“I’m a monster, I got a revved-up teenage head…” Kristian Ask spottar ut texten lika snutigt som någonsin Mick Jagger, medan Micke Gustafsson och Matta Persson lägger ut stora sjok av tunga gitarr-riff. Anders Sverker Wieslander pumpar frenetiskt på basen och Jonas Berling piskar på sina trummor som en jockey på upploppet i Grand National… “A teenage monster, California born and bred…” Nja, det var väl att ta i, men ändå; Flamin’ Groovies are alive and well in Hultsfred — i form av Skånepågarna Legendary Lovers! Klockan är halv två på lördag natt, och det är med viss tvekan jag vänder Joe Strummer och hans omvittnat starka festivalgig ryggen — men det är en tveksamhet som de tunga inledningsriffen till “Teenage Head” blåser bort så snart jag kommer in i “det blå tältet”, Hultsfredsfestivalens Scen 4.

Öppningen på konserten är som sagt magnifik, och inte blir det sämre sedan heller… Ett pärlband av hits från Legendary Lovers debut-LP presenteras, av vilka “I Hear You Talk” och “Wrong Way” bränner sig fast längst i minnet. Dessutom presenteras en del nytt låtmaterial, bl a den helt suveräna “Welcome To The Sixties”. Pure magic!
Efter några av de svettigaste fyrtiofem minuter jag upplevt, kommer så Legendary Lovers in för ett sista extranummer, “My Generation”. Enda missen (förutom att jag, trots att jag skriker mig hes efter den, inte får höra den bästa låten från LP’n, “The Letter”) är att bandet tagit fasta på det gamla receptet för hur man vinner ett tävlingslopp i löpning; “börja i full fart, öka på mitten och spurta på slutet!”
Svettigt, som sagt var, och en eller annan lite lugnare låt hade inte suttit i vägen…

* Intervjuförsök

Att försöka göra en intervju klockan två på natten direkt efter en spelning, och efter två dagars intensivt “festivalande”, är inte det lättaste. Sitter man dessutom inträngd i en liten turnébuss som har alla dörrar öppna och med folk som hela tiden ränner ut och in, är det minst sagt svårt att få ut något vettigt av det hela…
Terry, Ninni och jag gjorde i alla fall ett tappert försök med Legendary Lovers, men efter att samtalet mer eller mindre spårat ur, ringer jag i stället upp Micke Gustavsson, låtskrivare och gitarrist i Legendary Lovers, en dryg månad senare.

* Nytt försök

Jag börjar med att fråga om det har hänt något nytt sedan vi träffades sist…
“Ja, vi håller på och spånar på lite skivplaner”, säger Micke. “Bland annat har vi varit i kontakt med Micke Herrström på Mistlur, och som det verkar nu kommer han att åka ner hit och ratta våran nästa platta. Det blir en MP på La Ment Records, och förhoppningsvis ska den vara färdig nån gång i februari nästa år.”
Eftersom Micke säger La Ment, och inte Svenska Popfabriken, så undrar jag naturligtvis hur det ligger till med den vid det här laget klassiska etiketten (som Legendary Lovers första LP ligger på). Micke förklarar att den tyvärr, på grund av för mycket arbete och för dålig lönsamhet, mer eller mindre är nedlagd.
Svenska Popfabriken kommer i alla fall att tillfälligt återuppstå när Torsson först ger ut en julsingel, och sedan en LP nästa år. Studion finns dock kvar i högönsklig välmåga, och det är där det mesta av La Ment-materialet spelas in.

* La Ment

Jag ber Micke berätta lite om det nya bolaget.
“Ja, det startades för cirka ett år sedan av en kille som heter Anders Jönsson (no relation till Lars, som rattat större delen av tidigare Klippan-produktioner), och var ursprungligen tänkt som ett komplement till Svenska Popfabriken.
Han har varit stor skivsamlare i många år, men så kom han på att han ville starta ett skivbolag. Eftersom han hade en grym Pistols-samling så sålde han den för att få ihop till en grundplåt. Det gav visst runt trettiotusen spänn!”
Inte dåligt… En ganska tydlig parallell till Henrik Venant och Heartwork på sin tid, alltså. Vad kommer han att satsa på för band då?
“Det första som kommer är en MP med Örebro-bandet Hip Horace. Eventuellt kommer det att bli en MP med The Friends Inside också. Sen är det våran platta, och så har Pelle Ossler från Wilmer X ett sidoprojekt på gång, Amazonas. Dom spelar mest instrumentallåtar, typ ‘Telstar’ och ‘Walk Don’t Run’. Dom kan vara aktuella för inspelning nån gång nästa år, liksom psychobillybandet Kerb Crawlers från Helsingborg.
Dessutom, men det här är ganska hemligt”, nästan viskar Micke, “håller Anders på och jobbar med en Echo & The Bunnymen-LP. Den ska ges ut tidigt nästa år i samband med bandets tioårsjubileumskonsert i Liverpool. Det blir en jätteliten upplaga, bara nåt tusental ex, och den kommer att innehålla två tidigare helt outgivna låtar, plus en del live-spår, demolåtar och Peel session-outtakes.”
Mmm, godis för försigkomna skivsamlare med andra ord!

* Skånerock

När jag frågar om Legendary Lovers har märkt av någon större uppmärksamhet efter Hultsfredsfestivalen, berättar Micke att Göteborgs-Posten gjort ett helt uppslag om Skånerocken — representerade av dem själva, Sinners och Dr Yogami. Annars har det varit tunt.
Är det inte konstigt, undrar jag, att det finns så många bra band i Skåne, men att de flesta av dem verkar ha svårt att komma norr om Smålandsgränsen? Jo, Micke håller i stort sett med, men menar att det delvis kan bero på att rockscenen i Skåne är så pass livaktig att det nästan räcker till med speltillfällen på hemmaplan (dit för övrigt även Danmark räknas).
“Sen beror det också, åtminstone i vårt fall, på ren slöhet — men nu har vi i alla fall börjat snacka lite med SMS, Scandinavian Music Service, om dom inte eventuellt kan börja boka oss. Vi kommer i vilket fall som helst att göra en mycket seriösare satsning nästa år, när den nya skivan har kommit ut.”

* Bakgrund

OK, det var en del om era framtidsplaner — om vi skulle ta och prata lite historia ett tag, föreslår jag. Hur länge har ni spelat ihop?
“Sen 20 december 1985”, säger Micke. “Men i början var det mest bara på skoj som vi höll på. Vi hade t ex, inga egna låtar, utan spelade bara covers. Efterhand blev det mer och mer seriöst — jag började skriva egna låtar, och på den vägen är det…”
Medlemmarna i Legendary Lovers har delvis ganska intressanta bakgrunder. Så hade t ex Micke tillsammans med bl a Michael Nemeth (nu i The Friends Inside) den suveräna men underskattade gruppen Johnny & Dom Andra, som 1984 gjorde en fin LP på Svenska Popfabriken.
Sångaren Kristian Ask kommer ursprungligen från Noise, som gjorde en av de KLASSISKA svenska popsinglarna, “Inget Ljus”, och en bra LP 1981, “Små Röda, Lätta Regndroppar” (fast det står “Fem Myror Är Bättre An Fyra Elefanter” på etiketten!).
Efter Noise var Kristian, tillsammans med Legendary Lovers kompgitarrist Matta Persson, med i Kommissarie Roy, vars LP från 1981 är en kultplatta av stora mått. Referenser som förpliktigar alltså…

* Influenser

När jag frågar om deras nuvarande influenser, svarar Micke att det mest är nyare australiensisk rock som har inspirerat dem.
“Du vet; Hoodoo Gurus, Lime Spiders, Stems… Men också engelska och amerikanska band typ Barracudas och Long Ryders. Av lite äldre grupper kan jag väl nämna Buzzcocks och Generation X.
Däremot är vi inte direkt påverkade av sextiotalets popband, som t ex Michael Nemeth och hans nya grupp The Friends Inside är. Han är helsåld på Roky Erickson! Men det är klart, det går ju en ganska rak linje från dom här sextiotalsbanden genom punkpopen och fram till oss…”
I alla tidigare Klippanband (Torsson, Kriminella Gitarrer, Noise, Kommissarie Roy, Johnny & Dom Andra, etc) var det svenska texter som gällde, men Legendary Lovers (och även The Friends Inside) gör bara låtar på engelska. Jag frågar Micke om de funderade något på det när de började spela — om det var ett medvetet ställningstagande?
“Nej, faktiskt inte… I och med att vi började med att bara spela utländska covers, så blev det väl så mer eller mindre av sig själv. Sen tycker jag dessutom att det är mycket svårare att skriva på svenska — det känns också mer rätt att göra den här typen av musik på engelska…
Men visst går det att göra rocktexter på svenska — eller ännu hellre skånska, med dom speciella diftongerna. Ta t ex Wilmer X, eller varför inte Peps Persson — men samtidigt vill vi ju inte härma dom…”

* Låtskrivande

Det är du som skriver allt låtmaterial?
“Ja, i stort sett. Jag skrev bägge singellåtarna, och på LP’n skrev jag alla låtar själv, utom ‘Time To Time’ som Matta och Kristian hjälpte till med. Till den nya MP’n tror jag att Wieslander ska skriva nån text, och Matta lär också ha en ny låt på gång, men det mesta av materialet står jag för.”
Jag undrar lite över hans låtskrivande; hur det går till och vad han skriver om…
“Man har ju alltid en massa lösa idéer i skallen — det svåra är att göra nånting färdigt av dom. Men förhoppningsvis går det bättre nu när jag har pressen på mig att få ihop till en skiva…
Texterna består väl mest av minnen och funderingar kring egna upplevelser i största allmänhet, men ibland försöker jag att skriva om allvarligare saker, som t ex i ‘Welcome To The Sixties’ — den handlar lite om arvet från tidigare generationer, med miljöförstöring, krig och annat elände.”

* Spår i vinyl

Legendary Lovers har alltså givit ut två stycken skivor, en singel på Tracks On Wax, “King Of The World”/”In A Different Way”, och så LP’n “A Dent In The Bigtime” på Svenska Popfabriken.
Singeln kom ut våren 1987 (i en upplaga på 1.000 ex, som för länge sedan är slutsåld) i bl a Frankrike och Kanada, där den till och med lyckades leta sig upp på vissa radiostationers spellistor! På grund av diverse ekonomiska problem för bolaget blev det tyvärr ingen fortsättning för Legendary Lovers på Tracks On Wax.
“King Of The World” är i och för sig en trevlig och energifylld sak, men liksom baksidans “In A Different Way” låter det lite opersonligt om det hela — det verkar inte riktigt som om Legendary Lovers har hittat sin form än — och den ger ingen riktig antydan om vad som komma skulle…

* LP-debut

I december 1987 kom så kanon-LP-debuten “A Dent In The Bigtime” ut. Trots att den är inspelad i Svenska Popfabrikens åttakanalsstudio i Klippan har den en tyngd och ett ljud som inte står många “finare” studios efter. Den är dessutom smockfull med glänsande popmelodier, och sången och drivet hos instrumentalisterna är något rent formidabelt — Sveriges bästa LP 1987! (Se för övrigt recension i SA #2.)
Tyvärr så kom den alltså ut i december, vilket är en bra månad för stora artister och grupper, men bleka döden för smärre indiebetonade band. Chansen att uppmärksammas i julens skivflod är i det närmaste obefintlig — även om Legendary Lovers fick en helsida i Slitz #1 1988 (på den tiden de ännu skrev lite om rock…).
LP’n har vid det här laget sålt i blygsamma tusentalet ex, varav en rätt stor del har sålts utomlands genom Pet Sounds försorg.
Ett intressant faktum i sammanhanget är att skivan finns i två olika versioner, ja, åtminstone omslaget. När de åttahundra första omslagen i grönt och grått var slut visade det sig nämligen att det fanns fyrahundra plattor kvar utan omslag.
När det ändå måste tryckas en andra upplaga passade de på att göra omslaget i rött och grått i stället (och inte gult och grått, som felaktigt angavs i nyssnämnda Slitz-artikel), eftersom ingen hade varit nöjd med den gröna färgen. Collectors items!

* Ny skiva

Snart sätter alltså inspelningarna till den nya MP’n (fortfarande odöpt) igång. Jag har fått en demokassett med en del låtar som förmodligen kommer att figurera på den nya skivan. Vassast är de tidigare omnämnda “Welcome To The Sixties” och Groovies-klassikern “Teenage Head”.
Men det finns fler utmärkta spår, bl a “The Giant Killer Bees”, som Pelle Ossler i Wilmer X (och Amazonas) har skrivit — högoktanig poprock i full karriär. Andra bra låtar är “Long Gone Girl” och “Someones Doll”.
Det ska bli mycket spännande att höra Legendary Lovers nya skiva, och se om de kan följa upp fullträffen med “A Dent In The Bigtime”. I vissa lägen visar de en farlig tendens att glömma popen för en alltför tradbetonad rock. Men med Micke Herrströms hjälp ska det nog gå att undvika den fällan — och då har vi kanske 1989 års svenska platta ute redan i februari!