När just Sveriges just nu mest omsusade popband, göteborgarna Easy, ger sig ut på sin första utlandsturné, skickar SA naturligtvis en reporter med dem runt öriket. Hur var det i Manchester? Hur var turnékompisarna Lush? Hur gick det i London? Här får ni svar på alla frågor!

Till att börja med var det nära att vi aldrig kom i väg. Checken som skulle betala överresa och hyra av turnébuss hade inte anlänt så sent som kvällen innan avfärd. Budet ansåg inte det “lilla” kuvertet vara värt en extratur och lät det ligga kvar på budfirmans kontor över natten. Men efter det att Johan morgonen därpå ringt upp firman och givit dem en sjusärdeles avhyvling dök nämnda bud upp på fem minuter vid hans dörr!
Efter diverse strul med check och turnébuss rullar vi som SISTA bil på färjan. Dödströtta, uppstressade till tusen, men väldigt glada, beställer vi in turnéns första runda öl. Det skulle inte bli den sista, det visste vi.
Väl i England (på midsommarafton!) med fast mark under fötterna är alla ledbrutna och ganska trötta. Och inte blir sällskapet piggare av att stoppas i tullen. Men som den gode Sean Connery säger: “Man ska aldrig säga aldrig” och vi vinkas slutligen vidare — tulltjänstemännen önskar faktiskt lycka till på turnén…

Debut i Cambridge

Vilken börjar på måndag i Cambridge. Vi anländer i god tid, till skillnad från Lush, som är en och en halv timme försenade. “Vi var ju tvungna att se klart fotbollen.” Till råga på allt har Anders sträckt ryggen, varför jag plötsligt blir utsedd till hedersroadie. Visste ni att vissa Vox-förstärkare väger väldigt många kilon?
Backstageutrymmet visar sig vara kombinerad korridor och omklädningsrum. Men dusch finns det, något som Anders inte är sen att utnyttja. Det är bara ett problem, duschdörren går inte att låsa. Så när Paul och Jane från Blast First anländer och den sistnämndas naturbehov tränger på, hoppar hon över artighetsfraserna och rusar in på toaletten — tror hon! Just då råkar en person från Lush bolag 4AD gå förbi. Han blir tämligen häpen, skakar på huvudet och ser ut att muttra något om den svenska synden.
Englandsdebuten går bra, ljudet är helt OK och Easy gör en minst sagt hyfsad spelning. De bortåt femhundra i publiken applåderar och från och med introt på “He Brings The Honey” börjar en del av dem att dansa — men några rop efter extranummer blir det inte.
Som den ambitiöse SA-reporter jag är passar jag naturligt vis på att fråga några i publiken vad de ansåg om Sveriges stora pophopp. “Sverige sa du, jag trodde att de kom från Manchester eller någonstans där omkring.” När jag sedan säger att detta var första spelningen utomlands blir de ganska imponerade.
När jag frågar Chris i Lush vad han tyckte visar det sig att det naturligtvis varit VM-fotboll just då. Av alla fotbollsdårar! Men Paul och Jane är mer än nöjda.
Efteråt åker vi så klart till hotellet för ett hejdlöst festande, eller hur? Ha, Lush kör tillbaka till London för att sova och vi andra tränger ihop oss i vår buss och förbereder den långa resan till Sheffield — där Noel (tour manager, men även gitarrist i inte oävna AC Temple) ska inkvartera oss, dels i sin egen lägenhet, dels hos en polare.
Det är bara det att när vi stela och uttröttade svänger upp framför kompisens hus, vad får vi se? Jo, en buss misstänkt lik vår egen. The Cranes, som precis spelat i Newcastle, har snott våra bäddplatser. Tough luck!! Det får i stället bli golvet för somliga av oss.

Live in Leeds

Något hängiga anländer vi till Leeds och The Warehouse. Johan propsar på att få kolla in sitt favoritlags stad ordentligt. Men det enda vi hinner med är att gå uppför huvudgatan för att få något att äta. Det är tisdag.
Men inte vilken tisdag som helst. England spelar sin första slutspelsmatch och Easys spelning är flyttad till efter drabbningen. Tänka sig, Lush kommer i tid och avverkar sin soundcheck snabbt och effektivt. Fotbollen börjar ju snart.
Vid ungefär halvtid har även Easy checkat färdigt. Lush ljudtekniker, som fått en tejp med “Magic Seed”, har nu börjat lära sig låtarna och ljudet är briljant. Avslappnade snor vi ett gäng av Lush öl och sällar oss till de andra fotbollsgalningarna.
När det står 0-0 vid full tid börjar grabbarna bli nervösa, det får inte bli straffsparkar. Anledningen är enkel, matchen slutar tio och halv elva ska de stå på scenen. Ekvationen är klar; förlängning och straffsparkar innebär live in Leeds utan publik! Med första förlängningskvarten avverkad går de ner till logen för att peppa, och när det är cirka fyrtio sekunder kvar gör David Platt 1-0 till England och hela The Warehouse jublar.
En minut senare drar Easy i gång och dedicerar spelningen till Kamerun, Englands nästa motståndare i VM. Det låter bra den här gången, suveränt bra faktiskt. Återigen dröjer det fram till den tunga “He Brings The Honey” innan publiken börjar röra på sig, eller är det redan under den lummigt flummiga “Easy” som deras fötter sätter i gång?
Nu är det inte bara jag som ropar på mer. Men faktum kvarstår, de andra är här för att se Lush och dessutom tycker inte Easy att de har något tillräckligt bra extranummer. Jag har tjatat om “Apples For You” hela dagen men Rickard är inte nöjd med sitt basspel på den. Detta trots att han dagen till ära fått låna Kim Gordons distbox (egentligen tillhör den Noel, som fick den av henne efter Sonic Youths och AC Temples gemensamma turné).
Onsdag. Dagen T, tidningsdagen. På väg till frukostfikat stannar vi och köper veckans Sounds, NME och Melody Maker (ett måste för varje Englandsresenär). Herregud, trea på NME:s lista över bäst just nu (On-listan) samt den väl vid det här laget “legendariska” artikeln. Fame at last.
Inne i fiket där vi intar frukost och tidningar upptäcker ägarinnan på cirka sextio—sjuttio år Stone Roses-omslaget på Melody Maker. “De åt frukost här för ungefär ett halvår sedan”, berättar hon.
Det visar sig att Ian suttit och sjungit “She Bangs The Drums” och att hon berömt hans röst och frågat om han sjöng i något band. “Don’t you know us, we’re The Stone Roses!” Legendarisk mark med andra ord och hon ser till att få namnet Easy uppskrivet så att hon ska komma ihåg att lyssna efter skivan.

Magi i Leicester

Spelsalen på Leicester University är stor och rymmer över tusen personer. Det är väldigt ljust ute och dessutom finns det inga gardiner för de översta fönstren. Stämningen är inte bra och vid soundchecken försvinner ljudet ut i den stora tomma lokalen.
Easy är nervösa och när de äntrar scenen verkar alla popfans befinna sig i den billiga baren i rummet bredvid. Men från och med första tonerna i vackra “Cloud Chamber” och fram till utflippandet i avslutande “Pleasure Cruise” fylls salen mer och mer. Folk dansar och pratar upphetsat, ljudet är suveränt och själva är Easy på toppen av sin förmåga.
Johan är på strålande humör, skojar med publiken och uppfinner “flygardansen”. Om inte discjockeyn dunkat på Ride direkt efter sista ackordet och dränkt applåderna och ropen efter mer, hade det säkerligen blivit extranummer.
På tjugo spelningar har de nått hit och just det här giget kommer att förbli något speciellt för mig. Easy var inte längre bara bra, de var enastående och Reading och Roskilde är inte långt borta.
Efter att ha lastat in grejerna i bussen tar jag en Newcastle Brew i baren och blir omringad av ett gäng killar som verkar anse att Easy är framtiden för dem. “Har de några kassetter att sälja? Tröjor? När kommer första skivan? Var ska de spela härnäst? Manchester, fan det är för långt bort, men kanske ändå!”
Gratisölen haglar, men det finns andra åsikter också: “Jag hade väntat mig mer av ett Blast First-band, de är för tama, använder för lite dist, sångarens frisyr är ful, den är för stylad, hela bandet behöver en enhetlig image, nu vet man ju inte vad man ska tycka.”

Magont i Manchester

Torsdag och dags för “något” omsusade Manchester, där hypar föds men också avlivas kallt och skoningslöst — en dag kommer staden säkert till och med att avliva hypen om sig själv.
Det är en viktig dag, ska “the mancs” ge tummen upp eller inte? Dessutom kommer antagligen någon från NME att recensera spelningen.
Naturligtvis strular det mest just här. Lush avverkar sin soundcheck på rekordsnabba trettiofem minuter. Men Swirl, dagens lokala älsklingar, visar sig vara oerhört taffliga, oprofessionella och en liten aning oförstående över att Easy också behöver testa ljudet. De håller på i över en och en halv timme och blir till sist avslängda från scenen trettiotvå minuter innan stället öppnar.
Klockan blir åtta och vakterna börjar släppa in publiken — moptop är hårmodet för dagen. Discjockeyn drar i gång och hindrar därmed Easy från att fortsätta sin soundcheck. Musiken med Inspiral Carpets, Sundays och Stone Roses fyller International I, men det som spelas mest är förvånansvärt nog Chameleons!
Paul och Jane från Blast First är dagens mest välkomna ansikten, de bjuder på öl och snackar om att kanske dra till Hacienda efteråt. Dessutom har de med sig testpressningen av Easys första singel.
En kille i Pixies-tröja visar sig vara svensk, han är där för att se Lush och har ingen aning om att Easy är svenskar. “Det låter för mycket Pixies om dem.” Fast många andra är mer positiva, bland andra Miki i Lush som står och ler under hela spelningen. Dessutom kommer det efteråt fram en hel del Manchesterfolk. “Äntligen ett band som inte låter som Stone Roses eller Inspiral Carpets.” Dessutom ser det ut som om några av fansen från Leicester har åkt upp.
Senare på Hacienda försöker Paul bota en magsjuk Johan med konjak. Oss andra mutar han med öl och whiskey. Kändisarna lyser med sin frånvaro denna kväll och tur är väl det. En något vältankad SA-utsänd knackar ölglas så hårt med Tommy J. att hans sejdel går sönder…
“Hey grabbar, ni behöver väl inte bete er så där just nu, ägaren står faktiskt bakom er”, påpekar Paul. Varpå jag tappar min öl i golvet. Vi tittar aldrig efter om det är Tony Wilson eller Peter Hook som ska haffa oss utan smyger snabbt som attan upp på dansgolvet…
Sex utmattade svenskar blir fyra timmar senare upphämtade av stackars Noel. Snabb återfärd i hundrafemtio knyck till London. Tack och lov för trefiliga vägar.

Lergök i London

Nu återstår bara en spelning, som förband till Barracudas på Borderline i London. Fritiden fram till dess tillbringas bland annat med ett dygn i studion för att mixa om “Easy”, eller “Horoscope” som den från och med nu är omdöpt till. Men vi hinner också med att besöka den lokala puben och med tanke på bemötandet är det inte är första gången Easy är där.
Löften om plats på gästlistan delas ut lika ymnigt som ölen flödar. Samtalsämnet för dagen är naturligtvis Englands kvartsfinal mot Kamerun, vårt absoluta favoritlag. För säkerhets skull lämnar vi puben en bra stund innan matchen börjar. Jag misstänker att en lovande karriär kunde fått ett hastigt slut annars…
Borderline visar sig se ut som en bar i gränstrakterna mellan Mexiko och USA, men i kväll är det indie night, väggarna kläs med psykedeliskt målade lakan och flytande ljus fyller lokalen. Kvällens gästlista är bortemot en kilometer lång och består av alla tänkbara journalister, diverse löst skivbolagsfolk och andra intresserade.
Som vanligt måste Easy slåss med detta “tröttsamma” VM om uppmärksamheten. Argentina-Italien går till förlängning och straffar. Många missar därför när Johan äntligen kommer ihåg att använda sin på Camden Market inköpta lergök. “This is the Swedish experience” och ett nytt intro till “Cloud Chamber” är skapat.
Easy verkar vara “the thing of today” enligt alla musiktidningar. Dele Fadele på NME skriver: “One has to think very hard to remember the last time an embryonic band were this effective… Easy don’t pay lipservice to Manchester or dance music, rather they mine a seam of blissful indie-pop far removed from current happenings.”
Dessutom ligger de nu på alla playlists. Men trots det har väldigt få människor sökt sig till Borderline denna kväll. Stället är halvfullt och stämningen är typisk för London, folk trycker efter väggarna och Easy gör tyvärr en ganska seg spelning. De är helt klart trötta, publiken applåderar artigt och halvslött. Utom Miki förstås, som vaggar med musiken och applåderar entusiastiskt efter varje låt.
Först Guy Chadwick från House Of Love och nu Miki, det är helt klart att Easy går hem hos folk med känsla för hur bra pop ska låta.
Det bara är så, eller hur!