När Edvin Wallnäs lyfter på luren och hör att det är jag, blir han inte odelat glad.
— Du skrev att vi låter precis som Blur och det var billigt gjort, säger han indignerat. Och så berättar han om den där dagen då han vaknade upp i kollektivet där han bor tillsammans med två kvinnor, och mådde fördjävligt. Den föregående natten hade indieklubben haft happy hour-priser på Gin & tonics (fyrtio kronor för två, åttio kronor för fyra). Och på hallmattan väntade nya SLITZ med den allra försmädligaste lilla hyllning till Pinko Pinkos True Modern Boys. För en hyllning var det ju trots allt — fattas bara annat när de fyra göteborgspojkarna debuterat med ett minialbum, till randen fyllt av refränger. De är inga punkiga petitesser heller, utan sex ordentliga låtar med smarta texter, nyanserat gitarrspel och finfin produktion. Det är Edvin och hans bror PG som sjunger, precis likadant. PG skriver nästan alla texterna, men det är Edvin som är yngst.
— Och det är jag som är pin-upen, konstaterar han. Inte odrägligt, bara självklart och tvärsäkert.
Det låter mycket Blur om skivan, fast ändå inte. Pinko Pinko är vemodigare och mindre teatraliska, men det frimärksstora utrymmet på månadslistan förbjöd alla språkliga utsvävningar de gjort sig förtjänta av. Och det må vara hänt att de klär sig bättre än någon av sina kolleger och att det är känsligt, det där med utseendefixerade killar, men efter att ha ätit trettio trevliga frukostar till True Modem Boys har jag i alla fall vett att vara litet skamsen. Edvin diskuterar för övrigt ogärna Blur-jämförelserna. Andra gör det ju ändå hela tiden, och det retar honom till vansinne.
— Jag kan gratulera Blur till god smak och dra paralleller till vissa gemensamma influenser: XTC, Bowie och Smiths till exempel. Där kommer antagligen också kläderna in, säger han sammanfattningsvis. I nästa andetag erkänner han glatt att de är väldigt fåfänga allihop.
— Vi har till och med en sång som heter I Love You. Den handlar om narcissism och jag har själv skrivit texten till den.
Spelar de av ren fåfänga?
— I första hand spelar vi för att få pengar. Vi har inga skrupler. Vi skiter i vem vi skriver kontrakt med, vi vill bara sälja så mycket skivor som möjligt. Och i andra hand spelar vi för att få pengar till att bjuda brudar på Gin & tonic.
Att man bytt namn från Beetroots till Pinko Pinko beror dock inte på att det senare låter mer grisskärt och borde tilltala småflickor — snarare på att “Beetroots” redan var upptaget av något obskyrt bluesband. Och den egentliga motivationen bakom spelandet är naturligtvis varken pengar eller sex:
— Drivkraften är inte vår könsdrift, utan vår kärlek till det vi håller på med.
Dessutom gör det litet ont också, får man förmoda. Trivsel allena är ointressant, det är de elaka små skärvorna som gör Pinko Pinko, Cardigans och Brainpool speciellare än de andra.
— Det är klart att vi också känner att “jävlar i mig, nu ska vi visa hela Skitvärlden. Visa alla som har snackat skit om oss”, förklarar Edvin.
“Bög” är till exempel något han får finna sig i att bli kallad med jämna mellanrum. Men han håller inte med om att det skulle vara att “be om det”, att gå omkring i tight tröja och med en flickklämma i den blanka popfrisyren.
— Han som sa “bög” till mig senast — det var väl för en vecka sen — hade hästsvans med flott i. Det påpekade jag för honom, säger Edvin bara.
Pinko Pinko är inte födda i farstun.
— Visserligen är vi fortfarande ungdomar, säger Edvin för att jag ska fråga hur gammal han är.
De är naturligtvis inte riktigt så unga som de själva tror — det är de aldrig. Men för min del hade Pinko Pinko gärna fått vara ett PRO-projekt. Skönheten i det enkla imponerar alltid.