Det är sällan någon brist på urvalet när det gäller att skriva om demos i SA. Den här gången hade recensenten närmare sextio (!) kassetter att välja bland. En del var mindre angelägna och en del tämligen usla, men det är roligt att kunna säga att förhållandevis många var riktigt riktigt bra. Tre gäng var dock helt outstanding: Sugarbush från London, Stevepops från Sandviken och Flashing Popes från Falköping. Samtliga spelar en glimrande pop; Stevepops med en modern touch, de andra två mer traditionellt.

Londongänget Sugarbush är egentligen överkvalificerade för “Democheck”. Bakom namnet döljer sig nämligen Marcus Holler, förut ledare i Silent Blue, som fått såväl en demo som en MP recenserade i SA tidigare. Men kvar från “Tune In” finns bara Marcus, som nu värvat två nya medmusikanter och börjat om på demostadiet igen. På “Demos (8-Track)” ****½ har han äntligen hittat den heliga popgraal han sökt så länge. “8-Track” syftar både på inspelningsutrustningen och på att låtarna är åtta till antalet.
Av dessa åtta är åtminstone fem förbluffande briljanta! (Resterande tre är “bara” väldigt bra.) Allt är otroligt proffsigt och välproducerat — Marcus har lärt sig hur en Rickenbacker spelas och hur en tät kör läggs för att den riktiga poplyckan ska infinna sig. Wackers, Plimsouls, Raspberries, Beatles, Willie Nile; det är bara några av de klassiska popnamn Sugarbush frammanar.
Bästa demon någonsin till SA? Ja, det är frågan om…

“Lider ni av progg? Känner ni er orkeslösa och allmänt trötta? Energibrist? Då har vi rätt medicin mot alla era åkommor! POP!” Stevepops döper sin demo till “…Frightfully Groovie…” ****, men gör det med tungan fast förankrad i kinden. Deras femlåtarskassett springer genast upp i den gyllene SAdemohög som redan innehåller The Girls, This Perfect Day, Hymans, Easy, Happydeadmen och kanske någon till.
Låtar som “High”, “I Don’t Mind” och “Better Off Dead” skimrar av vasst gitarrlir, driven stämsång och piskande trummor, allt sällsynt väl producerat. Några av titlarna kan verka punkiga, men powerpop är ett begrepp som ligger betydligt närmare till hands. Det roliga är att de lyckats få sin musik att låta så mycket “nu”, trots att rötterna hämtar sin näring ur klassisk popmylla.
“Snart ska nog även vi få sola oss i glansen bland Lars Forsberg, Dave Smalley, Wendy Popgun och andra självskrivna totalidoler. Och världen kan ju bara bli bättre om fler popband vandrar på dess jord, eller…” skriver bandets sångare/gitarrist Torbjörn Thorsén och tecknar sig “aspirerande popsnöre”. Rätt så, och alla som nämner Dave Smalley är självklart OK i min bok. Ge Stevepops kontrakt! Nu!
Flashing Popes är kanske ett okänt begrepp, men även här gömmer sig gamla SA-kändisar bakom nytt namn; Falköpings stoltheter Mop Tops. “Vi har haft en del problem med medlemsbyten och avhopp den senaste tiden. Vi har dessutom bytt namn till Flashing Popes och hoppas att ni vill hjälpa oss att sprida detta genom att skriva om oss igen.” Så gärna, fortsätter ni bara att skicka demos av den här kalibern ska vi skriva om er i vartenda nummer!
“I Wish I Knew You”/”Emelie’s Dream” **** heter bidragen denna gång. Första låten är ett stycke modern pop och trevlig nog, men det är Emelies drömmar som får mig att gå i spinn. En fantastisk pastisch på mild engelsk sextiotalspsych, som skulle platsa på vilken volym av “Rubble” eller “Baubles” som helst. Ruggigt bra!

Psykedelia är för övrigt en genre som fortfarande har sina utövare. Tre uttalade sådana bidrag har vi fått den här gången, från Norrköpings egna My Favourite Martians, västkustkvartetten The Roots Of Echo och Göteborgs/Stockholmsduon (!) The Continental Soul Searchers.
Vassast i den här ligan är tveklöst My Favourite Martians med sin ultrapsychiga “High On Drugs” ***½. Men det var ingalunda väntat, för deras första demo råkade ut för en gruvlig (och välförtjänt) sågning redan i SA #7. Sedan dess har det tydligen gått framåt med stormsteg, för denna nya kassett är inget annat än superb — det dräller av fasad sång, fuzzade gitarrer, baklängesslingor och domedagstrummor. På köpet får man dessutom en samplad Timothy Leary!
“Vi har fått en del kritik för titeln”, berättar marsianernas mastermind Beppo (som för övrigt även spelar leadgitarr i Pekings nya pophopp Pleasure House). “Men som alla popkännare vet var det den ursprungliga titeln på R.EM.:s ‘Fables Of The Reconstruction’. Texten är egentligen ett collage uppbyggt av textrader från diverse obskyra amerikanska sextiotalsgrupper, exempelvis Beech-Nuts… För övrigt skiter vi i all kritik — knark ÄR gott!”
Det tycker nog The Roots Of Echo också, vars självbetitlade fjortonlåtarskassett *** pryds av ett MYCKET flummigt omslag. En aning mer lågmäld folkbetonad psych med engelska rötter, kanske lite åt Incredible String Band-hållet, är vad de bjuder på. Njutbart.
Ännu ett snäpp lågmäldare är The Continental Soul Searchers, vars “The Sights & Sounds Of…” ***½ stundtals tangerar folkproggen, men som ändå lyckas balansera på rätt sida den avgrunden. “Vår kärlek till improviserandet gör att vi blir ideologiska själsfränder till The Incredible String Band (där var de igen). Vi försöker förena den naturmystiska folkmusiken med valda delar ur psykedelian”, skriver gitarristen Peter Sjöblom, den del av duon som är bosatt i Göteborg. Ett mycket gott försök!
Mer folkbetonad musik, men helt utan psykedeliska anslag, kommer från Pekings Pärlor, som gör en intressant syntes mellan Magnus Johansson och irländsk folkmusik. “Demo” *** (kunde ni inte hitta på något mer originellt?) är dessutom en av de mycket få kassetter med svensk sång vi fått till det här numret av SA.
Modersmålet hålls högt även av Liftaren (föga inspirerande namn, och dessutom risk för förväxling med ett Göteborgsband som inte är SÅ bra). Med “La La La”, “Gossar Som Glöder” och “Jesus” *** visar de sig vara Täbys svar på Franska Bönder. Kan säkert bli något…

Så några band som med en lös definition kan sägas spela “modern pop/rock”.
Först ut är Uppsalagänget The Penguins. I likhet med danska Trains And Boats And Planes har de den odiskutabla fördelen av att ha en kvinnlig cellist i sättningen. Dessutom påstår de sig ha en sångare som sjunger som en ung Marvin Gaye (är TE underrättad?!), och trumslagarpojken är meriterad som stand-in under Bebops Sverigeturné i våras. Musikaliskt kompetenta, men musiken på “Demo” *** får med nöd och näppe godkänt på grund av tendenser till utslätning. Fast biografin var kul…
Julia Dream från Skåne har fått sina två tidigare demos uppskrivna i SA, och den tredje utgör inget undantag. “Julia Dream #3” ***½ innehåller samma fina touching pop som sina föregångare. Sedvanligt exemplariskt inspelat och mycket njutbart. Skicka mer!
De tre stockholmspojkarna Acid House Kings (“She Fakes Apples”/”Hey What’s Up” ***) låter som Happydeadmens småbrorsor med syntetiska instrument, vars högsta mål i livet är att få ge ut en singel på Sarah Records. Men Velvet-pastischen “Hey What’s Up?” är onekligen räligt fräck, med loj Lou Reed-frasering och ett svävande stråkarr och dito gitarrspel. Kassetten pryds dessutom av en mycket söt bild på Audrey Hepburn (pop!).
Numrets vildsintaste demo kommer från Mickey Down Under, numera utlokaliserade till Trollhättan. “A Song In Praise Of The People’s Liberation Army” *** är en explosion av samplingar, vilda gitarrinpass, rappad sång och tunga rytmer. Någonstans åt Meat Beat Manifesto/Nitzer Ebb-hållet, med en touch av Foetus. Inte riktigt min kopp te, men klart giftigt lika fullt.
Så här mot slutet ett gäng irländska (!) demos, som MNW:s John Cloud varit vänlig nog att förse oss med.
Klart bäst är Friction, som kommer från den stad The Frank And Walthers gjort berömd, nämligen Cork. Deras feberheta blandning mellan Lush och The Photos (I) beskrivs väl av deras låttitlar: “Heat Haze”, “Slipping”, “Blown Away” och “Crystal” ****. Mycket mycket bra, och det här gänget vill jag gärna höra mer av!
Ett annat lovande band är The Fireflys, vars “Buzz!” ***½ bidrar med trevlig och lättnynnad pop. Främst är psychstänkaren “Pleasure Parade” med sina angenäma Beatles-referenser. Får de bara gitarristen att lägga band på ett bitvis tradigt spel kan de säkert utvecklas ytterligare.
Titeln “Appleskin Thin” på Freds “Introducing…” *** fick mig att associera till Milltown Brothers, och även musiken är åt deras håll, om än något mörkare och råare. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av kassettens andra låt, “Inedible”. Oätlig betyder det, och även om jag inte vill sträcka mig så långt som att kalla den olyssningsbar, så är den ganska trist. Ett osäkert kort…
Ovanstående omdöme gäller även Dublin-bandet The Joys, som med “Suzanne”, “Delicious Things” och “Cheshire Cat” *** bjuder på modern rock med tjejsång och hyggliga melodier. Deras problem ligger i en viss opersonlighet, men eftersom de har en adress helt nära Mother Records kanske det löser sig med skivkontrakt ändå.
Those Stilted Boys från Limerick (“Cockroach EP” ***) är ovanliga i så måtto att jag hör förvånansvärt mycket fransk chansontradition i gruppens musik — speciellt starka “Seven Ways To Lie” ekar Jacques Brel. Annars är Aztec Camera en ganska given referenspunkt, mycket akustiska gitarrer och skir kvinnlig bakgrundssång.

Inte från Irland, men väl Italien, närmare bestämt Ravenna, kommer The Streamers. Men dem nämner jag mest bara för att de är det första bandet därifrån som skickat en demo till SA. “Fair-Play Please” **½ (mottot från 1990 års fotbolls-VM i Italien) innehåller inte mindre än tjugo låtar, med inslag av punk, hardcore, thrash, reggae — och en massa annat. Något splittrat med andra ord, men bitvis inte alldeles oävet.
En sista sak: Hedersomnämnandet den här gången går till göteborgsbandet Uranium City för deras fantastiskt påkostade presskit, det snyggaste vi fått med någon demo. Två gruppbilder, individuella foton på alla fyra medlemmar, låttexter, bio. Så ska det se ut — TOO BAD att musiken inte höll samma höga klass…