Den 28 december 1976 spelade Buzzcocks in poppunkens bästa EP, “Spiral Scratch”. Nio år senare hölls en fest på samma datum — valet av dag var en medveten gest till den här legendariska inspelningen. Det som hände i Ljurasalen i Norrköping var startskottet för Ceilidh Productions. Jag har inte så tydliga minnen av vad som hände, men det var knappast mer än en ordinär, mycket lokal tillställning. Jo, förresten, ölen sålde snabbt slut… Överskottet från julfesten satsades på Ceilidhs första skiva, en samlings-MP på vilken banden Sister James, Dr Zoraks Vaxkabinett, Bad Bones och 23 Till bidrog med två låtar var, och Le Cercle Rouge med en. En av drivkrafterna bakom Ceilidh är Ola Hermanson. Den blivande obducenten (!) är också gitarrist och låtskrivare i de två förstnämnda banden på Ceilidh 001. Ola berättar att målsättningen från början bara var att ha roligt och att ge ut skivor.

Den här mini-LP’n är i sanningens namn inte någon lyckad debut — framförallt är produktionen undermålig och eventuella låthöjdare försvinner i en ljudmässig sörja. En platta för kompiskretsen — nothing else.
Ceilidhs ambitioner har även sträckt sig utanför det musikaliska området, och det är lyriksamlingen “Rosslyckningen” ett bevis på. I denna kollektion Norrköpings-poeter återfanns bl a Sister James sångare Ulf Olsson. Att några ytterligare bokprojekt skulle genomföras under Ceilidhs fana är dock i dagsläget ganska osannolikt.

* Forward we go!

Enligt Ola börjar de först nu riktigt gilla sin musik, och stegvis har kraven höjts.
“Vi försöker bli mer och mer proffsiga — vi vill ha bra ljud på skivorna”, förklarar Ola.
Bolaget har inga stora pretentioner att sälja. Det är precis som Ola säger; det är knappt något oetablerat band i Sverige som säljer mer än sjuhundra ex av en platta.
“Vi måste försöka nå utomlands, och genom Pet Sounds distribution har vi sålt lite utanför Sverige — men vi saknar resurser. Plattorna blir inte spelade i radion och vi annonserar för lite när skivorna väl är släppta”, suckar Ola.
John L. och jag menar att de behöver någon drivande kraft utifrån som tar tag i promotionbiten — i nuläget är det medlemmar i de involverade banden som ensamma driver bolaget, och det är kanske inte någon lyckad lösning.
Nästa skivprojekt var ännu en samlingsplatta med lokala Norrköpingsband. “Ceilidh 005” har en betydligt bättre produktion än föregångaren, och nu kan man bättre höra bandens olika identiteter.
Olas två band klarar sig bra — Sister James med rockrökaren “Big Bang” och The Persuaders (fd Dr Zoraks Vaxkabinett) med sin lågmälda Velvet-pop. Några andra riktigt bra låtar är bidragen från Mr Space och The Great Gypsy Rockers (sorry Bobo och Steffe, men jag kan ju inte haussa redaktionsmedlemmars band, eller hur?!).

* Getting better

Efter den andra samlings-LP’n har Ceilidh givit ut fyra singlar — det är vad de riktar in sig på nu, och genom olika Ceilidh-fester försöker banden dra in pengar till fortsatt skivproduktion. Vid det här laget har Persuaders och Sista Vintern varsin singel bakom sig, och Great Gypsy Rockers en EP.
Sister James har precis släppt sin andra sjutummare, och i januari kommer även Persuaders med en ny singel — under förutsättning att de erforderliga pengarna flyter in.
Bäst av de här singlarna tycker jag att Persuaders “Needyounear’s Disease” är. Definitivt i den yppersta Sverige-eliten, och låten kommer tveklöst att bli betraktad som en popklassiker. Både Persuaders och Sister James fick mycket fina recensioner i Option, en av USAs mest betydelsefulla musiktidningar.
De övriga singlarna är också klart köpvärda, och Ola nämner Sista Vinterns singel som ett produktionsmässigt lyft för Ceilidh. Vintern bokade in studiotid hos Mistlur, och det har de säkert inte ångrat.
Det är så här Ola och de andra vill att det ska låta — ingen mer halvproduktion! På de två nästkommande singlarna (liksom på Sista Vinterns) har de fått hjälp av Micke Herrström som mixare.
“Han har betytt mycket för soundet”, säger Ola. “Tyvärr har vi för lite studiotid, och hinner inte få in allt vi önskar. På den nya Persuaders-singeln har vi t ex använt sitar, men på grund av tidsbrist fick vi väl inte till det där helt perfekta ljudet.”
Ola har en personlig produktionsfavorit i Martin Rössels “My Eyes”, och han tycker också att Julian Cope och Voice Of The Beehive har fruktade produktioner på sina plattor.
Ceilidh-satsningen kommer att fortsätta åtminstone fram till 1990. Har det inte hänt något till dess tror Ola att de kanske försöker få kontrakt med andra bolag.
“Men det är bättre att vara ett av Ceilidhs toppband än sjunde band på t ex Amigo”, menar Ola. Det var precis vad Dolkows sa till oss i SA #2 — Dolkows som numera har fått kontrakt med, just det, Amigo…

* The Persuaders

Vi ber Ola beskriva “sina” två band.
“Persuaders vill spela den ultimata, enkla popen, utan att för den skull vara lättviktiga. Vi vill även få in den tidlösa sextiotalsrocken i vår musik.”
Några av förebilderna är Elvis Costello, Julian Cope och Rain Parade. Ola har också på sista tiden “upptäckt” Hoodoo Gurus i allmänhet, och Dave Faulkners röst i synnerhet. “Jag skulle vilja se hans stämband!” skrattar Ola.
Ett stort problem med Persuaders är att de repar för sällan och dessutom spelar ute för lite. Både Ola och trumslagare Jörgen har studier att tänka på; till obducent respektive journalist…
Deras basist Magnus Larsson har också en märklig livsstil, och är minst sagt irrationell. Senast Ola hörde av honom hade han fixat två spelningar på Island — han jobbar där som fiskrensare! De planerna verkar inte längre hålla, eftersom Larsson nu tydligen fått nys om ett servitörsjobb i Pretoria — om han inte i stället bestämt sig för att åka till Nya Zeeland…
Samme Larsson har lyckats med konststycket att få tre låtar till skänks av ingen mindre än Roky Erickson! Tidigare OUTGIVNA. Vi nästan kräver att Persuaders spelar in dessa, för det är självklart en liten guldåder de ramlat över. Fick Roky-fansen reda på det här skulle skivförsäljningen snabbt överstiga de fyrahundra ex som “Needyounear’s Disease” hittills sålt.
Olas favoritspelning med Persuaders var när de spelade förband till Extremes på Rockslottet i Norrköping.
“Ja, tillsammans med Sister James spelning i Hultsfred 1987 är det den roligaste jag varit med om. Det gick så bra att Extremes knappt ville gå på efter oss!” skrattar Ola.
Det enda tråkiga med den här konserten var att Extremes INTE försvann ut bakvägen, utan verkligen spelade…
I januari kommer förhoppningsvis Persuaders-singel nummer två, och Ola hoppas att de ska kunna satsa mer seriöst från och med nästa sommar.

* Sister James

“Dansa-skjortan-rock’n’roll” är Olas eget Sister James-epitet, och när de gjorde sin debutspelning på Palace Blueprint i hemstaden Norrköping, var det inte långt ifrån att jag dansade av mig både skjortan och lite till…
En “trevlig” inledning på deras karriär — i en förskräcklig inramning av depprockklädda vänner till bandet… Med tanke på ledarspaltens skriverier om egon, berättar jag inte mer om den här debuten, utan låter Ola vara vår ciceron igen:
“Jämfört med Persuaders finns det större tekniska kvaliteter i Sister James.” Ett påstående som vi inte opponerar oss emot, för Sister James är mycket tyngre och råare än Persuaders naknare poprock. Jag vet att de inte gillar jämförelsen med Lädernunnan, men det är i de regionerna ni hittar Sister James.
Ola skriver så gott som allt material till de bägge banden. Han sitter först själv och plinkar fram ackord, letar riff och jobbar med idéer. Sedan tar han låtarna till de övriga i banden, som då får säga sitt.
Sister James har gjort betydligt fler spelningar än Persuaders, men det har uppstått ett par “komplikationer” som kan förhindra den utvecklingen. De två heter Oskar och Matilda — den stolte fadern heter Ulf och är Sister James sångare. Vi vet faktiskt inte hur allvarligt det hela är…
Ola poängterar att vår flexilåt med Sister James, “Bangkok Girl”, är en outtake. “Texten är riktigt usel — den sämsta jag skrivit.” Ja, Ola, inte svävar vi upp på månen på grund av den, men själva låten borde definitivt få folk att höra av sig till Norrköping.

* Local heroes

Det andra lokala flexibidraget är “Tracey” med Sonic Surf City. Gissa vem den är tillägnad?! Ola är med även i detta band. “Det här är mera som ett skojband — ett sätt att avreagera sig på”, förklara Ola.
Ett treackordsband med rötterna i Primitives, Blondie och Undertones — Ola har lyssnat mycket på deras klassiska första album… Surfmusikgodingar som t ex Trashmens “Surfing Bird” och Fantastic Baggies “Anywhere The Girls Are” finns också i grunden.
Sonic Surf City har fixat några spelningar i Lund under vintern — Ola pluggar där. Eventuell skiva kan komma i fråga först i trakterna av mars/april nästa år.
Ceilidh är ett gaeliskt ord som Ola och company snappat upp i filmen “Local Hero”. Det betyder fest — och hittills är det främst vi i Norrköping som har deltagit i festligheterna. Kanske betyder de här två flexibidragen att resten av Sverige får upp ögonen (och öronen!) för att det finns potentiella höjdarband även här i Peking.
Det är viktigt att påminna om att ljudkvaliteten på flexilåtarna är betydligt sämre än på de ordinarie Ceilidh-utgivningarna (“Tracey” är inspelad i replokalen och “Bangkok Girl” är alltså en outtake). Men det kan ni ju kolla upp själva genom att beställa någon singel — de går att köpa genom Sound Affects. Skriv redan i dag!