Svältfödda psykedeliagourméer kan andas ut. Nu har den kommit; LP:n som bakar in det gottigaste från Byrds, Beatles och Pink Floyd, och som kryddat med modern teknik smälter ihop till en svensk poppasta av helt unikt slag. Whipped Creams “…& Other Delights” efterlämnar en så delikat arom att mitt finkänsliga väderkorn sänder sådana signaler till hjärnan att den i sin tur spottar fram ordet klassiker…

Matsymboliken är ofrånkomlig när man skriver om Göteborgskvartetten Whipped Cream. Bandets ledargestalt Jörgen Cremonese och flickvännen/medmusikanten Elisabeth Punzi har stor förkärlek till piffig mat och dryck.
Därför träffas vi på ett av parets många favoritmathak; restaurang Tyrol-Inn. Jörgen, som för dagen har krupit ner i ett par bautaflares modell tält, ger snabbt ett insidertips från matsedeln. Champinjonschnitzel ska det vara och rådet visar sig innehålla allt som utlovats i smakkickhänseende. Tres, tres bon! Under måltiden surrar vi om “gamla tider” och minnesluckorna är många när vi försöker minnas vilket är Skids spelade förband till Jam på Scandinavium, när Siouxsie & The Banshees uppträdde på Gärdet och en massa andra nostalgiska tillbakablickar.
Apres le diner går vi hem till Elisabeths och Jörgens lya, en fotvandring som mot slutet är rena bergsklättringen uppför elaka trappor — en liten tröst är i alla fall att den beryktade Göteborgssmogen håller sig borta.
Väl inne i lägenheten bjuder värdparet på whisky och grillningen kan börja. Cremonese berättar om sin tidigare bakgrund i Kai Martin & Stick.
— Jag var nitton år och kom från Hedemora, där enda meriten var den årliga spelningen på Gammelgården. Nu hade jag att välja mellan att fortsätta studera juridik i Lund eller flytta till Göteborg och bli med i Stick — det valet var inte så svårt!
Mamma Cremonese var vansinnig när en lovande advokatkarriär gick om intet men musiken drog längsta strået. Jörgen var med på Kai Martins fjärde och sista album, “Uppståndelse”, deras näst bästa efter “Röd Plåt”. Enligt säkra källor lär Sveriges fräckaste gitarrist — det vet alla som sett Di Levas senaste turné — redan då ha varit en stor showman. Ibland lämnades han ensam kvar på scen utövandes Hendrix-riff en masse…
— Om jag lärde mig något under den här tiden så var det att man inte skulle ha några illusioner, att vad som helst kunde hända. En nyttig lärdom. Och det är därför som vi är så glada och överraskade att det blivit sådan uppståndelse inför LP:n.
Trummisen Lars-Erik Grimelund har ett förflutet i en grupp kallad Band Of Joy, ett öde han delar med John Bonham. Basisten Jonas Sonesson saknar liknande ursprung och Elisabeth har sjungit i kyrkokörer och tagit lektioner i klassisk sång för en gammal tysk dam som bodde granne med Tyrol-Inn.
Whipped Cream bildades. Det var Jonas och Jörgen som först strålade samman när de läste politik.
— Vi hade väldigt avvikande, halvfascistoida åsikter bara för att reta övriga deltagare, minns Jörgen och ögonen glittrar.
1988 gjorde de en “fruktansvärd fejkspelning” i Hultsfred. Cremonese hade själv spelat in en tejp på porta som festivalarrangörerna fått höra och gillat. Raskt ljögs en bandhistoria ihop och med endast två repningar bakom sig fick de beträda dansbanescenen, då under namnet Whipped Cream & Other Delights.
— Det var INNAN Jörgen lärt mig spela gitarr, garvar Elisabeth.
Och visar varifrån de snott både namn och logotype till debutalbumet. Stolt visar hon upp föräldrarnas “bedrövliga partyskiva” med Herb Alpert!
— Jag älskade omslaget över allt annat när jag var liten, med denna fantastiskt vackra kvinna som sitter helt insmetad i grädde.
Ohio Players kan gå och dränka sig i nummerordning.
Jörgen påstår förresten häpnadsväckande nog att Alperts senaste LP kunde ha varit “vilket partymanchestergäng som helst”. Låter osannolikt.
Nästan lika osannolikt som de rykten om skivkontrakt det skrevs om för dryga året sedan i SA #7 — den mest misslyckade SA-hypen någonsin!
Innan vi hinner dissekera turerna kring Whipped Creams påtänkta signaturer för ett utländskt bolag ringer telefonen.
— JÄVLAR, ryter Jörgen. Jag lovar, det är min mamma…
Tursamt nog är telefonsvararen påslagen, och visst är det mammas röst som dyker upp efter meddelandet att son och fiancée sitter på Tyrol-Inn.
— Stackars mamma… Jo, East West i England och Atlantic i USA är faktiskt fortfarande intresserade och vill signa oss. I början utlovades guld och gröna skogar. Vi hade tät telefonkontakt med både New York och London. Atlantic var klart tända och det var meningen att en representant från WEA i Sverige skulle komma och kolla in oss. Men tyvärr hittade han på en massa undanflykter och “goofade bort” vårt Atlantic-kontrakt.
— Om det varit i mitten på sextiotalet hade de signat oss direkt, men bossen på den alternativa etiketten berättade att en kille på samma post strulat till det och därmed ändrat arbetsrutinerna. Han hade kontrakterat två-tre skandinaviska band, som efter att ha fått saftiga förskott helt enkelt gick under jorden. Han skulle få sparken, men de sista han fick att skriva på var Skid Row — så nu är han avdelningsdirektör!
Lika illa gick det med Creation. Alan McGee ringde hem till Jörgen och var ytterst påstridig, tejpen han fått var fantastisk, och så vidare. Då nämnde Whipped Creams talesman att de gärna ville ha lite pengar i förskott. Javisst, svarade McGee och hörde sedan aldrig av sig. Tough luck.
— DÄREMOT kom det på samma bolag ut en skiva med Ride, där vissa låtar och partier var misstänkt lika Whipped Cream-grejer. Identiska basgångar, långa malande låtar som “Seagull” — men jag vet inte… flinar Jörgen.
— En kompis ringde upp mig och var hemskt upprörd. Ni måste stämma dem, ni måste stämma dem!
Tack vare en spelning på Emmabodafestivalen kom de nu i kontakt med MNW i stället. Och där har alla önskemål fått nådiga nicken. Ett år efter att materialet spelades in släpps så LP:n som ledigt och lätt kan benämnas Sveriges svar på “Piper At The Gates Of Dawn”, med ett och annat stänk av moderna grupper som My Bloody Valentine (lyssna till exempel på “Let Us Try It Out”, superb Valentine-pastisch). Ett enormt styrkebesked är också att de kan rata en sådan förträfflig låt som “Mr Green”, och SA:s prenumeranter nickar säkert instämmande. Anledningen var att den stuckit ut för mycket, de ville få till en LP som höll ihop rakt igenom — kalla det gärna för ett medvetet koncept.
Viss kritik har riktats mot att det låter för jämntjockt, en kritik jag själv höll med om efter ett fåtal lyssningar. Men detalj efter detalj tittar fram och låtordningen ger helheten en harmonisk lyskraft, man tröttnar inte även om det emellanåt maler på rätt bra. Det är dock aldrig lika utflippat som “Interstellar Overdrive” och viktigast av allt; det är RIKTIG psykedelia!
— Det har du jävlar i mig rätt i! Det är så pass riktig psykedelia att man inte ens behöver säga det, tycker Jörgen.
Hur växte då det här konceptet fram? Det är ju några hundra mil från Kai Martin…
— Ta bort ordet mil och ersätt det med ljusår! Nej, jag tror det handlar om att vi är individualister. Trots att vi känner hela musikbranschen i Göteborg så är vi ändå vid sidan om. Jag tror vi anses vara lite fåniga och egna, vi har speciella intressen som att vi tycker om att laga mat och dricka goda viner.
Snarare än att titta på splattermovies?!
— Vi är framför allt inte häftiga, menar Jörgen.
Favoritvin?
— Brunello di Montacina. En 78:a som kom för några år sedan.
Den musikaliska inriktningen var det aldrig något snack om. Redan från scratch manglades det loss med wah wah, alla förstärkare är av det klassiska märket Vox, trummisen har ett gammalt “jättesnyggt” Gretsch Chromeset från slutet av sextiotalet, etc — för er som älskar tekniska beskrivningar rekommenderas Musiker magasinets aprilnummer, där det ingående talas om hur Jörgen exempelvis “använder en högst speciell sitarstämning” på sin Gibson SG.
Om mat och vin är trevliga samtalsämnen så går inget upp mot att prata favoritmusik med personer som har hygglig smak — Jörgens favveplatta är “The Notorious Byrd Brothers”!
Det finns alltid en Byrds-låt för varje tillfälle, säger han och ett nytt bevingat ordspråk är myntat.
“Eight Miles High”. Det tar 29 sekunder innan sången kommer in, och under den tidseran hinner jag fara till månen tur och retur — det Roger McGuinn åstadkommer med sin gitarr på detta intro är och förblir oöverträffat.
— Man blir nästan religiös, understödjer Elisabeth.
Jörgen för in pratstunden mot ett ämne som är sammanlänkat med begreppet psykedelia; droger. Kärnpunkten i många sextiotalsbands ambitioner var just att skapa ett slags droginfluerat tillstånd i sin musik (thanks, John!). Och var kommer då Whipped Cream in i det sammanhanget?
— Vi kommer väl in i den bilden genom att vi har LÄST väldigt mycket om droger! skojar Jörgen. Vi är inte intresserade av den biten över huvud taget.
— Som vår basist Jonas sa en gång: Det här är musik som gör droger överflödiga, fyller Elisabeth i.
— Det krävs lite mer än att bara ta en tripp och sätta sig och göra musik, även om Lou Reed fick ur sig kanon-LP:n “Transformer” efter att ha gått på heroin hur länge som helst. Vissa offer är nog nödvändiga för konstens skull. Tyvärr tycks det vara så. Ta David Bowie; när han slutade knarka gjorde han bara skit.. tycker Jörgen.
Därefter är det SA:s tur att “goofa” sig. Jag undrar nämligen varför MM i sin artikel refererar till det anskrämliga symfoni rockbandet Yes. Reaktionen blir tumultartad.
— Näääee! Fyyy! Uuuut! Ge tillbaka whiskyn! Yes är gud!
Som straff snurrar snart också “You And I” från livetrippeln (!) “Yessongs” på skivtallriken. Jörgen menar att symfonirocken fått oförtjänt dåligt rykte, framför allt genom diverse tråkiga svenska band. Någon därute som diggar Kaipa?
— Jag blir HEMSKT upprörd när jag hör Genesis-efteraparna Marillion — det borde vara kriminellt att stjäla på det viset! säger Elisabeth exalterat.
Och pojkvännen spär på med att George Martin, Beatles producent, de facto i första hand varit involverad i symfoniska inspelningar innan han initierade psykedeliabagen tillsammans med John, Paul, George och Ringo.
Senaste årens produktioner tilltalar inte tekniker Cremonese i någon högre grad. “För hårda och ansträngda.” Hans ljudideal ligger någonstans i trakterna av “Hunky Dory” och “Transformer”. All ny teknologi kan snarare stjälpa än hjälpa; miditriggar, lägga samplingarna på rätt plats, programmera datorn rätt…
— En annan anledning till att jag gillar symfonirock är att den är så variationsrik, vanlig pop saknar alla dessa ritardandon och crescendon.
Men nu är JAG trött på symfoni- och teknikertugg, nu vill jag veta hur det var att ingå i Di Levas musikertrupp.
— Rätt kul att spela inför flera tusen personer som står och skriker, verkligen rena rama rockstjärnegrejen. Om det varit någon annan än Thomas och på hans nivå hade jag inte tagit jobbet.
Du skulle inte spela med Orup?
— Nej, och det man gör själv är ändå viktigast.
Det går utmärkt för Jörgen att kombinera engagemanget hos Di Leva med det egna skapandet. Han kommer att vara med när Thomas går in i studion nästa gång och livesamarbetet lär fortsätta. Di Leva sägs vara mycket nöjd med årets bandupplaga, musikerna har varit mer lyhörda än tidigare och alla har trivts med varandra — gruppkänslan har varit stark.
Ni tog väl tillfället i akt och tittade på Sveriges livekung under turnén? Om inte, se Cremonese göra otroliga saker på en gitarr och hör Di Levas sanslösa konversationer när de välter Roskilde i sommar.
I Whipped Creams framtidsplaner ingår bland annat att vinna melodifestivalen nästa år. Sagt med en gnutta ironi.
— Naturligtvis satt vi och tittade som alla andra. Vi drack Fanta och Frisco…
— … och åt negerbollar, chokladkaka, marsipan, popcorn och chips, gottar sig Elisabeth.
— Men var är artisterna? frågar sig Jörgen.
Gillade du inte tölparna som hoppade bock bakom Carola?
— Jo… När jag var grabb fanns det artister som Monica Zetterlund och Svante Thuresson. De hade TV-tittarna i sin hand, tittade in i TV-kameran och sjöng sina smäktande schlagers…
— Det var bättre förr… suckar Elisabeth.
Ack ja. Och nu för tiden får vi hålla till godo med Laila Dahl. Då är det knappast konstigt att jag spelar sönder min Dionne Warwick-samling, där i hennes fall orden artist och schlager kan skrivas i skyskrapshöga versaler.
Texterna skrivs av Jörgen.

“Let’s try it out for the very first time…”
“Try to realise, why you feel so nice…”
“Find a way to heaven…”
“It’s the sixteenth time I’m leaving the ground…”

Ja, det är liknande meningar man snappar upp och om man sedan tolkar det som flummig drogromantik eller ett gäng sexmetaforer staplade på varandra är väl upp till var och en.
— Det är lite vår grej att inte spela / sjunga så snabbt. Vi gillar sådant här herointempo…
— Texterna ja, de är självupplevda erfarenheter från våra världsomspännande resor. Näe, de är mer som alla dagarna är; man går ut och ser saker och ting. Jag är lite rädd för att vara pekpinnefarbror, och vi kan inte för vårt liv orka engagera oss socialt i den musik vi gör eftersom vi inte tycker att någon har försatt oss i en speciell social situation som vi måste klaga på… Jag sjunger helt enkelt om sådana företeelser jag tycker är trevliga, det kan exempelvis vara privata saker — som vi kanske inte behöver gå in på!
Att texterna inte finns tryckta på konvolutet beror i första hand på att de då med stor sannolikhet skulle få en “knarkpropagandistisk stämpel” på sig. “It’s the sixteenth time I’m leaving the ground…”. Ja, man förstår rädslan…
— Vi skulle fått FAMN och Lasse Berghagen på oss direkt!
Nästa LP och omslag är redan under förberedelse. Och vad kan vi förvänta oss? Mer poppiga låtar typ “Mr Green”?
— Det kommer att bli ett par spår som är ganska poppiga. Faktum är att “Mr Green” var det första vi gjorde, och precis då lyssnade vi rätt mycket på “Piper At The Gates Of Dawn” — det hörs lite grand… Tror det slutar med att vi spelar in tjugo låtar och så kommer det att bli ett helvete att försöka välja, siar Jörgen.
Gör en dubbel-LP!
— Trippel live! Med tio Yes-låtar!
Oh nej, inte DOM…
— Som tur är har vi inte bara det här med rock att hänga upp vårt liv på — det finns lite annat runt omkring, säger Elisabeth.
— Om bandet går i stöpet så öppnar vi restaurang. Då ska jag bli källarmästare. Kock är ett hedervärt yrke, menar Jörgen.
Favoritkock? Inte Lallerstedt väl?
— Njä, Carl Butler är inte så dum, men vi har det traditionella italienska köket som vi gillar.
— Vi tycker om Butlers inställning.
— Ja, om man frågar honom om hans favoritmat då berättar han om hur det var när han fotvandrade i grekiska bergen och träffade på en herde, mitt i ingenstans, som bjöd på vin han själv trampat, fårost från de egna fåren och oliver från träden som växte på sluttningen.
— Jag har förresten blivit vän med källarmästaren på L’Escargot i Stockholm. En trevlig krog, och när han och jag träffas har vi väldigt fina samtal om matoljor, tryffel och annat kulinariskt. Folk tror inte vi är kloka, men det är ju så himla gott!
Och vill ni smaka av något “himla gott” finns förstås också “…& Other Delights” att välja från den mer exklusiva popmenyn. Ett lätt val.