Tänk er följande dramatiska förlopp på en grammofonskiva av EP-format: Först ett intro med Fender Rhodes-piano och stråkar som hämtade ur Curtis Mayfields “Superfly” eller Isaac Hayes “Shaft”, följt av ett brittiskt indiebeat med diskantvassa Byrds-gitarrer. Sedan en brasil-influerad technicolorschlager mitt emellan Pale Fountains och Burt Bacharach, följd av något som skulle kunna vara en signaturmelodi till anglofil John Rivers-producerad åttiotalspop med jublande blås, överlycklig stämsång och en sångare som sjunger “We could go to Cardiff”. Och slutligen en modsig Prisoners-groove gjuten i så mycket elektricitet att man poserar i fosterställning på golvet, så att säga psykiskt knäckt av larmet.
Nå? En drömskiva, va? Ja, och drömmen slår in om ni köper Eggstones nya sjua.

Eggstone har nämligen gjort denna drömskiva på riktigt. Årets i särklass smartaste svenska popplatta, och antagligen den bästa EP som gjorts i världen på hela nittiotalet. Kanske rent av sedan Pointed Sticks “Out Of Luck” på Stiff 1979. Definitivt den bästa svenska pop-EP:n sedan Mandarines.
Till saken hör dock att den här gosstrion om tre tjugoåringar från Malmö inte hört talas om varken Pointed Sticks, Prisoners eller Pale Fountains.
— Men Curtis Mayfield är jag lite nyfiken på, medger Per Sunding, basisten med sångrösten klonad ur Pale Fountains-sångaren Mick Head (numera i Shack).
— Alla journalister har ju skrivit om Curtis Mayfield apropå Eric Gadd, och Gadds senaste gillar jag som fan, förtydligar han.

National Geographic

Eggstone är alltså inte alls de skivsamlande popkonnässörer deras musik förlett mig att tro. Men Patrik Bartosch, gitarrist med förflutet som konsertpianist, är åtminstone en aning böjd åt det “filatelistiska”.
— Jag tycker om smalfilm, och samlar möbler, radiogrammofoner och kompletta årgångar National Geographic, upplyser han, och hänvisar till sin egen smakfullt National Geographic-inspirerade formgivning av EP-konvolutet — tryckt på klassisk kartong och komplett med stilistiska liner notes på baksidan, där man bland annat kan läsa:
“The METRO STRING ORCHESTRA plays the mellow stringphrases on Wrong Heaven, BERNIE LEIGHTON is the featured pianist throughout the album, and DOC SEVERIN together with RAY CONNIF plays those exciting trumpets on My Trumpets. DON FAGERQUIST, the top-line vibraphonist certainly makes a tremendous come back on Wrong Heaven, treating his instrument almost like a furious spotted eagle ray.”
— Det där sista var kanske att ta i, men annars blev omslagstexten lyckad, kommenterar Patrik, som undertecknat den med välfunna “Charles F. Frost, Conductor”.
— Det är särskilt svårt att hitta på bra namn, som låter äkta och stilrena, men “Don Fagerquist” är jag jäkligt nöjd med.
— Men det ÄR riktiga stråkar på skivan, försäkrar Per. Att folk tycker de låter samplade beror på att vi lekte med dem i mixen och komprimerade dem, som en pastisch på De La Soul-stråkar…
Jag har fortfarande lite svårt att smälta att Eggstone inte vill ställa upp på min namedropping i början av intervjun, men Per tröstar.
— Det är nog snarare film- än musikinfluenser man hör i till exempel “Wrong Heaven”. Agentfilmer med Audrey Hepburn i grälla sextiotalsfärger. “How To Steal A Million” med Audrey mot Peter O’Toole är en favorit. Och “The Prize”, där Paul Newman reser till Stockholm för att ta emot nobelpriset i litteratur, och blir förväxlad med den bulgariske pristagaren i kemi som är invecklad i en spionhärva.
Tröstad!
— Våra gemensamma musikaliska rötter är tyvärr så simpla som Beatles och Who, säger Patrik, som personligen mest lyssnat på Smiths genom åren. Per talar sig å sin sida varm för favoritbandet Pixies.
— “My Trumpets” på EP:n är faktiskt en enda hyllning till deras “Doolittle”!

Eget Abbey Road

När konflikter uppstår i Eggstone-studion (de har faktiskt byggt ett eget Abbey Road i centrala Malmö, med ett mixerbord tidigare ägt av Manfred Mann och Merit Hemmingsson, kompletterat med AKAI-samplers och grejer) är det inte sällan Pers önskan om ett råare, mer Pixies-likt sound blir inträngd i ett hörn av Patriks och trummisen Maurits Carlssons smörigare tendenser.
— Jo, jag vill gärna ha det lite stökigare. Felet med nästan all svensk pop är att den är producerad efter en och samma mall. Det kanske bara är två låtar som passar i den produktionen på en LP, men man gör allihop på samma sätt. Det gäller allt från Pontus & Amerikanerna till den där… “uppe på toppen igen”… vad heter han? Skitsamma, det får mig ändå att spy.
Per nämner Eric Gadd, Union Carbide och Wannadies som några av de få han tycker vågar vara kompromisslösa och konsekventa i studion.
— Creeps och Girls är exempel på band som tänker så rätt men låter så fel på grund av dålig produktion. Även om Girls var knäckande bra i “Kosmopol” så låter singeln fan, tyvärr. Producerad av Rolf Alex!
Till saken hör att Per tidigare spelade bas med The Girls, och att de båda banden står varandra mycket nära; Eggstone från Lomma och Girls från Staffanstorp, med en samtida period Lunda-studier gemensam. Maurits är färdigutbildad forskare i biokemi, Per pluggade agronomi och Patrik arkeologi.
— Men det var ju bara för att ha något att göra, invänder Per. Vi har aldrig varit karriäristiskt inriktade, tvärtom. Vi har levt för musiken i tio år, och försöker leva på den så gott det går. Det senaste halvåret har vi mer eller mindre bott tillsammans i studion och knappt haft pengar till mat. Det brukar bli frukost på Café Nobe, för de har kaffe och ostmacka för en tia, deras prismedvetenhet måste ha fastnat i femtiotalet. Och här om hörnet finns ett ställe som har pizzor för tjugofem spänn, vi brukar dela på tre sådana om dagen.

Barndomsvänner

Eggstone drogs till varandra redan i tioårsålderna hemma i Lomma. Fritiden ägnades åt “kreativa lekar” som mest gick ut på att “terra och sabba”. Favoritsysselsättningen var att ha “övertag på andra killar som man tyckte var jobbiga”.
Sedan lockade punken in dem till Malmö i trettonårsåldern. “Man kunde hänga en hel kväll under en viadukt bara för att det kändes rätt med betong.” Efter en kort karriär under namnet The Urinators startade de 1981 semilegendariska Johnny Cykel, med lokala hits som “Var Är Mina Skor?” och “Vantar” (“glömde mina vantar på bussen/mister jag godnatt-pussen?”).
Johnny Cykel lär ha låtit riktigt bra, säger de som vet. I alla fall hade de en sådan stor Malmöpublik att de missade ett skivkontrakt. När ett mycket intresserat bolag skulle kolla in dem live var stället så proppat med fans (400 st) att bolagsrepresentanterna inte kom in! Nå, vid det laget hade de ändå sparkat varandra ur bandet så många gånger att de börjat ledsna på sig själva.
— 1985 åkte så jag, Patrik och Maurits tillsammans till Roskilde och såg Style Council, och då föddes Eggstone, fortsätter Per.
— Vi repade på tre lite i smyg, vid sidan om Johnny Cykel, när vi kom tillbaka, men efter ett tag fanns bara Eggstone kvar. Eller The Beautifuloones, som vi först kallade oss.
Den till en början övermåttan Jam-inspirerade trion hade spelningar som gräs de närmaste åren.
— Vi spelade så mycket ute att vi aldrig ens tänkte på skivkontrakt, säger Per. Vi visste liksom inte vad vi skulle med ett sådant till. Över huvud taget tycker jag att många band gör fel när de bara fortsätter att harva med samma grej trots att skivkontrakten uteblir, i stället för att fortsätta utvecklas i sin egen takt.
— Vi bestämde oss tidigt för att göra allt på egna villkor, oavsett omvärldens reaktioner.
Efter ett halvårs uppehåll, på grund av att tvillingsjälarna Patrik och Per överdoserat på varandra i en gemensam lägenhet (de spelade hockeyspel till fem på morgonen bara för att ingen ville vara den som förlorade sista matchen, och till slut stod den ene ute i hallen och rökte medan den andra läste tidningen på morgonen), tog Eggstone allvarlig sats under 1989. Per hade dessförinnan turnerat med The Girls på scooter-runs i Tyskland, och Eggstone gjorde Europe efter samma modskarta.
Per drar de bästa turnéhistorierna:
— Vi spelade i Wien samtidigt som Rolling Stones och lyckades komma in på en oerhört exklusiv bar på natten. Mick Jagger var också där, så vi snubblade fram och fick en autograf på en österrikisk schillingsedel. Men sen blev vi så fulla och törstiga så vi köpte öl för den sedeln.
— Budapest var bäst. En kompis har skickat ett foto därifrån på en vägg där någon sprejat “Roxette” och “Eggstone” med samma färg… Kanske hade den personen sett oss på hippieklubben där vi av en slump kom att jamma med Ungerns Kal P Dal, Han hette Enbente Bill och såg ut som Efraim Långstrump, lapp för ögat och allt. Han sjöng på ungerska till våra bluestolvor och hela publiken satt på golvet och flummade. Efteråt fick vi betalt i en lite underlig valuta, nämligen ungerskt isterbröd, och en sextiofemåring förföljde mig hela natten och tjatade att jag “spelar bas precis som Pete Townshend”.

Promogig

Tillbaka i Sverige gjorde gruppen i januari 1991 en märklig promotionspelning på Tranan i Stockholm, inför några dussin tunga popreportrar.
— Ja, folk har sagt att vi spelade en Elvis-låt för att fira någonting med Elvis, det ska ha varit hans födelsedag eller något sådant, men det har vi inget minne av.
Det har jag, ett rätt tradigt minne av tre grabbar som försökte ta ut “Heartbreak Hotel” på gehör.
— Va? Är det sant? gapar Per.
Vilket bara bekräftar Eggstones självsäkerhet på scen — de vågar göra vad som helst, och lägger det inte ens på minnet efteråt. Det ska förstås sägas att gruppen normalt är mycket koncentrerade och ganska fantastiska live.
— Som sagt, scenen har varit jorden vi gått på ända sedan vi började, högtravar Per.
Och nu är tiden mogen för Eggstone-skivor av växande format. Efter promo-singeln “Bubblebed”, som de delade ut den där kvällen på Tranan och som fick åtminstone en av de tunga popreportrarna (den allra tyngste, faktiskt) att skriva en hyllning i sin kvällstidning, kom MD-distribuerade “Shooting Time”-EP:n i höstas, och nu planeras den första av tre MNW-kontrakterade LP-skivor.
— Men vi fortsätter att spela in själva, hemma i Malmö. Vi har ingen lust att åka upp till studion i Vaxholm och få ett ljud vi inte har full kontroll över. Vi vill över huvud taget fortsätta göra allt som är kul själva. Vi skulle aldrig drömma om att ta in Rolf Alex som producent, eller lämna över skivomslaget till någon byrå i Stockholm.
Ska sanningen fram har emellertid Eggstone varit så kåta på framgång att de var beredda att kasta alla ideal överbord efter ett möte med EMI för två år sedan.
— Ja, fan vad pinsamt, erkänner Per. Det var Magnus Nygren på EMI som var intresserad, och bad oss skriva på svenska. Och som några jävla fånar åkte vi direkt hem och skrev en låt på svenska, “En Sådan Man”. Det funkade inte alls, men Nygren gillade den och ville höra mer, men vi kunde bara inte.
I stället hittade Nygren ett annat Malmöband, Love Kings, som han dock inte lyckades övertala att skriva svenska texter.
— De har fått så mycket skit för sina naiva texter, men jag tycker de är rätt kul. Särskilt deras T-shirt, “Yeah Yeah Gradvall Yeah”, säger Per.
— Jag är rätt avundsjuk på att de har råd att leva röjigt nu, suckar han vidare. För övrigt är Per så fysiskt lik sångaren i Love Kings att till och med deras kompisar tar fel.
— Vi har väl rätt plöfsiga ansikten bägge två, men han är ju avgjort fetare! försvarar han sig.
— Fast jag hade också accepterat lite ölmage om jag bara haft råd. Vi har inte ens sett en öl på månader. Det lyxigaste vi gjort på länge var att se “Sea Of Love” på video häromkvällen.

Wienerbröd i posten

De slösar dock ganska mycket pengar på kaffebröd. Och då tänker jag inte på att de bakade hundratals egna bullar till ett releaseparty i Malmö, utan att det är en del av Eggstone-jargongen att med jämna mellanrum skicka wienerbröd till varandra på posten.
— Vi kan inte sluta. När man fått ett mjöligt, söndersmulat wienerbröd i brevlådan måste man ju ge igen. Det är inte kul, det är bara jobbigt, men nog skulle det kännas lite tomt att aldrig mer få ett wienerbröd på posten. Så vi fortsätter.
Jag blir inte riktigt klok på om Per när han säger detta samtidigt lägger in en liten symbolisk underton till Eggstones verksamhet över huvud taget. Förmodligen inte. Men nog får jag intrycket och känslan av att Eggstone faktiskt har kommit för att stanna. Forever. De sitter ihop sedan barnsben och kan inte vara utan varandra. Dessutom är killarna de enda tre individerna på jorden som skickar wienerbröd på posten. Klart de måste hålla ihop.
I mars kommer MNW att lansera Eggstone internationellt på sin nya, hårdsatsande (ännu namnlösa) engelskspråkiga popetikett. I april kommer ni att se dem på MTV. I maj klottrar Roxette deras namn på husväggar i Halmstad. Och till sommaren kommer de att ha råd med all öl i Österrike trots att de skriver sina autografer på dollarsedlar.