Vi bilar ner till Tranås med endast ett rykte fastnitat i våra finkänsliga väderkorn. En livesniff i Bommen, några mycket positiva recensioner… Någonting säger oss att Dolkows måste vara hett blod i en till synes åderförkalkad, blodfattig svensk rockscen — och DET hade vi helt rätt i…
Vi jagar rätt på dem där de sitter på ett pizzeriahak, och det märks rätt snart att det här är ett riktigt kompisband. Efter en fotosession med stulna Marilynben (!), blir det en intervju där två storkäftar — basisten Peter och (hrm) undertecknad — understödda av John L. och gitarristen Uffe, kommer in på det mesta — allt ifrån Malmös rockscen till Swans.
Så, gör ett par Dagobert-mackor, kura ner dig i mysfåtöljen, och tugga sedan i dig de kulinariska underverken tillsammans med den DEFINITIVA Dolkows-intervjun…

SA: Ni får väl stå ut med lite standardfrågor till att börja med, eftersom vi inte ens har hört plattan än… Om vi börjar med bakgrunden; är det här det första bandet för samtliga…?
PA: Nej, det är rätt olika. Jag och Lillis spelade ihop i ett band i Kristianstad och Peter har spelat med i en hel del band. Uffe?
UB: Ja, men inga seriösa.
PA: Dolkows är det första bandet som inneburit en verkligt ambitiös satsning. Vi har arbetat väldigt hårt för att få komma ut och spela, och för att få göra en skiva.
SA: Det har blivit två skivor hittills. Singeln först; har ni fått nån respons på den?
PA: Försäljningsmässigt vet jag inte, men den har fått bra kritik i pressen.
SA: Ni ligger på det finska bolaget GAGA goodies. Hur kom ni i kontakt med dom?
PA: Genom några tjejer i musikföreningen Echo träffade vi den här skivbolagssnubben som sa att han var intresserad av att göra en skiva med oss. Efter många om och men blev det äntligen av — och på den vägen är det…

* GOODIE GOODIE DUM DUM

SA: Det är Amigo som distribuerar eran platta. Hur har det funkat?
PA: Distributionen i Sverige har fungerat bra, men skivbolaget som sådant funkar inte alls. Det är så oprofessionellt med den här punkidealismen…
Ta ett bolag som GAGA goodies. Det är egentligen bara en skivsamlare — han gillar en massa skivor och så har han startat ett skivbolag. Man måste vara proffsig på nåt sätt. Det kostar pengar att driva ett skivbolag och då måste man också sälja skivorna — så enkelt är det.
SA: Så vad kommer att hända nu? Har ni tagit kontakt med några andra bolag?
PA: Ja, men mycket lite. Vi får se hur det går… Vi vill ju ha ett nytt skivbolag — mest för att det här funkar så dåligt… Men även om det hade funkat bra så har ju ett sånt här litet bolag inga ekonomiska resurser — alla ramar blir väldigt strama.
Plattan spelade vi in på sju dagar och då ville dom ändå att vi skulle spela in en LP med tolv låtar. Nu blev det sju låtar… Från början var det meningen att vi skulle få fem dagar på oss, men så insåg dom att man måste ju mixa en skiva också och göra allting färdigt…
SA: Det är inget speciellt bolag ni funderar på; WOW, dom där skulle vi…?
PA: Jo. Wire Records.
SA: Ja, dom har väldigt bra distribution, och så är det ju ett namn också. Dom kommer ut överallt.
PA: Mm, det verkar som om dom får ut sina band på ett väldigt bra sätt — All That Jazz, Leather Nun, Thirteen Moons…
SA: Ja, det märker vi som har bra kontakter med England — Wire Records står i varenda tidning och det spelar ingen roll vad det är för platta. Det verkar hemskt bra organiserat.
PA: Det skulle vara en kick att hamna på ett större bolag. Framför allt att känna lite grand att bolaget pushar bandet och ställer krav på en — nåt sånt finns ju inte nu.
SA: Så det har inte funkat promotionmässigt?
PA: Nej.
SA: I och för sig så måste ni väl kunna göra lite själva också, eller hur?
PA: Jo, men skivbolaget SKA skicka plattor till bokaren och till distributören i Sverige så att dom kan skicka vidare till tidningar och radio — och det funkar inte alls!
SA: Men annars då; typ fanzines och tidningar. Av det lilla vi har läst verkar ni ha fått riktigt skaplig respons…
PA: Jo, för fan. Speciellt hemma i Malmö och Skåne i övrigt, där tror jag att vi har ett namn. Vi har fått bra kritik och det har skrivits rätt mycket om oss. Framför allt har vi spelat hemskt mycket — det är väl det som är viktigt.

* YOU GOTTA PLAY TO BE SEEN

SA: Spelningar utanför Sverige; har det varit några än?
PA: Ja, men Finland är det enda.
SA: Det var tack vare Echo då?
PA: Ja, första gången, sen vet jag inte riktigt hur det var.
SA: Om vi tittar fram emot hösten; den rocksvängen ni är inne på, där har band som Pushtwangers fixat spelningar i Australien — har ni tagit några kontakter åt det hållet?
PA: Inte Australien… Jag vet inte, dom flyttade ner hela bandet i nån månad och lyckades få spelningar.
SA: Det är ju ändå inte omöjligt. Lika gärna som att ligga på ett finskt bolag skulle ni kunna ligga på t ex Greasy Pop eller nåt sånt, för dom har säkert intresse för eran musik.
PA: Det är möjligt. Men det finns ju ohyggligt mycket band där nere också… Rockmusik utomlands har jag fått för mig är en helt annan grej — framför allt i USA och Australien…
Krasse, en av gitarristerna i Pushtwangers, som är med på våran platta och sjunger, berättade att dom var där i två månader och gjorde tjugofem spelningar. Banden där kan spela i fyra—fem timmar…
SA: Dom åkte dit och träffade dom rätta personerna — det behövs inte så mycket mer… Det vore väl kul. för trots allt, efter ett tag blir det rätt trist att bara köra på dom vanliga ställena i Sverige. Eller…?
PA: Jo, det går liksom inte att göra nån direkt turné här, för man spelar sönder Sverige. Man kommer inte in på dom kommersiella ställena, utan är i stor utsträckning hänvisad till kontaktnätsföreningar.
SA: Vad tycker ni om såna spelningar? Innan vi åkte hit var vi inne på det att Kontaktnätet är lite debatterat just nu: “Jävligt tråkigt, fan det går inte att köpa en bärs där en gång…”
PA: Ja, DET tycker jag är trist! Men samtidigt är det så att på alla kommersiella ställen… ja, det är inte bra att spela där heller.
SA: Nej, det blir på ett annat sätt — arrangörerna skiter i bandet. Det kanske jämnar ut sig…
PA: Det finns ställen som är en bra kombination; KB i Malmö, Barowiak i Uppsala.
SA: Ni vill gärna komma utanför det här: Sverige och Kontaktnätet?
PA: Ja, gärna spela ute i Europa — det vore skitkul. Spanien, Frankrike och sånt. Sinners, som vi känner väl, har varit ute flera svängar, och dom säger att det är en helt annan grej därnere. Spela i Sverige är kul det också, det är det roligaste vi vet. Spela i Falun inför tolv personer!

* THE STATE OF SWEDISH ROCK

SA: Vi pratade lite om svensk rock innan och tanken med kommande nummer av våran tidning är att försöka jobba fram bra svenska band. Men vi märker att vi får anstränga oss för att hitta riktigt bra band…
PA: Ja, det är tunt.
SA: Vi var inne på Sator, Pushtwangers…
PA: Ja, det är väldigt få… Men det finns vissa bra band; Colonnades, Sator, Nunnan.
SA: Union Carbide?
PA: Näe, för mycket Stooges… Men det är klart, det är roligt med såna band som Nomads och Carbide. Jag tycker att Nomads är bra på ett sätt, för dom är så respektlösa och hämningslösa, men jag tycker inte att dom gör bra låtar. Men det är ett jävla larm och det behövs i dagens musik.
SA: Dom har gjort väldigt mycket för svensk musik — när vi var över i England senast var det i stort sett Nomads folk kände till. Inte ens Leather Nun, som ändå har ett ganska bra namn i England, var speciellt välkända. Snart kanske Dolkows är där också!
Nå, vad tycker ni om Malmö då?
PA: Malmö? Fint på sommaren…
SA: Ni har väl en del skapliga ställen där?
PA: Ja, KB är bra.
UB: Det är det enda som finns i Malmö.
PA: Nja, Stadt Hamburg tar också dit intressanta band ibland. Men så finns det en massa annat att göra i Malmö som är skitkul. Och så ligger det nära Köpenhamn — vi åker dit jätteofta.
UB: Det finns många bra band i Lund också.
PA: Jag tror att kombinationen Malmö, Köpenhamn, Lund är betydligt bättre än Stockholm. Större utbud.
SA: Ni ska spela i Köpenhamn i morgon…
PA: Ja, på en utomhusfestival med ett amerikanskt band som heter Swans.
SA: Oj! Det var inte illa.
PA: Näe, dom är brutala.
SA: Dom är JÄVLIGT brutala!
PA: Jag gillar Sonic Youth.
SA: Sonic Youth är kanon! Swans senaste är också bra…
PA: Men, för att återgå till rockscenen i Malmö — finns det nån sån egentligen? Det är väldigt tunt med bra band — inte för att jag sitter och säger att vi är bra, men…
UB: Det är mycket Stockholm över Malmö, en musikmaffia — alla spelar med alla.
PA: Och är det inte det så är det såna här; Swans, Sonic Youth. Eller Sisters Of Mercy…
SA: Ja, vi känner till det där. Får vi en demotejp till vårat närradioprogram så är det ofta 3rd rate Sisters — hemskt trist. Vilket även gäller för de flesta Stockholmsband…
PA: Sen finns det ju bra band också; Mikael Wiehe! (skratt), Dan Hylander, Wilmer X. Stry är en klippa.
SA: Hidden Charms då?
PA: Äh, Hidden Charms finns inte.
SA: Jaså inte?!
PA: Nä, dom har aldrig funnits.
SA: Vadå! (Johns ögon blixtrar!) Dom gör ju plattor i alla fall.
PA: Ja, dom gjorde en platta för två år sen…
SA: Dom gjorde MP’n på Box, sen har dom gjort en LP också…
PA: Jo, jo, men det var snart två år sen den kom. Vi känner dom väldigt väl och dom repar eller spelar aldrig. Man måste ut och spela för folk, det är det som är grejen. Gillar ni Hidden Charms då?
SA: John gillar dom skarpt. Han har träffat Per några gånger…
PA: Han är från Linköping — ska jag hälsa honom?!
SA: Hej Per!
PA: Per är bra — han skriver alltid upp oss!

* ZINES & THE GODLIKE GENIOUS OF LENNART PERSSON

SA: Vad tycker ni om Lennart Persson då?
PA: Han skriver inte så mycket, men jag vet att han gillar oss. Det finns nåt som heter Malmömagasinet som delas ut gratis och där har han haft en krönika.
SA: Hur är det med fanzines, har ni gjort många intervjuer i såna?
PA: Nej. Det är bara ett annat som ringt nu på senaste tiden — det är ni och Ett Noll Ett.
SA: Ja. dom känner vi till. Då knäpper vi dom på näsan!
PA: Det känns som en tendens att det finns färre fanzines i dag än vad det fanns för några år sen. Det tycker jag är hemskt synd.
SA: Det är väldigt dåligt just nu — det måste vi säga, utan att vara egotrippade för våran egen skull. I början på åttiotalet fanns det massvis.
PA: Ja, det är hemskt synd, som sagt var. Att bli intervjuad av ett fanzine är alltid kul, för då vet man…
SA: Jo, men ni har fått en artikel i Aftonbladet och det betyder 540% mer.
PA: Egentligen vet jag inte om det gör det… För det första är ni hemskt intresserade av musik — det betvivlar jag i och för sig inte att Kjell Häglund också är — och för det andra är den läsekrets ni når ut till…
SA: Ja, det är ju fans. Vi har högre träffprocent…
PA: Visst. Det är alltid kul med fanzines.
SA: Dom behövs. Speciellt nu, när det är så tunnsått.
PA: Om man dessutom ska försöka hitta nya utländska band, då är det den enda vägen. Expressen, Slitz eller Aftonbladet skriver inte om…
SA: Det är dött! Slitz blir mer och mer utslätad…
PA: Det var bättre för några år sen, när Lennart och dom andra gamla stötarna var igång och skrev. Larm har jag köpt alla nummer av.
SA: En klassiker! Den bästa poptidning som nånsin gjorts!
PA: Och Feber. Det nummer som kom har jag läst fram och tillbaka. Sveriges bästa rockjournalist, eller var…
SA: Ja, Lennart Persson håller vi jävligt högt. Vi får försöka köpa upp honom till SA!
PA: Ja, han skriver bra och roligt, och så plockar han fram såna grejer som man aldrig har hört. Även om han var mer pigg på det för några år sen — det är mycket country han lyssnar på nu.

* INFLUENCES, YES WE DO HAVE ‘EM

SA: Vad har ni för influenser — vad är det för band ni ser upp till?
UB: Det som speglas i musiken är det som Lillis lyssnar på, eftersom det är han som skriver våra låtar.
PA: Men Lillis lyssnar aldrig… Det är väl sånt som Flesh For Lulu, Hoodoo Gurus, Dream Syndicate, Saints och Only Ones. Sen är det Neil Young, Hüsker Dü, Velvet… Jag gillar Led Zeppelin också och tycker att Zodiac är skitbra… Prince är bra.
Men när man har hållit på ett tag är det kul att t ex göra som till i dag; strunta i influenserna och ta med en helt nyskriven sak, en countrylåt.
SA: Det är kul att bryta av med såna grejer — tänk bara på Wedding Present som kör ukrainska folksånger! Man kan inte annat än beundra ett sånt band. Ni kör countrylåtar — det måste finnas lite distans till det hela.
PA: Det där med influenser och sånt är alltid svårt, men det är väl i huvudsak det vi sa.
SA: Det är väldigt lätt att få ett speciellt namn på sig…
PA: Ja, tidningarna har varit jävligt glada att få stämpla oss som Hoodoo Gurus.
SA: Det blir hemskt tråkigt i längden — tänk bara på ett band som Camouflage.
PA: Cure…
SA: Ja, det blir jobbigt. Dom blev recenserade i Slitz och då stod det: “Ja, om vi bortser från det här Cure-komplexet, vilket jag ju naturligtvis kan göra, bla, bla.” Varför tjata om det? Det är bara löjligt.
PA: När det är svenska band som recenseras av svenska journalister, så är det precis som om dom behöver ett par plattor på sig, innan dom slutar att snacka om influenserna och hur dom har plagierat den och den.
SA: Det är så trist att redan från början få höra: “Jaha, dom låter som…” 1 och för sig är det rätt smickrande för er att jämföras med DOM — det är inte alla som blir det.
PA: Jo, vi tycker samtidigt att det är skitkul, för alla i bandet gillar Hoodoo Gurus.
SA: Såg ni dom i Roskilde?
PA: Ja, för fan! Allihop.
SA: Enormt!
PA: Bäst.
SA: Mm, Roskilde-spelningen var suverän — jag stog längst fram och bara dog.
PA: Det är så konstigt — nu när Wilmer gjort sin nya platta är det ingen som sagt nåt om Chuck Berry, Ramones och sånt… Att nu gör Nisse samma låtar igen. I början fick dom höra “Bo Diddley, Chuck Berry” och det är ju fortfarande samma stuk på många låtar, men det nämns aldrig nu. Det är på nåt sätt som om man behöver ett par plattor på sig…
UB: …innan man blir erkänd.

* 4-EYED THOMAS IS KING

SA: Produktionen sen: ni har ju lyckats få 4-Eyed Thomas — stor figur när det gäller produktion…
PA: Ja, han är king.
SA: Var det ett absolut krav ni ställde — vi måste ha honom?
PA: Ja, det var faktiskt så. Det var han som gällde och det är inte så konstigt. Lyssna på Nomads- och Sort Sol-plattorna, det låter jävligt krämigt.
SA: Det har sån enorm betydelse också. Vi hör en massa svenska band och oftast är det sa fruktansvärt dåligt producerat…
PA: Faktiskt tycker jag utan att vara… Det är jäkligt bra ljud på vår platta.
SA: Ja. det märks direkt om det är en bra producent.
PA: Det är inspirerande att jobba med en sån.
SA: Var han mycket upptagen?
PA: Ja, det var lite struligt, men han var hemskt bra att jobba med. Sen är det mycket det att vi har ju aldrig varit i en studio nån av oss — när man kommer in i studion så hör man ingenting och då är det bra att ha en producent anställd som säjer hur det ska vara, låta honom fälla avgörandena. Annars sitter vi fyra och kan inte enas.
Dessutom är teknikern som körde ljudet, Micke Herrström, helt fantastisk. Han är inte mer än tjugotvå—tjugotre år, men djävulskt duktig, så det är mycket hans förtjänst också.

* THE FLYING DOLKOWS

SA: Var kommer namnet ifrån?
PA: Trummisen heter Dolkow i efternamn!
SA: Så enkelt var det!
PA: Först när vi bildade det här bandet, så visste vi inte vad vi skulle heta, och så hade Peter så roligt efternamn. Först tänkte vi heta The Flying Dolkows och nu ångrar vi lite att vi inte tog det namnet…
SA: Dolkow. är det ett svenskt namn?
UB: Ja, ett soldatnamn.
PA: Ja, han brukar alltid slå i folk att hans farfars far jobbade för ryska tsaren!
SA: Jaså… Oh. just det. Vi har en standardfråga… I första numret hade vi ungefär två frågor som vi ställde till alla band: när kommer ni till Sverige, och DET kan vi ju inte fråga er, och vad tycker ni om Billy Bragg. Det är en hälsning från Per Alexandersson… Vad tycker ni om Billy?
PA: Jag tycker att han är bra på sätt och vis. Hans texter är säkert hemskt bra; politiska budskap och sådär, men samtidigt blir det lite mycket plakat. Men han är väldigt fräck på scen — när han står där ensam med sin gitarr.
Han har en jävla energi, spelar på en elgitarr allt vad han kan. Så det är bara att beundra en sån man. Dessutom verkar han, utifrån dom intervjuer som jag har läst, vara väldigt sympatisk och rätt på. Det kan behövas i dagens England.

* GREBO BASTARDS

SA: Vill ni kommentera mössorna?!
PA: Ja, hip hop-mössor.
UB: Vi har alltid velat vara hip hop!
PA: Mm, när vi har varit ute och spelat har vi alltid tjatat om dom här hip hop-mössorna och idag tog vi oss samman!
SA: Ja, när vi kom — första reaktionen från John: “Va fan, jävla grebo bastards! Va ere här! (flabb) Vi vänder direkt!”
PA: Ja, vi är torsk på sånt.
SA: Men vadå, grebo — vad tycker ni om Pop Will Eat Itself, Gaye Bikers och allt det där?
PA: Zodiac tycker jag är fräck vissa låtar. P.W.E.I. likadant. Jag såg dom på KB för nån månad sen och tyckte det var ohyggligt häftigt! Äckligt bra larm! Beastie Boys och sånt… Jag vet inte… Det är roligare med Led Zeppelin och heavy metal — det kan också vara kul, men det är inget som jag går och köper.
SA: Ett år framåt i tiden, var står Dolkows då? Ute i Europa, nytt bolag…? Uffe jobbar ju på Amigo. (Ulf Lindqvist = 4-Eyed Thomas, Red)
PA: Grejen med Uffe och Amigo är att dom antagligen även ska ta Colonnades — då har dom Nomads, Pushtwangers, Sinners och Colonnades. Skulle dom mot förmodan ta oss också, för vi har varit på honom så in i helvete, då skulle vi hamna som femte band…
Jag vet inte om vi är så intresserade av det. Det är så lätt att man hamnar i kläm. Det är det som är så bra med Petri och vårt nuvarande bokningsbolag — dom är små, och jobbar väldigt mycket för oss.
SA: The future looks bright!
PA: Ja, målsättningen framför allt just nu, är att vi väldigt gärna vill spela in en singel till — och det snart.
SA: Ni har ingen deal med GAGA goodies?
PA: Nej, det finns inga skrivna papper, men det skulle vi på ett sätt också väldigt gärna vilja ha — att man har svart på vitt, att så här ska det vara.
Ja, det är väl framför allt det och att komma ut i Europa. Det är lite grejer på gång — plattan ska släppas i Tyskland och Danmark. Eftersom all annan svensk musik tydligen går bra i t ex Spanien och Frankrike så kan jag inte se nån anledning till att det inte skulle göra det för oss också…
Nej, varför i h-e skulle det inte gå bra för Dolkows. Spelningen på Marilyn i Tranås är ett järnrör som slår mig sönder och samman. Kompaktare ljudvägg har inte hörts på den här sidan Birthday Party och jag utnämner dem snabbt till Sveriges rockkungar. Bäst. So fucking bloody bäst man kan bli.

* STORY OF…

…Robi & The Nudes. Dolkows mini-LP. Jag blir glad bara av att tänka på den. När skivstiftet hakar fast i första spåret, suddas världen utanför bort i ett psykedeliskt ögonflimmer… Jesus Christ, INGEN svensk grupp har så starka låtar som Dolkows visar upp på sin debut. Larmet, stämsången, vrålproduktionen, varje beståndsdel i sig kunde inte vara mer fulländad.
Det är fruktat bra, och bäst är “The Way She Looks”. I inledningen är jag helt övertygad om att Lillis vidrör halsmandlarna med mikrofonen och KROSSAR dem — precis lika effektivt som låten mosar mig! Vidunderligt. Bäst i år. Punkt.

* STOLEN SOUVENIRS

Innan vi drar iväg hinner vår fotograf Steffe titta VÄLDIGT djupt i en pilsnerback. Han nöjer sig dock inte med att vara öltjuv, utan SNOR MED SIG EN AV GREBOLUVORNA! Vilken fräckis!
Och jag är fan så säker på att något fräckare än Dolkows kommer vi inte att få uppleva innan Hultsfred-festivalen. Då syns vi igen, grebo bastards!