“Vill vi komma någonstans måste vi ju ha den inställningen att antingen så ska vi bli BÄST eller så ska vi bli bäst i Växjö..”
Jag ropar jippie inombords när jag hör de orden yttras och dessutom på skärtorsdagen av alla gudsförgätna dagar.Det självsäkra uttalandet kommer från en trio med ett namn som man lätt kan fantisera ihop en rubrik till. Dream. Från, just det, Växjö. Mats Wilander-mark. Men medan Mr Vicht dalar på alla rankinglistor finns det bara en väg för den här lovande treenigheten: upp!

Till att börja med har de som sagt ett mångbottnat och associationseggande namn. Diverse titlar vimlar förbi.”Sweet Dreams Are Made Of This”. “Like A Daydream”. “Ett Drömspel”. En känd Martin Luther King-replik innehåller ordet i fråga.
Men det första jag kommer att tänka på när vi pratar om attityd, vilja och målmedvetenhet är en filmtitel: “Att Bära På En Dröm”. Les Blanks dokumentära filmatisering av hur en riktig film blir till; i det här fallet Werner Herzogs “Fitzcarraldo”. Liknelsen må vara absurd; att jämföra en popcombo med en besatt filmmakare, men dels gillar jag Blanks träffsäkra formulering och dels fascineras jag av besattheten hos Herzog. En tjurskallig kompromisslöshet som gör att han — med risk för människors liv — drar en verklig ångare över ett lika verkligt berg i Perus djungler. Nittiofem procent av alla andra regissörer skulle säkerligen trickfilmat, men är man konstnär så är man…
Lite av den järnviljan återspeglas i kollektivet Dreams hela inställning. Pelle Eriksson (sång, gitarr), Per Liljesson (bas, sång) och Teresa Fritzon (trummor, sång) bor tillsammans i en villa. De har replokalen i källaren. Och de repar inte en eller två gånger i veckan, utan i stort sett varje dag! Låter inte det som en dröm kanske…
Musikerkollektiv. Mycket osvenskt, fullt normalt för mindre ekonomiskt bemedlade brittiska popsnören. Jag tittar in i mitt tidskalejdoskop och förflyttar mig tillbaka till SA:s jungfruresa runt Storbritannien. Kameran zoomar in hela familjen Membranes där de sitter samlade framför TV:n. Ett kamaraderi i vilket ingår musiker, galningar som kastats ut från hospitalen, strandsatta, företrädesvis utländska, musikjournalister utan natthärbärge, hippies, fler galningar, insekter (monstruösa och klart tredimensionella), fler hotellgäster-över-natten av olika slag, och så vidare.
Replokal en trappa ner som flitigt frekventeras av en eller flera medlemmar i Membranes. Ett kök där en av husets invånare lagar till dagens vegetariska gryta som består av lök — och absolut inget mer än… lök.
West Didsbury, Manchester. 1987. Tågresor som för mig till åtskilliga andra musiker som bor kollektivt. London, Bristol, Edinburgh, Manchester igen (Stockport), överallt träffar jag (och medresenär Bobo) fattiga artister som slagit sig samman och tänker bli stjärnor. Som en parentes ska sägas att de flesta misslyckades i den föresatsen…
Det är för tidigt att avgöra huruvida Dream kommer att lyckas eller inte, fyraspårsdemon “The Leap Of Joy” medförde i alla fall att de omedelbart fick artikelstatus och slapp brottas med Lesbisk Plattfisk, Slim & Lisa och deras gelikar på en mer undanskymd plats. Musiken brittiskinfluerad och dualistisk; på ena sidan renrasig pop och på den andra en groovebaserad dito av det slag som brukar kopplas samman med en stad som jag av uttråkningsskäl numera förkortar till M.
Men mer intressant är faktiskt deras attityd. Hur många svenska grupper skaffar sig en manager innan de ens prånglat ut sin första sjutummare? De måste vara lätt räknade. Och f d skivaffärsägaren, numera konsertarrangören, Ulf Ekerot tror verkligen på sina adepter. Han har en rätt sund och jordnära profetia som lyder något i stil med att Dream kommer att bli det första bandet från Växjö som belägger översta platsen på den engelska topplistan! That’s the spirit!
Herr Ekerot har haft mer än ett finger med i den musikaliska utvecklingen, för det har sannerligen inte varit engelsk pop omedelbart från begynnelsen.
Pelle berättar bakgrundshistorien.
— Jag bodde på ett ställe ute på landsbygden som heter Rottne och där härskar hårdrocken — följaktligen spelade man det; jag var med i många olika band. Sedan flyttade jag in till stan, började på gymnasiet och då var det inte lika häftigt att fortsätta med hårdrocken. Nu blev det punkgrejen i stället. Det var jag och en kille till och snart hittade vi Per och frågade om han ville vara med på bas. Självklart hade han aldrig hållit i en bas…
Äkta punkattityd.
— Fotbollspunk, dribblar Per.
En fast trummis var svårare att snoka upp, men allt löste sig när de såg Tessan trumma Kiss-låtar på sin skola. I ett tjejband hon av en slump hoppat in i. Gänget bestående av tre Per, ja så lustigt var det, knöt henne till sig och det trots att hon inte alls gillade punk. Personkemin var viktigare.
För att bli bättre försökte de spela det mesta, till och med bluescovers.
— Vi gav oss även på hopplösa projekt som ZZ Top, skrattar Pelle.
Repar man in ZZ Top-låtar har man sjunkit långt ner i avgrunden. Det var då manager Ekerot hivade ut en räddningsboj som de klamrade sig fast i; skivaffären Sin City/Skivbutiken, ett syndigt näste i vilket brittisk nypop täckte väggar, golv och skivspelare. Jag har själv aldrig varit i nämnda butik, men om jag relaterar till egna erfarenheter vet jag att brittisk nypop fanns överallt när man väl upptäckt den, ibland kunde den faktiskt nå ända upp i kosmos…
Wedding Present — eller kort och gott Weddoes — vid tiden för “Why Are You Being So Reasonable Now?” blev vändpunkten. Därefter kom Stone Roses debutalbum, den platta som haft störst inflytande över utvecklingen. En utveckling som bara sett sin början.
Långt innan Ulf Ekerot, Ian Brown, David Gedge och Frank Beard fanns det en barndom. Och under barndomen heter ens största påverkare och förebilder mamma och pappa. Det har säkert Jean Piaget sagt någon gång (bien sur!). Pelles och Pers föräldrar har ingen speciellt ögonbrynshöjande musikalisk bakgrund, medan Tessans far däremot ett kort tag var trumslagare i Namelosers!
— Ja, han var med på en turné i Spanien. De fick runt femtiotusen för fem spelningar!
En hygglig summa pengar på den tiden.
— Och sångaren var helt far out, berättar Pelle imponerat. En dag tyckte han att de skulle käka pizza, men det fanns inga bra pizzor i Spanien så då hyrde de ett flygplan och åkte till Venedig!
Pretty far out. Vilda dagar mitt under pop-eran. Äventyret i España slutade med att Namelosers blev efterlysta i hela landet, det var nämligen inte speciellt populärt att rita mustascher på presidentkandidater… (Fanns det någon mer än Franco?)
— De var helvilda. Farsan visste inte riktigt vart han skulle ta vägen ibland, uppväxt som han var på landet och så hamna bland dem…
Alf Fritzon spelade annars i det i södra Sverige relativt kända bandet Melvins, ett team som även innefattade Roger Rönning, sedermera känd svensktoppsstjärna. Alf var också med i Crossfires (ej att förväxla med tidiga Turtles) och hans kanske största ögonblick var en trumsittning för inte helt obekanta Newcastlegruppen Animals…
Nutid igen och en gråmulen våreftermiddag. Vi snackar dock inte väder utan koncentrerar oss rätt mycket på det stora begreppet attityd. Att det är en viss skillnad på att ha en självsäker attityd och på att vara kaxig på fel sätt, att det i vårt land är fult att försöka bli bättre än någon annan, att jantelagen borde bannlysas, och att Dream hittade sin stil först när de “blev av med” en operaskolad sångerska och en andregitarrist när dessa två medlemmar fick barn tillsammans! De hade överlag inte den rätta attityden…
— Fast man ska kanske inte hårdra det här med attityd, man måste ju leva som människa också, menar Pelle.
Ni går inte omkring i popstjärnemundering jämt och ständigt?
— Nej, vi försöker mer vara oss själva, säger Tessan. Vi har ännu inte haft något behov av att klä upp oss och “showa”. Om vi har någon image så är det den att vi är tre i bandet.
Debutsingeln “Nothing To Say” släpps inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid via det snabbt expanderande Norrköpingsbolaget Ceilidh Productions, ett för band och manager “självskrivet val av etikett” — i alla händelser skickades inte demotejpen någon annanstans.
I ett vidare perspektiv finns även vissa planer för utlandet. Musiken är tidsenlig och Easys framfart har naturligtvis gjort möjligheterna betydligt större för andra svenska band att lyckas i framför allt England.
Vi ger oss in i den något slentrianmässiga diskussionen om för- och nackdelar med att ligga på ett litet, oberoende bolag. Tämligen trist och Pelle bryter av på sitt eget lilla sätt genom att fråga om någon har hudkräm…
— I vilket fall som helst så vill man ju inte släppa skit, tycker Pelle.
Det positiva klimatet för nya förmågor i Storbritannien har vi skrivit spaltdecimeter om och det hyperintressanta faktumet att topplistorna nu emellanåt ser lika skojiga ut som de gjorde under Jams, Clash och Undertones era — och det börjar sprida sig till våra breddgrader, om än i en mer blygsam omfattning.
— Ja, nu gäller det för de svenska bolagen att vara på hugget, säger Tessan.
Annars kan det gå som i exemplet Easy, att utlandet hinner före.
På tal om att hinna först ska väl nämnas att Dream tack vare managern blev upplysta om att deras tidigare namn, Clean, redan var tingat av ett nya zeeländskt band, ett på kiwi-ön legendariskt popfenomen. Vad Dream kallade sig innan skiftet till “rätt” genre besparar jag er av humanitära skäl…
Har de då någonting vettigt att säga med sina texter? Det är ju bara mummel, provocerar jag textskrivare Pelle Eriksson.
— Jag försöker förmedla känslor. Texten till “Nothing To Say” är som en sagoberättelse som en engelsk femåring skulle kunna läsa utan problem… Vi är trots allt inget text/prosaband — musiken och MELODIERNA är det vi satsar mest på.
Omslaget till nämnda förstlingsverk är del ett av fyra, en lokal konstnär har målat en tavla som de sprider ut på fyra singlar. En kul idé som visar att Dream har lite mer ambitioner när det gäller det mesta jämfört med andra band på samma nivå.
Hur fungerar det då att bo tillsammans?
— Ja, bara man har överseende och inte hittar på saker som att knycka Pers klorin är det OK, skämtar Pelle.
— Bra för kreativiteten också. Om Pelle kommer på en bra ackordföljd — vilket kan ske mitt i natten — kan vi redan dagen därpå springa ner och köra låten. Enda problemet är en sjuttioårig gubbe som brukar ringa och hota oss — sist sa han att han skulle märka mig, skrattar Per.
Som innan vi avslutar kaffe- och terepet med vädjan i rösten ber mig att “skriv inte nya Easy bara, för jag har inte ens hört deras LP…”
Det är ingen slump att Dream två veckor senare spelar förband till just Easy i vår popmetropol. En extremt vacker vårdag; man kan riktigt känna doften av kommande festivaler (lyckoruset, ej pisslukten) och slöa dagar på playan. Drömlika dagar som alltid inleds med att Dusty Springfield — barfota på en imaginär strand — kvittrar “In The Land Of Make Believe”, och som alltid, alltid avslutas med att Marvin Gaye placerar allt han äger vid Tammi Terrells fötter och hon återgäldar med att göra honom till kung…
Dreams spelning går bra. De kör Wedding Presents “Kennedy”, Tessan gör allt för att hedra idolen Keith Moon, mina basistspelande vänner (läs Bobo) imponeras av Pers fingerfärdighet och Pelle, iklädd snygg batikfärgad t-shirt, kan bli nästa Johan Holmlund. Jag skriver kan bli, för ännu rör varken han, eller Dream som helhet, Easys överlägsna position som Skandinaviens slagkraftigaste popgrupp. Easy var massiva den här kvällen. Men Dream har definitivt tillräckligt mycket talang och vilja för att sikta dithän.
Sista frågan vid intervjutillfället var om de har något motto när de står och krämar i replokalen (med hänvisning till SA:s “berömda” devis: “Vi skapar pophistoria”).
Svaret kom lika rappt som träffsäkert:
— Vi vill ingå i den pophistoria ni skapar…
Helt rätt attityd. Igen.