Debutsingeln “Best Friend” från sommaren 1989 skrällde till ordentligt. En poppärla som med ett schvung förde fram Cod Lovers som hemmabolaget Ceilidhs flaggskepp. Första LP:n “French Plums” såldes raskt i 1 800 exemplar. Gott och väl.
Nu har det gått nära två år sedan dess. Coddarnas nya och andra LP visar att det varit två viktiga år av utveckling. Och titeln “Pretty Things” antyder, precis som gruppen med samma namn, en stor skopa ironi.
— Vi gillar att blanda det vackra med kontraster. Det blir väl en slags råare pop då, säger sångaren Johan Hallgren, som är pappa till sex av de tolv nya låtarna.
Om tidiga Lloyd Cole och The Church ekade på “French Plums” har Norrköpings poporakel nu anammat betydligt mer tyngd till sin enkelt uppbyggda harmonipop. House Of Love tillhör fortfarande husgudarna. Men i dag vurmar Johan även för Teenage Fanclub, och gitarristen Niklas Barwe talar på klockren östgötska varmt om Godfathers senaste LP.
— Man blir väl lite påverkad av den nya engelska musiken, erkänner Johan. Och sedan är ju grupper som Nirvana och R.E.M. mycket bra. Jag vet inte riktigt HUR det påverkat oss, men visst hade vi en mer enhetlig stil på förra plattan. Vi ville inte verka splittrade helt enkelt.
På “Pretty Things” har Cod Lovers verkligen försökt ta ut svängarna och variera sig, trots risken att bli beskyllda för att vingla mellan olika popskolor. Drömpop varvas med tunga rock-riff som varvas med dansgroove som blandas med ALLT däremellan. Om än inte samtidigt.
Att en omisskännlig Cod Lovers-stämning vilar över hela produktionen förkastar alla teorier om schizofreni. Själva känner Coddarna att de har börjat växa ihop som band och nu vet hur de ska låta.
— Ja, så här låter vi verkligen, säger Barwe uppriktigt. På förra LP:n byggde vi låtarna mer i studion, men nu har vi lagt så mycket som möjligt i första tagningen.
Borta är den förut luftiga produktionen och alla stoppen. I stället har bandet jobbat hårt med stämsången, och dessutom petat in en och annan samplingseffekt. Men framför allt är de dova, svävande gitarrerna de verkliga kungarna i det nya Cod Lovers. Det akustiska gitarrplocket har därför fått en mer undanskymd roll på flertalet låtar.
— Nu spelar också organisten Walle (Johan Wallin) gitarr på många av låtarna. Orgeln ska bara komma in och snygga till det hela, menar Barwe.
— Sedan har det väl blivit mer tyngd i kompet sedan basisten Steffe (Stefan Andersson, även i Sonic Surf City) kom med efter förra plattan, säger Johan som en ytterligare förklaring till hur bandet förändrats.
Till skillnad från “French Plums” har studiogurun Micke Herrström denna gång enbart anlitats till mixningen. Producerat har de själva gjort. Och vad mer därtill — på skivetiketten står det numera A West Side Fabrication. Ceilidh goodbye?
— Hmm. Ja, det var så många andra grejer på gång på Ceilidh, inte minst med de nysignade banden och så Surfarna (Sonic Surf City), förklarar Barwe. I slutändan var det nog ett bra steg för oss alla. Nu får Surfarna komma fram som de främsta på Ceilidh.
— Ja, och så ville vi komma bort från Norrköping lite. Här känner alla alla, tillägger Johan utan att för den skull lägga något negativt i det omdömet. De vidgade vyerna behövdes bara.
Han försäkrar att det inte är någon schism mellan dem och Ola Hermanson på Ceilidh. Cod Lovers delar ju dessutom lokal och en medlem med Olas surfare. Återstår att se vilket band som först ger sig ut på turné.
I fjol drog Coddarna i väg på ett trettiotal spelningar, bland annat till Dala-Rock och både Bengtsfors- och Emmabodafestivalerna. Rosade har de blivit, även om mötet med media kanske inte alltid har varit det bästa.
Radion i Småland vägrade frankt att spela Cod Lovers alster. Bandnamnets första del påminde alltför mycket om det skånska dialektala uttrycket för den berömda manslemmen. Helhetskombinationen “Kådd Lovers” blev fullständigt omöjlig att lansera i den småländska etern.
— Det värsta namn de någonsin hade hört, skrockar Johan. Men sa påpekar han att bandet, som sagt, också har fatt höra en hel del uppskattande ord.
— Bästa skivrecensionen vi fått var väl i spanska fanzinet Ruta 66, säger Barwe eftertänksamt.
Nya lovord och hurrarop frän betydligt närmare (och mindre obskyrt) håll torde inte dröja alltför länge. “Pretty Things” bjuder på välblandad konfekt. Och helheten lockar. Precis som okomplicerad och intelligent pop brukar göra.