Det har krävts nästan tre år, tio demos, nytt skivbolag, fyra producenter och ändrad laguppställning för att Pushtwangers skulle få ur sig album nummer fyra, “Push That Twang Into Motion”. Men att det är fråga om någon comeback förnekar de ihärdigt. Rubriken till pressreleasen som följde med nya LP:n lyder: “Nästa som säger comeback bryter jag armen på!”

Jag kliver in genom den slitna men gedigna porten till ett ståndsmässigt, närmast vördnadsbjudande, hus vid Munkbron i Gamla Stan. Jag har stämt träff med Anders “Nome” Norman och Gustaf-Adolf “Krasse” Krantz, Pushtwangers sångare respektive gitarrist, på den förstnämndes arbetsplats.
Där inne är takhöjden säkert fem meter och stengolvet nött. Men om utanverket bär sekel på sin nacke, så skvallrar interiören om betydligt modernare verksamhet — ljusbordens varmvita sken blandas med dataskärmarnas kallare blå, Le Corbusier-fåtöljer kompletterar Phillippe Starck-bord, i Bohlins Zinken ligger de senaste trend- och designmagasinen, en laserprinter väser sakta i bakgrunden, i hörnet piper en fax.
Tradition och förnyelse, historia och framåtskridande. Och det är lite grand det här som Pushtwangers senaste platta också handlar om — att fylla gamla former med nytt innehåll.

Design

— Till den här LP:n har jag ägnat mellan hundrafemtio och tvåhundra arbetstimmar bara åt formgivning, berättar Nome. Vi har lagt ner ett oerhört arbete — fotografering av omslaget, t-shirts, backdrops, affischer, mobiler, video, etc, etc — det är ett väldigt paket som tagits fram.
Han visar stolt upp sin egenhändigt designade t-shirt. Alla medlemmar i bandet har fått varsina individuella tröjor. Dessutom har affischer och niohundra mobiler tryckts upp och skickats ut till recensenter och skivaffärer.
— Men allt detta är möjligt bara för att jag arbetar som formgivare här på Guld & Gröna Skogar (en av Stockholms många “hippa” reklambyråer) — ingen på den här nivån skulle ha råd att köpa det här jobbet till en enda skivutgivning. Jag skulle vilja påstå att det Pushtwangers gjort har ingen annan gjort tidigare i det här landet och ingen kommer att göra det heller.
Med den här massiva satsningen i åtanke måste väl både band och bolag räkna med att sälja kopiösa mängder skivor?
— Nja, riktigt så är det väl inte, menar Nome. Men om den här plattan floppar så har vi åtminstone gjort ett ärligt försök.
— Skulle den misslyckas helt blir det nog svårt att fortsätta med samma glöd, säger Krasse allvarligt.
— Nej, det här arbetet kommer vi i så fall aldrig att kunna lägga ner en gång till, fyller Nome i. Vi kommer inte att jobba med en platta i nästan tre år igen och inte heller med en månads heltidsarbete på grejer runt omkring. Men går den riktigt bra kommer vi ha råd att göra det även nästa gång.
Musiken då?
— Vi har inte ändrat oss, tycker Nome. Vi kör på som vanligt, men det som hänt är att världen runt omkring oss ligger närmare vår musik nu än tidigare. När vi släppte förra plattan fanns det ingenting som var så ute som rock. Men nu har vi i alla fall den här Manchestervågen, och den tror jag fått nya människor att lyssna på gitarr-baserad musik.
— Ja, det är helt klart. Vi är som vi alltid varit, men plötsligt är det rätt, hävdar Krasse med stor övertygelse.
— Mmm, nya skivan känns väldigt bra just nu, hoppas den håller sig, lägger Nome till. Det är lika bra låtmaterial som tidigare, men mycket bättre ljud. Jag kan inte tänka mig att vi skrämmer bort några som gillat oss tidigare, samtidigt som jag tror att vi har en god chans att få dem som inte orkade lyssna på våra tidigare plattor att ta till sig den här.

Psykedelia

Det som främst slår en på nya plattan är att den är mer psykedelisk än de tidigare, både vad gäller musiken och texterna — eller åtminstone låttitlarna (“Caroline In The Sky”, “The Electric Child”, “Acid Rain”, “Tune In, Turn On”, “The World Of Recycled Tears”).
— Alla de här titlarna är en liten drift med Manchesterbanden, förklarar Nome. Ingen av dem handlar om det man kan tro. “Acid Rain” till exempel handlar verkligen om surt regn, inte om droger någonstans, så det är en helt biologisk låt. Det ligger väl inget djupare engagemang bakom, men ett visst intresse finns naturligtvis. Den är lite putslustigt skriven om miljöförstöring på det väldigt lilla planet, i det här fallet rädslan för att tappa håret på grund av surt regn. Så här finns inga drogbejakande texter, snarare tvärtom…
Till skillnad från 99,9% av alla andra band har Pushtwangers en befriande distans till sin nya platta. (Annars brukar det alltid heta att den senaste skivan SJÄLVKLART är den bästa…)
— Jag misstänker som vanligt att efter tre år kommer jag fortfarande att tycka att mini-LP:n är nummer ett i alla fall, säger Krasse. Den och singeln “Strangler From Behind” tycker jag är det bästa vi gjort.
— Ja, men det kommer vi alltid att tycka, menar Nome. Mini-LP:n kan vi aldrig överträffa. Sedan står vi fortfarande med huvudet i mixerbordet — det tar minst ett halvår innan man vet vad man verkligen ska tycka. Varje gång vi gjort en ny platta har jag varit oerhört nöjd precis när den varit klar, men inte ett halvår senare.

Kategoriseringar

När Pushtwangers släppte sin självbetitlade mini-LP 1984 buntades de snabbt ihop med den numera närmast ökända svenska garagerockvågen.
— Det var bara för att vi började i Stockholm 1983, säger Nome med viss skärpa. Hade vi debuterat nu i England hade vi säkert räknats till Manchestervågen. Det är mest journalister som vill göra det lätt för sig. Jag hoppas verkligen att det inte svävar någon “garageskugga” över oss.
— När garagevågen rullade på som värst fick vi för övrigt aldrig riktigt vara med i den prylen, tillägger Krasse. Vi spelade för mycket pop.
Ja, det kan nog stämma. Nomads och andra puritaner ägnade sig mest åt att dammsuga “Pebbles” och “Boulders” på bra material från obskyra amerikanska sextiotalsgrupper — Pushtwangers fyllde sin första skiva med sju helt egna kompositioner.
Förstasidans tredjespår, “Lies”, är alltså inte Knickerbockers klassiska Beatles-pastisch från 1966, utan en tuff rockrökare från Nomes & Adolfs egna pennor. I övrigt finns här stämsångsbemängda popdängor som “Bad Bad Girls”, “Naked In My Car” och “Boyfriend”. Speciellt sistnämnda är en riktig goding, som överlevt i Pushtwangers liveset ända in i dessa dagar.
Det andra albumet, “Here We Go Again” (med den berömda avtagbara klänningen — skala bort den och ni får se ALLT), är bandet ganska missnöjt med så här i efterhand.
— Ja, jag tycker det låter för jävligt, säger Nome rent ut. Det finns mycket bra material på alla plattorna, men ljudet är inte alltid så lysande — särskilt den andra låter bitvis väldigt illa.
“Here We Go Again” är stundtals ganska äventyrligt producerad, förmodligen i ett försök att spränga de gängse garage-ramarna. För ovanlighetens skull finns det en del blås i några låtar, och pianoinsatserna på “Why Are You Treating Me So Bad?” hämtar sin inspiration direkt från de klassiska Mike Garson-löpningarna på Bowies “Aladdin Sane”.
Nämnvärd är även den smått självbiografiska Alice Cooper-hyllningen “Alice (Won’t You Hang For Us)”, med ett snyggt stråk/piano-arr i det instrumentala sticket. (En lustig parentes i sammanhanget är för övrigt att Lisen Elwin, lillasyster till Bullens Cissi, agerar bakgrundssångerska på LP:n!)
Som helhet är skivan trots allt ganska platt och träigt producerad, och Nomes sång känns ofta en aning ansträngd. Dock kommer låtar som “Ticket To Paradise” , “Fire In Vein” och “Dancing On Thin Ice” alltid att kvarstå som klassiskt PT’s-material.

Sydney

En av de mer välkända Pushtwangers-historierna är den om när de tog kollektiv semester i Australien vintern 1987. Vår vinter vill säga, i januari är det sommar i Sydney, dit bandet begav sig i akt och mening att repa och skriva nytt material till sitt tredje album, “Don’t Be Afraid”.
Väl på plats upptäckte de att en replokal i Sydney bara är marginellt lättare att uppbringa än en diamant i en dynghög (och ganska precis lika kostsam). Så i stället för att låsa in sig gjorde de sina “repningar” offentligt, på ett antal av stadens oräkneliga pubar. Uppemot tjugo spelningar blev det sammanlagt, under drygt tre månaders tid.
Naturligtvis lärde de också känna en massa band, och ett mer påtagligt reseminne är den singel, “Third Season”, som spelades in med Mick Blood från Lime Spiders och gavs ut av Rattlesnake Australia senare samma år.
Australientrippen var tydligen nyttig, för den resulterade i vad som för mig fortfarande framstår som Pushtwangers starkaste platta. Spår som “Whorehouse”, “Perfect Heart” och “The Man You Love To Hate” excellerar i oerhört driven stämsång, känsligt gitarrspel och en aldrig felande popkänsla. Den är dessutom briljant producerad, och på ett par spår dyker till och med Basse Wickman upp med sin tolvsträngade Rickenbacker!

Förändringar

Pushtwangers line-up har varit osedvanligt stabil genom åren, det är bara mellan de två senaste skivorna som någon medlem bytts ut. Mike Lundborg, som var med om att bilda bandet tillsammans med Nome våren 1983, har av olika anledningar ställt sin plats till förfogande, och återfinns numera bakom disken på Gamla Stans Musikhandel.
— Ska jag vara riktigt ärlig så var han inget vidare på gitarr, säger Krasse, aningen elakt. Men det beror lite på vad man är ute efter, till exempel ljudväggssound. Mike fyllde mer ut i bakgrunden och kunde inte finlira. På sistone har vi haft med en gammal kompis till mig, Jonas Axmark, som tidigare uppträtt med bland andra Di Leva och Ratata. Då blir det helt annorlunda, det blir mer två gitarrer som spelar. Han är med på ett par spår på LP:n, men är inte fast medlem.
Sedan sist har Pushtwangers alltså även bytt skivbolag, från Amigo till MNW (liksom Sinners före dem).
— Vi ville pröva på något nytt, förklarar Krasse. Hade vi gjort en skiva till för Amigo hade det blivit samma sak som de två tidigare…
— Men vi skildes som vänner, poängterar Nome. Amigo hade inte råd att göra en platta till med oss, så vi var överens om att det nog var dags för oss att gå vidare. Det är ju så att Amigo måste köpa studiotid, vilket innebär att det blir betydligt dyrare för dem än för MNW, som äger sin egen studio. Därför krävs det att en skiva säljer mer för Amigo för att den ska gå ihop.

Blodiga gigs

Pushtwangers har gjort några ströspelningar under våren, men till hösten planeras en riktig Sverigeturné. Och turnéer är för övrigt något de ägnat mycket tid under sin karriär. Genom åren har hemlandet genomkorsats ett antal gånger, men det har även blivit en mängd spelningar i Skandinavien och ute i Europa — Belgien, Holland, Tyskland, Schweiz, Spanien — och, som nämnts ovan, Australien.
Bandets, och framför allt Nomes, framfart på scenen uppnådde under en period närmast legendarisk ryktbarhet.
— Jag blödde rätt så ofta förr i tiden, det har jag faktiskt inte gjort på länge, säger Nome eftertänksamt. När vi började spela var det mycket blod och jag var väldigt vild. Det berodde dels på ungdomlig entusiasm och dels på alkohol. Men det var också ett sätt att få gensvar från publiken. Är man ett helt okänt band, ställer sig upp och bara kör egna låtar, vilket vi alltid gjort, är det inte lätt att ta tag i en
— Så jag spelade väl över allt vad jag kunde och orkade, men det kom verkligen från hjärtat. Jag blev förvånad över mig själv rätt ofta, jag har fortfarande stora ärr på kroppen. Men det var ett sätt att få publiken att reagera, och det gjorde den, vi fick en oerhörd respons.
— Nu för tiden fungerar det mer så att vi kör låtarna och så kan folk dem. Det är publiken som blir vild och vi får försöka hänga med den i stället. Jag behöver inte dra ett så tungt lass längre… Vi är inte precis stela, men de värsta grejerna, som att slänga sig ut i publiken med ryggen före, det gör jag inte längre. Det slutade jag med när jag landade på krossat glas en gång. Alla människor flyttade sig åt sidan, och det var en hög scen! Jag höll aldrig på att komma upp igen…

Inga pensionärer

Om det här ger intryck av att Pushtwangers är några slags giktbrutna rockpensionärer som åker rullstol in på scenen, så kunde inget vara mer felaktigt. Det bevisade de inför en hänförd publik på Blue Heaven i Linköping i mitten av april.
Även om Nome skalat bort de värsta excesserna, så är han fortfarande en mycket fängslande scenpersonlighet, närmast i Iggy Pops anda. Krasse poserar villigt som gitarrhjälte, kliver upp på monitorn, slänger med sitt långa ljusa hår och glor genom solglasögonen. Basisten Zeke Säll glider runt i bakgrunden och ser ömsom hotfull, ömsom uppspelt ut. Kort sagt — det är fullt ös!
Och speciellt under extranumren, när älskade gamla Ramones plockas fram igen. Vi Pekingbor har ett kärt och mycket svettigt minne från ett par år tillbaka i tiden:
— Då drev vi lite med oss själva, skrattar Nome. Vi blev kända under den turnén för att köra Ramones-covers. Vi kunde tolv stycken, och jag tror vi körde åtta av dem i Norrköping! Ramones är en outsinlig källa. Det är väldigt få som lyckas göra ösiga låtar med bra melodier, men de är suveräna på det.
— Annars har vi en väldig spridning på våra covers. Vi har kört Elvis, Tom Petty, Bowie, Velvet, Lou Reed, Clash… ja, det är nästan lättare att räkna upp det vi inte gjort. Vi har en enorm bredd och det finns egentligen inga begränsningar.

Tioårsgränsen

I en Slitz-intervju 1988, i samband med att “Don’t Be Afraid” släpptes, sa Nome: “Jag är övertygad om att man automatiskt blir berömd om man håller på tio år här i Sverige.” Tror han fortfarande på det?
— Ja, det håller jag stenhårt på, den svenska tioårsgränsen. Folk på skivbolag, tidningar och skivaffärer har vuxit upp med oss. De som var tjugo när vi startade börjar närma sig trettio nu och befinner sig på ganska inflytelserika poster i dag. Ta en sådan som Micke Herrström, han kokade kaffe och städade studion när vi spelade in mini-LP:n, i dag är han en väldigt duktig producent. Så jag tror att det är mycket därför som många slår igenom om de bara orkar hålla på.
— Det är ett helt annat läge för oss att släppa en platta i dag än det var 1984. Men vi får hoppas att om vi börjar sälja nu så är det inte för att vi hållit på tillräckligt länge, utan för att vi gjort något bra.
— Och då får man väl uttrycka en from förhoppning om att inte tjugoåringarna sitter och kräks på oss: “Jävla Pushtwangers, brejka bara för att dom inte hade vett att lägga av i tid.”