En av Hultsfredsfestivalens portalfigurer summerar årets festival. Samtalet nedtecknades av Ivar Järnefors.

Var finner vi orsaken till att en massa unga människor samlas under eländiga förhållanden. festar och tittar på en jädrans massa band tror du?
— Ja det är väl musiken, här nere så är festivalen det enda tillfället att lyssna på så mycket musik på en gång. Folk går dessutom inte så mycket på konserter med okända och nya band nuförtiden, så det är ett tillfälle att upptäcka nya saker. Många festivaler har inte så många nya band som vi, de kör med gamla välkända artister rätt igenom., vilket kan vara rätt så tråkigt. Sen tror jag att Sverige är så pass kontrollerat och anpassat så man behöver något tillfälle på året när man släpper loss sina hämningar.

Vad gjorde dig tårögd under året festival?
— Det var när jag käkade middag med Midnight Oil och de sade att det här var den bästa festivalen de varit på.

“En kommissarie här i Hultsfred tyckte vi skulle ta personnummer på alla som köpte biljetter för att kontrollera dem i brottsregistret.”

Vad är det mest pinsamma som inträffat under en festival?
— Jag träffade en väldigt söt flicka på festivalen för tre år sedan. Vi trodde att vi dragit oss tillbaka på ett privat ställe. Det var i närheten av scenen där Transvision Vamp spelade. En strålkastare pajade och lös upp platsen där vi trodde att vi var ostörda. Vi märkte inte vår egen lilla publik…

Vad är det dummaste förslaget ni har fått?
— Den frågan är lätt att besvara. En kommissarie här i Hultsfred tyckte vi skulle ta personnummer på alla som köpte biljetter för att kontrollera dem i brottsregistret.

Hur kom det sig att ni började arrangera en festival?
— Först arrangerade vi en konsert tillsammans med en massa andra små föreningar 1982 på hembyggdsscenen i Parken och så gjorde vi om det -83. Det var allt från Södra Vi Spelmanslag till Tant Strul. Scenen finns kvar bakom Pampas men den räcker inte riktigt till längre. Sen blev det kämpigt -85 för att alla föreningar, det var ungefär 35 stycken, inte kunde hålla sams. Så året därpå tänkte vi att vi kunde göra en festival istället, vi kände att det var dags för det då vi hade så pass många artister. Det året hade vi lyckats återförena Reeperbahn också, vilket var en stor grej för oss, och så hade vi en av Erasures första spelningar i Sverige också.

Så vad är målet?
— Det är nog att ta dit vissa speciella band, för mig tillexempel var Hunters and Collectors ett av målen att få dit. Förra året var väl Henry Rollins en stor sak att kunna få hit och Morrissey förstås. Vidare är det väl att inte bli en festival i mängden, utan att alltid ha något extra, att inte bli för etablerade.

Ni har blivit en institution i rock-Sverige eller hur?
— Vi vill inte vara det egentligen, men det är oundvikligt. Fast vi försöker få lite pengar över så vi kan göra mer flippade saker som inte är lika kommersiellt gångbara, men det är svårt. Vi har hela tiden kniven på strupen ekonomiskt.

Anser du dig vara en indie-människa?
— Absolut, utan tvekan. De flesta av banden vi har med kommer från små oberoende bolag. Visserligen hade vi en massa band från Sony i år men annars var det mest indie-band. Vi jobbar hellre med mindre bolag över huvud taget med allt. Sen flirtar vi ibland med massorna, det måste man göra. Men det är viktigt att kunna vara oberoende. Vi har en frihet som är väldigt viktig för oss. Vi kan jobba med det vi känner för.

Så vad var är det trevligaste minnet du har från någon Hultfredsfestival?
Det är nog revanschen vi fick året efter fiaskot -87. Det kändes jävligt bra! Vi fick kämpa ett helt år, vi fick till och med samla tomflaskor men det gick bra tillslut. Personligen är det nog när jag fick hålla Maria McKee i gamla Lone Justice i handen och gå med henne en liten stund. Det var nog bara tio meter, men det var väldigt trevligt.

Det värsta?
När jag fick höra på radio om tågolyckan -89. Innan jag kom fram och fick se vad som hade hänt med egna ögon, hörde jag om det på radio. De sa att ett tåg hade spårat ur och åkt rätt in i en folksamling, jag trodde givetvis att massvis hade dött. Det var ett tåg som hade krockat med ett annat och det var inte så farligt som det lät på radio, men några hade blivit skadade så det var tråkigt i alla fall. Men den chocknyheten är det värsta jag varit med om

Lyckas ni ha det lika roligt som alla andra under festivalen?
— Ja vi lär oss mer och mer. Veckan innan är jävligt skojig. Det tar ungefär två veckor att bygga upp området och det blir en väldigt bra gemenskap. Vi har det verkligen roligt ihop. Värst är det sedan på söndag kväll när vi river allt på en enda dag. Det känns otroligt tomt när alla människor har åkt, vissa tycker om det men jag hatar det.

Är du en typisk doldis som hellre står bakom än på scen?
I grund och botten finns det nog en popstjärnedröm, men eftersom man inte kan bli det så gör man det här istället. Det är antagligen en lika skön känsla för mig att se alla människor som släpper loss när en bra artist spelar som det skulle vara att stå på scenen själv.

Så vad ska ni göra bättre till nästa år?
Allt!

Vad föredrar du om du måste välja mellan vin, kvinnor och sång?
Kvinnor! Jag skulle välja tjejer framför musiken.

Så vad ska ni göra bättre till nästa år?
Allt!