This Perfect Day, den förnämliga popcombon från Skellefteå, har oförtjänt hamnat i skuggan av sina mer namnkunniga kollegor från samma stad, The Wannadies. Men när de besöker Norrköping för en supportspelning till Hawaiis The Dambuilders föregås de av exalterade rykten om oanad storhet som liveband.

Dock, eftersom en stor del av ryktena emanerar från deras driftige skivbolags-boss, Jocke Wallström på A West Side Fabrication, tar vi dem med minst ett par skopor salt. Desto roligare då att kunna konstatera att vartenda ord var befogat — spelningen antar närmast magiska proportioner, och det är inte utan att man tycker lite synd om Dambuilders som måste gå på efter detta hänsynslösa förband (känslor som en imponerad Debbie dammbyggare blygt bekräftar).
Och ja, de sopar faktiskt banan med The Wannadies, som stått på exakt samma scen bara någon månad tidigare…

Nästan veteraner

This Perfect Day tog sina första stapplande steg som grupp tidigt 1986, och cirka ett år senare släpptes deras första inspelningar, sjulåtarskassetten “Christ, Marx, Wood And Wei”.
Detta förstlingsverk visar upp en del postpunkinfluenser, typ Cure, Echo & The Bunnymen, lite U2, etc. Men redan här hörs det vilken stark sångare de har, och de infallsrika arrangemangen gör hela tiden lyssningen intressant.
Kassettens nyckelspår utgörs av “All The Tenderness I Possess”, ett trevligt litet stycke som visar vägen mot den fina folkinspirerade pop som sedermera blivit TPD:s varumärke.
Efter debuten kickade de i väg sin ursprunglige gitarrist, Stefan Schönfeldt, i riktning mot vad som så småningom skulle utvecklas till The Wannadies, och gav ut sin första singel. Året var 1988 och låtarna “Set Things Straight” och “Good Intentions”.
Skivan, som döptes till “Songs About Love & Affection”, är mycket förtjänstfullt producerad av gamle pophjälten Jan “Zacke” Zachrisson från Diestinct. I SA #2 gav Terry omdömet “nästan ett utropstecken i sin kommersiella popkostym av brittiskt snitt”, och drog paralleller till 1.000 Violins och Railway Children.
Helt riktigt. Här har TPD redan slipat till sin fina popkänsla, och som debutsingel betraktad är den långt mer än godkänd. Båda sidorna är klart njutbara, speciellt “Good Intentions” med sina drivna gitarrslingor och superläckra blåsarr i refrängen.

Tyst period

Efter denna lyckade vinyldebut var det relativt tyst från TPD-håll en lång period. Bland annat beroende på att i stort sett hela gruppen flyttade ner till Stockholm. Inte för att “bli popstjärnor” utan helt enkelt för att få jobb — och av allmän leda…
Så damp en mycket fin demokassett ner i redaktionsboxen hösten 1989. Bland de sex låtarna återfanns “Pants Worn Through” (som senare dök upp på deras andra singel), “Beyond My Tether” (som togs med på West Sides samlings-LP “From A Northern Place”) och “This Friendship Of Ours”.
Sistnämnda är välbekant för SA:s läsare, eftersom den var ett av två bidrag på den flexi som medföljde SA #6. Faktum är att denna countrypopstänkare är den kanske allra populäraste av samtliga flexilåtar vi givit ut — åtminstone att döma av alla positiva reaktioner som kommit in till redaktionen och även direkt till bandet. Och då ska man ändå veta att vi haft grupper som Wedding Present, Sator, Go-Betweens, Pixies, Mega City Four, William, TV Pop Crisis (Easy) och Wannadies med på våra skivor genom åren!
I våras kom så äntligen TPD:s efterlängtade andra sjua, den dubbelt Asidiga “Balcony Love”/”Pants Worn Through”. Ett skimrande popsmycke som tveklöst kommer att placera sig högt på allas favoritlistor när årets svenska singlar ska summeras. “Krobbe Lundberg-pop” var det någon som skrev…

Europaintresse

Innan Pekingspelningen släpar vi med oss gruppens radarpar, Mats “Masken” Eriksson och Rickard Johansson, till SA:s eleganta redaktionskomplex mitt i Norrköpings centrum för en djuplodande konversation. Det är två gossar som visar sig vara på ganska gott humör — den senaste singeln har nämligen rönt smickrande uppmärksamhet ute i Europa.
— Det var den stora branschtidningen Music & Media som skrev en väldigt positiv recension, berättar Mats. De ger också ut en slags promokassett varannan vecka och på en av dem fick “Balcony Love” vara med.
— Dessutom skrev de att “det här bandet kan ni ta på licens i alla länder utom Sverige — passa på innan det är försent!”, fortsätter Rickard. Jocke har fått ganska många faxmeddelanden efter det, bland annat från Tyskland, Finland och USA. Det har varit allt från skivbolag till musikförlag och radiostationer.
Responsen i Sverige var de dock i förstone lite missnöjda med.
— Nja, vi blev väl lite besvikna på att singeln inte spelades så mycket i radion, säger Rickard. Men det har blivit bättre…
— Ja, den har varit med i Inferno till exempel, men det är ju program som Radioapparaten, Efter Tre och Klang & Co som är viktiga, menar Mats. Och där är det svårt att komma in.
— Sedan var det väl lite överdrivet också, för plattan har faktiskt sålt bra, och MD, vår distributör, säger att det är en massa affärer som hör av sig och vill ha den, utan att de behöver pusha på speciellt mycket, fortsätter Rickard. Och utomlands har det som sagt gått över all förväntan, så West Side är otroligt trissade på att vi ska ge ut något nytt snart.
Ja, en mycket hedrande tredjeplats på förra indielistan säger väl en del…

Bristande resurser

Men Jocke må vara hur “trissad” som helst, problemet med små indiebolag är naturligtvis bristen på resurser. Hur fungerar det med pengar, kontrakt och så vidare?
— Vi har bara ett muntligt avtal, förklarar Rickard. Det är jag och han som skriker åt varandra i telefonen. Jocke vill att vi ska betala och jag vill att han ska betala. Så brukar vi skrika åt varandra ett tag, sedan lägger vi på och så ringer vi upp och så tredje gången brukar vi komma överens om att betala hälften var. Det är väl ungefär så det går till…
Naturligtvis en bekymmersam situation. Har This Perfect Day kastat blickarna åt något annat håll?
Rickard skrattar:
— Nu ska vi tänka på vad vi säger, eftersom Jocke kommer att läsa det här! Men vi är ju inte gjorda av pengar, så självklart…
Meningen dör ut, men Mats fyller bestämt i:
— …skulle vi ta andra erbjudanden om vi fick något bättre.

Las Vegas

Mats avslöjar att han varit runt på de flesta svenska skivbolag och spelat upp deras material. Med varierande resultat…
— Vi har fått erbjudanden från mindre bolag, men alla större… det är ju svenska som gäller. Electra var i och för sig lite intresserade även med engelska texter, men sedan gick de i konkurs. Nu lär de vara på gång igen så vi får väl se… Men de är jävligt vidriga! Det såg ut som Las Vegas när man kom in på deras kontor — swimmingpool innanför entrén och så…
— Jag var där och träffade en kille i rosa kläder som sa ungefär att “det här måste mixas om ifall det ska spelas i radion och så skulle vi ha haft lite blås här och en tjejkör där och…”. Han målade direkt upp en bild av hur han skulle modellera om oss för att passa dem. Men sedan ser man vad de hade för grupper också; So What, Talk Of The Town, och liknande.
Tja, efter den salvan är det väl knappast troligt att DET bolaget hör av sig något mer…
Även EMI har visat ett visst intresse.
— Ja, de bad att vi skulle höra av oss när vi började skriva på svenska — och det har vi inte gjort, så därför har vi inte återkommit till dem än! skrattar Mats.

Berömd konflikt

Men allvarligt talat, hur ser de på den berömda konflikten engelska/svenska? Med tanke på att Mats skriver alla texter och har gjort det på “utrikiska” i flera år, är han förvånansvärt tveksam:
— Jag vet inte. Jag är ganska kluven där… Ibland känns det lite fel att sjunga på engelska och ibland känns det helt rätt.
Rickard har mer bestämda åsikter i frågan:
— Jag tycker det är bättre att skriva bra texter på engelska än dåliga på svenska. Det finns inte så många som har bra svenska texter — de flesta alster man hör på radion är faktiskt pinsamt dåliga.
Ja, Jakob Hellman är väl relativt ensam, påstår jag. Tapirerna, skjuter Terry in. Och Traste, säger Mats.
Vilket påminner mig om att Traste nyligen berättat att han fått vykort från TPD.
— Ja, det var under en turnésväng i Skåne, berättar Rickard. På vägen hem stannade vi vid “OK Galtsjön”, ett stort fult komplex som de byggt upp vid motorvägen. Inne i butiken fanns det vykort med flygfoton i olika vinklar av denna OK-mack. Det var så absurt att vi var tvungna att köpa en bunt. Vi hade lyssnat på “Sportfiskarn” i hundra mil och kunde alla låtar utantill — så självklart fick Traste ett av dessa “vackra” vykort!
— Det är väl i stort sett den enda idol jag har — en levande legend! förklarar Mats, och berättar stolt att han till och med fått skaka hand med sin hjälte efter en kultbetonad Kvintetten-spelning på Cityhallen. Som han drar en lång rolig historia om — men eftersom det här handlar om TPD och inte Traste Lindens Kvintett så sparar vi den till en annan gång…

Lokal konkurrens

På tal om andra grupper, så är det naturligtvis ofrånkomligt att vi kommer in på The Wannadies av och till i olika sammanhang under samtalets gång. Hur känns det med allt det här tjatet om Skellefteåkollegorna?
— JAG har ingenting emot det, det är våra bästa kompisar, säger Rickard med eftertryck. En del tror att vi är avundsjuka på dem…
— …speciellt i Skellefteå, bryter Mats in. Där har vi alltid varit stans hopp, stadens rockband, från den legendariska “lila kassetten” ända tills vi flyttade. Nu kommer det fram gamla kompisar till oss och säger: “Det måste kännas hemskt”, “nu hamnar ni i kölvattnet”, och så vidare. Men så får man förstås inte tänka…
— Nej vadå, det är bara kul. Det finns så mycket nytt SKIT som man ser — inga namn — och därför är det kul att det lyckas för en grupp som är så exceptionellt bra som The Wannadies, tycker Rickard och fortsätter:
— Men det är lite trist när folk påstår att vi bara apar efter. De måste försöka inse att för det första så fanns vi före dem, och för det andra så har vi alla i våra respektive grupper spelat tillsammans huller om buller. I olika uppsättningar har jag spelat med alla i det bandet. Men sedan, när vi tog med en tjej som spelar fiol, så var det många som tyckte att vi hakade på.
— Och vi har faktiskt spelat ungefär samma sorts pop sedan vi började, medan de tidigare lät som en tung upplaga av Bauhaus med svenska texter (!!!). Den Sökte hette de… skrattar Mats.
Nej, någon animositet eller avundsjuka går inte att hitta hos TPD. Och varför skulle det göra det — båda banden gillar och respekterar varandra, både som musiker och människor.

Skogsrå på fiol

Den nyssnämnda violinistflickan, Lotta Johansson, är värd ett eget kapitel. Trots att Mats är en mycket karismatisk scenpersonlighet får han kämpa hårt för att inte överglänsas av denna Stradivariusens häxmästarinna. Finlemmad som ett skogsrå, men med en kraft och inlevelse i sitt utspel som får de flesta kollegor att förblekna…
— Hon är jäkligt duktig, förklarar Rickard. Enda nackdelen är att hon även spelar med Elvira (f d Dansdepartementet). Lotta är både rolig och väldigt talangfull, så vi hoppas väl att hon ska bli permanent medlem hos oss så småningom.
— Hon är ungefär som Björn, Wannadies violinist, fast mycket trevligare! säger Mats retfullt, väl medveten om att denne säkert kommer att få syn på hans giftighet vad det lider…
Men är inte Björn en otroligt skicklig violinist?
— Jo, han har vikarierat i Radiofilharmonikerna till exempel, och det säger väl en hel del, erkänner Rickard. Men även om Lotta kanske inte är lika bra på klassisk musik, så spelar hon mer rockfiol, med dragning åt folkmusikhållet — helt perfekt för oss. Och SA långt efter Björn är hon faktiskt inte.
— Dessutom är hon mer på vår nivå än de tidigare violinister vi testat, vågar hitta på egna slingor och så. Det är skönt att inte behöva tänka ut allting helt själv, avslutar Rickard.

Hultsfred…

Att se TPD live är alltså en STOR upplevelse; fantastiske sångaren Mats, lugne dirigenten Rickard, leadgitarristen Ove som skolös skottspole, stadiga rytmsektionen Ralph och Peter, och — som grädde på moset — späda men starka violinissan Lotta. Pekingspelningen blir en triumf som det fortfarande talas om med beundran i staden.
Ett par månader senare stöter vi ihop med Mats och trummisen Ralph nere i Hultsfred — men tyvärr är de bara där som gäster. Den enda TPD:are som uppträder under helgen är Lotta — men då i “fel” band, tidigare nämnda Elvira. Naturligtvis stjäl hon showen då också, och nog är det bra synd att festivalledningen motstått de exalterade faxmeddelanden och upprepade telefonpåringningar SA-redaktionen terroriserat dem med alltsedan den magnifika Norrköpingskonserten.
Men nästa år vågar jag lova att vi får se This Perfect Day i Hultsfred — allt annat vore skandal!