Något han gått spett i vårt fosterland Nordiska symboler ses som tecken på rasism. NordMan tänker fortsätta slåss för sitt ursprung. Med folkmusik och pop.

De kom egentligen vid helt fel tillfälle.
På helt fel sätt.
I en tid då Ultima Thules simpla och tvetydiga fosterlandspunk blåsts upp till orimliga proportioner i media, i en tid då medelsvensson börjat förknippa en torshammare runt halsen med rasism, inleddes annonseringen i kvällstidningarna: “NordMan — finns inte i din skivbutik”.
“Jaha. Här kommer ett obskyrt, smygrasistiskt fjantband och seglar upp i kölvattnet bakom Ultima Thules drakskepp”, tänkte vi som inte visste bättre.
Så dumt. Så fel. Så fördomsfullt. Men en förlossning är ju sällan smärtfri, och nu förefaller babyn må bra. Så bra att Mats Wester, mannen med nyckelharpan och kreativ hjärna bakom projektet NordMan, mer än gärna talar om tiden som varit.
— Det är jävligt synd att det varit så mycket skriverier om Ultima Thule. Pressen har sabbat den svenska historien för att sälja lösnummer. Helt plötsligt ifrågasattes allt som hade nordiskt ursprung. Fornnordiska symboler blev rasisternas egendom. Det är ju helt jävla sjukt. Men det går inte att vika sig för de där idioterna.

Vi sitter runt ett minimalt träbord på Cafe Gråmunken i Gamla Stan. Mats och Håkan Hemlin, duons sångare, beställer kaffe. De är båda enkelt klädda — Mats i jeans och randig tröja, Håkan i jeans, jeansjacka, vit T-shirt och svart skinnpaj.
Mats visar sig vara den verbala halvan av NordMan. Han är lättpratad, väl påläst, och hänfaller ibland till — faktiskt väldigt intressanta — utläggningar om folkmusiken och dess historia. Mats är urstockholmare, gick på Adolf Fredriks musikskola, lirade nyckelharpa, men på fritiden var det Kiss och annan hårdrock som gällde. Sedan sju år är han riksspelman. Varje år utses ett litet antal riksspelmän av en kvalificerad jury, på spelmansstämmor över hela Sverige. Denna ritual instiftades av Anders Zorn någon gång runt sekelskiftet, för att bevara den svenska spelmanstraditionen.
Håkans bakgrund är lite enklare att reda ut. Han kommer från Gävle och har harvat i diverse mer eller mindre okända rockband och aldrig kommit längre än demostadiet. Förrän nu. Han säger knappt någonting, låter Mats sköta snacket och håller med honom mest hela tiden. I gengäld är Håkan NordMans ansikte utåt. Det är han som är på skivomslaget, det är han som plåtas för den här intervjun. Han är orakad och håret på skallen är ungefär lika långt som skäggstubben. Han har ett tydligt ärr vid högra ögat, ring i båda öronen och en tatuering på vänster överarm. Det råder ingen tvekan om vem som är mest rock n’ roll av de båda. Men, alltså, Håkan yttrar inte ett ord mer än han tvunget måste. Man skulle kunna uppfatta honom som en lite trög, eventuellt mycket osäker, person. När Ultima Thule förs på tal, tar Håkan emellertid bladet från munnen.
— De vet väl inte ens själva vad de håller på med, gissar han med sin hesa röst.
En röst som fått minst en musikkritiker att börja älta om Rod Stewart. Håkan påpekar övertygande att han aldrig gillat Roddan, att han föddes hes och att han faktiskt inte kan sjunga på något annat sätt. Han har försökt —som gammal pudelrockare gjorde han allt för att stämman skulle låta len, men “fick ingen luft och blev blå i ansiktet”.

NordMan är en av få grupper som haft lyckan att själva kunna välja skivbolag. Deras folkmusik/pop-crossover var så otrendig, så ohipp, att det bara kunde bli… just det, helrätt.
— Jag tror att det har med svenskarnas dåliga självkänsla att göra. Vi står inför valet om vi ska gå med i EU eller inte. I dessa tider söker nog många en slags nationell identitet att möta omvärlden med. Vi står för något urnordiskt, och det gillar folk. All främlingsfientlighet bottnar i dålig självkänsla. Det är min teori, säger Mats i ett försök att förklara NordMans första mindre genombrott.
Nordisk — ja, kanske all — folkmusik genomgår ju en fortlöpande förändring så länge traditionen hålls vid liv. Är NordMan ett led i den utvecklingen…
— Ja, det tror jag helt säkert, börjar Håkan.
…eller, som någon påstått, en kommersiell flirt med skivköparna och branschen?
— Jag har haft den här idén i säkert tio år nu. Att vi gör det här bara för att det visat sig att det är rätt i tiden är bara snack. Hade jag och Håkan träffats för tio år sedan hade vi garanterat gjort samma sak som nu. Men då kanske skivbolagen inte hade nappat.
Och det här med NordMan som förnyare av folkmusiken?
— Ända fram till 1900-talet var folkmusiken under stark påverkan utifrån, bland annat av de högre ståndens musik. Sedan började man se på folkmusiken som en isolerad kultur och då bromsades utvecklingen. Det här är ju något nytt.
Är folk fördomsfulla när ni berättar att en stor del av er grej är folkmusik?
— Ja, folk har en bild av vad folkmusik är, som grundar sig på “Nygammalt” och Bosse Larsson. Hela vår generation har sett detta förtöntigande av folkmusiken, med folkdräkter och knätofsar, men det är bara en smal bit av det hela. Jag gillar folkmusikens kärvare och tuffare sidor. Bordunmusiken, med säckpipor, mungigor och nyckelharpor, var ju sin tids heavy metal.
Vad är egentligen en nordman?
— Vi har sett honom lite som en seriefigur…
Hmm..?
— Nordmannen är en tidlös person, som kunde ha levt när som helst. Han är aggressiv, men har andra sidor också, säger Mats svävande.
Det är genomgående väldigt många naturbeskrivningar i era texter.
— Ja, den bygger ganska mycket på de fyra elementen. Det är sant.

NordMans texter (dock inte första singeln Förlist, som tåtades ihop av Lasse Sahlin) skrivs av Py Bäckman. Att arbeta ihop med kvinnan som bland annat skrivit hemskheter som schlagervinnaren Stad I Ljus åt Tommy Körberg är ju knappast något som höjer ens hippfaktor. Men Mats står över sådant. Musik gör man för att det är kul, resonerar han. På samma enkla vis menar han att om man gör musik, då vill man att folk ska höra den. Oavsett var.
— Jag skulle till och med kunna tänka mig att spela våra låtar på melodifestivalen. Eller i “Nygammalt”.