FÖR allmänheten är “surfpop” synonymt med Beach Boys. Knasterskadade vinyljunkies nämner gärna även Jan & Dean och obskyriteter som The Fantastic Baggys i sammanhanget. Men att termen surfpop därmed blivit ett sextiotalsnostalgiskt begrepp är en slags självmotsägelse. För själva idén med surfpop är egentligen längtan efter tidlös ungdom, drömmen om solsken varje dag, önskan om evig semester, väntan på den största vågen. Den lever i dag med. Solen och vattnet är oberoende av trender, vått hår lägger sig i samma stripor oavsett tidens frisyr. Och faktum är att det alltid hänger något bra surfband på läsidan av skivflodens somrigaste strand.

På åttiotalet var det Barracudas och Surfin’ Lungs. Det här decenniet ser vi en osannolik revirstrid mellan två svenska band — Psychotic Youth och Sonic Surf City.
De förra har släppt ett par otroliga sommarsinglar det senaste året, men nya LP:n är för mycket metallslöjd för att vara äkta “surf”. Sonic Surf City är däremot thee thing från början till slut; ingenting annat än Farfisor och falsetter, transistormelodier och vykortstexter, sommar, sol och surf veckan lång. Eller “Sun, Sex ‘N Fun” som deras nya tiotummare i vit vinyl heter.
— Vi har ingen Farfisa, det är en grå Hohner, rättar gruppens sångare och låtskrivare Ola Hermanson en smula upprört. Ingen Farfisa i världen kan skrälla och pipa som en grå Hohner!
Och inget surfband i världen skräller och piper som Sonic Surf City just nu. John L. Byström kallar deras musik för “surftrashpop”. Med tanke på hur gruppen ser ut föreslår jag “goth surf”.
— Goth?!? Fan heller! Nu blir jag ledsen! bölar Ola på sitt karakteristiskt uppskruvade vis. Men Sonic Surf City är inte precis något undantag från regeln om att surfpopband är likbleka nikotinister vars spontana reflex på en solstråle är att dra för persiennen och somna om. Förutom Ola, som ser ut som den doktorand på lätt dekis han mycket riktigt är (hans jobb är att undersöka autonoma och affektiva smärtbanor i hjärnan; “det är jävligt fränt, men inte så populärt direkt, vi har en och en halv vegetarian i bandet och de är inte så förtjusta i att jag sitter och plågar råttor sextio timmar i veckan…”), och i synnerhet, förutom Nina Pasadena som är en särdeles blond och snygg beach girl, ser gruppen och dess fans ut som The Sisters Of Mercy Hell Tour. Långt färgat svart hår, uppknäppta skjortor, spetsiga boots och tatueringar på allihop.
— Äh, vi gör som Ola säger, surf-texter är väl OK bara vi får ösa som Ramones, tycker de, ungefär. De är nöjda med att rumla runt i dammet bakom förstärkarna, och nämner mycket riktigt Aerosmith som en musikalisk förebild.
— Men surfpop och surfing är i grunden två uttryck för samma sak, säger Ola. Ägnar man sig åt det ena finns ingen orsak att ägna sig åt det andra också. Riktiga surfare är helt knäppa, knarkar dygnet runt för att hålla sig vakna i väntan på “The Tide”. De är lika coola som popmusiker. Bara Dennis Wilson har försökt sig på att både spela surfpop och surfa på riktigt, och han drunknade.

Men nu går vi händelserna i förväg. Det är en rå lördag eftermiddag i ett isigt Norrköping, Kaj Kindvall sitter någonstans i krokarna och presenterar “Tracks”. Han har just förklarat för sina unga lyssnare att det konstiga ordet “nirvana” kommer från buddismen. Planen är att jag ska intervjua Ola först, på en ölhall i centrum, och resten av bandet ska ansluta en timme senare. Så när som på ett par-tre fyllon som står och muckar med varandra i skuggan av laserjukeboxens borttonande Hendrix-dån, och ett bluegrassband som börjat soundchecka på scenen, är jag och Ola enda gästerna.
— Sonic Surf City började som en semesterhobby, inleder han. Det var någon jäkla sommar i slutet av åttiotalet som jag, Steffe och Thomsen hade vacation från våra respektive band, och jag var just då arg på alla band som i intervjuer sade sig lyssna på “Blondie och Ramones”, och ändå bara spelade typisk svensk skit. Till exempel William, de nämnde Beach Boys, och så hör man det där “ligger i badkaret med strålen mellan benen”, jag var tvungen att bara stänga av LP:n och aldrig höra på den igen, det var så smaklöst, totalt asexuellt.
— Samma sak med Gessle, han bluddrar på om Kinks och Beach Boys och Cars, men så lyssnar man på Roxette och det är bara en Heart-rip off alltihop.
Men hur var det med Sonic Surf City nu då?
— Ja, jag hade börjat lyssna mycket på Undertones just då, och…
Va, 1989?!
— Nä, 1988… deras första. Jag är så där sen med allt. Just då var jag inne på sommarpop, hade just skrivit en låt som hette “Sonic Surfer Boy”. Jag var korridorpolare i Lund med Janne Kramár, som då var basist i Girls, och lånade hans surfplattor. “Pebbles”-samlingen “Summer Means Fun” inspirerade mig något enormt, popklassiker som “Anywhere The Girls Are” med The Fantastic Baggys.
Men från början var Sonic Surf City något av ett hobbyband?
— Ja, fram till i fjol, då fattade vi att vi hade en riktig publik som betraktade oss som ett favoritband. Förut krökade vi hejdlöst, Thomsen ramlade av stolen varannan spelning och varannan var det Steffe eller jag som ballade ur… och Nina var full jämt!
— Vi blev alltid sågade utav helvete lokalt… fick rubriker på familjesidan om hur fulla vi varit, “Cod Lovers räddade galan, de var åtminstone nyktra”… mamma blev helt bestört och undrade vad vi höll på med.
— Det har liksom varit publiken som fått oss att skärpa oss, nu uppträder vi så gott som nyktra jämt. Nu i helgen betalar till exempel en klubb i Trondheim flyg, hotell och backline åt oss, då kan vi inte komma dit och bara svina. Faktum är att det var när vi turnerade i Norge första gången, förra våren, som vi fattade att folk kom och betalade för att se just oss. när hundra norrmän på en Osloklubb stod och gapade efter vår julsingel “Surfin’ Santa”, som ju knappt kommit ut i Sverige ens.

Nu är Sonic Surf City “stora”, med indiemått mätt. Ni som var i Hultsfred i somras kanske häpnade lika mycket som jag över alla surf-T-shirts överallt. Gruppens tröja, liksom EP:n, singeln och mini-LP:n de släppt, har sålt slut på kort tid. Deras internationella fan club har members alltifrån Akron, Ohio, till Nya Zeeland, och bland andra Willie Nile (!) i medlemsregistret. Fan mail droppar regelbundet in från Italien, Spanien, Tyskland, Holland och USA.
— Men vi har mycket gratis just för att vi kör så hårt med surfkonceptet, erkänner Ola. Det finns ju dårar över hela världen som bara är inne på surf, och de blir automatiskt galna i varje nytt band som kommer.
Men ditt första band var tydligen inte lika smart uttänkt. Ni fick utmärkelsen “Sveriges sämsta demo” i Expressen 1984?
— Ja, det stämmer. Dr Zoraks Vaxkabinett. Vi åkte förbi Skoras vaxkabinett i Jönköping en gång men kom ihåg namnet fel. Våra låtar hade väl en eller annan halvminut “Sister Ray” eller “Mongoloid” i början, men sedan var det bara tjut och ett jävla bankande i tio minuter. Inte så konstigt att jag blev smärtforskare när man tänker efter. Det fanns ingen här i stan som stod ut med att lyssna på oss, vi fick alltid spela sist på galorna då folk antingen var redlösa eller hade gått hem.
Och sedan bildade du Sister James?
— Ja, och Persuaders mer eller mindre samtidigt, runt 1985-86. Persuaders började med Roky Erickson-covers och blev mer och mer ett popband. Som alla andra på vår nivå var vi hänvisade att spela in i dansbandsstudios, så vi fick ett par hyggliga produktioner eftersom deras tekniker tyckte det lät som Beatles, och sådant kände de ju igen. “Jaså, har det här kommit tillbaka nu, vad kul, så här lät det när vi var unga.” Och så började de vända på tejperna och fas-förskjuta och hålla på.
— Men Sister James blev större, även om vi bara gjorde en inspelning som var OK; “This Current Doom” som vi spelade in med Micke Herrström i Stockholm. Vi var lite av innovatörer här i stan och blev en följetong i lokaltidningarna, mycket tack vare vår sångare Uffe Olsson, en demonisk poet-typ som fått en massa ungar och lagt av. Han håller i vår fan club nu, men ska nog sluta med det också.

Ola hejar på någon och jag upptäcker Nina, sångerska och tamburinist, som ansluter med förtjusande förvirring; säger osammanhängande saker om att hon ska beställa något, rotar i handväskan och håller på. Trots att jag har viss rutin på att handskas professionellt med skönheter (har ändå intervjuat Pebbles, Isabelle Antena och Japans toppmodell Koda Miyako) blir jag smått tagen av att hon är så överraskande snygg. Hon är verkligen inte särskilt representativt plåtad på skivomslagen. Ola går på toaletten och på tu man hand inleder jag en sämre raggningskonversation med Nina:
Så du kommer från England?
— Ja, jag bodde där i fjorton år, tills jag var sexton.
Du bryter fortfarande?
— Ja, hemma har vi ju alltid pratat engelska, och särskilt när jag druckit blir det “festsvengelska”.
Ola sa att du känner Thee Hypnotics?
— De är mina bästisar! Jag gick i skolan med Kevin och var kompis med John. Sångaren känner jag sa att säga lite närmare… hrm. Jag hängde mycket på deras första konserter när jag var fjorton-femton år. De var bäst innan de blev stora.
Och så flyttade du till Norrköping 1987?
— Och började hänga på Sister James-rep i stället, ja… så blev jag ihop med Steffe i januari 1988. Och när surfarna skulle spela in en demo bad de mig ta med min lillasyrra till studion, för de ville att hon skulle prata på den.
— Ja, just det, säger Ola, som just kommit tillbaka från toaletten. Hon var fem-sex år då och var skitbra, hon sa “I lurv those sonic surfer boys, they’re gorgeous!”.
Och i samma veva kom alltså storasyster med i gruppen?
— Ja, Steffe ville inte ha med mig, men Ola ville ha någon att sjunga stämmor med, och eftersom inte Steffe kunde sjunga fick jag vara med.
Var inte surfpop för mesigt för ett före detta Hypnotics-fan?
— Näevars, jag tycker om all sorts musik, från P.M. Dawn till Primal Scream och Nirvana. Fast när jag kom från England var jag förstås helt inne på Sisters Of Mercy och hade långt färgat svart hår.
Vilken är din normala hårfärg?
— Så här (visar mitt uppe på huvudet). Mellanblont.
Ola blir lite otålig när vi börjar prata om Ninas hår och avbryter med en lång, tradig utläggning om att det är för jävligt att alla Pixies-hatare älskar Nirvana. Själv tycker han — tvärtemot resten av bandet — att Pixies är överlägsna Nirvana.
— Nirvana är mycket snyggare än Pixies, svarar Nina.
Pixies är så jobbiga (säger jag, som i själva verket avgudar Pixies. Men jag känner för att hålla med Nina just nu).
— Sångaren i Nirvana är sexig… eller halvsexig i alla fall, fortsätter Nina.
Men jag gillar inte sättet han har en långärmad T-shirt under den kortärmade.
— Jo, det är fränt! argumenterar Nina.
Kanske om båda tröjärmarna är lika vida, men inte när den kortärmade har så mycket snävare ärmar än den långärmade, då korvar sig den långärmade väldigt fult under.
Ola suckar lite för att hans musikaliska teorier återigen blivit avbrutna av mitt och Ninas hemmafruprat, och försöker lite halvhjärtat hänga på:
— Det har blivit en indieuniform med kortärmat på långärmat, till och med när Los Concombres hade konsert sist kom alla klädda i den där munderingen.

Vi reagerar på ett stökigt släpande ljud från trappan, Ola sträcker på huvudet och tittar efter:
— Här kommer svartrockarna!
Basisten Steffe, trummisen Thomsen, en flickvän, nye gitarristen Rikard och en kompis gör en något obehärskad entré. Steffe är salongsberusad, Thomsen och kompisen packade. Nu när de bestämt sig för att uppträda nyktra på scen är de väl tvungna att supa sig fulla inför intervjuer i stället, tänker jag, och ställer några oinspirerade frågor om musikaliska rötter och den gamla, erkänt ärevördiga punkrörelsen i stan.
— Man måste hålla kvar vid punkidealen så inte ungdomsåren känns bortkastade, sluddrar Thomsen.
— Peking SS… jävla bra, mumlar kompisen, om ett gammalt band han tydligen sjöng i en gång.
— Visste du att Brodde i Brända Barn kommer härifrån? försöker Ola släta över. De bodde här innan pappan fick jobb i Sundsvall.
Känner ni alla varandra sedan den tiden?
— Nej, jag var aldrig med om punken, säger Ola. Jag sprang visserligen omkring med The Fall i en bergsprängare och hade stora örhängen, men stod utanför Peking SS-kretsen.
— Jag träffade Ola första gången när han låg i lumpen på Pet Sounds, informerar Steffe.
Va? Kan man göra lumpen på Pet Sounds?
— Näevars (alla i Sonic Surf City säger “näevars”, reds anm.), men när Pet Sounds öppnade i stan började ju alla träffa varandra, och första gången jag såg Ola var när han kom in där och beklagade sig över hur mycket allting kostade i gatuköket, “fan vilken snål jävel” tänkte jag.
— “Kothtade”? Har du börjat läspa Steffe? provocerar Nina sin överförfriskade ex-boyfriend.
— Det där är ett gammalt jävla rykte, “Ola är en snål jävel”, säger en smått uppretad Ola, varpå alltihop urartar i privat käbbel — Nina och Steffe tjafsar på separerade pars vis, Thomsen yrar obegripligheter om någon femtioöring, Rikard pratar nyktert med Thomsens lätt irriterade flickvän och Ola ser uppgivet på mig. Jag tror inte han riktigt vet om han ska hålla masken eller erkänna att han skäms för sitt bands orutinerade uppträd(and)e.

Jag gör sällskap till toaletten med nykomlingen Rikard, en trevlig man med hårdrockrötter som sägs vara bäste gitarristen i stan. Men i det här bandet tuggar han bara på ackorden. Ola är livrädd för att någon heavy metal-reflex ska komma med av misstag om han skulle ge Rikard ett solo. På toaletten håller Rikard ett vackert tal om Olas kvaliteter som låtskrivare.
När jag ska försöka ta mig in till min plats i innersta hörnet av intervjubordet igen är det som att kryssa sig fram över festivalområdet i Roskilde, dag tre. Thomsen och kompisen har somnat med huvudena i bordet. Ola och Nina diskuterar Olas flygrädsla; han tycker sig ha rätt att supa sig full på flyget till Trondheim för att bedöva denna fobi. Apropå detta för Nina en klassisk katastrofspelning på tal, Stockholmspremiären på Tre Backar:
— Åh fy fan, säger Ola. Sture på Rainbow och hans Golden Oldies-polare satt längst fram med armarna i kors som om det var opera de skulle lyssna på. IFK Norrköping hade just vunnit i fotboll så vi söp till ordentligt. Thomsen tappade trumpinnarna och kom in för sent i varenda låt.
— Efteråt sa Ola att vi kunde dra åt helvete, “jag ska aldrig mer spela i det här skitbandet”, minns Steffe.
— Ola har lagt av fyra gånger, fortsätter Nina. Han har alltid pratat om Sonic Surf City som ett hobbyband, det tycker vi inte om.
Men Ola är ändå diktator i bandet, hur fungerar det?
— Det är klart, i början var det jävligt jobbigt med alla låtskrivarparenteser som det bara stod Ola Hermanson i, svarar Steffe. “Ola Hermanson” på femton ställen på varje skivomslag liksom. Men nu är det jävligt OK liksom. Surfkonceptet är hans grej, det gör varken till eller från för mig, huvudsaken är att han skriver så jävla bra popmelodier med ett sådant jävla bra Ramones-ös!

Det har blivit kväll och ölhallen är fortfarande helt död, så när som på bluegrassbandet och den moderliga negressen som på traditionellt vis står och torkar glas i baren.
— Det är rätt dött i stan just nu faktiskt, suckar Steffe. De flesta av våra gamla kompisar har flyttat till Stockholm.
— Det är därför vi är så olika i det här bandet, fortsätter Ola. Vi är tvungna att hålla oss till varandra. Ska man ha ett band finns det inte så många musiker att välja på. För några år sedan var vi fem-sexhundra som hängde ihop på konserter och så, nu är vi väl inte fler än femtio till hundra.
Att bo i Norrköping är som att bo i ett servicehus där folk dör ifrån hela tiden… och Sonic Surf City klamrar sig fast i terapisalen?
— Näevars, besvarar en nyvaknad Thomsen min larviga metafor. Jag jobbar på fritids.
Jaha. Spelar du rundpingis med ungarna?
— Näevars.
— Det gör han visst, menar Steffe, som till vardags jobbar på teater. Nina är inackorderad på folkhögskola och ägnar mycket fritid åt att måla, Rikard studerar sociologi.
— Men nog lever man ett lite torftigt liv, filosoferar Steffe. Mycket TV… härom kvällen såg jag “Notknäckarna” och tyckte Triple & Touch var jättekul…
— Förr sprang man själv omkring och kaxade, nu vågar man sig inte i närheten av Filmstaden en helgkväll av rädsla för att åka på stryk av ungarna, säger Ola med visst vemod.
— Grejen är… börjar Thomsen, utan att komma på vad han ville säga.
Ola berättar lyriskt om småsnuttarna mellan filmerna på TV 1000 som handlar om B-film; Bela Lugosi, “Reefer Madness” och sådant.
— Jag är en av de få i det här landet som sett “Attack Of The 50 Ft Woman”, fortsätter han, och redogör för handlingen i “Rat-Fink-A-Boo-Boo” också. Han har ett levande intresse för den här typen av film, vilket väl är naturligt för en kiile som vandrar omkring bland lik i fem timmar när han har dissektion på arbetsschemat.
De andra pratar pliktskyldigt om “Pang I Bygget” och Terry Gilliam, och jag börjar drömma om en intervju med ett indieband som inte nämner Python-folk så fort man kommer in på ämnet film och TV (ni indieband därute som diggar “Dr Howser”, hör av er till SA så kommer jag och intervjuar!).

Jag förklarar sammanträdet avslutat och beger mig till en avtalad redaktionsmiddag. Senare på natten sitter jag på Delhi och dricker i kapp med bandet.
— Vi är egentligen portade här, några av oss, bekänner Ola. Men George som har stället är ihop med olika kvinnor hela tiden, och mellan varven får vi komma tillbaka. Sedan blir han ihop med en ny dominant kvinna som får för sig att Delhi ska vara ett “fint” ställe, och då är “några av oss” inte välkomna längre.
Vadå, slåss ni eller?
— Näevars, vi somnar.
Mycket riktigt, vid bordet bredvid mig sitter återigen ett par osorterade medlemmar i Sonic-sällskapet och sover. Men Ola är maniskt vaken, det tycks han alltid vara. Efter forskarjobbet i Linköping repar han med bandet och sedan sitter han uppe hela nätterna och jobbar med sitt skivbolag Ceilidh Productions.
Eftersom Ola aldrig “var med om punken” undrar jag vad som väckte hans popintresse.
— Först köpte jag ju en massa skit som alla andra, Pink Floyds “The Wall” samma dag den kom och sådant där… Det som verkligen tände mig var ska-vågen, och så fortsatte jag till Costello eftersom han producerat Specials, jag läste Hörnfeldt i Expressen och blev såld på XTC och Teardrop Explodes…
— Och nu lyssnar jag på Primal Scream och KLF, sådant folk lyssnade på för ett år sedan, sådan är jag, “indietoppen”… jag har skittråkig musiksmak!
Du har aldrig sjungit på svenska?
— Herregud nej, det är en hederssak. Folk som sjunger på svenska är som före detta rökare, besserwissrar som liksom ska tala om för en hur det ska vara…
Terry tar över samtalet och orerar om obskyra flickpopklassiker och snart vandrar vi hemåt för att kolla MTV:s “technotimme” (“Party Zone”) som John L. bandat.

Dagen efter sitter jag i Olas Opel Ascona på väg hem till Stockholm. Ola ska till en studio i Hägersten och producera en CD-singel med briljanta Suredo från Linköping. Asconan har en kraftig spricka i vindrutan.
— Har just fått tillbaka bilen, den har varit stulen, förklarar Ola. Det var rätt kul. Inga ölburkar och kanyler på bilgolvet, utan läskburkar och kexchokladpapper! Och så hade de snott alla mina popkassetter.
Ljuset skär in i bilen nästan som en vårsol och Ola stoppar i en lämplig, nybandad bilkassett i stereon.
— Det här är “Some Velvet Morning” med Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. Undrar vad fan Hazlewood gick på när han arrangerade sista versen, hör, de bara blandar två helt olika verser och sjunger varannan rad i helt olika melodier!
Oj, nu kommer Kirsty MacCoils första singel! Är du också inne i en flickpopperiod?
— Ja, fast det här är Tracey Ullmans cover. Vi har en låt som heter “Tracey” på nya skivan (ursprungligen på flexi i SA #3). Jag köpte till och med en Izabella-singel häromdagen. Jag lyssnar väldigt mycket på “Ain’t That Just The Way” med Barbie Benton just nu. “Vacation” med Go-Go’s. Kylie. Jag älskar stick, och Stock-Aitken-Waterman var stickens mästare, sticket på “Step Back In Time” är det bästa jag hört.
— Jag är inne på tuggummipop över huvud taget, 1910 Fruitgum Co., hela Kasenetz-Katz-stallet. Vi ska göra en cover på “Quick Joey Small”.
Det är trevligt att småprata medan man är på bilfärd. Ola berättar om Larsson, legendarisk Norrköpings-basist som känner alla i branschen och bland annat fått tre helt okända Roky Erickson-låtar av Roky personligen, och om Petra Nielsens stripshow på Norrehus i Klippan när gruppen var där under inspelningen av sin nya LP. Och han spekulerar i vilket amerikanskt magasin hans namn kommer att nämnas först; Rolling Stone eller Science.
— Å ena sidan lämnade Dave Snyder på The Bob en Sonic Surf City-kassett till någon på Rolling Stone, som tyckte den var skitbra. Å andra sidan är jag rätt sugen på ett nobelpris för min smärtforskning.
Ola Hermanson är inte blygsam. Men jag tänker på en sak som John L. skrev i en Sonic Surf-recension i ett tidigare nummer av SA: att Ola av någon slags blygsel gärna lägger en lättköpt cover först på plattorna. Och det slår mig att Ola alltid börjar sina brev till mig med en massa ursäkter om sin egen otillräcklighet, för att först ett A4 senare börja geniförklara sig själv.

Ett par dagar efter mitt Norrköpingsbesök kommer en kassettkopia av “Sun, Sex ‘N Fun” på posten. I ett bifogat brev skriver Ola i vanlig ordning att han tvivlar på om han ska ge ut den, att han har nya låtar som är mycket bättre, att vissa texter inte håller och så vidare. Jag ringer omedelbart upp honom och övertygar honom om att plattan är en blivande surfklassiker. Med låttitlar som “Son Of A Beach” och “Your Candyman Surfs Just Like Bo Diddley”, med Bach-ackord i Ramones-tempo, med Morricone-pastischen “The Italian Wedge” som avslutas av en skallrande åsnekäke mot Nina Pasadenas bak, med en lång räcka sommarhits i Blondie/Barracudas/Undertones/Primitives-skolan och med en alldeles hjärtekrossande finalsnyftare i “Surfer Blue”, om en olyckligt kärlekskrank surfares allra sista våg.

För allmänheten är “surfpop” synonymt med Beach Boys. Knasterskadade vinyljunkies nämner gärna även Jan & Dean och obskyriteter som The Fantastic Baggys i sammanhanget.
Själv går jag hellre till stranden än till skivaffären, och packar ner en sixpack Budweiser, en årgång Silver Surfer-magasin och en kassett Sonic Surf City i picknickkorgen. Sextiotalet är begravet i sanden och morgondagen står skriven i stjärnor som ingen kan se, för solen står fortfarande högt på himlen och surfing is now.