personligen mest nöjd med, vilka framhåller han då?
— Det måste jag säga att det är nya Bear Quartet. Plus “Template” förstås. Det finns vissa grejer på den som jag tycker med lätthet hade platsat på “Lacquer”. Dessutom har den sålt bäst av alla skivor vi givit ut.
Själv anser jag att några av huvudnumren i West Sides omfångsrika katalog utgörs av “Smile” (förstås), TPD:s tre singlar, Popsicle självklart, Pleasurehouses mini-CD, men också vackra och underskattade “Learning French” med Send No Flowers från Linköping. Sedan tycker nog jag, till skillnad från många andra kritiker, att Mindre Modiga Män bitvis gjort alldeles lysande docentpop…

West Side startade som ett renodlat vinylbolag, men nu är det andra tider… Den sista vinylplatta som släpptes — och rimligen kommer att släppas — var sommarsurfsingeln “Bumble Bee” med Stockholms-bandet The Bugs. Men det var, visar det sig, en specialdeal, i så måtto att Jocke fick helt färdiga singlar levererade från bandet, då MD vägrade att släppa in några nya producenter just då. Det enda som behövde göras var att ge plattan ett West Side-nummer.
Annars är Jocke helnöjd med att leva i CD-världen:
— Det är en otroligt bekväm grej, mycket enklare att paketera och så. Billigare att frakta också.

Ett tag fanns det två “stora” indiepopbolag i Sverige, West Side och så Ceilidh Productions i Norrköping. Medan det förstnämnda gått från klarhet till klarhet har det andra levt en tynande tillvaro på sistone. Hur som helst så föreföll det länge som det var en liten kamp mellan de här två bolagen om vissa band. Ceilidh skulle egentligen ge ut Bear Quartets första skiva, West Side “norpade” Cod Lovers och Pleasurehouse från Norrköping, och så vidare. Jocke dementerar bestämt att han skulle varit ute för att jäklas med Ola på Ceilidh:
— Jag har inte gjort någonting! (skratt) Det var båda de Norrköpings-banden som hörde av sig till mig. Och Bear Quartet! Han hade ju gjort dem, men vägrade hela tiden att ge ut skivan. Så till slut ringde de till mig och sa: “Jocke, du måste hjälpa oss!” Vi ser ju hur det har gått nu… (Syftar på Peel session, med mera.)
På tal om det, ni har aldrig försökt bli underetikett på något majorbolag?
— Vi har fått erbjudandet, men det har vi tackat nej till. Nä va fan, det vet man ju hur det går — det går åt helvete! skriker Jocke upprört. De har så fullständig kontroll på allting och så ska man lova över hela sin etikett till deras säljorganisation.
Sund inställning. Ensam är stark och själv är bästa dräng. Bäst så…
Avslutningsvis ett litet tips: Jocke avslöjade att Genre Hippys singel fortfarande finns i lager, så betala inga hutlösa summor för den till någon girig skivmånglare!