Hur dumma tror Cardigans att vi är egentligen? En längre tid hade vi känt att sanningen måste fram, och därför lät vi Eva Kvanta flyga ner till Malmö för att gör ett hembesök. Vad hon fann var ett depraverat gäng unga popstjärnor med huset fullt av sprit, ljusår ifrån den sörgårds-idyll de påstått sig leva i.
Varsågoda: Cardigans, ocensurerat.

Det är en vanlig söndag-eftermiddag hemma hos Cardigans.
Magnus, Peter, Lasse och Bengt har samlats runt köksbordet. Det är makaroner och korv till middag, igen. På fönsterblecket sitter bandets sångerska, tjugoåriga lilla kvitterfågeln Nina, och visar obekymrat trosorna för alla som vill se.
I centrala Malmö är det är trettiofem grader varmt och precis vindstilla. Ingenting att göra. Ingenting att prata om, mer än att analysera de stekta middagsäggens molekylära sammansättning kontra flensostens. Sedan kan man använda ytterligare en stund till att undvika att berätta vad flensost är. Tills Bengt, den pottklippte lille trummisen, tröttnar och resolut börjar smörja in Nina i tomatketchup.
Cardigans vet verkligen hur man roar sig.
De kommer från Jönköping och gillar snorkling, hundar och hårdrock. Man behöver knappast vara inbiten nollåtta för att inse vidden av deras mesighet.
Inte för att de bryr sig ett dyft, tvärtom bifaller de glatt de många tönt-anklagelserna. Och självkännedom, det är icke att förakta.
Bäst trivs de när de får bunkra upp med sällskapsspel och TV-shop.
— Vi har blivit ganska inåtvända sedan vi flyttade hit för två månader sedan, förklarar nittonårige gitarrvirtuosen Peter.
— Man kan ju vara töntig på olika sätt. Man behöver ju inte vara så där pop-töntig, tycker Lasse. Han är klaviatur-spelare och väldigt blyg, fast onekligen med en viss finess.
— Vi är mer målmedvetna än de flesta, så musikaliskt är vi absolut inte mesiga, påpekar Peter.
Att Emmerdale sålt två procent av vad Lisa Ekdahl har gjort, är ganska besynnerligt. För också Cardigans’ debut verkar stimulerande på sinnesfrid och självkänsla, även om det rent formalistiskt finns få likheter mellan de båda skivorna. Där Lisa sysslar med att fånga ögonblick, är Peter en passionerad och insnöad låtförfattare. För honom är gitarren i sig en livsbetingelse.
Nina är den enda av de fem bandmedlemmarna som vuxit upp med jazzen. Hos Peter var musikarten en slumrande instinkt, som bara väntade med att få sticka ut sitt pigga lilla huvud tills den rätta fingerfärdigheten hade infunnit sig. Hans komplexa harmonier har vissa gemensamma drag med The Sundays’, fast The Cardigans’ melodier präglas av sextiotalistisk lättsamhet.

Men att det skulle vara synd att blott en folksamling av storleksordningen Överkalix Kommun är ensamma om att äga Emmerdale, håller varken Peter eller Nina med om. Peter, för att han jobbat i skivaffär, och äcklad tvingats se på när folk på måfå plockat skivor från topp 20-väggen. Nina, för att hon är ovanligt dålig på att bedriva socialt hyckleri.
— Det är trevligast om man kan hålla det hela på en lagom nivå, säger hon bara.
Fem välartade unga singlar som bor tillsammans, musicerar tillsammans och tittar på Dr Morecock Och Den Stygga Sjuksköterskan tillsammans — nog måste Cardigans vara en bild av Mysigheten?
— Det är inte så mysigt egentligen, men det är jävligt kul, säger Nina eftertryckligt.
— Fast de är förstås jävligt grabbiga, tillägger hon sedan.
— Å ja, du är nog den som är grabbigast, ropar de andra i mun på varann.
Hur då? Springer hon glatt omkring i trosor och bh?
— Jag gör det glatt, men de andra är nog inte så glada, fnissar Nina.
Magnus, godmodig på basisters vis, instämmer. Det är oanständigt.
— Vi är faktiskt mer syskon än kompisar, försvarar sig Nina.
— Eller kanske snarare familj, menar Lasse.
Och Magnus är pappan, och Peter är den uppstudsige lille pojken?
— Det är precis tvärtom, protesterar Peter.
— Skitsnack, säger Nina torrt, för det är visst Magnus som städar och bakar bröd. Själv har hon ansvaret för toalettringen.
Den stillsamt humoristiska undertonen finns hela tiden med, när Cardigans avhandlar ämne efter ämne. Det är bara när musiken kommer på tal som de får något vaksamt i blicken, och man förstår att det handlar om något väldigt känsligt, något de till varje pris vill vara rädda om. Då blir de också ytterligt noggranna med att poängtera att de är en grupp, och som sådan uttalar de sig inte gärna i individuellt intresse.
— Det är klart att det finns mycket man vill få ur sig, nu när man har chansen. Men det går inte. I så fall kommer det att förknippas med Cardigans, förklarar Lasse.
— Jag tycker ändå inte att det är intressant att föra fram budskap. Ingen av oss har speciellt väl utarbetade åsikter om någonting, menar Nina.
Peter tror att det är bättre att inte blanda in politik i musiken, för upplevelsens skull.
— Om det finns en massa andra komponenter, utöver musiken, då blir det svårare att ta del av vad det egentligen handlar om, tror han.
— Jag lyssnar på vad de andra säger, fast jag har ingenting att tillägga, säger Bengt.
Och mot det argumentet finns det väl ingenting att invända?

“Det hade förstås varit jävligt kul att vara satans kontroversiell och bli nån sorts Peter Wahlbeck
Fast det hade liksom inte varit jag”

En annan anledning till Cardigans’ ovilja mot ställningstaganden i största allmänhet, är den olyckliga incident som skedde i våras. Kombinationen var den sedvanliga, slarvig symbolik och tafflig journalistik. För naturligtvis hade Nina aldrig menat att hon skulle bli glad om någon blev nerslagen i Jönköping. Hon hade bara velat beskriva småstadstristessen, men följden blev att en del jönköpingsbor tog illa vid sig.
— Jag har blivit mycket timidare under intervjuerna sedan det hände, suckar hon. De som känner mig tyckte att historien var tråkig, men det finns många som har sagt saker i stil med att “det är jävligt skönt att Cardigans ska flytta härifrån”. Jag menade inte att vara kontroversiell. Kontroversiella människor kan vara intressanta om de har något att säga. Men att vara kontroversiell bara för sakens skull, det tycker jag är patetiskt.
— Det hade förstås varit jävligt kul att vara satans kontroversiell och bli nån sorts Peter Wahlbeck, säger Lasse med lysande ögon. Fast, skyndar han sig att tillägga, det hade liksom inte varit jag.
Man har ett visst ansvar också. Man måste fortplanta sig. Inte går det väl att göra det när man bara umgås med musikinstrument?
— Det är svårt att träffa normala människor när man håller på så mycket med musik, förklarar Nina, och pekar menande på Bengt.
— Fråga bara honom…
— Vi har faktiskt andra intressen också, framhåller Magnus. Som att snorkla. Vi snorklar varje dag, allihop, på rad.
Peter är emellertid av en avvikande åsikt.
— För mig är det inte riktigt så. Jag tänker bara på en sak, hela tiden.
— Och det är brudar, retas Magnus.
— Det är brudar, instämmer Peter, men blir snart allvarlig igen.
— När vi håller på med en skiva är det bara det som är viktigt. Men visst, vi är människor, vi också. Därför snorklar vi.
— Och så brukar vi supa oss skitfulla, drar Magnus till med.
Det är ingalunda någon överdrift. I barskåpet i köket har den älskade martini-flaskan sällskap av ytterligare ett tjugotal högprocentiga kolleger. I ölbacken står x antal oöppnade Sol och i frysen, bland brödlimpor och halvfabrikat, ligger en nästan full flaska punsch. Det finns sprit överallt.
— Det har nog inte gått en enda kväll sedan vi flyttade hit utan att vi har supit, erkänner Magnus. Och det blir bara värre och värre, tillägger han.
— I början brukade vi ta en Martini efter maten. Nu tar vi en före maten, och en medan vi funderar på vad vi ska laga, och en vid spisen. Jag är litet orolig för att Lasses och Bengts barn kommer att födas med en genetisk förändring. De kommer att ha åtta centimeter mellan tummen och pekfingret, precis lagom för grogg-glaset ska få plats.
— Och så brukar vi leka Korv Med Mos, eller Ormgrop, säger Peter, och de andra fnissar förtjust.
När jag ber om en detaljerad beskrivning är Magnus inte nödbedd.
— Ormgrop går till så att flera personer, går in i ett mörkt rum. Där får de lov att göra vad som helst med varandra. Snokgrop är samma sak, fast med två personer. I Korv Med Mos kan antalet del-tagare uppgå till tio personer, fast man ska helst inte vara fler. Och så utser man en lekledare, det brukar bli jag. Lekledaren säger “korv med mos”, och då ska alla slänga sig ovanpå varandra, med den svagaste personen längst ner. Den som ligger överst ska utföra höftrörelser, som de andra upprepar. Efter trettio sekunder brukar det vara lagom att byta mos. Det kan vara brutalt, men det kan också ha en sensuell prägel. Fast det blir det sällan när jag är med. Jag är ju i alla fall en och nittiosex.
Dagen börjar lida mot sitt slut och solen har nästan krupit ner bakom shoppingcentret. Men det är fortfarande lika kvavt, och Bengt och Lasse har gjort det enda raka och åkt till Ribban för att snorkla. Nina och Magnus ligger däckade på varsin säng.
Peter, däremot, sitter som en autistisk, med gitarren tätt tryckt mot örat. Han pillar fram och tillbaka, fram och tillbaka, på samma två strängar.
— Spela Låten, ber jag. Då avbryter han sitt introverta knäppande och spelar den.
När den dyker upp på plattan som (eventuellt) släpps i februari, kommer den ha ett namn. För ögonblicket är den emellertid bara Låten, universums vackraste, och jag känner att jag måste avlägsna mig en stund för att kväsa sinnesrörelsen. Jag beslutar mig för att gå en tur genom de olika rummen för an snoka, som det heter. Säkert kommer jag att stöta på en begraven hund.
I vardagsrummet finns en plyschsoffa och en TV. I den överfyllda bokhyllan står en liten lapp med påskriften “Veckans Boktips”, och bakom den, en bok om gamla tiders skjutvapen.
Lasse och Bengt bor tillsammans i ett utstuderat normalt pojkrum. Där finns alla de vanliga tillhörigheterna, minus snusktidningar.
I Magnus rum finns skivor, och en säng mellan skivorna. I Peters rum likaså. På väggen hänger The Smiths’ samlade verk, i vinyl.
I Ninas rum står ett staffli med en halvfärdig krokimålning, i olja.
Det har hunnit bli sent nu, och jag börjar misströsta om att finna någonting annat än ytterligare bevis på oantastlig moral.
Så får jag syn på Ninas akvarium.
På sängbordet står en guldfiskskål, obetydligt större än en syltburk. Hålet för syreintag är ett skämt, och tittar man noga i den minimala grottan, ser man en ensam, grådaskig neontetra. Den lutar betänkligt.
— Överlagt djurplågeri, triumferar jag, efter att vi återförenats allihop. Peter instämmer, om än något mer diplomatiskt.
— Jag tror inte att såna fiskar mår bra av att vara i den typen av akvarium, mumlar han.
Och Nina, hon svarar med sitt allra ljuvaste leende.
— Det vet jag väl. Men jag har väl aldrig påstått att jag har den för att vara snäll mot den?