Nu är det slut på väntan. Sators nya LP når offentlighetens ljus i ett läge där good old rock’n’roll tycks spela allt mindre roll. Bortskuffad av en dansvåg som hela tiden växer i styrka. Påstår ett förtappat MTV-offer. De fyra killarna lägger in en kraftig protest mot den ståndpunkten. “Vi blir så jävla förbannade!” ryter Kent. “Det där är bara skitsnack!” utbrister Chips. “Det är propaganda som staten försöker sprida ut!” grymtar Hasse. Och Micke far något stelt i blicken.

Vi sitter i Chips och Hasses lya. Det ligger förväntan i luften när “Stock Rocker Nuts” spelas upp i bakgrunden. Förra LP:n “Slammer!” är för mig en lika klar svensk åttiotalsfavorit som Ebba Grans debutalbum “We’re Only In It For The Drugs” var en sjuttiotalets motsvarighet. Så i skenet av detta är kraven från min sida högt ställda. Vår uppgift blir att ta reda på om de lyckats i sina försök att stöpa om och utveckla Slammers många finurliga idéer.
Förrätten i form av singeln “World” är det enda vi smakat av innan intervjun och redan där hittar man ett nytt Sator. Versens stötiga tempo känns nämligen klart inspirerat av de lite tuffare hip hop-gängen och ovanpå detta en osannolikt ljuvlig refräng som tinar upp ett fruset pophjärta. Oslagbart.
Några Sveriges Beastie Boys tänker Sator alls inte bli, vi möts av frågande ansiktsuttryck när hip hop-liknelsen förs fram.
“Ingen av oss gillar sådant”, förklarar Kent.
Chips tror att den växelvisa sången är boven i dramat, men erkänner samtidigt att det kan vara en influens.
“Det är ju hip hop överallt så man kan inte undgå det.”
Någon medveten tanke att musiken exempelvis ska låta åt Beastie Boys-hållet existerar alltså icke, utan “World” har bara växt fram i vanlig skaparordning. Resultatet blev i alla fall fräckt värre. Ett Sator som dansar in i nittiotalet på stadiga ben. Fortfarande bäst i klassen.

* Data-Ramones

Enigheten är självfallet total över att nya skivan är “det bästa de gjort”. Hur skulle det annars se ut! Katastrof och snabbt namnbyte som enda flyktväg.
Med utgångspunkt från “Slammer!” finns flera utvecklingslinjer.
“Det spretar åt alla håll från förra LP:n”, säger Kent. “Lite rockigare, lite poppigare och lite mer hårdrock …”
Ett mer varierat koncept med andra ord.
“Ja, på ‘Slammer!’ var det samma (välgörande) medicin hela tiden”, fortsätter Kent.
Osökt tänker jag på Psychotic Youths LP. Tagna var och en för sig är nästan alla låtar kanon, men ihopklumpade känns formeln lite väl uttjatad mot slutet. En “farlig” likriktning infinner sig.
“Det var väl det folk hade väntat sig; att vi skulle låta som Psychotic, ett slags data-Ramones”, menar Kent.
En viktig faktor bakom data-soundet på “Slammer!” var ett spännande utnyttjande av samplingstekniken. Chips varken begriper eller gillar tidigare jämförelser med Foetus (en parallell som också vi drar fram).
Det intressanta frågetecknet är om Sator på “Stock Rocker Nuts” jobbar vidare mot ett alltmer tekniskt sound eller om det är den rena rock’n’rollen som eftersträvas.
“Det här är en ROCK-LP och inte alls så mycket teknik”, förkunnar Hasse.
“Nja, det är säkert lika mycket teknik fast det inte hörs”, anser Kent.
“Det är mest akustiska ljud vi samplat. Det finns inga syntar på skivan”, avslöjar Hasse.
“Det fanns nästan inga syntar på förra LP:n heller, det var mera percussion”, berättar Chips.

* Stars are stars

En viss press känner de av, men om “Stock Rocker Nuts” blivit en kopia på “Slammer!” hade förväntningarna varit än mer kännbara; att förbättra en stil som redan tangerade det fulländade.
Den enda dåliga recension “technopopknockouten från 1978” (mina ord) fått, utdelades av en “machobrud i Örebro” (Mickes ord). Hur hon tolkade in machoattityden hos Sator-killarnas egon kan vi lämna därhän, men några rockstjärnetyper ser vi inte framför oss.
“Det är kanske därför vi inte är speciellt stora. Uppträder man som stjärna så tror folk att man är en”, funderar Kent.
“Jag föredrar nog vår variant, då far man i alla fall vänner överallt”, tycker Chips.
Electric Boys är till exempel inga stora hjältar attitydmässigt. Även om Sator själva jagat upp varandra till storartade busdåd som att riva av en månad i almanackan och flytta några möbler på tyska hotell… Elgossarnas ökända hotellförstörelse skrattar vi gott åt. Managern som uppmanar dem att slå sönder, släktingen som äger hotellet.
“De ställde in lite gamla prylar i ett särskilt rum; det här kan ni slå sönder, go ahead boys!” flinar Hasse.
Sådana divalater sysslar inte Sator med. Det enda de slagit sönder är varandras kroppar.
“Men det gör ingenting”, säger Chips. (Och skapar heller inga rubriker.)

* Brinnande förstärkare

De nya låtarna är gjorda för att hålla live och vara roliga att spela även vid sjuttiofemte tillfället. Onödiga verser har plockats bort.
“Ja, vi håller ett öga på klockan och när det gått tre minuter säger vi stopp!” skrattar Hasse.
“Slammer!” var till stora delar en studioplatta och skillnaden nu är att bandet jobbat energiskt för att få in större livekänsla i sin rock’n’roll. Inspelningen fungerade bra förutom att en förstärkare bokstavligen brann!
“Vi hade lagt alla gitarrerna där och den drog för mycket ström, stod och vibrerade hela tiden och ibland så tog den eld!” berättar Chips. “Mot slutet när den lagades lät det inte lika bra längre, utan det var precis när explosionsrisken var som mest överhängande som resultatet blev allra bäst.”
Musiken fortsätter att strömma ut ur “pojkrummet” och vi slås direkt av att det låter så mycket rock.
Hasse tror inte att någon av dem som gillade “Slammer!” blir besvikna för att det är mer rock. Flera som fått provlyssna har till en början varit lite tveksamma, förmodligen på grund av att de förväntat sig en ny LP i den stilen, tror Kent.
Den tveksamheten intar även jag. Hårdrocksflirtarna i ren Guns’n’Roses-utsmyckning är för all del lika adrenalinfyllda som hos deras amerikanska “fränder”, men någonstans förlorar Sator lite av den knivskarpa identitet “Slammer!” gav uttryck för. Spänningen släpper och en mer traditionell rockprovkarta ritas upp.
Nåja, spår efter spår tar snart form. “Turn Off The News” och “Restless Again” (förväntad nästa singel) antar hit-potential – och “World” slår förstås undan all inhemsk konkurrens. Titiyo och Leila K inkluderade.

* En topp på alla skithögar

Just “World” börjar och hip hop-diskussionen tar ny fart.
“Det är fortfarande rätt mycket låt även om melodi saknas i själva versen. Det jag inte gillar med hip hop är att allt för mig bara låter som en trummaskin, lite kedjerassel och sedan en massa snack …” anser Kent.
“En av de få hip hop-låtar vi verkligen tycker om är en med Wee Papa Girl Rockers. Just för att den har en poppig refräng”, säger Hasse. (John L. har precis skrikit ut sin lycka över den i “World”.)
Beastie Boys i små doser och Run DMC är namn som Sator accepterar. Kent har annars inte mycket till övers för dansrevolutionen.
“Det är fortfarande samma sort som jag aldrig gillat. Sjuttiotalets disco, funk och soul, de byter namn till höger och vänster. Då räknar jag inte in gammal fin sextiotalssoul, James Brown, etc – det är disco alltihop!”
John L. instämmer. Jag reserverar mig. Och Hasse kommer med en träffande liknelse: “Det finns en topp på alla skithögar!”.
Energin hittas i stället i hårdrocken. Guns’n’Roses och Aerosmith gör bra hårdrock tycker Sator. Kan de nå deras publik, vilket är svårt utan stora resurser, slår de lätt igenom på RIKTIGT och blir nästa svenska exportvara. “World” är kilen, nu fattas bara en “Janie’s Got A Gun” också, för trots att jag hyser viss skepsis inför “nya” Sator, finns det klara kommersiella aspekter i och med musikens bredare utformning. Data-Ramones var inget för hitlistorna.

* Radiums utlandssatsning

Alltid lika intressanta skivbolaget Radium saknar tyvärr den ekonomiska apparat som krävs för att “breaka” ett band utomlands. Det är speciellt synd i fallet “Stock Rocker Nuts” eftersom den på papperet ser helt rätt ut för en massiv USA-lansering.
“Vi förstår inte riktigt hur Radium jobbar utomlands”, säger Hasse. “Ett litet bolag, visst, men personligen tycker vi att de sagt nej någon gång för mycket till olika erbjudanden.”
“De vill samarbeta med ett stort bolag, vilket inte är så lätt om man samtidigt ska ha någon frihet kvar”, förklarar Chips.
Radiums utgivningar är ordentligt uppmärksammade i övriga världen och det är synd om amerikanarna som bara kan komma över Sators plattor på import. Hoppas att den rätta “dealen” dyker upp, för tillfällen har som sagt redan givits.
Efter en spelning på New Music Seminar (stort branschmöte i New York) sommaren 1988, berättar Hasse att de erbjöds ett “trevligt” kontrakt.
“Vi skulle skriva på för sex LP. Alla låtar skulle falla i bolagets ägo med följd att vi inte ägde rätt att välja låtar själva. Tyckte bolaget att våra låtar passade någon av deras andra artister så kunde de helt enkelt ge bort dem.”
“Det bolaget tog ett annat svenskt band i stället”, minns Micke. “Swedish Erotica!”
England struntar Sator däremot i. Precis som Robyn Hitchcock.
“Allt är ändå bara image där”, menar Kent.
“Vi skulle aldrig slå i England för vi ser alldeles för vanliga ut”, tror Hasse.
Annat är det med USA. Gemensamt tänker vi på band som Black Flag; krulligt hår och T-shirt! Husker Du; inte så värst söta! Schlager skrev någon gång något i stil med att basisten i Husker Du (Ken Norton) såg ut som “den lokale mackägaren”.
“Stockholm är Sveriges England”, påstår Hasse. “Den stående kommentaren från Stockholmskompisar som hälsar på i Göteborg är; ‘vad fula alla människor är här!’…”
Bara image.

* Livesug

Suget efter att spela live är stort. Förra året var de tvungna att säga stopp eftersom nya låtar måste skrivas. Hela 1988 gick åt till spelningar (det är på dessa Sator tjänar alla pengar) och förra året inskränkte sig till ett Sverige-gig och ett tiotal utomlands. Bland annat fick de åka Swiss Air!
“Vi var nere i Schweiz och lirade med Union Carbide och det var perfekt”, säger Micke.
Utom för Carbide som fick slita och åka buss ner medan Sator tog flyget. Arrangören gick oväntat med på kravet om flyg (“vi ville egentligen slippa spela”) och i slutändan behövde ingen bli besviken. Ingen av er lär heller bli besviken när Sveriges vassaste liveband når närmaste ort – får ej missas!
Att hela tiden vara uppbunden av turnéer kan slå tillbaka mot musiken. Kent tycker att Creeps kanske lagt ner för lite tid på låtskrivande, upptagna som de varit av Roxette-turné, med mera.
“Deras LP blev tunn och låter mer som ett jam.”
“Men vi ligger inte på latsidan bara för att vår LP blivit klar. Nu har vi tagit fram nya låtidéer och siktar på att det inte ska ta lika lång tid innan nästa album släpps”, säger Micke.
Tre-fyra stycken låtar finns inspelade och klara, vad som fattas är sång och diverse justeringar.
“Där finns en rak poppig sak och en annan lika rak rockig skapelse. En låter exakt som Byrds!” berättar Chips.
Fort, ge ut den på singel tack!
Inspelningsproceduren när “Slammer!” kom till var något rörig, nu gick allt betydligt smidigare. Nya teknikersnillet Ilbert (Watch out, Magnus Frykberg!) har Sator knutit till sig sedan tidigare.
“Han är extremt lojal eftersom det var vi som drog fram honom i strålglansen. Just nu är han ‘utlånad’ till Sinners och vi viskar; nej, nej, så här bra kan de absolut inte få låta!” myser Hasse.
En annan kille de kidnappat i ung ålder är Aaron Denson som mixade “Stock Rocker Nuts” i Hamburg. Han har till exempel jobbat med Rolling Stones och Peter Gabriel.
LP-titeln får också sin förklaring.
“Ta en ordlista och slå upp orden ‘stock’, ‘rocker’ och ‘nuts’ var för sig. Sedan är det bara att sätta i gång och pussla”, flinar Hasse. “Extra vibrationssäkra låsningsmuttrar, vibrationssäkra pungkulor och så vidare.”
Det riktiga svaret är annars låsmuttrar till dragsterbilar.
“Om man inte lyssnar ordentligt låter det nästan som ‘stark raving mad’ (spritt språngande galen). Typiskt Sator att ha en sådan titel där man kan misstolka på hur många olika sätt som helst – det är så vi gillar att arbeta”, förklarar Chips.

* Dalmål eller engelska

Albumets sista spår heter “Baby Doc Holiday”.
“Den handlar om Doc Holiday. Som barn!” skojar Kent.
Gamle diktatorn Baby Doc beklagar sig över att ha mist favoritfrun och sina Cadillacs. Tursamt nog för honom har han fortfarande pengar på banken. Och med hjälp av pengar går som bekant allt att köpa.
Sators texter kännetecknas ofta av humor och ironi som med lite fantasi går att tolka politiskt. “Gamma Gamma Hey!” från “Slammer!” talar sitt tydliga språk. “How can we fail? It’s such a wonderful world” från senaste singelns refräng. Ironin klingar skön och kontrastrik.
Textinnehållet brukar nästan aldrig diskuteras i intervjuer med Sator. Tycker folk att de har allmänt uselt skrivna texter eller bara oviktiga?
I USA har de fått desto mer beröm.
“Det går inte att skriva så här bra texter på ett språk som inte är ens modersmål – det är bluff, Sator är inte från Sverige”, “citerar” Hasse stolt.
“Jag tror inte det är så jäkla noga med texterna”, menar Kent, och börjar skråla Ugglas “Baby Boom”.
Vi kan inte komma överens om trenden just nu pekar mot krav på svenska eller engelska som språk i Sveriges rockvärld.
“Det är skivbolagsdirektörerna i femtio- och sextioårsåldern som inte fick lära sig engelska i skolan som tycker att banden ska skriva på svenska”, anser Hasse. “Och alla skulle skratta om vi sjöng på dalmål.”
Grabbarna funderar knappast ihjäl sig över varför ingen bryr sig om deras tankar.
“Nej, texterna är mycket för vår egen skull. Vi växer på att ha bra texter, men vad folk i allmänhet tycker spelar inte så stor roll”, poängterar Hasse.
“Bara de köper plattorna så vi blir rika!” hojtar Kent.

* Samma gamla punk

Jag ber dem räkna upp sina svenska åttiotalsfavoriter men speciellt många kommer de inte på. Ebba Grön, KSMB och Docent Död från tidiga halvan av decenniet, Union Carbide, Psychotic Youth och Dolkows från den senare.
“Det är lättare om man slipper rangordna och utan några specifika tidsperioder, för ‘Cosmo’s Factory’ (Creedence Clearwater Revival) kom ju 1969”, påpekar Kent.
Sator inledde sin karriär som punkare i Borlänge.
“Vi lyssnar fortfarande på samma gamla punk!” förkunnar Hasse.
Och nämner det okända gänget Sloppy Seconds. Amerikanare förstås. Chips har haft turen att se engelska Snuff, ett av de få punkband JAG uppskattar.
“Men de här låter typiskt amerikanskt”, förtydligar Chips.
“Det finns så mycket gammalt bra också”, säger Kent. “Sjuttiotalet när man bara lyssnade på punk, och så Kiss och Nazareth. Efter hand började man hitta dem som var lite för intellektuella för en annan; Crosby, Stills & Nash, sena Byrds, och liknande.”
Kent berättar också hur känsligt det kunde vara i början på åttiotalet. Han åkte bil och hörde en SUVERÄN basgång, men fick aldrig reda på artist eller sångtitel. Vid ett senare tillfälle under lumpartiden råkade en polare ha samma låt på band. “Vad är det här?!” Och fick svaret Bette Midler. “You’re My Favourite Waste Of Time”. Rullgardinen ner förstås. 1990 kan vi säga KLASSIKER utan att rodna.

* Pump up The Jam!

“Så finns det låtar man inte gillar något vidare, men som ändå biter sig fast i skallen och som man sedan går och sjunger på”, fortsätter Kent.
“Pump up the jam”, rappar Chips. (Technotronic featuring sexbomben Felly, red & Sator.)
Aha, ännu en källa till “World”.
“Om vi spelar in den låten ska vi hyra in medlemmarna i The Jam (Weller, Foxton, Buckler) och så ska vi köra upp en varsin cykelpump i arslet på dem!” utropar Kent.
Vi sörjer Paul Wellers osannolika och förnedrande utveckling från Jams glansdagar till Style Councils pinsamma och likgiltiga cocktailpop. Jam var ju LIVET 1979 och för UNGA läsare kan vi i förbigående nämna att samma grupp 1980 gjorde en LP som heter “Sound Affects” …
“Det är bara Ramones som klarat sig”, anser Chips.
Förra gången Da Brudders besökte Sverige var det meningen att Sator skulle spela förband (ja, faktiskt även på årets turné) men managern sa nej.
“Arrangören tyckte så synd om oss att vi fick gratis inträde och resan betald”, berättar Micke.
Däremot fick de inte träffa sina gamla hjältar.
“Jag ‘pratade’ med Dee Dee, och vet du vad han sa? UR VÄGEN!!”
Sator i samlad trupp kliver å sin sida inte undan för någon. Thomas Di Leva och Jakob Hellman inkluderade.