En ung svensk jazzmusiker ser även våren 1992 ut precis som i era fördomar. Trots att jazz är svintrendigt, trots att ett jazzdisco som “Blacknuss” i Stockholm lockar alla som kan skilja mellan Miles Davis och Ray Davies går han klädd precis så sjuttiotalistiskt illa som du anar: kraftiga kängor köpta på överskottslagret, aningen vida bruna manchesterjeans (med för breda ribbor), en hemstickad beige olle eller polo som är bredare vid höften än vid axlarna. Till detta militärglasögon och den obligatoriska hennastripiga pagefrisyr som man gärna fäster ihop i nacken med ett brunt gummiband. Och värre ändå: de få tjejerna ser likadana ut.
Det säger sig självt att man inte kan göra sinnesvidgande musik om man ser ut så. I bästa fall vidgar den sortens jazzmusiker sina A-kassekonton. I sämsta fall blir det nattjobb på posten för att dryga ut pengarna från den enda spelningen för året.
Det är en gåta att Stina Nordenstam på kort tid kunnat ta steget från denna ABF-skyddade terapiverksamhet till positionen som landets enda nu existerande kvinnliga poppoet. Kanske är denna Piaf-bleka och aningen truliga tjugotreåring från Fisksätra i Nacka undantaget som bekräftar regeln, kanske är hon toppen på ett isberg.

Vi diskuterar detta när vi möts på ett litet anonymt café på Söder i Stockholm. Stina har gjort alla sina tidigare intervjuer på krogar i Vasastan, där hon bor. Men när vi nu sökt oss till Söder för att få omväxling är alla påtänkta intervjuställen stängda. Så det får bli Café Wivex på Bellmansgatan.
Men kanske är stället lite freudianskt välberäknat. Dels hette min ungdoms första diskotek hemma i Norrland just Wivex, åh förbjudna mark. Dels är miljön illustrativ: medan högtalarna pumpar Pet Shop Boys och Ratata — en hyfsad kollektion från Nordenstams nya musikvärld — diskuterar våra svartklädda bordsgrannar jazz, högskolestudier och en skandal på ett närbeläget galleri — fragment som åtminstone jag associerar till hennes gamla jazzvärld. Men Stina verkar inte störas, hon talar eftertänksamt vidare:
— Det finns många nya jazzmusiker som kan ta steget mot en bredare publik. “Jocke” (Joakim Milder, trumpet), Johan Hörlin (sax) och Anders Widmark (piano) till exempel. Anders är ju redan lite på väg eftersom han jobbar med Magnus Frykberg (Titiyos låtskrivare). Problemet är bara att många av de unga svenska jazzmusikerna nästan är allergiska mot att “bli stjärnor”, mot att hamna “i branschen”. Och även om jag nu tycker att det är jobbigt med allt man “måste göra” i popsammanhanget hade jag inga förutfattade meningar innan… förstår du vad jag menar…?

Stina Nordenstam stannar ofta upp under sina resonemang. Antingen frågar hon med en undrande blick genom de excentriska ovala sextiotalsglasen (typ den hyper-designade TV-serien “Brottets Väg”) om man förstått hennes resonemang. Eller så ställer hon frågan rakt ut: “Fattar du?”
Många har uppfattat hennes lite krävande stil — hon tycker det är slöseri med tid om det inte blir någon kommunikation med journalisten — som avståndstagande. En skribent beskrev henne till och med som “extremt kaxig och självsäker, helt enkelt svår…”. Ber man henne kommentera en sådan beskrivning suckar hon bara:
— Jag blir sårad när jag hör sådant. Jag är väl bara ovanligt sval, samtidigt som jag är lite intellektuell och analytisk. Det blir kanske komplicerat för vissa.
Den som hört ryktet om hur Stina Nordenstam “försvann” strax efter att skivan släppts — i själva verket var hon i Turkiet på semester — förstår nu kanske lite bättre. Nordenstam går inte med på några regler som andra skrivit. Om så, som i det nämnda fallet, det lilla skivbolaget blir lidande när journalisterna blir sura.

Det var under våren 1991 som myten om Stina Nordenstam började viskas fram. Några fingertoppskänsliga opinionsbildare hade i olika jazzsammanhang sett henne framträda med sitt band The Flippermen. Det började snart grymtas om en “ny Monika Zetterlund” (en absurd beskrivning) och om “en svensk Rickie Lee Jones” (en alldeles utmärkt beskrivning).
När sedan Klas Lunding på (dittills) dansorienterade Telegram Records ryktades ha tänt på hennes demo, då bubblade haussen över, kulmen var väl hennes behagligt viskande framträdande på lördag förmiddag i Hultsfred. Vi var många som kört tequilarave hela natten innan och uppskattade den låga volymen…
— Det blev så mycket skriverier redan innan, så jag var rätt förberedd när skivan väl kom. Det jobbiga var naturligtvis att jag sattes på någon slags piedestal. Man beskrev det som om jag hade startat ryktesspridningen själv. Men mest ledsen blev jag faktiskt över att man till och med började ifrågasätta hur jag såg ut: att jag hade läsglasögon på scenen; att jag inte såg ut som “man skulle” om man är popsångerska. Det bästa med popsammanhanget är att man är fascinerade av personlighet, sådant var helt ointressant inom jazzen. Men baksidan är allt analyserande av om personligheterna är “äkta” och “rätt”, säger hon.

Nordenstams debutalbum, “Memories Of A Color”, tillhör den typ av plattor som delar publiken i två distinkta delar. De som är för och de som är emot. Glöm allting mittemellan.
Vattendelaren är en amerikansk sångerska född i Chicago 1954. Alla som lyssnat på Nordenstam och sångerskan i fråga vet vem det handlar om. Rickie Lee Jones.
Har man någonsin fascinerats av Jones är det avsevärt svårt att helt svälja Nordenstams nuvarande poetiska piller. Att kalla Nordenstams sånger för Rank Xerox-kopior är kanske orättvist, men Tom Waits skulle ha svårt att skilja mellan det mer lågmälda på “Memories Of A Color” respektive “We Belong Together” (från “Pirates” med Jones). Och då har Waits nästan varit gift med Rickie Lee.
Men trots detta är Stina Nordenstam en artist som fascinerar. Har det någonsin kommit fram en så seriös (det är beröm!), genomtänkt och hantverksskicklig svensk kvinnlig artist? Så påträngande personlig. Alla vet vintern 1992 att Stina Nordenstam låter som en katt som förläst sig på Virginia Woolf. Vem kan motstå hennes bildspråk i sånger som “The Return Of Alan Bean” (som drar likheter mellan den första bemannade månlandningen och en ruinerad relation!) eller “A Walk In The Park” (som inte handlar om Stina!)? Oavsett “Memories Of A Color” kommer det att komma storverk ur den här lilla sångerskan.
— Jag hade själv ingen aning om att intresset för Rickie Lee var så stort, att så gott som samtliga av landets rockjournalister gillar henne. Men jag förtränger henne absolut inte. Hon är det bästa jag vet. Hon känns som en vän någonstans på andra sidan jorden. Det var fysiskt jobbigt för mig att se henne på TV, i en konsertfilm från Paris. Hon verkade må så dåligt. Min mamma skämtade om att jag borde ha gått och givit henne min LP när hon var här för att ge intervjuer. Men det var en journalist (Anna Björkman på Aftonbladet) som gjorde det i stället. Och jag blev väldigt stolt när jag fick höra att Rickie Lee varit snäll…

När Stina Nordenstam för fyra år sedan började lyssna på Rickie Lee blev hennes jazzomgivning halvt förfärad.
Medan vi som mest befinner oss i poplandet gärna beskriver Rickie Lee Jones som “lätt jazzig” ansågs hon av Stinas renläriga jazzvänner göra “vilket popskval som helst”.
Men Stina hade funnit sin katalysator och lyssnade inte på kritiken.
Pressar man Stina vidare på influenser avslöjar hon utan att rodna att hon har lyssnat på sångerskor (och poeter) som Joni Mitchell och Laura Nyro. Och, av moderna namn, Suzanne Vega. Men ingen har satt sådana spår som Rickie Lee.
— De andra har också gjort bra saker, jag tycker att det finns likheter mellan Mitchell och Suzanne Brögger, som jag verkligen gillat, men jag känner inte igen mig själv på samma sätt.
Innan Stina Nordenstam blev jazzflicka och hamnade på Södra Latin (“suverän skola!”), Adolf Fredrik (“hemsk skola, men säkert perfekt för Carola-typer”) och Musikaliska Akademin var det Beatles och Bowie som gällde.
— Jag är en sådan som köper precis allt av vissa artister, men jag är absolut ingen samlare och jag läser inga branschtidningar, sådant är nog rätt manligt.

Hennes jazzfavoriter är, kanske lite överraskande, inte i första hand de vemodigt lågmälda legenderna typ Miles Davis eller John Coltrane. Nej, innan dessa namn nämns hyllar hon länge och väl några namn från sjuttiotalet:
— Jag älskar Keith Jarrett. Och John Scofield, hans “Blue Matter” och “Steel Worms”. Och Wayne Shorter. Jag gillar det där stora, tydliga “ECM-ljudet” (ECM är den mest kända etiketten för modern jazz och är förtjust i ljudbilder där man hör löv falla — reds anm). Man kan ana att det hörs ett och annat stön i landets SA-hem vid dessa bekännelser. Som tröst för er får Stina även vara lite elak:
— Vad jag inte gillar? Jag har svårt för jobbigt virtuoseri. Ulf Wakenius (blåbärsplockande “supergitarrist”) och sådana gillar jag inte alls, men det får du inte skriva…

Bildspråket får hon oftast från tidningar. Men även från film och TV:
— Jag letar fascinerande fakta i populärvetenskap, dokumentärer, märkliga händelser.
Anteckningarna sparar hon i små böcker. En ligger på bordet under vårt samtal. När ämnet tas upp vecklar Nordenstam ur denna upp ett färskt klipp ur Svenska Dagbladet. Notisen handlar om hur en TV-tittare polisanmälde karaktären Henrik Bergman (spelad av Samuel Fröler) efter att denne misshandlat en pojke i TV-serien “Den Goda Viljan”.
— Vad skulle hända om den tittaren såg Arnold Schwarzenegger? skrattar hon.
Och minns sedan en klassisk teaterhändelse: När en teateråskådare (pjäsen var “Othello”) i Chicago 1909 sköt en skådespelare. Skådespelarens brott? Han hade varit så verklighetstrogen att åskådaren, en officer, trodde att det var skådespelaren som syndat. Därför sköt han helt sonika skådespelaren till döds, varefter han sköt sig själv.
Verklighetens teater. Den ideale aktören. Räkna med en Nordenstam-text i ämnet.

När vi därefter återigen länge och väl penetrerade ämnet Nordenstam contra Rickie Lee Jones kom Stina flera gånger tillbaka till det torra konstaterandet: “Det där är ett passerat stadium!”
Precis som författare oftast vägrar berätta om oskrivna böcker vägrar Stina Nordenstam att avslöja särskilt mycket om sina musikaliska planer. Därför kan man bara gissa att hon trots allt delvis tänker lämna det mest uppenbara Jones-territoriet.
Lägg till detta att hon gärna nämner ett namn som minimalisten och Eno-polaren Harold Budd och att hon vill samarbeta med Fläskkvartetten. Var och en får pussla med de bitarna.
Men jag kan inte låta bli att bidra med ytterligare en pusselbit. Som försenad nyårspresent får Stina Nordenstam “Little Earthquakes” (East West) med Tori Amos. En liten sensuell pärla som visar att det finns liv även efter Rickie Lee Jones.
Sedan Amos första singel kom i november 1991 har jag tänkt att Nordenstam skulle få den om vi någonsin råkades.
Själv summerar Nordenstam:
— Många har svårt med den andra skivan. Men det är lika svårt att skriva en andra bok. Det farligaste är att det görs så mycket skit att man lätt riskerar nöja sig med något som duger vid jämförelse.

Att hon tagit ännu ett sabbatsår från “Ackis” (Muikaliska Akademin) visar att hon inte tänker hamna i den fällan.
Eller har hon tagit ledigt för att fixa sitt körkort? När vi träffas kommer hon precis från en lektion. Men vill inte tala om vilken i ordningen.
Hon lyser upp när jag föreslår att hon borde sälja sin violin (hon började en gång med det instrumentet men har det på pantbanken sedan ett år!) för att kunna köpa drömbilen, en krämfärgad Volvo 444.
Det närmaste projektet innebär också något helt annat än pop; Stina vill göra en kort TV-film baserad på dokumentära bilder. När jag frågar henne om hon kan något om TV-produktion svarar hon:
— Nej, men jag känner flera som håller på med sådant och har insett att de heller inte kan det.
Så resonerar en konstnär som vet vad hon vill.
Och som snart kommer att uträtta storverk.