Fanns det ett soundtrack till 1993, så var det Stone Me Into The Groove. Ett drygt år senare står Atomic Swing inför ett avgörande. Skall Niclas Frisk lyckas ta gruppen från dagslända till etablerad rockgrupp? Det hemliga vapnet heter Ronnie Spector. Dan Jörgenson har inspekterat det.

Ni kan se recensionen framför er, standardhyllningen som hundratals begåvade band att genom tiderna:
“Samtliga spår är riktiga poplåtar med melodier som fastnar efter bara ett par lyssningar. Sammantaget är det här den bästa debutplatta jag hört på mycket länge…”
Atomic Swing har varit med om det där och nu är dags att följa upp:
1993 var de popgruppen som slog — om inte världen — så alla fall hela Sverige med häpnad. När detta skrivs befinner de sig i den dvala som varje grupp med ett snabb succé hamnar i efter några svängiga månader på toppen.
Efter ett långt möte med Niclas Frisk, går jag därifrån i bergfast övertygelse om att det inte skulle bry honom det minsta om Atomic Swing bara dansade en sommar. Möjligtvis är detta fel. Kanske är det bara ett sätt att besvärja de spöken som, enligt honom själv, går i alla uppföljningsskivor.
Bossanova Swap Meet är mixad i New Orleans. Och det är inte bara på skämt han svarar att “nästa gång kanske ingen är villig att ödsla dyra pengar på våra skivprojekt”.
Frisks omständigheter att haspla ur sig tänkvärda livsbetraktelser kunde ha varit bättre.
Dag som natt har Atomic Swings hjärta och hjärna vakat över mixerbordet och dirigerat ljudnivåer, klangfärger och intron. Kommande dag ska Nicklas tillsammans med flickvännen resa på badsemester, gå under jord någonstans vid mexikanska golfen. Han är synbart utschasad. Hålögd och vänligt lakonisk beställer han in sin mat.
Ändå är det en i grunden samlad person, som lite trevande yttrar sig. Den som förväntar sig stora visdomsord från honom får gå därifrån tomhänt. Han hymlar inte med sin ovilja inför intervjusituationer. Han föredrar betraktarens roll; att själv få ställa frågor och slippa svara på dem.
— Jag tror att jag har klarat mig från den värsta slängen av rock-star-illness, säger han med ett skevt leende på läpparna.
Hittills har han hjälpligt lyckats hålla distans till sin 15 månader långa, vrickade tillvaro.
Det säger inte ett smack i popvärlden, där distans är ett ord som missbrukas lika ofta som kreativitet inom reklambranschen. Det är bara några utnötta, regelmässigt sammanlänkade bokstäver. Ordens valör har sedan länge devalverats.
— Atomic är definitivt inte det viktigaste som hänt i mitt liv. Det mest händelserika ja. Men absolut inte något som varit omtumlande för min syn på livet, säger, sångaren, gitarristen, låtskrivaren och producenten. Låt det bli sagt med en gång: Atomic Swing är Niclas Frisk med kompband. Han skulle av naturliga skäl aldrig yppa det offentligt, väl medveten om eventuella konsekvenser. Men det finns inte ett ögonblicks tvekan om vem som drar lasset.
Folk som känner honom närmare berättar att Niclas mest brukade ord är “okej” eller “allright”. Det säger en del. Han vet att ett otal popband blivit rykande ruiner därför att medlemmarna hamnat på kollisionskurs i prestigefrågor som gått långt över rimlighetens gräns. Det är inte värt att ständigt ha sista ordet. Olusten smyger sig likt en bacill in i gemenskapen.
— Folk i allmänhet har fått för sig att vi från början var ett kompisgäng som lirade rock och sen har allt rullat på. Det är fel. Hade vi inte spelat tillsammans skulle vi aldrig umgås.
Det hippa Mora-grungebandet med skojiga byxor och rätt profil lever i alla fall vidare. Fast i annorlunda utstyrsel. “Det blir inga rymddräkter” som Atomic Swings sångare uttrycker det.
Vad det blir istället är ännu inte bestämt. Och det är bryderier som folket runt gruppen mest grunnar på i dessa dagar.
— Det tog lång tid innan några skivbolagsfarbröder gav oss fem minuter. Sånt finns kvar i bakhuvudet. I dag är situationen något annorlunda. Svenska Sonet är spända av förväntan på det publika mottagandet av andra plattan. I och med att bolaget även förfogar över Nordman, som vänt upp och ned på landets listor, förskjuts de stirrigaste kraven på Atomic Swing. Dock bara för ett ögon-blick. Guldkalven får inte börja halta.
Från och med Bossanova Swap Meet (släpps 21 september) tar Frisk hand om gruppens alla intervjuer och kontakter med pressen.
— Det är en deal som är mest praktisk för alla parter. Inte minst de övriga i gruppen tycker att det är skönt att slippa sessionerna med pressen. Jag förstår och avundas dem…
Han rättar till sina breda svarta hängslen som hissar upp ett par kolsvarta brallor högt över midjan. Till det en mörk v-ringad t-shirt vars effekt förstärker vinterblekheten. På fötterna sitter trubbiga vita golfpjuck.
Men snacket om kläder står Niclas upp över halsen. Hela förra året skrevs lika mycket om hans och gruppens scenkostymer som om deras musik. En anekdot från andra sidan jordklotet får sätta punkt för samtalsämnet. Under ett par hektiska veckor i Australien i vintras väckte Frisks vita golfdojor viss uppmärksamhet.
“Med de där dojorna är det tur för dej att du inte är soloartist. Då hade du varit död här”, sade en luttrad rockpromotor till mig.
— Ha, Australien är så… Attityden är fortfarande väldigt mycket att lirar man rock är det spetsiga skor som gäller. Det säger en hel del om deras musikscen.
Den andra långresan bar till Japan. Naturligtvis finns det en liten sedelärande historia därifrån. I en intervju framhärdade Atomic Swing så där lite lagom rock n’roll-aktigt att de minsann tyckte om whisky. Någon dag senare i Osaka skulle gruppen just stiga ur turnébussen. Då kommer en mycket ung, liten japanska bärandes på en jättelik whiskyflaska och överlämnar den vördnadsfullt till gruppen.
— Det är lite svårt att upprätthålla någon slags Keith-Richards-attityd efter ett sånt bakslag. (skratt). Såna där möten är nyttiga påminnelser om den konstiga cirkus vi deltar i; absurda beteendemönster som man faller in i och bara tar för givet. Herregud vi är ju ett rockband på turné. Sprit är lika naturligt som sportdryck för en maratonlöpare…
Två män i yngre medelåldern klädda i shorts och löst sittande kortärmsskjortor har nu identifierat att bordsgrannen till höger verkligen är popstjärnan.
Deras tonläge skruvas obemärkt upp och samtalet förs av en händelse in på ämnet popmusik.
“Har du hört Van Morrisoris liveplatta?”
“Nä, jag tror inte det…”
“Den är gammal, från sjuttitalet. Helt fantastisk publikkänsla. It’s Too Late to Stop Now heter den. Det finns inte en enda dålig låt på plattan. Van sjunger som en gud. När min tjej kom hem i tisdags spelade jag den och vet du vad det första hon gjorde…”
Rösterna skruvas upp ytterligare ett hack. Efter-som Frisk hunnit peta i sig sin mat och tömt glaset betalar vi och lämnar resturang Peppar i Vasastan.
Stegen riktas mot en mörkblå sportbil med utdragen bakruta.
Pontiacen har en design som lutar åt det parodiska.
— Det är en riktig pizzaracer. Vad då. Den kostar inte mer än en Volvo och är betydligt roligare. Oundvikligen känner man sig kitschigt nyrik i ett sånt här åk.
Pizzaracern har ännu inte utrustats med ett par jättetärningar i plysch. Det är därför det känns så kusligt i början och blicken dras ständigt mot backspegeln i taket. Motorn mullrar. Det är sista lördagen i den märkliga julimånaden 1994 och vi färdas med god hastighet genom Norrtull.
Niclas Frisk matar in en kassett i bandaren och de närmaste 40 minuterna bjuder på ett knippe Atomic Swing låtar som är allt annat än förutsägbara.
Hoodoo in Mamou är en helt instrumental kakafoni som mer hör hemma VM-sommaren 1974; när grupper som Yes och symfoniska Genesis förgyllde men mest förstörde tillvaron för unga. Spåret har också den tidens “rätta” längd. Landar någonstans kring åtta minuter lagom när vi passerar det välmående villasamhället Södra Ängby. Att något så i grunden musikaliskt fel ändå kan fungera, är ett smärre mirakel.
— På sistone har jag lyssnat mycket på Bo Hanssons gamla plattor. Det är en skatt av fantastiska klanger att ösa ur. Hoodoo in Mamou är klart inspirerad av Sagan om Ringen, Ur Trollkarlens hatt och de andra Hanssonplattorna.
Pontiacen swichar förbi en del av Brommas bebyggelse där allt kommer att vara förvandlat till oigenkänlighet om planerna på Dennisleden går i lås.
Långt från den miljön, i Sea Saint’s inspelningsstudio i New Orleans upplevde Nicklas Frisk sitt musiklivs stoltaste ögonblick: mötet med Ronnie Spector.
För de som inte känner till var Ronnie sångerska i en av 6o-talets mest populära tjejgrupper, The Ronettes och tillika gift med demonproducenten Phil Spector, skaparen av “the Wall of Sound”. Slut på musiklektionen.

“Det fanns ett stänk av vemod i vårt möte. Ronnie Spector har tagit ut svängarna ordentligt i livet. Samtidigt har hon kvar ödmjukheten och är väldigt tillmötesgående!”

Via snirkliga kontakter fick Ronnie höra en tejp med Atomic Swing och gillade musiken. Det ledde fram till duetten i New Orleans.
— Inför första mötet kände man sig lite bonnigt bortkommen. Men vi satte oss direkt vid pianot och drog gamla låtar. Och efter tag tog jag mod till mig och frågade om hennes egna favoriter. Så vi jammade Be my Baby och en räcka andra Ronettes-klassiker. Det är ett av de ytterst få rockmusikminnen som jag vet att jag inte kommer glömma.
Vad fick du för personligt intryck av Ronnie Spector?
— Helt klart är det en kvinna som har tagit ut svängarna i livet. Samtidigt har hon kvar ödmjukheten och är väldigt tillmötesgående. Det fanns stänk av vemod i vårt möte.
So in a need of a change är resultatet av deras samarbete. Med största sannolikhet blir den plattans andra singelsläpp. Att utfärda teorier om den kominer att slå eller inte är lika omöjligt som meningslöst. I bilstereon med en hastighet av 120 km/h fungerar den utmärkt.
Materialet till nya plattan är tillverkad under en period som kunde bilda stommen i en kaosteoretikers avhandling. 200 spelningar på drygt ett år får det gängse pratet om svettiga och tröttande turnéfärder att likna småskuret gnäll. I och med att så mycket hänger på att Frisk är kurant, har det länge blivit en tillvaro på gränsen till nervsammanbrott.
— Ett par gånger har det svartnat för ögonen, säger han knappt hörbart när vi dyker ner i en tunnel vid Kristineberg.
Ett år tillbaka i Sundsvall fick han en blackout på scenen och gick överstyr. Fem minuter senare kvicknade han till med urinvåta byxor och ryggsmärtor. Sånt stavas överansträngning.
— Som tur är laddar jag om batterierna snabbt. Det behövs inga månader på kurorter i Schweiz.
I maj barrikaderade sig Atomic Swing i Koppomstudion i Värmland. Två veckor tog det att smälta ner låtarna i en form helt olik Car crash in the blue.
— Det finns alldeles för få konversationsplattor. Musik som passar bra att lyssna till när man sitter och snackar eller kör bil. Mina egna favoriter George Michael, Van Morrison och Tom Petty kan få den billigaste transistorhögtalare att klinga samtidigt som de håller för noggrannare lyssningar. Jag hoppas att vår orkester har lyckats med det.
Orkester! Frisk omnämner alltid Atomic Swing som orkestern. Aldrig grupp eller band. Bara orkester. I jargongen ingår också att man spelar bitar, inte låtar.
Mitt på Nockebybron kommer de inledande ackorden till Stuck on a wornout rhyme, en stadig Atomic-rökare med potential att bli en live-favorit.
— Vi började som ett ordinärt partyband och många brukar fortfarande kalla oss ett liveband. Jag delar inte den uppfattningen. I studion tycker jag orkestern kommer bäst till sin rätt.
När vi kommit fram till Drottningholm gör vi kisspaus. På slottsteaterns operaföreställning är det också paus. Där framför man Himmelske Händel. Den prunkande gården vimlar av festklädda besökare och japanska turister kånkar på sina picnickorgar. Förmodligen har Nicklas Frisk aldrig satt sin fot på ett operahus. Helt osminkad skulle han dock kunna knuffas in på scengolvet och med några yviga 1700-talsgester ledigt passa in i en av operalitteraturens mindre krävande roller.
Istället gör han en burnout med Pontiacen och vi sjunker tillbaka i de formgjutna sätena.
Like a John needs a Yoko skrålar det längs en sommarkvav Essingeled. Låten, eller biten handlar självklart om Lennon & Ono. Visserligen ganska medryckande men inte någon av Atomic Swings mest bländande stunder. Klockan har hunnit bli nio och Nicklas undrar om det är okej att vi skiljs åt någon timme. Han behöver sticka hem till huset i Enskede och packa resväskan inför Amerikaresan morgonen därpå.
Halv elva på Karlavägen. Pontiacens strålkastare signalerar i mörkret. Ute är det fortfarande ljummet. Vi korsar Stureplan och fastnar vid ett rödlyse. Ett gäng fulla dalmasar brölar snavande längs övergångsställets markeringar. Nicklas Frisk är född och uppvuxen i Vasaloppsmetropolen Mora.
— Jag kan inte komma mig för och besöka hemorten. Det känns bara sorgligt. Alla kompisar som jag brukade umgås med har flyttat därifrån. Och dom som bor kvar… Nä, det finns ingen tillstymmelse till längtan att åter få beträda Moras gator. När jag vill träffa mina föräldrar brukar dom komma hit, säger han och trampar försiktigt på gaspedalen.
Uteserveringarna är knökfulla med gäster. East, Bistro Jarl, Prinsen, Grodan, Birger Bar. Sommarfräscha människor sitter parkerade vid borden och spejar ut.
Samtalet förs in på folks utseende. Han garvar åt kvällstidningarnas reportage om Sveriges sexigaste killar. Frisk brukar upptas i den skaran.
“Eh… det är så. Det räcker med att vara känd och under 25 år och att man har ögon, näsa och mun för att ta en plats i det gänget. Från början till slut är det ju bara ett enda stort skämt. Och att det finns dom som blir sura för att de inte kommit med på sex-listan känns så obeskrivlig eh…”
Kassettbandspelaren slås på. Frisks högtalarspuckna röst sjunger om Envy moon. Bilen rör sig i snigelfart upp längs Hamngatsstråket. Bara under vår korta färd, denna magiska julikväll, har vi sett fler kvinnliga skönheter än vad hela London plus Paris kan erbjuda sammantaget.
När kören kommer in blir Atomic Swing-balladen så tårdrypande vacker att man glömmer bort texten som berör något helt annat drypande.
En nattöppen kiosk och två läsk. Klockans röda digitala pinnar förkunnar 11:59. Singeln och titel-spåret Bossanova Swap Meet är långtifrån en traditionellt listklättrare.
— Går man igenom och lyssnar på gamla hitar så finner man ofta en retning i melodin. Det är där-för eftersträvansvärt med ett slags fulhet annars blir biten likstel. Jag brukar säga att de harmoniska flimmerhåren bränns ut.
Bossanovas flimmerhår är en medvetet halvtafflig orgelslinga som mer liknar en xylofon. Och det fungerar.
Fönstren är nedsläckta längs Strandvägens spritsade patricierhus. Målet är Isbladsviken. Det är nämligen där upptakten till Stieg Trenters deckare Idag röd… utspelar sig. Få taxichaufförer i Stockholm känner till platsen. Vi beger oss dit genom ett ödsligt Djurgården.
Månljuset speglas i det mörka vattnet. Allt är bedrägligt lugnt.
Frisk tycker att det inte krävs någon större fantasi för att tänka sig en deckarintrig i omgivningarna. Bildörrarna slås upp på vid gavel. Tonerna till Suburban Wing smeker fram.
— För mig är pop liktydigt med att slänga lite skit på väggen och se vad som fastnar. Tyvärr upptäcker man alldeles för sent vad som finns på väggen. Du vet för mig är det pågående nästan aldrig roligt. Först långt i efterhand kan jag summera mina intryck.
Det ödsliga pianoklinket tonar bort och en kärv kil finns i sommarvinden. Vi står tysta minst ett par minuter och glor på vågskvalpet i viken.
Det är sent och Niclas Frisk kör mig hem. Diskret neonljus lyser upp nattarkitekturen.
— Både du och jag vet att den här plattan inte kommer att förändra världen, säger han plötsligt och oförställt. Det är ett gäng låtar som antingen konsumeras lite mer eller lite mindre än förra gången. Den här vinna eller försvinna-koden inom branschen är visserligen delvis sann. Men att hänga upp hela livet och på allvar inrätta framtiden efter den vägkartan är obegripligt för mig.
Nej, Atomic Swing kommer aldrig efterlämna några ärr på jordskorpan. Det är bara rock’n roll och ett soundtrack till mitten av 90-talet. Det enda vi med bestämdhet vet är att det svänger. På alla plan.