Han har hyschande vandrat över dimmornas bro och nyligen slagit in på den stora blå vägen.
Han är musiksveriges mest begåvade och underskattade doldis och hans låtar får gamla avdankade Hammarby-stjärnor att börja fundera på vad det var som egentligen gick snett.
Det handlar förstås om Staffan Hellstrand.

Det är en grådisig dag i mitten av oktober. Staffan Hellstrands nya skiva ser ut att bli den efterlängtade dörröppnaren för den stora breda publiken som tidigare inte riktigt hittat fram till denne blott halvkände artist.
Platsen är klassisk Hellstrand-mark, krogen Tre Backar i Stockholm. Här gjorde Staffan sägenomspunna spelningar tillsammans med sitt gamla band SH! och här har han kvar sitt hjärta. Trots att skivbolaget Sonet tycker att han nu är för stor för att fortsätta spela här, är han inbokad för tre kvällar i rad i slutet av månaden.
— Jag älskar det här stället och har svårt tänka mig att sluta lira här, säger han.
Det är ett kort och lugnt konstaterande. Ganska typiskt för det intryck han ger. Säker på sig själv och det han gör, men på ett blygt och tillbakadraget sätt. Det är en sympatisk självsäkerhet fjärran från dryghet, mer som en man som vet vad han kan utan att ha något behov av att skryta om det.

Modig splittring

Anledningen till att vi sitter här är Staffans senaste skiva, “Den Stora Blå Vägen”, men också hans roll i avsomnade SH!, som i sina bästa stunder var Sveriges mest kraftfulla och innerliga band. Att splittra en orkester med de kvaliteterna fordrar mod, men också en förklaring.
— Den stora anledningen var att den vision och lidelse vi haft när vi började hade gått förlorad. Flera av medlemmarna kom också med egna idéer och låtar jag inte tyckte stämde överens med det jag ville göra.
— Jag såg framför mig ett långt kompromissande i studion och replokalen. Redan när Dimmornas Bro splittrades hade jag bestämt mig för att aldrig mer försättas i den situationen.
Dimmornas Bro är ett dunkelt kapitel i historien om Staffan Hellstrand, som vi återkommer till senare.
SH! splittrades på våren 1990, men redan 1989 gjorde Staffan sin första soloskiva, Dan Andersson-LP:n “Hemlös”.
— Jag kände att jag ville göra något på Dan Andersson och det var bara jag som hade något slags förhållande till honom. Därför kändes det konstigt om vi skulle göra den skivan till SH!:s grej.
— Dessutom ville jag pröva lite nya sättningar, göra något mer folkmusikinspirerat och kunna välja instrumenteringen lite friare.
Den givna frågan är givetvis om beslutet att satsa på en solokarriär fanns i bakhuvudet redan under “Hemlös”-perioden?
— Nej, även om det kanske spelade in en del eftersom jag var initiativtagare till splittringen. Jag hade gjort en grej själv och fått mersmak på att göra saker helt på mitt eget sätt.
Att Staffan Hellstrand nu enbart ståtar med sitt eget namn på skivomslagen innebär inte att det inte finns någon koppling till hans gamla grupp. I Staffans kompband De Hemlösa återfinns nämligen före detta SH!-medlemmarna Johan Nyström och Patrik Sventelius.
Är det egentligen någon skillnad i realiteten?
— Det är stor skillnad, menar Staffan. SH! var ändå en grupp, vi gjorde många låtar ihop och arrade allt tillsammans. Efter splittringen gjorde vi ingenting gemensamt på väldigt länge. När jag fått ihop så pass mycket låtar att jag ville ha ett band igen var det naturligt att ta kontakt med Johan och Patrik, som var rytmsektionen i SH!. Jag har alltid gillat att spela med dem.

Svensk folkviseton

“Den Stora Blå Vägen” är en skiva som genomsyras av något som närmast kan beskrivas som en modern variant av svensk folkvisetradition. Parat med ett gediget rock’n’roll-arv blir resultatet, i mitt tycke, till något unikt inom den svenska rockbranschen. Tendenserna fanns också på SH!:s sista skiva, “Söndag”, och Staffan Hellstrand håller med om resonemanget.
— Man kan säga att det är en form jag velat renodla. Jag har velat färga musiken på ett lite annorlunda sätt, jag tycker att det finns även på låtar som “Svarta Violer” och “Lögnen” från tidigare plattor. Det är något som tilltalar mig.
Finns det något typiskt svenskt i din musik och ditt sätt att se på musik?
— Det vill jag inte påstå. Jag är nog en rockfreak precis som alla andra.
— Däremot kanske det finns i texterna och tonen i musiken. Konstigt vore det väl annars eftersom jag är svensk. Man kanske kan säga att jag bejakar det svenska. Jag läser ganska mycket svenska författare och diktare och visst har till exempel Dan Andersson påverkat mitt sätt att jobba med texterna.
Staffans texter är helt väsensskilda från allt annat som görs på svenska. Bara motiven skulle få en traditionell rocker att göra i byxorna om han fick i uppdrag att göra en text på dem. Eller vad sägs om en hyllning till Ivar Lo Johansson (“Lo” från “Söndag”), om kärlek på ålderdomshemmet (“Anastasia” från samma skiva) eller om den nerdekade fotbollsspelaren som går ner sig i divisionerna i samma takt som han förfaller som människa (“När Våren Går På Vallen” från “Den Stora Blå Vägen”).
— Jag tycker själv om sådana texter som är befriade från alla sorters klichéer. Jag sjunger om saker jag blir påverkad av och som känns djupt i mig. När jag börjar tänka på vad som betytt något för mig i livet kommer de här ämnena naturligt.
— Som “Lo” till exempel, honom har jag alltid gillat. Jag tycker han är en stor människa och författare. Sedan passar det jävligt bra att sjunga i en rockrefräng.
— “Anastasia” kom till under en period då jag spelade mycket på ålderdomshem, det var en annorlunda och ball grej. Där fanns några gamlingar som träffats på hemmet och nu var de liksom ihop. De höll om varandra och snackade lite som man gör när man är kär, jag tyckte det var så häftigt.
— Fotboll har jag alltid spelat, det har varit en stor del av mitt liv och uppväxt. Jag ville skriva något om människorna runt omkring allt det. Killen i “När Våren Går På Vallen” finns i verkligheten, fast jag vet inte om han lever fortfarande.

Det gröna fältets schack

Att samtalet glider in på ämnet fotboll är oundvikligt. Det känns skönt att träffa någon som förstår hur viktigt det är med fotboll och hur överlägset det gröna fältets schack är jämfört med trivialidrotter som ishockey, bandy, handboll eller andra jönserier. Och visst måste det betyda något när Staffan avslöjar vad som hände efter en spelning i Uppsala. I rollistan i följande drama återfinns Peter Gerhardsson, en gång målfarlig forwardsstjärna (?) i Hammarby.
— Han kom in i logen efter konserten. Han sa att han kände igen sig precis i “När Våren Går På Vallen”.
Personligen är jag inte det minsta förvånad.
Det blir jag däremot när Staffan Hellstrand uppdagar att laget i hans hjärta heter Öster.
— Det var när man skulle hitta ett favoritlag och Öster gick precis upp i allsvenskan i den vevan (1968). Min första idol var Tommy Svensson och jag blev retad av alla kompisar för att han var skallig.
Staffan är för övrigt samma spelartyp som Tommy Svensson var under sin glans dagar. En slitstark mittfältare.
— Jag lirar med radiosportens sjumannalag. Jag är väl ingen större stjärna men jag är en jävel på att kämpa. Vi brukar vara med i något som heter Tunncupen tillsammans med några lag från idrottsvärlden.

Ungdomssynder

Staffan Hellstrand föddes i Stockholm, men flyttade tidigt till Nyköping där han bodde i femton år. Det var också där han tog sina första steg in i musikbranschen. Gruppen hette Dimmornas Bro och var en hiskelig blandning av symfonirock och progg. Dimmornas Bro tillhör inte Staffans favoritsamtalsämnen i dag…
— De influenser vi hade var alltför tydliga. Jag tycker inte att det var speciellt bra. Vi var en kollektiv grupp där jag spelade klaviatur och stod bakom ett berg av syntar. Det var för mycket hjärna och för lite hjärta.
Tre LP han de dock med innan splittringen 1981. Då hade Staffan redan flyttat tillbaka till Stockholm och pluggat på Journalisthögskolan. Journalist blev han dock aldrig, även om han i dag regelbundet producerar livemusik åt Riksradion.
— Det positiva jag fick med mig från Dimmornas Bro var att jag visste vad jag INTE ville göra, plus att jag fick en känsla för melodier.
Förutom radiojobbet lever Staffan Hellstrand i dag enbart på sin musik. Utöver familjen (tre barn) och fotbollen hinner han inte med så mycket annat än musiken.
— Jag läser ganska mycket och är också politiskt intresserad. Jag är väl en typisk vänstermänniska av den gamla sorten som vägrar konvertera.
Till skillnad från många andra i branschen lyssnar Staffan Hellstrand själv mycket på musik, något som delvis hör samman med uppdraget för Riksradion.
— Jag är ingen fanatisk lyssnare utan har mina gamla favoriter. Jag gillar Van Morrison, Neil Young och Bob Dylan. Av åttiotalsbanden gillar jag Smiths och Waterboys.
— Hip hop-scenen har jag inte alls tagit till mig, inte heller dansscenen, även om jag tycker Jesus Jones är rätt OK.
Sverige har brist på bra rockgrupper, tycker han.
— Det är sällan man hajar till på något. Det är ganska mycket menlös musik och så sjungs det alldeles för mycket på engelska.
Vad beror det på?
— Det har jag svårt att sätta mig in i. En viss feghet och osjälvständighet tror jag. Den enda förståelse jag kan ha är om man spelar en smalare musik och tycker att Sverige är för litet. De flesta banden är ju trots allt inte i den situationen utan försöker slå här hemma ändå.
— Jag har svårt att ta någon på allvar som sjunger på engelska i Sverige. Det har ett lätt löjets skimmer över sig.
Finns det ingen risk att du själv, å andra sidan, kopplas ihop med vågen av käcka svenska poppojkar?
— Det är inget jag bryr mig om i så fall. Jag tycker själv att det finns något annat i min musik. Jag tänker inte så mycket på hur jag betraktas av andra.

Det gäckande genombrottet

Staffan Hellstrand, och även SH!, har alltid haft en relativt stor och trogen publik runt om i landet. Han får ofta bra recensioner, men aldrig de stora rubrikerna. Även om “Den Stora Blå Vägen” kan komma att innebära en vändpunkt har det riktiga genombrottet alltid gäckande glidit undan. Personligen har denna orättvisa retat mig, Staffan själv tar det dock med ro.
— Det är klart att det funnits stunder när jag funderat på det. Gång på gång får man i stället tänka efter och ge sig själv en höger uppercut och inse att det egentligen inte alls handlar om pengar, getingar, plus och poäng i tidningar, eller placeringar på listor.
— Det viktiga för mig är att nå ut till folk. Att jag kan kommunicera med någon ute i landet som köpt min platta eller kommit till en konsert. Att få bevis för det när man får brev hem eller någon kommer fram på gatan eller efter en konsert och vill snacka. Det räcker ganska bra för mig.
Trots att “Den Stora Blå Vägen” ännu är tämligen färsk är planerna redan klara för nästa LP. Sonet backar Staffan Hellstrand helhjärtat och en ny singel ska komma i vår. I höst är det dags för nästa album.
— Inför “Den Stora Blå Vägen” kändes det som om jag ville göra något väldigt basic, sånger som funkar lika bra på akustisk gitarr. Jag har också alltid varit svag för stråkar och drömt om att få använda det, vilket jag fått göra den här gången.
— Nu kommer jag nog att gå bort lite från den här folkmusikgrejen. Jag känner för att göra en rockigare platta med mycket elgitarrer. Jag har redan skrivit rätt mycket nytt material.
Även denna gång kommer Staffan att göra det mesta själv. Skivproducenter är inte välkomna.
— Jag har alltid känt mig väldigt säker på vad jag vill göra. Jag har en stark vision och är inte så benägen att rucka på den.
— Jag är lite rädd för att ta in en producent. Jag vill inte ha en massa konflikter och snack i studion. Där vill jag genomföra mina idéer rakt av.
Staffan Hellstrand har talat.