Bebop?! Bebop. I SA?! Vad är det här för spex? Bebop är ju bara den där före detta Slitzmurveln Tomas Froms som EMI försett med ett kompband och ska matcha fram till storstjärna med hjälp av överblivna Roxette-pengar och hans gamla journalistkollegor!

Tja, så skulle man kanske kunna tro att det hänger ihop. Men när det gäller Bebops bakgrund är sanningen faktiskt en helt annan…
— Jag har lirat med olika grupper i tio år, säger bandets ledare, låtskrivare, sångare och gitarrposör Tomas Froms indignerat, men jag kan ändå se rubrikerna framför mig: “Rockjournalist sadlar om.” Faktum är att eftersom jag älskar popmusik och själv spelade, började jag skriva om det på musiksidorna i lokaltidningen hemma i Bollnäs. När jag sedan fick chansen att jobba med det på heltid var det självklart att tacka ja.
Tomas är alltså inte bara en glassig musikjournalist som helt plötsligt kommit på att det är häftigare att befinna sig framför micken än bakom vid en intervju, och av den anledningen bett någon av skivbolagspolarna från krogrundorna i Stockholm att fixa ett kontrakt åt honom.

Lång karriär

Nej, karriären är lång och brokig och innehåller sannerligen mer gitarrsträngsbyte än pennvässande. I artikeln om Traste Lindens Kvintett i SA #3 skrev John L. så här: “Under några hektiska år i början av åttiotalet var den lokala musikscenen i Gävleborgs län en av de roligaste och mest livaktiga i hela Sverige.”
Och Tomas Froms och resten av nuvarande Bebop var viktiga beståndsdelar i denna scen. Samtliga har spelat i mer eller mindre kända band och med mer eller mindre kända medmusikanter, och var också med och drev det semi-legendariska spelstället Trash Club i Bollnäs.
Tomas karriär startade i kultgänget Bertil Booze, där även Ola Gatby, sedermera Dead Scouts, ingick. Efter en sejour i modspop/garage/psychbandet The Vertex (med JL som manager!) och Sverigeturné med The Barracudas var han en tid medlem i legendariska snabbpopparna Traste & Superstararna (där Traste Lindén och Ulf Stureson från nuvarande kvintett var tongivande).
Han har även haft diverse andra projekt i gång genom åren, med namn som bland annat Big Bang och (faktiskt) Bebop, där Magnus Adell från Perssons Pack och Jakob Hellmans band skötte basspelandet.
Gitarristerna Micke Sundström och Thomas Wallstedt, liksom keyboardspelaren Janne Malm, höll mest till i utmärkta popgruppen Shades Of Today, medan Magnus Norden spelade bas i lätt bisarra Parrot And The Suitboys (senare Paint) och Henke Berglund bankade trumskinn i punkbandet Subway Army (vars ledare Engan numera återfinns i slammerrockarna Pure Mania).
Av olika anledningar dog en stor del av kraften ut vid mitten av decenniet och många tongivande personer flydde lilla Bollnäs för fortsatta karriärer på annat håll. Namn som Traste Linden, Per Persson, Magnus Adell, Ulf Stureson, Ola Gatby, Peter Axman, Magnus Fagernäs (och för all del även John L. Byström!) kan nämnas.

Seriös satsning

Och så även Tomas Froms, som alltså började skriva för Slitz. Men våren 1988 hade han fått nog av alla excesser i storstaden och det var ungefär vid den tidpunkten Micke fick det avgörande telefonsamtalet:
— Ja, Tomas ringde mig och sa att “när jag flyttar hem nu, kan vi inte satsa ordentligt då?”. Så vi satte oss ner och bestämde vilka av våra kompisar vi ville ha med i bandet och hur det hela skulle se ut. Lite av ett koncept alltså.
Dagens sättning — med undantag för Henke, som kom med först i oktober det året — har existerat sedan sommaren 1988.
— Vår utgångspunkt var att vi skulle ge det här en rejäl chans och vi har verkligen satsat allt, berättar Micke. Men det är klart, hade vi inte etablerat den här kontakten med EMI så vete tusan…
— Då hade i alla fall jag lagt av, fortsätter Tomas. Jag hade inte orkat spela på “Musik Vid Ljusnan” för elfte året i rad! Möjligtvis hade vi lirat lite för skojs skull, men aldrig repat flera gånger i veckan, spelat in demos, köpt nya grejer och så vidare.
Det här omtalade kontraktet med EMI, som alltså kom i precis rätt ögonblick, hur gick det till? Var det kanske inte så att Tomas och Magnus Nygren, som nu är Bebops manager, var gamla polare från Slitz-festerna?
— Nej, faktiskt inte. EMI var det enda bolag jag inte hade kontakt med som journalist. Vi spelade helt enkelt in en demo och skickade runt till diverse olika skivbolag, både stora och små. Men vi gjorde en liten reklamkupp — att “Postens ljudbrev” inte funkar säger sig ju själv.
— Jag anlitade mina kompisar i den trendiga designerfirman Dynamo Stockholm och lät dem illustrera alla låtar på demon. Av det gjorde vi ett fint paket och skickade ut till bolagen. Som kontaktperson för mer information hade vi för övrigt Jan Gradvall, vilket naturligtvis väckte nyfikenhet.
— Det var mest på skoj vi skickade ut kassetten till ett par storbolag. Ingen av oss hade väntat något svar från dem — vi trodde på sin höjd att vi skulle få ett stencilerat svar från några av de mindre.

Guldkontrakt

Hur fel hade inte Bebop i sina låga förväntningar! Efter bara en vecka ringde TVÅ storbolag — medan grabbarna inte fick höra ett knyst från de andra…
— Ja, det är fascinerande att vi till slut hamnade på EMI. Och säga vad man vill om storbolag, men de är de enda riktigt proffsiga. Alla KAN faktiskt svara på kassetter som band skickar in. Det betyder så mycket — även om det bara är ett kopierat standardbrev.
EMI ringde alltså, ville höra mer och kom också och såg spelningar. Band och bolag höll kontakt varje vecka och diskuterade låtar, kontrakt och liknande. Förra hösten satte så de sex Beboparna sina namnteckningar på det guldkantade papperet.
En lång procedur.
— När man var sjutton-arton år drömde man om att bli signad, ler Tomas. Tänk vad häftigt att få göra skivor och bli popstjärna! Nu är jag enbart glad att det tog så lång tid att skriva kontraktet. EMI gjorde rätt som gav det hela tid att mogna. Det var inte så att vi vaknade upp en morgon och plötsligt fann oss vara storstjärnor!
— En annan sak som är jättebra med EMI är att det faktiskt inte finns några från Handelshögskolan som går omkring där i kostym och bara pratar pengar. De älskar verkligen rock’n’roll och det verkar som om alla har något att säga till om, från tjejerna i växeln upp till högste chefen.

Tack Jakob!

Vi kastar fram ett påstående om att det verkar vara lättare för rena popband att få kontrakt och framgångar än på mycket länge.
— Ja, och där har vi Jakob Hellman att tacka för mycket, menar Tomas. Popen var “ful” ett tag och band som Docenterna, som egentligen spelar pop, placerades nästan i samma fack som Kurt Olsson och Ronny Jönsson. Men i och med artister som Tapirerna, Farbror Blå, Pontus & Amerikanerna och främst Hellman är den acceptabel igen.
En gemensam nämnare för Bebop är annars David Bowie, Clash och Docenterna, men jag tycker ändå att det låter mer Di Leva än något annat.
Tomas blir entusiastisk:
— Ja, men Di Leva är den ende som kan skriva en bra Beatles-melodi på svenska! Det finns ett speciellt sätt att bygga en bra låt på och det behärskar Di Leva. Han gör SANGER med VERS och REFRÄNG och det ÄLSKAR jag!
— Folk påstår att vi låter som Di Leva, men det finns så många band som liknar Lädernunnan och ingen klagar på det. Personligen är jag jättenöjd om vi räknas som andra klassens Di Leva för jag tycker han är djävulskt bra! Jag ser mycket hellre att Bebop är det än första klassens Imperiet eller något liknande. Eftersom all musik redan är skriven är det bättre att låta som något bra än som allting annat…

Styling

Första singeln, “Du Gömmer Dej För Mej”, kom i våras och har sedan dess spelats flitigt i melodiradion, varit “bubblare” i TV:s Listan och fått bra recensioner. Trots det tyckte Tomas att det skulle vara bra för Bebops image att figurera i en seriös musiktidning som SA.
— Vi har fått något av en “designerpop-stämpel” på oss. Jag kan tänka mig att en av anledningarna till det är singeln. Den låter jättebra och allting, men det finns ingenting som sticker ut, inga gitarrer eller så. Den är mesigt mixad och omslaget är den fullkomliga designerdrömmen.
— Jag satt i en stol från Form 90 som kostade sextusen kronor och kom nerpackad med budbil. Vi fick vara SÅ rädda om den och den var tvungen att synas på bilden och till och med få credit på omslaget. Sedan skulle det vara tidningen “La Stampa” och för säkerhets skull, ifall min klocka EVENTUELLT skulle komma med i bild — vilket den inte gjorde — fick det inte vara något vanligt utan det var bäst med en rysk modell!
— Vi ville egentligen bli klassade som ett rock/popband men singeln gav nog lite fel intryck. Och sedan hamnade vi i Listan och på Nordic Channel och det hela sågs kanske som något av ett Stockholmskoncept.
Ett singelomslag och dessutom en helsida i Slitz som fokuserade sig på Tomas Froms som huvudperson. Vad säger resten av gruppen om det? Är det meningen att Tomas ska vara frontman och de övriga endast ett kompband?
— Det är ju ganska naturligt att det mesta fokuseras runt Tomas, tycker Janne. Det är hans projekt från början och vi är så att säga handplockade till Bebop. Dessutom skriver han all text och musik vilket också är en anledning till att han är den mest intressanta personen ur mediesynpunkt. Men visst är vi ett band, poängterar han.
Micke fortsätter:
— När man ger ut sin första singel kan det vara bra att ha en person som frontfigur. Och det är svårt att göra ett snyggt singelomslag på arton gånger arton centimeter med sex personer. Vi var ute efter att skapa kontakt, ha ett ansikte. Men det är klart, det blev lite fel med enbart en frimärksstor bild av bandet på baksidan, tillägger han skrattande.
— Meningen var att publiken skulle få en person, ett ansikte att förknippa Bebop med, säger Janne, och Micke fyller till allas förtjusning snabbt i:
— Men då gick vi ju inte precis efter utseendet!

Tom Trumma

Det var också i samband med singelutgivningen som bandet döptes om till Bebop. De hade nämligen ända tills dess hetat Tom Trumma. Ett namn som visade sig inte vara alldeles lätt att komma ihåg för en del.
Vid Mickes och Tomas första besök på skivbolaget, strax efter deras TV-debut, utropade tjejerna i receptionen förtjust: “Titta, där kommer Pelle Trumma!” Tomas gör en grimas vid minnet, och påminner också om den eviga förväxlingen Bollnäs-Borlänge.
— Namnet kom till när Slitz hade avslutningsfest för mig. Jag hade sagt till alla att när jag flyttar hem till Bollnäs ska jag bli popstjärna och kalla mig Tomas Trummare. Lagom till festen gjorde därför Slitz art director en logga till mig med namnet “Tom Trumma” och det höll i sig när Micke och jag bildade bandet.
— Men tjugofem sekunder innan det var dags att trycka singelomslaget satt vi och funderade på namnet. Det var för likt Toms Tivoli och vi hade också hört folk som trodde att vi hette Tom (utan innehåll) Trumma. Hastigt och lustigt kom vi på att “vi hette ju Bebop förut, ska vi inte heta det igen?” och så fick det bli.
— Det var på en fredag det hände och måndagen efter ringde Kjell Andersson från EMI: “Vad har ni bytt namn för? Tom Trumma var ju bra!” Jag kan fortfarande få mardrömmar om namnet. Di Leva satt en hel kväll och skällde ut mig och sa att Bebop var det sämsta namn han någonsin hade hört…
— Men, skjuter Micke in, så är det ju alltid. Det kan låta konstigt i två veckor men sedan vänjer man sig. Titta bara på Tapirerna. Först tyckte man “men vilket namn” och nu är det som om de alltid hetat så.

Tung bolagsbackning

Bollnäsbandets första LP väntas i oktober och att döma av deras superproffsiga spelning på Hultsfredsfestivalen lär det inte bli fråga om något utfyllnadsmaterial för att ackompanjera singlarna. Konserten bjöd på en mängd goda poplåtar som jag ser fram emot att få höra i “färdigt skick”.
Tomas Froms är en ypperlig låtsnickare och bandets musikaliska kompetens och enastående scennärvaro gör att jag inte alls tvivlar på att EMI gjorde rätt i att satsa på dessa sex grabbar. För det ska inte stickas under stol med att det har satsats på Bebop. Och det rejält…
— Jag vet inga summor, säger Tomas, men Danne Sundquist som producent kostar, tio dagar med mat och uppehälle och studiotid i Värmland kostar och studion i Stockholm kostar. Då tänker man, “vi måste sälja åttahundratusen ex minst för att det här ska gå ihop”, men EMI har pengar, det bara är så.
Och extra mycket pengar att spendera på Bebop lär det finnas just nu. Saken är nämligen den att Roxettes nya platta, som skulle kommit i höst, har blivit flyttad till våren (har ni hört den visan förut?). För EMI betyder det att Bebops LP blir en av de få svenska som kommer att släppas nu och då går det att satsa ordentligt. Dessutom frigörs en stor del av pengarna från Roxettes marknadsföringskonto.
— Vi skulle ha släppt vår LP först nästa vår, men så blev Roxette försenade och vi fick Danne som producent, mer studiotid och bättre resurser för att något skulle kunna ges ut i höst. Så det är klart att vi är lite glada för att Per och Marie inte blev klara i tid.
Alla dessa pengar är dock inget förskott på Bebops försäljningsintäkter. Bolaget ger inte ett öre rakt i handen på grabbarna, men däremot betalar de alla utgifter.
— Magnus har förklarat att han är nöjd om vi säljer åtta-niotusen ex av plattan. Han tycker att vi har gjort en jättebra skiva och det känns skönt. Vi får alltså inte sparken om inte LP:n blir en megahitsäljare.

Idolproducent

Att få Danne Sundquist som producent är inte dåligt. Speciellt inte för Tomas Froms som är känd för att kunna sin Reeperbahn-historia utan och innan och ha Danne mer eller mindre som husgud. Hur känns det att jobba med honom bakom spakarna?
— Danne vet att han är en av mina största idoler och det tycker han bara är roligt. Jag brukar få tala om för honom hur gamla Reeperbahn-hits ska göras. Om jag sitter med gitarren och spelar lite på en av deras låtar så säger han “ja, just det, och så är det a-moll där” och jag får förklara att “nej Danne, det ska vara E-MOLL”.
— Danne ÄR musik, säger Janne entusiastiskt. Vi har verkligen funkat jättebra ihop och det är huvudsaken. En viktig sak han lärt oss är att inte tänka på vad alla andra — skivbolag, kritiker och liknande — ska tycka. Så länge vi är nöjda själva och känner att vi gjort vårt bästa räcker det. Då kan man inte göra mer just då.
LP:n spelades in i Silence hemtrevliga studio i Koppom, Värmland, vilket passade Bebop ypperligt, “lantisar som vi är” (citat Tomas Froms). En annan fördel var att EMI inte var med och övervakade varje steg bandet tog vilket gav dem tid att pröva en del saker de gått och funderat på.
— Ja, vi hade en massa samplat från Beatles “Sgt. Peppers”, sitarer och sådant, och en dag sa vi att “vi tar det här och experimenterar lite med en låt, nu när EMI inte är här”. När vi sedan kom tillbaka till studion i Stockholm och skulle spela upp det vi gjort i Värmland var det fruktansvärt nervöst, men Magnus tyckte att “det är otroligt bra låtar, mycket bättre än vad vi kommit överens om”!

Bollnäs forever!

Man blir inte miljonär på en vecka ens på ett storbolag. Bebop har fortfarande kvar sina dagliga jobb och LP-inspelningarna har gjorts med hjälp av uttagna semesterdagar och för Tomas del även tjänstledighet. Han har nämligen kravet på sig att vara med vid plattans mixning och slutliga färdigställande. Men väl tillbaka i Bollnäs blir det att återgå till Ljusnans popsida.
För är det en sak som alla sex medlemmar är ense om så är det att tillbaka till Bollnäs ska de och där tänker de förbli. Även om det är en bra bit ifrån huvudstaden där allt händer.
Micke tycker dock inte att det vållar några större problem:
— Vi har åkt vägen Bollnäs-Stockholm varje vecka i åtta månaders tid nu så det är som att åka till jobbet. Det går så fort.
Tomas och hustru Susanne har också nyligen köpt ett hus för en och en halv miljon så de har absolut inga planer på att lämna det vackra Hälsingland.
— Jag har bott i Stockholm förut och skulle aldrig flytta tillbaka, säger Tomas med övertygelse. Var någonstans förutom i Bollnäs kan man spela korpfotboll, repa, åka och bada och gå på Frimis på en och samma dag? I en större stad skulle det kräva en tvåveckorsplan.
Men det är klart, alla är införstådda med att det är i Stockholm man ska vara just nu i Bebops läge. Där finns alla journalister och andra “viktiga” personer.
— I samband med utgivningen av “Du Gömmer Dej För Mej” ringde Magnus till mig och sa att “Vecko-Revyn är intresserade av en intervju på tisdag och Expressen vill gärna prata med er på torsdag”. Men jag sa att jag åker inte ner enkom för något sådant, då får vi ta det på telefon. Men det vägrade tidningarna så det blev inget…
— Sedan hade Listan en avslutningsfest för alla som varit med och Magnus tyckte att det skulle vara bra om vi kunde komma ner och “synas där”. I sådana lägen är det lite besvärligt att bo i Bollnäs, men det är sådant man får ta. Vi repar, spelar in skivor och gör konserter, men det är också allt.
Strong attityd.

Gå Nu

När detta skrivs har precis singel nummer två, “Gå Nu”, släppts. En fullkomligt ljuvlig liten sak som för tillfället är mitt livselixir. En dag utan att den snurrat några varv på stereon innebär oundvikligen abstinensbesvär framåt kvällen.
Tomas Froms kan näppeligen ha sjungit bättre någon gång tidigare och alla tonårsflickor kommer att sucka djupt över hans mjuka röst — som utan tvekan riktas till just dem. Produktionen är kristallklar, med sången lagd allra längst fram så att man verkligen hör den. Och bakgrundskörerna sitter där som russinet i kakan när man tror att inget kan bli bättre.
Och bäst av allt, “Gå Nu” har en vers och en refräng som bildar en HITLÅT. Den sitter ohjälpligt fast i minnet efter en enda lyssning och alla, från rörmokaren som fixar ert badkar till tjejen bakom disken på “Gul & Bla”, kommer att nynna den inom kort. Det finns ingen anledning att tro på vissa sura jurymedlemmar i Metropols “Flipp eller flopp”…
Visst, den är otroligt Beatles-influerad, med klara stölder från “Penny Lane” och “Strawberry Fields Forever” — men det var även Tears For Fears “Sowing The Seeds Of Love” och den älskade vi ju ändå!
Vi låter Tomas få sista ordet om vad som kommer att hända med Bebop i framtiden:
— Tja, Björn Skifs “Hooked On A Feeling” är gjord i samma studio som “Du Gömmer Dej För Mej” och Roxette har använt samma sångmick som vi till alla sina listettor, så vem vet!