Slitz Eva Kvanta har aldrig kommit för sent till en date. Förrän nu. Staffan Hellstrand fick vänta i en och en halv timme i Hagaparken, men det blev trots detta ett innerligt samtal. Om kattmat, kändisskap och lite musik.

TILL INTERVJUN MER STAFFAN Hellstrand kommer jag en och en halv timme försent. Jag har försovit mig — det har aldrig hänt förr — och nu är jag matt av skam. Staffan står utanför Restaurang Koppartälten i Hagaparken, och han ger åtminstone sken av att vara oberörd.
Hans mest slående yttre egenskap är emellertid att han ser så vanlig ut. Inte sådär demonstrativt jag-har-minsann-råd-att-inte-kamma-mig-vanlig som rockstjärnor har en tendens att göra, utan alldeles vanligt vanlig. En marinblå fjällrävenpappa som lämnat förort, familj och fyra barn under en lördageftermiddag, för att få sig litet parkliv.
Naturligtvis är han inte ett dugg vanlig. Staffan Hellstrand har förvaltat sitt trettioåttaåriga liv med omsorg. Hans misstag har fått bli till vishet istället för bitterhet och hans handslag är lagom fast, för saker och ting spelar liksom inte så himla stor roll längre.
Han är, kort och gott, en av de där unika människorna som genom sin blotta uppenbarelse inger förtröstan — kanske finns det trots allt ett liv efter tjugoettårsdagen?

“Ett tag i min barndom gick jag omkring och inbillade mig att alla kunde läsa mig. Och jag var länge övertygad om att jag var helt sinnessjuk.”

Staffan dricker egentligen inte kaffe, men idag har det inte funnits så mycket annat att göra än att begära påtårar. Nu mår han litet illa, och det är högst motvilligt som han lämnar eftermiddagssolen för att låta sig sväljas av det största koppartältet. Därinne är det dunkelt och sakralt stilla, och det är tur, för Staffans normala röstläge pendlar mellan tyst och knappt hörbar. Till råga på allt pratar han släpigt och stötvis — i ännu högre grad än jag själv. Det artar sig att bli en innerlig lördag. Rock n’ roll, eh?
— Naturligtvis tycker jag illa om en jävla massa människor, men jag har ingen lust att gå ut i pressen och säga det, säger Staffan, en minut in i intervjun.
Jag inser genast att jag, genom mitt olyckliga val av yrke, knappast kommer att kunna locka fram herr Hellstrands mer öppenhjärtliga sidor. Å andra sidan…
— Jag tycker att man ska vara snäll mot dem som förtjänar det, jag har inget behov av att vara kaxig mot folk i mitt privata uppträdande. Jag ser nog mer långsiktigt på tillvaron. Jag menar — när det kommer ett nytt band som Oasis, då måste de alltid börja med att tala om vilken dynga alla andra band är. Det tycker jag är komiskt. Snudd på parodiskt, faktiskt. Det finns en sådan otrolig frenesi och krampaktighet i hela mediascenen. Själv har jag har alltid hållit mig på min kant. Jag ogillar kändisbegreppet jävligt mycket, jag ställer aldrig upp på att vara “veckans kändis”. Media begränsar jag till musiken, och min förståelse reserverar jag för människor som jag egentligen hade kunnat vara jävligt kaxig mot — den typen som kommer till mig med sina dikter efter spelningarna. Jag kanske ser ner på dem i viss mån, men jag finner ingen anledning att visa det. Jag har såna förfärliga minnen av mobbingoffren i skolan, hur det blev accepterat att de var byten.
Stod du alltid utanför?
— Jag har alltid tänkt jävligt mycket och tyckt att jag tänkt konstiga tankar. Ett tag i min barndom gick jag omkring och inbillade mig att alla kunde läsa mig. Och jag var länge övertygad om att jag var helt sinnessjuk, jag kunde inte föreställa mig att någon av mina vänner kunde tänka som jag. Senare insåg jag att de flesta går och bär på väldigt mycket inom sig.
Fast du har inget påklistrat svårmod.
— Näe, jag är nog inte speciellt svårmodig. Jag fascineras av både samhällets och människans svarta, svaga sidor. Men jag fascineras ännu mer av de ljusare och mer hoppingivande sidorna.
Det är lättare att vara cyniker.
— Det är typiskt för en journalist att säga något sånt! Men jag retar mig på Månadsjournalen när de samlar människor i någon sorts framgångsgryta. Jag retar mig också på att en del tjänar så otroligt mycket pengar medan andra inte har någonting. Jo, jag har nog någon sorts jämlikhetstänkande. Man kan ju inte bara bry sig om sig själv. Jag engagerar mig i att folk blir vräkta och att flyktingar behandlas illa. Fast det finns en paradox i den här intervjun: Jag tycker egentligen inte att jag ska uttala mig överhuvudtaget i politiska frågor, utan istället använda mig av mina sociala känslor i musiken. Som till exempel när jag gjorde Var kommer du ifrån?, tillsammans med Dogge i Latin Kings. Det var den första singeln från min nya skiva Sot, och jag släppte den i augusti. Efteråt blev jag beskylld för att ha gjort hela grejen för att jag ville få street-cred på gamla dar, men det är skitsnack. idén till låten fick jag när jag träffade en kille i Systemet-kön. Han hade krökat bort hela sitt liv. Sitt hus, sin fru, sitt jobb — allting. Men han tyckte inte att det var spritens och hans eget fel, utan att det var de där jävla bananätarna som hade tagit allting ifrån honom. Och precis då hade Latin Kings Kompisar från förr kommit ut. Jag tyckte att den var helt gudomlig, så jag frågade Dogge om han ville vara med på min skiva. Det ville han. Jag försöker använda hela spektrat av känslor, både de som rör mitt privatliv och de som rör samhället i stort. Men det är som sagt mer på ett känslomässigt än ett intellektuellt plan. Jag tycker inte att musik ska vara för intellektuell, jag vill använda alla delar av kroppen, från hjärnan och nedåt.
Har du gjort några konstnärliga offer sedan du fått en familj att försörja?
— Jag tycker att det är kul att nå ut, men jag tycker nog inte att min musik är särskilt inställsam. Jag gillar bra melodier. Tycker om att höra det, tycker om att göra det…
Blir du influerad av dina barn?
— Jo det händer. Grindvalarnas sång var influerad av att jag har en son som är väldigt intresserad av havsdjupens invånare.
Valar är nästan tragiskt söta.
— Det är så med djur — inför människan är de alla försvarslösa.
Är du vegetarian?
— Ja, och mina katter ger jag bara fisk. Det känns bättre så.
Fisk är onaturlig föda för katter.
— Mina katter verkar inte ha några problem. Dum mot dem är jag bara när de är uppe på bordet och slickar smör. Om du intervjuar dem kommer du att få en helt annan bild av mig.
Hur kommer det sig att en trettioåttaårig kille skriver sagor om sjöjungfrur och små stenar som håller om varann?
— Det är inte bara vackra berättelser. Men jag har en väldigt livlig fantasi.
Kan du sitta och stirra in i en vägg och få ut någonting av det?
— Ja, det kan jag, det kommer tankar hela tiden. Jag blir nästan aldrig uttråkad. Fast i slutet av sommaren kände jag att turnerandet började gå mig på nerverna. Det blev rutin och hantverk. Och i musiksammanhang är “hantverk” det fulaste ord jag vet. Att bli kallad “en skicklig hantverkare” skulle jag ta som en ren förolämpning. Å andra sidan har jag stor nytta av att jag kan kommunicera med de flesta instrument. Fast det gäller inte harpa. När vi spelade in Sot kom det en skön tjej till studion för att lira harpa på Elden. Hon behövde bara peta på harpan, så jublade vi. Det kanske var jättedåligt, men vi tyckte att det var helt fantastiskt. Hon gjorde sitt pålägg på en kvart.

“Genom den här amerikanska gitarrvågen som kommit under de senaste två—tre åren, har jag äntligen funnit en form av hårdrock som jag kan ta till mig.”

Vad har Sot lämnat för eftersmak?
— Jag känner mig väldigt nöjd, mer än jag gjorde efter de tidigare skivinspelningarna. Jag har ju lärt mig och gör inte längre några missar. De låtar som inte blev bra skippade jag bara. En av dem hade jag faktiskt litet visioner om, men det slutade med att den lät som nån patetisk Meatloaf-ballad, litet episk och svulstig, sådär. Efteråt ville jag helst gå och klippa sönder bandet.
Brukar du tänka: “Det här är för smörigt”, och stryka det?
— Inte smörigt precis, jag tänker inte så. Men jag kan känna att “det här är inte jag”. Det kan handla om att jag stoppar in cyniska saker i en text för att de känns smarta. Men sedan kan jag bli jävligt förbannad på mig själv och sparkar på saker för att jag har gjort något så dumt.
Hur kan du verka så tillfreds om det pågår en sådan aktivitet hela tiden?
— Det är kanske därför jag är tillfreds, för att jag får ur mig allt.
Föder det inte vartannat, då?
— Jag har ett trevligt sätt… börjar Staffan. Sedan hejdar han sig med en förlägen fnissning, och försjunker i funderingar. Efter ett tag verkar han ha bestämt sig för att nu, nu är det dags för den massmediala delen av personligheten att få en skugga också. En extra dimension, svart och gåtfull.
— När jag jobbar är jag inte alltid så trevlig. Jag kan bli både irriterad och manisk.
De som framstår som allra trevligast är de verkliga monstren.
— Alla har vi något att dölja.
Känner du någonsin för att göra speed metal?
— Nej inte just den formen. Men jag tycker om förhållandevis aggressiv musik — jag gillar Rage Against The Machine. Genom den här amerikanska gitarrvågen som kommit under de senaste två—tre åren, har jag äntligen funnit en form av hårdrock som jag kan ta till mig. Och så får jag ut otroligt mycket av att spela live.
Är det viktigt för dig att bli betraktad som “fin”?
— Ja, det kan jag nog säga att det är. Eller, nej förresten, det är väl inget självändamål heller! Det som retar mig mest i hela världen, det är nog den framgångselit som håller varandra om ryggen hela tiden. Det är skådespelare och politiker — människor som inte nödvändigtvis måste ha så mycket duglighet, så länge de uppfyller kriteriet att de är framgångsrika. Jag kan känna väldigt starka aggressioner inför den klicken.
Men är det inte praktiskt att de utkristalliserar sig själva så att du lättare kan särskilja dem?
— För mig är det mer ett sarnhällsfenomen. Jag umgås mycket hellre med mina grannar än med proffstyckare som försöker styra folks åsikter via glättade tidningar.
Men hur kan dessa människor utgöra ett hot mot dig, om du är så säker på att du vet vad som är bäst för dig själv?
— Jag tycker att de hotar genom sin självgodhet och sitt förakt för allmänheten. Det finns en massa människor som har väldigt mycket att säga om tillvaron, som aldrig får komma till tals.
Tror du att samhället skulle vara receptivt för dem då?
— Ja, det tror jag. Jag tror att media har en stor skuld genom att de använder samma ansikten i varenda TV-program. La Camilla, eller vem fan du vill. Man längtar verkligen efter att få se en människa som har något vasst eller besjälat att säga. Jag tror att samhället skulle må bra av att inte ha den här fixeringen.
Fast media styrs av ett behov. Och att förutsätta att folk inte vet vad de vill titta på — är inte det en form av elitism i sig?
— Att resonera så är att göra det litet för enkelt för sig. Det utbud som finns styrs av en viss slapphet hos den här stora nomenklaturen. Det är ett inneboende system som gör att samma människor styr hela tiden, och då pratar jag inte bara om media. Jag tycker inte om elitsamhällen trots att jag själv kommer från ett — jag är medelklass. Mycket av det där återfinns i mina texter, även om det är inlindat ibland. Jag tycker själv att det finns en del aggressiva tendenser i det jag gör, jag vill inte framstå som supersnäll.
Är man inte dömd att bli desillusionerad om man engagerar sig i andra människors väl och ve?
— Det där med media gäller mig själv i första hand. När jag slår på TV:n vill jag se människor som har varit med om någonting.
Måste man gå via de allmäna kanalerna?
— Nej, men jag kan själv, personligen, reta mig på…
Han tystnar, för att brista ut i en av sina sällsynta, inåtvända skrattkaskader.
— Jag försöker ju bara få fram något som är aggressivt, säger han så försynt han kan, och med ens förstår jag vidden av hans ädelhet. I en halvtimme har han kämpat för att ge mig ett scoop, och jag har ingenting begripit.

“Jag har alltid velat bli musiker. Så jag kanske är en av de där misslyckade popjournalisterna som blivit rockmusiker istället…”

Staffan må avsky mediacirkusen passionerat, men samtidigt tycks ämnet utöva någon slags oemotståndlig dragningskraft på honom. Och någonting måste det trots allt ha varit som styrde hans val av yrkesutbildning:
—Jag sökte till journalisthögskolan direkt efter gymnasiet, och kom in. Men jag blev aldrig någon journalist. Jag har alltid velat bli musiker. Så jag kanske är en av de där misslyckade popjournalisterna som blivit rockmusiker istället… Jag har hämtat mycket stoff från Stockholm, från de där åren i efterdyningarna av hippierörelsen. Det var många av de där idealen som aldrig förverkligades under vänstervågen, och det fanns mycket tragiskt folk som var väldigt vilsna i tillvaron. Mycket psykiska sjukdomar, alkohol och knark, både hos folk jag kände väl och hos sådana jag träffade på i den där miljön. I många av mina sånger har jag återvänt till temat “folk som just har flyttat till Stockholm”. Själv är jag i och för sig född i Stockholm, men jag är uppvuxen i Nyköping, Det är många som har kommit hit från landet med en massa drömmar. Det är också de som lyckats slå sig fram i nöjes-och mediavärlden. Samtidigt finns det andra sidor av det hela, tragiska sidor, för det är en hård värld vi lever i. Jag har hämtat ganska många av karaktärerna i mina sånger från den tidens springande på svartklubbar. Idag har jag ju min familj och absolut inget uteliv, så man skulle nog kunna säga att jag lever på gamla meriter. Jag skriver mycket om barndomen också. Men man får aldrig sluta vara
receptiv. Därför sitter jag alltid med kisande ögon och iakttar.
Är det bara realistiskt elände som berör dig?
— Nej, jag tycker ofta att de smöriga grejerna kan vara de vackraste. Jag gråter inte så ofta och det är kanske en brist. Men jag kan få en klump i halsen och bli väldigt rörd av de ytligaste filmer. Till exempel när jag ser Lilla huset på prärien.
Tillsammans med dina barn?
— Nej, de tittar antagligen bara på Jurassic Park.
— Det var i den här parken vi plåtade det första omslaget med SH. Det känns nästan som att cirkeln har slutits, filosoferar Staffan, när friluftsfotostudion riggats upp ute på ängen. Så ställer han sig i sin typiska flygplanspose — strömlinjeformad mot vindriktningen, med armarna bakåtsträckta. Några nyfikna barnfamiljer stannar för att titta på popstjärnan. Själv spanar jag ut över strömmen mot tjurskalliga gamla Stockholm, som trots allt är ganska vackert genom höstguldet.
Efter en halvtimme tränger vi oss in bland CD-skivor och bilbarnstolar i Staffans van. Jag får dela säte med bl a The Sundays första och Shane Mc Gowans senaste. I stereon snurrar Jackson Browne’s The Pretender från 1976. Musiken är smäktande men enkel och Staffan är absorberad i ett melankoliskt rus.
— Den här skivan gav han ut precis efter att hans hustru begått självmord. Det märks, mumlar han drömskt.
Utanför har det blivit stimmig storstad, men lördagen tycks fortsätta i intensiv slow motion ändå.