Tänk er en ganska stor, i vanlig ordning sorlande och stimmande, rockpublik. OK?
Tänk er då sedan att alla människor helt plötsligt blir alldeles knäpptysta — innan ett enda jättestort kollektivt leende förvånat sprider sig genom hela publiken. Ser ni det hela framför er nu? Bra, för detta var nämligen exakt vad som inträffade när Traste Lindéns Kvintett ställde sig på scenen den andra dagen av årets Hultsfreds-festival. Fast där ljög jag lite — de ställde sig nämligen aldrig PÅ scenen, utan helt sonika på gräsmattan FRAMFÖR! Anledningen till att det blev så tyst — bortsett från pur förvåning — är att ska man höra någonting på ett Traste-gig får man knipa käft. Traste Lindéns Kvintett är nämligen inget fegt dussingäng som gömmer sig bakom en massa elektriska attiraljer och mängder av watt och decibel — nej, här är det akustiskt som gäller. Det enda hjälpmedel sångaren Traste använder sig av för att emellanåt förstärka rösten är en förgylld refrängtratt som han har hängande i ett snöre runt halsen!

Nu får ni för all del inte tro att det är någon slags tam trubadurstil som kvintetten företräder — det är nämligen inte alls fallet. I stället är det något av den svängigaste rock’n’roll man kan få se på (oops! framför) en scen i Sverige i dag. Nja, rock’n’roll förresten — kvintettens musik låter sig inte så lätt kategoriseras.
Den musikaliska blandningen är ganska total, och receptet på kompotten består av olika kvantiteter pop, country, tex-mex, tango, vals och schlager, med små doser av diverse andra genrer som krydda. Men vilken sorts musik det än gäller, så kan man vara förvissad om att den framförs med ett stenhårt engagemang och ett sväng av Guds nåde!

* Festivalens höjdpunkt

I somras stack musikjournalisten Claes Olson fram hakan i diverse A-pressartiklar. Han skrev:
“I augusti spelar kvintetten alltså på Hultsfreds-festivalen, och jag vågar faktiskt påstå att Traste Lindéns, i konkurrens med bland andra Hunters & Collectors, Di Leva, The Inmates, Nitzer Ebb och självaste Joe Strummer, har alla förutsättningar att bli en av festivalens absoluta höjdpunkter. Helt klart.”
Stora ord, och för dem som inte tidigare hade bekantat sig med Traste, kanske det föreföll som om han yrade i nattmössan. Dock skulle det visa sig, inte alls oväntat för de trogna fansen, att han fick alldeles rätt — själv tycker jag att Trastes gig var det klart bästa på hela festivalen.
Före spelningen var jag emellertid ganska osäker på hur mottagandet skulle bli — kvintettens musik är som sagt rätt speciell, och kan rent utav (helt felaktigt, naturligtvis!) uppfattas som töntig. Därför tittade jag mig nyfiket omkring när konserten började, för att kolla in reaktionen från publiken.
Det var då jag såg det stora leendet spridas — men det var inte förrän herr redaktör Terry Ericsson smög upp bredvid mig, och förtjust gav uttryck för sina känslor (“Vad JÄVLA bra!!”) som jag förstod att succén var given.

* Strömlöst

En recension av en kvintetten-spelning låter sig svårligen skrivas — det är nämligen i det närmaste helt omöjligt att göra dem rättvisa, eftersom referensramar i stort sett saknas och musiken är så totalt väsensskild från allting annat man är van att se och höra… Men vissa yttre förutsättningar kan jag i alla fall redogöra för.
Alltså… Elförstärkning är i princip bannlyst — undantag görs endast för Per Perssons bas — och då endast på grund av att en äkta ståfela dels är så dyr och dels alltför otymplig att släpa med sig på gigen.
Traste sjunger som sagt i en tratt, och Mikloz Fläckman har en liten batteristärkare fastspänd på höften — när han drar ett av sina fruktade solon vänder han sidan mot publiken så att det ska höras bättre! Allt emellanåt lägger han gitarren åt sidan, för att plocka fram ett tvåradigt dragspel — Sveriges svar på Flaco Jimenez var det någon som sa…
Magnus Fagernäs trumset gör knappt skäl för namnet — det består bara av en virvel, en cymbal och en cowbell. Självklart står Magnus upp och spelar… Håkan Ahlström kompar på sin akustiska gitarr, helt utan förstärkning — och att all bakgrundssång (samtliga är med och tjoar) sjungs rätt ut, utan mikar eller annat jox, behöver väl knappast tilläggas…?

* Kvicksilverförgiftning

Trastes obetalbara scenstil är värd ett eget kapitel. Karin har kvicksilver i kroppen, och står inte stilla en sekund. Sjungs det om tåg (“Mystiska Tåget”) så tuffar han omkring som ett ånglok, sjungs det om att åka scooter (“Oh Ja, Oh Yeah!”) eller spark (“(Med En Spark) I En Park”) så spelas en delikat liten charad upp som visar just detta.
Inlevelsen och minspelet under låtarna måste ses för att tros — understundom är det faktiskt lika mycket teater som musik över Trastes eskapader…
Att allt detta gick hem i Hultsfred var alltså helt klart — trots på förhand rätt usla odds (ganska tidig morgon, okänt band). Inte minst hos de två ljushåriga gogo-brudar (högst tio år — tillsammans!) som shakade vid högra “scenkanten”. När kvintetten hade spelat klart, och gick iväg med hela sin utrustning behändigt stoppad under ena armen, ville ovationerna aldrig ta slut.
Naturligtvis fick kvintetten komma tillbaka för extranummer, men trots att det blev både två och tre inropningar tycktes publiken omättlig. Till sist kom i alla fall Traste och Mikloz, med sitt tvåradiga dragspel i högsta hugg, in en gång till och gjorde ett bejublat sista extranummer, den trettiofyra sekunder långa “Jag Ska Bli Konstnär”. Eftersom det var en utomhusspelning kan jag inte skriva att taket lyfte sig, men annars så…!

* Tältkvitter

Efter den triumfatoriska spelningen (där en av arrangörerna till och med hotade med indragen reseersättning om han inte fick höra ett extranummer till!), drog jag och Terry oss tillbaka till “journalisttältet” tillsammans med sångaren och ledarfiguren Traste Lindén.
När han hade varit och tittat på Teater Sputnik en sväng, anslöt sig också trummisen Magnus Fagernäs till vårt sällskap. Vi började förstås med att komplimentera det förnämliga framträdandet…
“Ja, det var kul att det gick så bra och att det var så mycket folk, med tanke dels på att det var en taskig tidpunkt, och dels ett så pass okänt band. Jag menar, klockan elva på lördag morgon, då ligger väl dom flesta fortfarande och sover!” säger Traste nöjt.
“När vi gjorde tågturnén fick vi lära oss att spela för olika sorters publik. Ingen spelning är ju den andra lik, och det här var en typisk ‘mitt på dagen-spelning’ — inte den riktiga power-grejen, utan lite ‘snällare’…”

* Tågturné

Tågturné? Ja, just det. Sommaren 1987 gjorde Traste Lindéns Kvintett en uppmärksammad och bejublad turné längs Inlandsbanan. Under en veckas tid gjordes inte mindre än tjugosju (!) framträdanden, från Kristinehamn i Värmland i söder, till Gällivare långt uppe i Lappland i norr.
Spelningarna tog plats på allt ifrån perronger och stationer till campingplatser och ett och annat hotell. Den allra första konserten på turnén ägde dock rum på Centralstationen i Stockholm, och det höll på att ta en ände med förskräckelse…
“Ja, vi höll på att bli bortschasade av poliserna, för man får egentligen inte spela där. Men nu var det ju faktiskt SJ som hade köpt den här turnén, så naturligtvis hade vi tillstånd — problemet var bara att ingen hade tänkt på att lämna det till polisen”, skrattar Traste. “Det var rena turen att Riksradion var där och lyckades ordna så att vi fick komma igång till slut!”
Förutom att kvintetten förmodligen var det första band som uppträtt på Centralen i Stockholm, så var de också först med att spela på toppen av Dundret i Gällivare — klockan tolv på natten, i midnattssolens sken!
“Det var en verklig höjdarturné” (!), fortsätter Traste. “Det var så annorlunda som det kan bli, och det är den första och hittills enda riktiga turné som vi har gjort.”
Om Traste Lindéns Kvintett nu alltså inte har rest runt så mycket tillsammans, så är de ingående medlemmarna desto mer rutinerade på varsitt håll. Enligt Traste är de inte så intresserade av att gå in på det förflutna, men jag tycker ändå att det är oundvikligt att åtminstone i korthet redogöra för de olika medlemmarnas tidigare musikaliska äventyr.

* Gävleborgsrötter

Först och främst; trots att Traste Lindéns Kvintett är baserad i Stockholm kommer alla medlemmar ursprungligen från Gävleborgs län, där de i olika grupper under några hektiska år i början av åttiotalet gjorde den lokala musikscenen till en av de roligaste och mest livaktiga i hela Sverige.
Traste själv var naturligtvis T:et i TSS, Traste & Superstararna, de semi-legendariska snabbpopparna från Bollnäs. Där ingick även Ulf Stureson (numera Burning Igloos) och, en tid på slutet, också Tomas Froms, sedermera skribent på Slitz.
Deras debutsingel från 1979, “Pengar”, har alltsedan den kom ut med rätta ansetts som en klassisk sjutums vinylbit. Den uppföljande LP’n var inte lika vass, och inte heller senare singelförsök kom upp till samma klass som förstasingelns furiösa snabbpop.
TSS var emellertid i första hand ett liveband, och det var via otaliga vilda spelningar, där Traste många gånger spenderade lika mycket tid ute i publiken som på scenen, som de gjorde sig världsberömda i hela Gävleborgs län och, i viss mån, resten av Sverige.
Efter TSS ägnade sig Traste åt ett mycket besynnerligt projekt vid namn Provins. En LP spelades in med helt konkret musik (dvs utan några som helst normala musikinstrument). Allting på skivan är naturliga ljud som klippts ihop och mixats på olika sätt, i ett slags märkligt collage. Att kalla Provins en kommersiell succé vore att göra våld på sanningen…

* Mods och cowboys

Trummisen Magnus Fagernäs, från Alfta i Hälsingland, började sin karriär i den utmärkta modspopcombon Pinballs, där även Magnus Adell, numera Burning Igloos-basist, ingick. Pinballs lämnade tyvärr bara en dryg handfull skivinspelningar efter sig, bl a den fantastiska powerpophiten “Allt Du Gör”, som ingick i Gävlebolaget Mammas märkliga “pizzabox” från 1981.
Kvintettens basist, Per Persson, också han Alfta-son, hade vid den här tiden ett band vid namn Scouts. De finns inte dokumenterade på vinyl förrän efter diverse ommöbleringar, bl a värvandet av ovan nämnde Magnus Fagernäs, och namnbyte till det tuffare Dead Scouts.
Efter det var de redo att slå världen med häpnad med en singel, “Blodig Jord”, och en magnifik LP, “…Av Jord Är Du Kommen…”, utgiven på Virgin 1984 (Dead Scouts var för övrigt det första svenska band som fick kontrakt med Virgin).
Jag tvekar inte att utnämna Scouternas LP till en av de allra starkaste svenskspråkiga skivor som någonsin gjorts, och med sin giftiga cowboyrock var de utan tvekan en av inspirationskällorna för t ex Nashville Rebels från Katrineholm och danska Disneyland After Dark.
Efter att deras tre singlar och enda LP i stort sett ignorerats av radioproducenter och skivköpare, dammade Scouterna av sadelfiltarna och la sporrarna på hyllan sent 1986.
Mikloz Fläckman, gitarrist och inte minst dragspelare i kvintetten, har ett förflutet i den avantgardistiska Hudiksvalls-gruppen Dagens Ungdom. Deras halsbrytande syntes av Frank Zappa och XTC finns bl a dokumenterad på en Mistlur-LP, “Picknick På Bilparkeringen”, från 1982.
Den andra gitarristen slutligen, eleganten Håkan Ahlström, har figurerat i en mängd ledande Gävle-grupper, bl a Ex-Pop, de utmärkta Four Roses och Svarta September.
Ja, där har ni kvintettens bakgrund! Om vi ska återgå till nutiden, och titta lite mer på den musik de gör i dag…

* Provinspop

“Det var efter Provins som jag fick lust att spela pop igen… eller pop, jag vet inte vad man ska kalla det”, berättar Traste.
Schlager? försöker jag, men får genast mothugg. Envis som jag är framhärdar jag, och undrar om det inte är lite Owe Törnqvist över kvintettens musik…
“Nej, jag tycker inte det”, säger Traste. “Vi vill inte kopplas ihop med honom. För det första är han mycket hurtigare, och så har han jättemycket ordrim hela tiden. För honom SKA det vara roligt hela tiden. Det BLIR kanske roligt för oss också, men vi går inte in för att vara lustiga eller hitta på tokiga texter, utan vi gör det vi gör helt enkelt.”
Kvintettens texter består ofta av väldigt vardagliga funderingar och betraktelser. Det är en slags innerlig vardagspoesi, som tack vare sin genuinitet och värme undgår att bli banal. Svartvita bilder från ett Sverige miltals ifrån Café Opera skulle man kunna säga.
“Det är ju pop vi spelar, bara att det är akustiskt”, säger Magnus. “Vi försöker inte göra några toklåtar, som t ex Hellzephyrs. Det är klart att det är en del underfundigheter, men det är absolut inget ansträngt tokeri…”
“Nej, vi vill stå för det uppriktigt och allvarligt ändå, för vi gör det ju inte som nån slags komik”, fortsätter Traste. “En gång var det nån som kallade oss ‘skämtrockare’ i en tidning, och den hade jag kunnat vrida nacken av!”
Med fyra starka låtskrivare i gruppen (alla utom Magnus) blir det inte så mycket plats över för covers. Men när det sker, skriver Traste alltid en svensk text till om det är ett utländskt original.
Hank Williams “I Saw The Light” heter i kvintettens version “Jag Såg Ett Ljus” och Elvis Presleys “Mystery Train” har blivit “Mystiska Tåget”.
Ganska följdriktigt alltså, men om Jonathan Richman, vars “Rockin’ Rockin’ Leprechauns” översatts till “(Med En Spark) I En Park”, överhuvudtaget känner till detta nordliga fortskaffningsmedel är väl mer tveksamt!

* Sportfiskarn

Traste Lindéns Kvintett har hittills gjort en LP, som bär det stolta namnet “Sportfiskarn”. Den kom ut på Start Klart Records i slutet av förra året. Skivan möttes av strålande kritik från många recensenter — och ett totalt ointresse från publiken. Till dags dato har den enligt Traste sålt i exakt 147 ex!
Själv är jag inte odelat förtjust i “Sportfiskarn”, och Traste håller med om att den kan ge ett lite splittrat intryck. För det första var “konceptet” inte riktigt klart när plattan spelades in, och det framgår bl a av den mängd musiker som varit inblandade i skivans tillkomst.
I princip kan man säga att det finns två olika kvintetter (eller rättare sagt fanns), nämligen en skivkvintett och en livekvintett. Den nuvarande kvintetten spelar bara på tre låtar, och om jag säger att två av dem inte var mer än dryga halvminuten långa, så förstår ni att deras insats var minst sagt begränsad.
Jag är alltså inte precis galen i den här skivan, men det innebär inte att den inte har vissa förtjänster. Låtar som “Oh Ja, Oh Yeah!”, “(Med En Spark) I En Park” och “Att Kalla Det Kärlek” borde samtliga ha varit stora radiohits, och “Vilken Man!” är en fullkomligt genial drift med all överdriven patriotism och chauvinism i idrottsvärlden, och inte minst inom sportjournalistiken.
Som jag sa ovan, så möttes “Sportfiskarn” av ett närmast ovationsartat mottagande i pressen. Bl a var kvintetten med om det förmodligen helt unika att figurera både på Aftonbladets popsida och kultursida — samma dag! Ingmar Glanzelius skrev en ganska lång och mycket bra artikel i Dagens Nyheter, men där han tyvärr buntade ihop kvintetten med jönsband som Bröderna Brothers och Svanarna.
“Ja, det finns en lite olycklig stämpel ‘töntism’ — som vi har fått dras med…”, säger Traste. “Ingmars artikel är bra, men ordet har egentligen ingenting med oss att göra. Jag skulle hellre vilja kalla det ‘provinspop’ eller nåt sånt.”

* Video life

Fyra av låtarna från “Sportfiskarn” finns på video, nämligen “Jag Ska Bli Konstnär”, “Vilken Man”, “Oh Ja, Oh Yeah!” och “Vilket Nederlag”. Videon spelades in med livekvintetten en kall senhöstdag i en sliten folkpark i Norrtälje.
Budgeten var låg, men speciellt “Oh Ja, Oh Yeah!” är en rent klassisk popvideo, med bandet stående i en skogsslänt och Traste kutandes och hoppandes runt bland stockar och stenar. Mycket bra — och att den inte har visats i “Listan” är faktiskt inget mindre än en skandal!
“Listan” förresten… Det är bortemot trettio olika producenter på Sveriges Television som har fått kvintettens video. Magnus är arg:
“Där kan vi verkligen slänga in en känga. Jag menar, en helt färdig video med svensk rock som fått bra recensioner… Inte ens en låt som pausprogram har dom visat. Men en hel timme med Noiseworks eller Midnight Oil går det bra att köra…”
“Ja, det kommer två australiensiska band som ligger på CBS eller nåt annat storbolag, och så kommer dom på TV samma vecka som dom spelar på Melody!” fyller Traste i. “Men vi ska visst vara med i nåt Kjell Lönnå-program (!) nån gång — med 34 sekunders-videon ‘Jag Ska Bli Konstnär’…!”

* Lunchmusik

På Riksradion tycks man vara lite vaknare, och en vacker dag i mitten av oktober uppträdde Traste Lindéns Kvintett i radions “Lunchmusik”, live i direktsändning från Folkets Hus i Hudiksvall.
Trots att medlemmarna efter spelningen var lite misslynta, och sa att de hade känt sig låsta av mikrofonerna (!), var programmet mycket bra (bortsett från en svamlig programledare som hela tiden tjatade om vilken sorts musik kvintetten spelade…).
Vi fick förnya bekantskapen med många gamla favoriter i superba versioner, som t ex “Nya Tiden”, “Nederlag” och en helt omgjord “Vilken Man!”, med ett kort men banbrytande slidesolo av Mikloz Fläckman. Dessutom presenterades två nya favoriter, “Skitprat” och den helt obetalbara “Trattskalle”!
Ja, det var radio alltså, men om ni trots allt har ett svagt minne av att ha sett Traste på TV tidigare, så stämmer det. I samband med att LP’n kom ut gjorde nämligen “skivkvintetten” ett framträdande hos Bengt Ohlsson på Södra Station.
“Jag såg det programmet, och visst tyckte jag att det var halvbra — man är ju partisk — men det märktes att ‘konceptet’ inte var klart”, avslutar Magnus.
Men det är det alltså nu, och har ni den allra minsta chans att få se Traste Lindéns Kvintett live — ta den! Jag garanterar er en musikalisk högtidsstund som ni sent ska glömma — kvintetten är utan minsta tvivel det roligaste och charmigaste liveband som Sverige kan bjuda på i dag!