— Min musik är ungefär som en Tarkovskij- eller Fassbinderfilm. Det är svårt att säga riktigt vad de handlar om. Allt rör sig mer i symboliska sammanhang än i att det finns EN betydelse med början och slut. Varje skiva är mer en idévärld.

Thomas Di Leva har hunnit bli tjugosju år och kommer vid nyår ut med sin sjätte LP. För honom handlar det alltjämt om att göra det man känner för och att våga vara sig själv. Men Di Leva visar att han inte bara är en musikalisk personlighet, utan även ett välbehövligt och annorlunda inslag inom svenskt musikliv. Nu tar han nya tag. Och känner att han har utvecklats som artist.
Det är en kylslagen novembereftermiddag och Thomas Di Leva har tagit en paus i slutmixningen av nya LP:n “Noll”. På kuddar, hårda, fyrkantiga, sitter vi i ett litet rum på en Hare Krishna-restaurang i Stockholm. Vi pratar om musik, teater, meditation och vardag.
Det luktar svagt av kryddor och rökelse. Någonstans i bakgrunden rullar ett band med stillsam indisk musik. Stämningen är mycket avspänd och behaglig. Inget rush, inget ståhej. Allt står i kontrast mot den livliga trafiken utanför. Här inifrån är storstaden osynlig, borta ur tankarna. Thomas Di Leva lutar sig bakåt mot den rosafärgade väggen och tar en klunk te. Han ser ut att trivas här på Govindas vegetariska restaurang.
— Bästa maten i Stockholm, säger han lakoniskt i övertygande ton. Och så gillar jag indisk kultur. Som “popartist” finns det oerhört mycket här man skulle kunna exploatera…
Han pratar lågmält och eftertänksamt, men han blandar sin uppriktighet med humor och ironi. Ibland ler han förnöjsamt åt sina egna svar, skrattar, för att inte säga fnissar, åt både det ena och det andra. Han ger snabbt intryck av att vara en mycket sympatisk person, och han har mycket att säga om det mesta.
Fast egentligen tycker Di Leva inte om att ge intervjuer. Och han gör det inte heller ofta.
— Ska jag sitta här och snacka i flera timmar så måste det vara något som kommer från hjärtat och inte från plånboken. Jag kan ju inte bara låtsas vara intresserad. Men, jag ser ingen mening med att ge många intervjuer — säljer man bättre då?
Thomas Di Leva gör bara det han känner för. Han har alltid betraktats som en lite udda artist, en särling som gått sin egen väg. I slutet av sjuttiotalet spelade han experimentell rock med gruppen The Pillisnorks i gamla hemstaden Gävle.
— Billiga monofoniska syntar. Ja, det var ett helt robotlandskap i en sextonårings ögon, säger han drömmande. Men med dagens mått mätt skulle det vara ett skramligt gitarrband på Rough Trade!
Pillisnorks blev Modern Art som i sin tur blev Modaern Art 1981. Då gjorde Thomas Di Leva bara engelska texter.
Varför sjunger du enbart på svenska numera?
— Jag tycker svenska språket är OK, men det går aldrig att få det att svänga. Det ÄR verkligen svårt att sjunga på svenska. Jag ser det som ett ansvar eftersom det inte är så många som gör det. (Paus) … fast jag skulle nog vilja sjunga på engelska också…
— Engelskan har ett intressantare sätt att uttrycka sig på. Där kan man ha vilket ordval som helst och ändå få det musikaliskt. Det går inte med svenska språket. Det känns ju som att spotta BAUTASTENAR ur munnen när man står och sjunger svenska, skrattar Di Leva med ett tjockt läte och får plötsligt svårt att hämta sig till nästa fråga…
Jag vet att David Bowie tidigt blev en viktig inspirationskälla för dig. Hur ser du på honom i dag?
— Jag gillar inte Bowie nu. Han har ingenting att säga mig. På mina senaste tre skivor har jag lyckats bättre än han, fått in mer öppenhet. Bowie tycker jag känns lite “out of date”.
— Tittar man på en del av hans texter så tycker inte jag att de håller lika bra som till exempel en Bob Dylan-text från 66-67. “Rebel Rebel” till exempel, den har inte så jävla mycket att säga i dag. Eller “Blue Jean”. Hajar man inte mycket av alltså…
Och Thomas Di Leva tycker sig inte heller se någon likhet mellan sig själv och Bowies mångfald av olika yttre skepnader.
— Nej, jag byter ju inte image. Jag HAR ingen image alls. Är det någon som är “Bowie” så är det Madonna, eller hon som sjunger i Eurythmics. De är “Bowie”, inte jag.
— Jag gör musik som är Di Leva. Den kanske inte är en machoartad musik, men den är ändå mer MANLIG än vad till exempel hårdrock är. Jag visar upp fler sidor, en organisk kropp. De visar upp en schablon. (Fniss) … jag tror jag hatar hårdrock: Det känns så jävla fånigt.
Vad menar du med hårdrock då?
— Sådant man ser på MTV, det går tretton på ett dussin. Det låter som om de försöker sälja tvål. De försöker göra anspråk på att vara destruktiva, men de är bara löjliga. Så jävla fånigt.
Inte heller den nya gitarrpopen eller Manchestervågen väcker någon större entusiasm hos Di Leva. Men han tycker det är bättre än Stock-Aitken-Waterman i alla fall.
När vi kommer in på hur musik definieras får Di Leva en allvarlig min. Det är tydligt att han inte tycker om begrepp som “rock”.
— Nä, det låter som femtioåriga lastbilschaffisar. Jag gillar inte att musik ska definieras så. “Det här är rock”, “det här är hip hop” och “det här är jazz”. Det värsta jag vet är “soul”. Vad fan är det? SOUL? SJÄL? I så fall spelar JAG “soul”. Men tittar man på de grupper som spelar “soul” så upptäcker man att det är den mest urvattnade musikgenren vid sidan av “country and western”. “Country and western” säger Di Leva igen, nu nästan bokstaverande, och drar på smilbanden.
Vilka musikaliska inspirationskällor har du i dag?
— Jag brukar lyssna på allt möjligt. Mycket indisk musik. Neil Young och … THE CURE. “Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me” blir bättre och bättre och bättre. En fantastisk dubbel-LP. Jag gillar deras sätt att behandla sitt material. De “spöar” det hela tiden. De har hållit på sedan, vad är det, 1977. Men det låter fortfarande inte gubbigt utan “alive and kicking”. De gör vad de vill! jublar Di Leva och lyser upp.
— Kate Bush tycker jag också om, och Neneh Cherry är bra… i små doser. Jag tycker ofta tjejerna är bättre än killarna. De har mer HUMANISM, och det måste konst ha.
— När tjejer gör saker kommer det mer inifrån. Ytan spelar mindre roll. Jag försöker också göra så… ytan är intressant men inte utan ett bra, varmt djup. Det finns en charm i att ha det putsat och polerat, men även i det som är oborstat. Det kan vara svårt att välja det ena eller det andra. Jag brukar tycka om att göra saker som är ganska putsade, men sedan “smutsar” man ner det lite i efterhand. “Patinera” som det heter på teatern. Få kläderna att se lite mer använda ut…
Men på “ytan”, på till exempel skivomslag, verkar du vara mån om klara och tydliga färger?
— Jaa. Vad är anledningen till att man har så introverta färger i stadsmiljön, eller överhuvudtaget hur de som bestämmer planerar för människor? Jo, de är emot klara färger eftersom det skulle frigöra människornas fantasi och andlighet på ett annat sätt. Det är LÄTTARE att hålla människor mentalt inspärrade i en miljö som inte inger någon förnimmelse mer än det som är rent “basic”… mat och arbete. “Det kan ju vara FARLIGT om folk får idéer.” Men VARFÖR ha den inställningen till livet? Är det så farligt att “tappa fotfästet” från samhället?
Ser du någon utvecklingslinje som musikartist?
— Jag tycker att jag utvecklas ganska mycket för varje skiva. Jag blir skickligare i mitt gitarrspel, min sång, mina kompositioner, sättet att se musik och hur jag tillämpar mina idéer. Jag är en bättre REGISSÖR nu mot musiker. Jag kan liksom få dem dit jag vill…
Thomas Di Leva säger sig inte styra in i minsta detalj. Men eftersom han skriver låtarna tycker han att han känner hur de ska tolkas.
— Musikerna har sina funktioner, och förhoppningsvis sätter de också någon prägel på materialet. Det är svårt att säga var gränserna går när man står i studion och stöts och blöts.
Strax innan LP:n “Vem Ska Jag Tro På?” kom 1987, spelade Di Leva djävul i ett eget barnprogram (en veckas sommarmorgon). I fjol spelade han huvudrollen i Folkteatern i Gävleborgs läns uppsättning av Shakespeares drama Hamlet. Recensionerna var strålande. Musikern Thomas Di Leva blir ibland den uttalade skådespelaren Thomas Di Leva. Och han gör det med glans.
— När jag gjorde Hamlet var jag ganska trött som musiker. Musik är kul, men om man inte känner för det, ska man göra en skiva ändå?
— Jobbet med Hamlet har fått mig att bättre förstå hur en regissör arbetar, hur man bygger upp en scen och hur man avslutar en scen. Hur man får ögonblick att gå ihop på ett bra sätt. (Paus) … nackdelen är väl att jag kanske riskerar att förlora barnet i idéerna. Materialet kan bli gubbigt om man inte värnar om de yviga gesterna.
Di Leva höjer handen liksom för att understryka detta, och hans spetsprydda ärm fladdrar till.
— Jag tror att om man ska hålla som artist i längden måste man behålla en del yviga gester. Även om man då blir smalare som artist. Kolla på Andy Warhol! Han gjorde ganska perfekta grejer på ett sätt, men det var alltid något som gick fel i processen. Det blev inte exakt DEN färgen eller något. Men han behöll det så för han tänkte att SLUMPEN måste få avgöra.
— Det svåra med att utveckla sig själv är just det att man utvecklar bort slumpen. Men på den nya skivan tycker jag att vi fått ihop en ganska bra slumpfaktor!
Först vill Di Leva inte närmare gå in på nya LP:n “Noll”. Han hänvisar till hyschhyschbeslut från skivbolaget. Men så berättar han att det är tänkt att plattan ska innehålla nio låtar. Som vanligt blir varje spår en sisådär fem-sex minuter långa.
Kaj Erixon står som teknisk ansvarig och medproducent, precis som på förra plattan, “Rymdblomma”. Trummisen Ulf Ivarsson (nu även med i Lolita Pop) och basisten Christer Björklund har både varit med Di Leva på turné och skiva förut. Även allmusikern och gamle Di Leva-medarbetaren Johan Vävare återfinns på den nya skivan.
— Sedan är det en massa andra musiker som kommit och gått, säger Thomas Di Leva medan han nyfiket tar för sig av yoghurtefterrätten.
Han berättar att den nya plattan är mer fantasifull, men vill för den skull inte kalla den mer psykedelisk. Kanske var “Rymdblomma” på ett sätt mer en svit, medan “Noll” innehåller fler enskilda insatser. Men Di Leva undviker ämnet och poängterar att han aldrig gör någonting som bara har en betydelse.
— Som konstnär är det viktigt att se saker ur olika perspektiv, förklarar han. Det är liksom A och O. Annars är det hantverk och inte konst. Gränsen är ganska tydlig tycker jag. KONST har alltid en metafysisk innebörd för mig. Hantverk är mer en teknik och kan aldrig ge samma förnimmelse som ett konstverk. Och inför ett konstverk tvingas man ofta ta ställning!
Tror du att du kan verka provocerande för en bredare publik?
— Folk är rädda för saker som de inte haft omkring sig jämt. De vill att allt ska vara som det är, alltid.
— Jag tror att de som lyssnar på mina skivor uppfattar min musik som en ganska utopisk humanistisk värld … en värld som är verklighet och saga samtidigt. Men de som inte gillar det jag gör ser mig nog som en idiot, som ett hot. Ja, som en hotidiot … (skratt).
Men Thomas Di Leva verkar inte bry sig om bilden av honom. Han menar att det jobb han håller på med handlar väldigt mycket om människans inre och yttre kosmos i samverkan. (Hmm). För att kunna gestalta det förklarar han att han måste gå ganska långt på det fysiska planet i olika uttryck.
— Ändå kommer jag aldrig att kunna gestalta mer än vissa fragment av allt det här. Helheten är större än vad jag kan uttrycka…
Hur tror du att din publik ser ut?
— De är människor. Olika men ändå lika. Di Leva nästan viskar fram orden medan han fingrar på sitt pyramidformade halssmycke.
— Jag tror inte det går att lura min publik. Många av de svenska artister som säljer jättemycket skivor, till exempel Roxette, skulle säkert kunna släppa vilken skiva som helst. Hur den än låter kommer den ändå att sälja jättejättemycket. Och det kommer att vara ett himla ståhej. Men om JAG släpper en platta och den inte håller den standard som jag ändå har så säljer den inte. För då tror jag publiken känner sig lurad. DÄR är skillnaden mellan andra artister och mig!
Thomas Di Leva har en hel del att säga om dagens musik. Han förklarar att en stor del av all musik i dag tappar sin kraft därför att det finns för lite idealism och för många paketlösningar på hur det borde vara. Man vet redan INNAN man spelar in en skiva hur den ska låta. Man designar en grupp så att den ska bli som DEN DAR gruppen. Därför, menar Di Leva, blir musik tråkig.
Hur ska musik vara då?
— Musik ska göra känslor och tillstånd lite mer påtagliga. Och musik är en otrolig meditativ kraft. Den har en otrolig suggestion när den är bra. En del saker som kommer ut i dag saknar ALL suggestion. Man dör inombords av att behöva lyssna på något sådant. SJALEN skulle inte kunna hämta sig om man till exempel blev instängd i tre dygn och tvingades lyssna på Stock-Aitken-Waterman!
Du mediterar. Har det givit dig ny inspiration till din musik?
— Meditation är större än så. Jag menar, det är en plats dit man kan gå där man är sitt “urjag”. Den man ÄR innerst inne. Då står man i kontakt med hela universum. Man får nya perspektiv på saker och ting. Perspektiv som förändras…
— Meditation är en resa utan mål. Man måste utvecklas även på det “andliga” planet. På ett sätt vet jag mer och mer, men ändå kan det kännas som om jag vet mindre och mindre. Det är inte längre lätt att ge ett entydigt svar och stå för det. Men vad då, börja söka efter FASTA svar. Vad hjälper det? Då blir man inte gladare. Det är bättre att låta idéer flöda. “Spejsa loss” liksom! Så måste man handskas med livet. Annars stannar man, och då dör man…
Thomas Di Leva får en underfundig min. Rösten talar allvarligt, men de pigga ögonen avslöjar ett leende. Meditation tillhör hans livsstil och han berättar gärna om det. Men med en ironisk underton tar han ner ämnet på marken, till vardagsnivå.
Hur får du idéer till text och musik? Kommer det som en klar blixt från himlen eller efter mycket grubblande och funderande?
— Både och. Men det är mycket blixtinfall. Jag sätter mig vid min portastudio och tankar ner idéer. Varje morgon brukar jag göra ett pålägg. På morgonen när allting är ofärdigt, innan jag duschat och tagit på mig, då brukar jag kunna arbeta bra i en timme. Sedan går resten av dagen åt att grubbla. Nästa morgon går jag dit och sätter idén som den ska vara. Oftast blir det bra efter första tagningen!
Så ser dagen ut i stort?
— Ja, jag äter frukost och gör något av den MAGISKA morgontimmen. Sedan gör jag mig i ordning. Ringer lite samtal… man får inte glömma att man har människor runt omkring sig. Lunch! Sedan hem och jobba, ofta in på kvällen. Ibland tar jag hem någon kamrat. Ja, och på kvällen brukar jag försöka se någon långfilm. Mellan allt det här brukar jag meditera och göra lite riter så där i hemmet…
Riter?!
— Javisst, jag gör asmycket sådant. Jag håller på med olika former av seanser. Men tro mig, det är bara VIT magi, säger Di Leva med lugnande röst. Och så sover jag i en pyramid! (Högljutt skratt) … bra va? Skriv det!
Du sover alltså i en pyramid?
— Ja, i en KOPPARPYRAMID. Det är många som forskar kring kraften från en sådan pyramid, NASA till exempel. Lägger man frukt i den så ruttnar den inte så snabbt. Man ÅLDRAS inte lika fort, alltså.
Och så tror du på UFO:s. Vad säger du om en kille som von Däniken?
— Jag gillar honom inte. Han är en charlatan! Han förstör oerhört viktig information för människans framtid inom universum, proklamerar Di Leva. UFO:s är en av mina stora hobbies. Det är en hel VÄRLD. Teorier till höger och vänster. Om jag fick välja igen så skulle jag vilja bli UFO-forskare. Nu är det för sent, jag blev artist (fniss).
Thomas Di Leva förklarar att det är den psykologiska och andliga biten som han är intresserad av. Inte UFO:s som maskiner. Men han påpekar också i sammanhanget att han inte tillhör något religiöst samfund.
— Jag tror inte att religion är som en paketerad sak. Jag gillar många olika filosofier. Det känns bättre så, förklarar Di Leva och reser sig upp.
Han måsta ila vidare hem till Kaj Erixon och slutmixa nya plattan på DAT-maskinen. Två och en halv timme på restaurangen har bara rusat iväg.
— Vill du veta något mer så fråga ugglan, säger han medan han tar på sig sin rymdliknande silverfärgade täckjacka.
Magnus Uggla?
— Ja, han brukar ju ha svar på allt!