VAD KAN MAN VÄNTA SIG, ja, rent av fordra av en democheck? Vad hoppas den nyfikne läsaren, popartisten, A&R-mannen få för information genom texter om ännu osignade band?
Med den annars utmärkta gratistidningen Nöjesguidens nonchalanta demo-bevakning i minnet gör SA ett besök i den kuperade och till synes svårorienterade demoterrängen.

Ett par av Nöjesguidens mer framträdande skribenter medverkar sedan en tid tillbaka också regelbundet i SA (se Jan Gradvalls artiklar om Ramones och Bruce Springsteen, Fatima Ahmeds intervju med Verve och Kjell Häglunds rapport från Hultsfred i detta nummer). Något vi givetvis är glada och mycket tacksamma över. Nöjesguidens popskribenter hör (med ett par undantag) till nationens kunnigaste och mest läsvärda.
Tidningen rekommenderas med andra ord förbehållslöst — så när som på ett undantag; “Månadens demo”.
I februarinumret presenteras den nya avdelningen för första gången. Läsarna uppmanas att skicka in demokassetter till redaktionen. Termen “demo” definieras pricksäkert som “demonstrationskassett som popband skickar till skivbolag och media i hopp om att få ett skivkontrakt så de kan slippa hålla på med demokassetter”.
Så långt allt väl.
En månad senare. “Vilken succé!”, utropar skivredaktionen och tackar artigt för de kassetter som kommit in. Att sedan succén visar sig ha mer med antalet kassetter Nöjesguiden lyckats locka förhoppningsfulla band att skicka in än upptäckten av nya, briljanta popsters är inte kul. Vi får över huvud taget inte veta någonting om musiken:
“Tyvärr tyckte vi inte att det fanns något vi kunde kalla för “Månadens demo”, förklarar redaktionen. Avdelningen bevärdigas med åtta (8) rader.
Tre månader senare. Tre nya nummer av Nöjesguiden. Tre kassetter som utnämnts till “Månadens demo”.
Nej, inte riktigt. I april lyckas visserligen Mattias Hansson hitta en kassett som duger; Corruptions “False Eternity”. Men det är också allt. I maj och juni/juli-utgåvan är vi tillbaks där vi började. Bokstavligen!
Så här skriver redaktionen om maj-bunten: “Succén fortsätter! Efter starten av ‘Månadens demo’ fullständigt överöses Nöjesguiden av demokassetter från unga förhoppningsfulla band och artister. Tyvärr tyckte vi inte att det fanns någon vi kunde kalla ‘Månadens demo’ i maj månad.”
Har ni hört den förut?
Det gäller även den återkommande programförklaringen om höga krav, rätt attityd och hopplös sång. Här bemödar sig inte ens redaktionen om att skriva en ny text, utan nöjer sig med att kopiera hela stycken ur föregående nummer.
Då de rader (sex stycken i maj, fyra i juni/juli) man knåpat ihop speciellt för den aktuella demobunten till råga på allt saknar “det där lilla extra”, för att använda redaktionens egna ord, undrar man varför tidningen över huvud taget envisas med att behålla avdelningen. Intresset saknas ju uppenbarligen.
Om Nöjesguiden mot förmodan ändå väljer att fortsätta med “Månadens demo” bjuds här några tips om vad som skulle kunna utgöra “det där lilla extra”. Håll till godo:

1) Ett par rader konstruktiv kritik
2) Några ord om vad som eventuellt lät bra
3) Uppgifter om bandens musikaliska inriktning
4) Adresser till nämnda band (för intresserade skivbolag)

Ungefär så här alltså…

Gitarrer, gitarrer och fler gitarrer dominerar ljudbilden på Stockholmsbandet Bothsides **** magnifika debutdemo. Gruppens mycket amerikanska musik har sina förebilder i Televisions, Richard Lloyds och inte minst Lloyd Coles melodiösa men samtidigt lätt rufsiga sommarpop.
Inledande “Hear Me Out” är en förnämlig komposition om att slå dank, där gitarrerna letar sig fram ur varje tänkbart skrymsle och där de små detaljerna (cymbalerna, körarren, Bowie-referenserna) imponerar stort.
“Strange Free World” skvallrar om att Richard Lloyds “Alchemy” (och förmodligen även Kitchens Of Distinction) går att finna i pojkarnas förmodat högklassiga skivsamlingar. Ljuv sommarpop med klädsamma stänk av melankoli.
Avslutande “Home To The Lord” överraskar genom ett något högre och aggressivare tempo, som dock behärskas till fullo. Klockspel, stora molldoftande arrangemang, psykedeliska körer och en melodi som fastnar vid första lyssningen. Absolut lysande!
Det vore ett oerhört slöseri med svensk poptalang om Bothsides fyndiga, egna och mycket radiovänliga sånger inte föranleder något svenskt skivbolag att bjuda på det bredaste av leenden och det mest guldkantade av betalkort.
Släpig, drömsk drönarpop bjuder Stockholmsbandet Baby Lemonade ***½ på i “Warm Inside” från en touching pop-inspirerad tape jag lyssnat på med växande intresse den senaste tiden. Andra låten “Walking With You” är en oerhört långsam, men samtidigt mycket vacker historia som hämtats ur samma sfäriska poplandskap som “Inner Flight” och “Shine Like Stars” på Primal Screams “Screamadelica”.
Avslutande “What’s Inside” är en snabbare popkaramell och förmodligen den singel ett vaket skivbolag kommer att hårdlansera senare i höst. Visst kan man få för sig att bandets sångare; Lars Norén (!) inte kan sjunga. Men det lovar jag är en övergående reaktion. Efter en djupare bekantskap framstår Noréns Gillespie-influerade sång som mycket njutbar. Då han dessutom står som låtarnas kompositör tror jag det vore synnerligen dumt att be honom lämna bandet.
Riktigt begåvade är även Hallsbergspojkarna i Blue ***. På den välproducerade “Soon” spelar de en Vox- och Rickenbacker-kryddad nypop som hämtar sina influenser från brittiska band som Stone Roses, Milltown Brothers och tidiga James. Snygga körarrangemang, Johnny Marr-gitarrer och väl utmejslade melodier hör till bandets absoluta förtjänster.
Lavendel & Syrén ** (gräsligt namn) från Backaryd är smarta nog att döpa en av sina låtar till “John L.” och har därmed gjort sig förtjänta av ett omnämnande i SA.
Hade det inte varit för denna detalj är det dock tveksamt om den melankoliska synt-pop, i tidiga Ratatas och Reeperbahns anda, som Lavendel & Syrén spelar föranlett någon som helst kommentar. Utan att vara direkt obegåvade känns nämligen deras pojkrumsövningar komplett ointressanta 1992.
Att sedan texten till “John L.” visar sig handla om allt annat än den famöse popkonnässören höjer inte precis betyget. Hoppas att nästa försök i genren “låtar om svenska popkritiker” håller högre klass.
Planet Caravan ** från Göteborg är ytterligare ett gäng med grava problem. Jag har sällan hört en sångare i så akut behov av sånglektioner. Jag är i och för sig övertygad om att inte ens landets främste på området har färdigheter i nivå med vad som krävs för att få människan att sluta sjunga falskt.
Musikaliskt står Planet Caravan med båda benen, gitarrerna, elbasen och trummorna fast cementerade i den tuffare amerikanska rocktraditionen. Velvet, Stooges, MC5 och Stones har samtliga plundrats på idéer och riff. Det märkvärdiga med Planet Caravans sexlåtars demo är alltså inte musiken, utan i stället de lovord som följer med informationsbladet. Till skillnad från Johan Holmlund i Easy tvivlar jag nämligen starkt på att “folk kommer att flockas kring Planet Caravan” och att gruppen kommer att “uträtta storverk innan år 1992 är över”.
Fläskfarmen *** är det komplett idiotiska namnet på en förhållandevis talangfull trio från Västervik som nyligen lagt av. Och gärna för mig då två av bandets medlemmar planerar ett nytt projekt (de var ju ändå i stort behov av ett namnbyte).
Underfundig svensk pop, lite som Docent Död, brottas här med tokroligt trams av Traste Lindén-typen. Eliminera det sistnämnda och det finns stor potential.
“Om oss själva och elaka flickor i vår omgivning” sjunger folkpopparna Wonderland *** från Göteborg enligt egen utsago. Och varför inte om resultatet blir lika övertygande som på just “Wonderland” — bäst på den måttligt väldesignade demo vi fått.
Akustiska gitarrer, två vassa sångare som trivs i varandras sällskap och begåvade flirtar med både country och folkpop utgör bandets tillgångar. Och med sånger som nämnda “Wonderland” och “Hangin’ On” är det nog bara en tidsfråga innan de får pröva sina färdigheter i CD-formatet.
“Once you Pop, you can’t stop!” är Kristianstadbandet Spoons **½ sympatiska devis. De spelar en välmenande, luftig och lätt sorglös mespop på demon “Spoontales” (och med ett förflutet hos bröderna Angergård och Cloudburst Flight är inget annat att vänta). Inledande “Heaven” är bäst, men Stefan Sjölunds bristande röstresurser hindrar den från att nå de höjder som omsjungs. Plus dock för snyggt omslag och exemplarisk bio.
Stevepops **** (coolt namn!) kommer från Sandviken och haussades av JL redan i SA #14. Då förordade Dr. Byström ett par hekto av just norrlänningarnas vassa powerpop för att få bukt med den allvarliga, i vissa fall livshotande, åkomman progg. Visserligen har denna farsot ännu inte drabbat någon på SA men det har inte hindrat oss från att, i förbyggande syfte, ändå knapra lite av det goda. Godis är ju som bekant gott!
“Snap, Crackle & Pop” är namnet på Stevepops nya femlåtarsdemo som avverkas i ett klassiskt tempo. Tretton och en halv minut ger nämligen ett trendriktigt genomsnitt på mindre än två och fyrtiofem.
I det brev vi fått yrar bandets sångare och gitarrist Torbjörn Thorsén om allt från Green Day, Rice Crispies, glasstrutar och flipperspel till Fruxopåsar och flickor i page-frisyrer. Förvirrat – läs nästa nummer av denna publikation för en klargörande pratstund med pojkarna!
Bäst på en enastående fin kassett är “Waiting For The Summer” En gnistrande popskapelse med tamburiner, Beach Boys-harmonier och, som kontrast till det söta, en modern pardonlös attack innan den klassiska refrängen.

“I’m just waiting for the summer
To come back
I’ll be on the beach
On my back
Sand in my hair
And pretty girls everywhere”

Att detta sublima tonårsepos förmodligen inte hinner komma ut på vinyl/CD under sommaren, och alltså inte bli den radiohit den så väl förtjänar, är bara att begråta. Intresse från skivbolagens sida lär dock finnas. Enligt initierade källor förhandlar Stockholm Records och Ceilidh Productions redan med bandet.
Från Sandviken kommer också punkiga, larmiga och lagom stökiga Psycho Trip ***½ med en sex-låtars tape de kallar “Gap”. Snabba korta popsånger, halsbrytande ackordbyten och osnutna texter om död, pubertal kärlek och moptops. Här handlar det om mangelpop med stora kvaliteter. Detta trots att inspelningen gjord “one psycho weekend in November” lämnar en del i övrigt att önska.
Om Psycho Trip spelat sönder sina Buzzcocks- och tidiga Carter-singlar vet jag inte säkert, bara att det låter så.
Great stuff!