När Simon Rowe (hans mor kallade honom för Örjan Stenström på den tiden) för femton år sedan startade sitt första band var han övertygad om att han var född i fel tid och i fel land.
I mitten av sjuttiotalet, för det var då som Rowe-Stenström plockade ihop The Floors, var hans dåvarande hemstad Sundsvall ett Mecka för det slags missledda musiker som trodde på sammanfoganden av jazz och rock.
Med runda glasögon. stripigt axellångt hennahår och med en kopp indiskt te inom räckhåll mixade dessa “skicklighetens” gladiatorer Mahavishnu Orchestra med Zappa. Janne Schaffer var gurun. Synkoperna var vanligare än tjälskotten på E 75:an. Till och med rökelsefaten somnade.
När Simon Rowe i dag tittar sig omkring i rockbranschen behöver han knappt gå längre än till favoritpuben hemma i Nynäshamn för att förstå att saker hänt. Överallt dräller det av folk som tänker ungefär som han gjorde redan 1975; det vill säga har idén att det borde gå att göra mer av de psykoflippade musikaliska läror som Beatles formulerade vid tiden för “Sgt. Pepper’s”.
— Visst är det jag pysslar med ett försök till utveckling av Beatles-skolan. Men det går inte att bry sig om det är “rätt” eller “fel” att tänka så. Är det rätt tid så är det. Vill ingen ha det är väl sanningen så enkel som att jag inte är tillräckligt bra, säger Rowe stillsamt, några veckor innan hans tredje LP. “Pink Stories & Sweet Ladies”. släpps (av samma Mercury/PolyGram som presenterade hans två första album, “Pretty Pearls From A Heart” 1988 och “Wildlife” 1989).
De som hört Simon Rowe tidigare kommer att känna igen sig. Ingen kan ta fel på hans färgstarka fasförskjutna ljudlandskap.
Bara en märkbar skillnad: Den här gången är inte Prince-associationerna lika störande. Rätt ironiskt faktiskt, då Prince senaste kioskvältare (“Cream”) ju dryper av T. Rex-influenser. Och jämte Bowie är Marc “men bar han verkligen jeans?” Bolan The All Time Fave i Rowes hushåll!
Luckan i “Prince-hålet” har Simon fyllt med några högljudda funkiga hårdrockriff, bland annat i regi av Conny Blomqvist från stallkamraterna Electric Boys.
De två premiärverken från Simon Rowe har tillhört hyllvärmarnas bistra släkte. Kanske kan en knippe fuzzade Fender-kaskader bli knepet som ställer Rowe i rampljuset bredvid Kravitz, Prince, Electric Boys och andra exploatörer av John-George Lennisons mystiska gitarrdimmor?
Blir det inte så bekymrar det inte Rowe alltför mycket. Visst är han sugen på lite ära. Och det skulle inte skada att slippa jobbet på Teli. Men så länge han har sina ljudlandskap (“jag gör alla arrangemang, även de ‘omöjliga’, i huvudet — det blir tungt för psyket…”) och så länge han har sina hästar (Rositas Girl, fem år, Miss McBaren, ett och ett halvt — “De är som familjemedlemmar”) är han rätt nöjd i alla fall.
Bara en sak; Simon Rowe blir inte nöjd om man talar FÖR högt om Beatles:
— Det är OK att nämna dom. Det är ju rätt klart att deras influens sitter fast i ryggmärgen. Risken med att prata för mycket om Beatles är att det blir en nostalgipryl för folk över trettio. Så vill jag verkligen inte att min musik ska fungera!