När Thåström byter språk handlar det om att äntligen få använda rockmusikens mest grundläggande ord — yeah. Eller också om att Sverige är så otroligt skittråkigt, att enda möjligheten att slippa vara här för ofta är att överge svenskan. Eller också handlar det helt enkelt om Fred, Kärlek och Pitbullhundar. SA träffar en rastlös rockrebell för att försöka reda ut begreppen.

Oavsett vad man tycker om Joakim Thåström och hans musik så är han en av de få riktiga svenska rockstjärnorna. Kanske till och med den enda riktiga svenska rockstjärnan.
Så är det bara.
I Sverige skapar sådant upprörda känslor. Det passar sig inte riktigt i den svenska rock’n’roll-ankdammen. Antingen blir man en geniförklarad legend. Eller också en patetisk pajas. Förr eller senare blir man också en svikare.
Så är det bara.
De här funderingarna snurrar runt i min skalle timmarna innan vårt avtalade möte med den man som kanske mer än någon annan satt sin prägel på svensk rockmusik, från de ilskna punkattackerna med Ebba Grön i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal till irrfärderna med Imperiet under större delen av sistnämnda decennium.
Anledningen till vårt möte är givetvis den nya platta som, om alla planer håller, ska ligga på skivdiskarna någon gång i augusti. Thåström har lämnat sin frivilliga exil i Amsterdam för några veckors jobb med skivan i Stockholm.
Till att börja med visar det sig att jag funderat för tidigt. Det blir nämligen inget möte. “Joakim mår sååå dåligt”, meddelar Nina Beckmann på MVG:s kontor dit vi anländer i god tid.
— Han undrar om ni kan ta det i morgon i stället.
Tja, som underbetald rockreporter har man inte så mycket att välja på. En rockstar är en rockstar. Även i Sverige. Så är det bara. Efter ett gäng obudgeterade pilsner, förmånen (?) att få se författaren Ernst Brunner spela munspel, sjunga och recitera dikter tillsammans med Kung Tungs avläggare Prins Lätt på Lilla Maria, och en tung och drömlös sömn på ett golv på Kapellgränd, gör vi ett nytt försök dagen därpå. Historien ser ut att upprepa sig eftersom herr Thåström inte står att finna någonstans. Ännu ett telefonsamtal till MVG-Nina som låter meddela:
— Joakim vill träffa er på en krog på Söder i stället. Han väntar där nu.
Med humöret någonstans nere vid fotknölarna accepterar vi kontraordern. Till slut sammanstrålar vi med intervjuoffret, precis när han är på väg att lämna krogen. Efter några inledande artighetsfraser får vi i alla fall i gång något som kan liknas vid ett samtal.
— Jag måste erkänna att jag inte är direkt intervjusugen just nu, ursäktar sig Thåström. Det är svårt att prata om en platta som inte är färdig och jag är inte riktigt mentalt förberedd på intervjusvängen. Det är lätt kaotiskt för tillfället. Jag har tappat kontrollen över plattan säkert tio gånger och egentligen har jag ingen aning om var jag står i dag.
Det var tänkt att bli Thåströms snabbaste album någonsin. Inspelning i sex veckor och mixning på tio dagar. När vi träffas har han jobbat med plattan i sex månader. Han har varit i Köpenhamn, Brussel och Berlin, men ingenstans har han blivit nöjd.
— Så nu är jag här i Stockholm, trots att jag från början vägrade att spela in nya albumet här. Jag har fått krypa till korset lite.

Rockspråkets estetik

Det är på många sätt en ny och annorlunda Thåström som vi kommer att få möta när (och om?) skivan ges ut. Först och främst handlar det om språket, svenskan har han övergivit och med låttitlar som “Be My TV”, “Newtopia”, “American Psycho”, “Futurehead”, “Do The Monkey” och “Reverberation Nation” är det engelska som gäller.
— Jag har ju märkt att språket medför att det tar längre tid, garvar han.
— Men det känns ändå naturligt, jag bor ju där nere nu, alla snackar engelska och jag måste börja göra grejer där. Jag kan inte hålla på som jag gjort i två år, att jag bor i Amsterdam men åker hem hit och jobbar. Det funkar inte. Dessutom är det så jävla häftigt att få sjunga “yeah” för första gången i sitt liv. Här har man hållit på i femton bast och först nu kan man slänga in ett yeah när man känner för det. Det är en otrolig befrielse, (Stefan) Glauman och jag garvade som fan åt just den grejen när vi höll på och spelade in. Att aldrig ha fått dra i väg ett ordentligt yeah med lite känsla.
Diskussionen om rockspråkets estetik får Thåström på gott humör och vi enas om ordets grundläggande betydelse för riktigt god rocklyrik.
— Det finns ju inget sådant ord i svenskan och det måste ju ändå vara nyckelordet i rock’n’roll på något sätt. Sator har alltid fått sjunga yeah. Jag har varit jävligt avundsjuk på dem.
Tänker man tillbaka några år på Imperiets engelska LP finns det väl trots allt anledning att höja ett varnande finger när det gäller Thåström och det engelska språket. Resultatet var inte helt lyckat. Om man ska vara snäll.
— Nej, det funkade väl inte så där jättebra. Fast där var problemet att vi var tvungna att översätta texterna och spela in alla låtarna en gång till. Det var jävligt svårt att uppbåda någon slags entusiasm när man jobbade på det sättet. Nu skriver jag direkt på engelska.
Du har ju alltid haft en politisk underton i dina texter och på “Xplodera Mig 2000” var de väldigt skissartade. Nästan som väggklotter. Hur är texterna nu?
— Jag tycker nog fortfarande att jag har någon slags politisk underton. Däremot har jag helt lämnat långa berättande texter. Det funkar helt enkelt inte tillsammans med den typ av musik jag spelar nu. Jag skriver texter mycket mer på skoj i dag. Jag försöker ha lite kul med penna och papper. När man läser dem är de riktigt humoristiska och jag kan sitta och garva åt dem. Jag tycker faktiskt att det är ganska festliga grejer, men när jag spelar in dem blir det inte så mycket humor kvar. Jag har lite svårt att plocka fram det ur texterna, jag skulle nog vilja göra det mer.
Var står du politiskt i dag?
— Jag är nog snarare apolitisk. Jag hänger inte med någonting över huvud taget. Amsterdam är en sådan stad att man kan fjärma sig från allting och bara leva i den här lilla puppan. Jag känner att jag glider in i det mer och mer. Jag har nog aldrig riktigt vetat var jag stått.
Ni ansågs ju som vänsterradikala på den tiden det begav sig, under punksvängen. Det kanske ni aldrig var?
— Jo, det får man väl ändå säga att vi var, men det är så svårt att definiera vänstern i dag. Vänstern känns ju inte särskilt radikal, om man bortser från den autonoma rörelsen. Jag kan helt enkelt inte uttala mig politiskt i dag. Jag är inte tillräckligt smart för det.

Mördarhundar från Karlstad

En annan nyhet när det gäller Thåström är att han numera omger sig med ett band. Peace Love And Pitbulls består av ett gäng svenskar i förskingringen i Amsterdam. Peter Lööv (Pete Leaf) och Niklas Hellberg (Nick Hell) har ett förflutet i All That Jazz (kommer någon ihåg dem?) och Richard Sporrong härstammar från Uppsalahårdrockarna Midas Touch. Thåström som när Imperiet splittrades lär ha sagt “aldrig mer ett band”.
— Äh, jag måste ju ha någonting att göra därnere. Peter och jag träffades på en konsert för tio månader sedan. Jag var ute och letade efter en speed metal-gitarrist när han kom fram och undrade hur läget var. Testa mig, sa han, men jag tyckte väl inte att han skulle kunna lira speed metal. Han som bara stått och rafsat på en akustisk gitarr. Hur som helst är vi ändå en samling som på något sätt har samma gemensamma nämnare.
Vid vårt möte hade Peace Love And Pitbulls gjort två spelningar. En i Amsterdam och en i Köpenhamn. Man anar att Thåström fått en liten nytändning genom att ha ett fast band igen.
— Jag gillar det verkligen, vi försöker fixa gigs som fan därnere, men jag tror inte vi är riktigt mogna för Sverige ännu.
Det måste verkligen vara att börja från noll igen?
— Ja, för fan. Nu handlar det om att bära själv efter giget (skratt). Det är… jag menar, det är OK att bära innan spelningen. Men efter giget? Näe, det känns tungt. Dessutom har vi nio TV-apparater på scen så det blir en hel del att bära. Men jag tycker det är skitkul. Man hamnar inte i den där divadvalan, att man alltid kommer till replokalen och allt står uppställt. Man tvingas närma sig sin musik mycket mer fysiskt och ta tag i det man håller på med på ett helt annat sätt. Fast vi måste nog skaffa någon som kan bära efter gigen.
Men du som ändå varit så pass stor här hemma och sluppit allt runtomkringtjafs, känns det inte jobbigt att börja om från början?
— Jag har inte så mycket val, då får jag flytta hem i så fall och det vill jag inte. Jag kan ju inte gå omkring och säga “I’m famous in Sweden, carry my guitar, you asshole”. Det funkar inte, sådant imponerar inte på holländarna. Jag ser det som en utmaning. Det är roligare att spela för 200 i Amsterdam än för 3 000 i Sverige. Dessutom tror jag inte att en bred svensk publik är riktigt mogen för det vi håller på med.

Sauerkrautrock

Vad är det då Thåström håller på med för tillfället? “Xplodera Mig 2000” var en blytung käftsmäll med klara industrirock-influenser. Och det är fortfarande den tyska skolan, där Einstürzende Neubauten är gudfäder, som är riktlinjen.
— Det är samma tradition som på förra plattan, fast råare. Bara maskiner och så tre gitarrer. Musiken är inte speciellt ämnad för svenskt folkhemsbruk, det är ju knappast någon kommersiell satsning direkt. För det första är den på engelska och det kommer att sticka i öronen på folk. Sedan är musiken väldigt extrem, jag är väldigt inne på hardcore-techno och hårda samplingsgrejer. Jag älskar europeisk musik. Det var ju delvis därför som jag flyttade ner till Amsterdam, för att komma det närmare. Jag har inte så mycket till övers för till exempel alla nya engelska gitarrpopband.
Men du har ju själv varit ganska poppig genom åren. Har du ingenting av det kvar i dig?
— (tystnad) Nej, nu är det ett ackord som gäller.
Varför har det blivit så?
— (ännu längre tystnad) Ja, säg det. När jag började hänga i Amsterdam, strax innan jag flyttade ner, kände jag att jag var väldigt lost musikaliskt. Jag visste inte var jag skulle ta vägen musikaliskt och var jag skulle hitta något som var intressant. Där nere träffade jag massor av människor och började lyssna på KMFDM och sådana saker. Det blev på något sätt vändpunkten, det blev en kick som kändes som punken igen.
— När jag sedan flyttade ner blev jag jävligt involverad i hela den musiken. Det var inte ens frågan om att ta med mig skivsamlingen härifrån. Jag tog med mig några Iggy-plattor och någon med något svenskt folkdanslag, för svåra stunder av hemlängtan — som ännu inte har inträffat. Allt det här fick mig att ta tag i min egen musik igen. Sista Imperiet-tiden och min första soloplatta kändes som ett enda stort vakuum. Under dessa tre år visste jag inte vad jag ville göra. Nu försöker jag göra brutal musik igen och lära mig hur det går till, det var något som jag mer eller mindre glömt bort.

Lipp, Lööv och Stry

Det nya albumet kommer att släppas både i Sverige och internationellt. Arbetsnamnet är kort och gott Peace Love And Pitbulls, även om den i Sverige kommer att ha Thåströms namn i fet stil någonstans på omslaget. Trots bandet beskriver Thåström det som en soloskiva, även om alla tre medlemmarna mer eller mindre medverkar på den. För första gången på mycket länge har han också skrivit låtar tillsammans med andra människor. Två har Henryk Lipp som medförfattare, en är skriven tillsammans med Peter Lööv och en med Stry, som dessutom hjälpt till med flera av texterna. Låtskrivande handlar mycket om ego och det kan vara svårt att släppa in andra människor i den processen.
— Visst handlar det om ego. Jag har tidigare haft väldigt svårt att skriva med andra, fast jag tror att jag släppt ego-prylen nu. Det har verkligen varit skitkul att jobba ihop med andra den här gången.
Hur funkade det i Ebba Grön och Imperiet, skrev ni egentligen någonting tillsammans?
— Fjodor och jag skrev ju ihop, under Imperiet-tiden var det minimalt med samarbete. Fjodor och jag funkade jävligt bra ihop, i alla fall ett tag i början. Sedan var det mest att jag hade en vers och han en refräng. Eller att han var så slö att jag fick ta över hans halvfärdiga låtar och försöka få någon fason på dem. Fast han hade också en underbar förmåga att bara ta upp en gitarr och göra en låt på fem sekunder. Jag däremot fick hålla på mycket längre för att få till något.

Sverige Sverige fosterland

Gång på gång under vårt samtal kommer vi tillbaka till Thåströms minst sagt frostiga förhållande till Sverige. Några planer på att flytta hem igen har han inte, åtminstone inte under överskådlig framtid. Amsterdam är hemma. Punkt slut.
— Jag har jävligt kul där nere. Jag slipper göra intervjuer, slipper vara Thåström. Jag var visserligen väldigt trött på Amsterdam ett tag i vintras, jag funderade på att flytta men jag kom inte på någonstans där jag skulle vilja bo. Man kan till exempel aldrig flytta söder om Brussel, för där tar på något sätt rock’n’roll-bältet slut.
— Jag var i Berlin en längre tid under det första försöket att göra färdigt plattan, men jag tyckte det var skittråkigt. Jag hittade ingenting i den staden som jag gillade. Amsterdam är litet och behändigt och alla pratar engelska. På gott och ont.
Hur fördriver du dina dagar?
— Sista året har jag jobbat väldigt mycket med albumet, annars är jag väl ute och dricker öl.
Ser du någon fotboll?
— Ja, för fan. Fast i år har jag bara kommit i väg på en fight. När det är fem plusgrader och regn då drar man sig för att gå på fotboll. Tyvärr var jag i Stockholm när Ajax mötte Torino. Sedan är jag lite besviken på att jag inte träffat Stefan Pettersson. Vi trodde att han skulle stå längst fram i full Ajax-mundering under vår konsert och vråla “Peace Love And Pitbulls”.
— Det mest positiva med Amsterdam tycker jag annars är alla band som kommer dit och spelar. Det kostar trettio spänn och det är bra ställen. Jag är ute väldigt ofta och kollar band, det är alltid något som man bara inte kan missa.
Thåström stortrivs alltså i anonymiteten i Amsterdam. I Sverige var, och är, han vår kanske ende rocklegend värd namnet.
— Jovisst, det kanske funkar att vara någon slags legend om man bor i en villa i Beverly Hills och tycker att det är hippt. Där man kan få mat och brudar hemkörda. Men det är lite knepigt att vara legend och gå omkring på Konsum och kolla datumstämpeln på mjölken. Det funkar inte på något sätt och jag är inte så mycket för att vara en legend heller. Jag flyttade för att jag var trött på Sverige och trött på min situation här. Jag har velat dra i väg hur länge som helst, men det har alltid varit något som stoppat mig. Det är otroligt skönt att bara gå på gatan eller ta en spårvagn utan att någon bryr sig. Jag har svårt för att vara en officiell person, jag kan bara inte få in det i skallen.
Har din syn på Sverige förändrats under åren i Amsterdam?
— Min syn på Sverige är konstant, jag har jävligt svårt att se att jag kommer att flytta tillbaka. På något sätt är det så att man kan sitta och konstatera saker så mycket enklare nu när man slipper leva mitt i skiten. Jag tycker helt enkelt att det är jävligt tråkigt i Sverige.

Kalle Anka rules OK!

Den svenska musiken får sig också en känga av Thåström. Under den tvåveckorsperiod som han varit i Sverige när vi träffar honom, har han för första gången konfronterats med Lisa Nilssons oinskränkta makt i den svenska melodiradion. Förutom Sator ser Thåström ingen ljusning på den svenska musikhimlen.
— Jag har gett upp när det gäller svensk musik. Hela inriktningen på svensk musik har ju, i och med Tomas Ledins återkomst, tagit ett jävligt farligt steg åt fel håll. Jag skyller det gärna på Tomas Ledin (skratt). När han slog igenom igen så kändes det som att, näe, nu fan är det kört. För mig har han alltid varit symbolen för extrem-Kalle Anka. Ta bara texterna, jag tycker de är fruktansvärt obegåvade. Men det är de väl antagligen inte, det är bara det att jag inte kan relatera till Tomas Ledin på något enda sätt.
Efter ytterligare lite rundsnack om Sator-turnén förra sommaren (“vi fick så mycket pengar att vi bara inte kunde motstå att gå upp och riva av några låtar”), de gamla Ebbornas göranden i dag och om väder och vind i allmänhet, är det dags för fotografering.
Efter stränga order om att inga träd eller gröna buskar får vara med på bilderna, får vi i alla fall till en improviserad fotosession. Thåström ska flyga tillbaka till Amsterdam senare på kvällen och vi tackar för oss.
När jag i hemmets lugna vrå (äntligen!) lyssnar igenom intervjun kommer jag ihåg en gammal skröna om att Ebba Grön en gång i tiden delade replokal med Alf Robertsson.
“Hundar och ungar och hembryggt äppelvin.”
“Peace Love And Pitbulls.”
Medge att det är en snygg travesti. Om den har någonting med verkligheten att göra har jag däremot ingen aning. Det överlåter jag åt andra att utröna.