Året är 1994. Svensk punk har åter hittat in på topplistorna. Ångesten och upprorsviljan är densamma som på 70-talet. Och att ha ett budskap är ett måste. Men vilka retar egentligen Dia Psalma?

“Ulke! För fan Ulke! Kan du inte fixa in mig. Jag lovar att fläta håret på dig igen. Bara du fixar in mig till konserten. Snälla!!!”
Hon har kortklippt spretig frisyr, söndriga kläder och boots med tjocka sulor. Dia Psalmas sångare och gitarrist gör sig lätt generad fri från den unga flickans uppvaktning.
Scenen utspelar sig på Slussplan i Stockholm utanför Kolingsborg där det bjuds på “Totalgala”.
Skymningsljuset över Strömmen silar igenom den blågrå dimman.
Skinnjackor, karavaner av tuppkammar i olika kulörer, säkerhetsnålar, plastpåsarna med öl och så det spännande akustiska mötet mellan rullande aluminiumburkar mot kullerstensläggningen.
När den retningen blandas upp med pojkbrölande strupar förvandlas alltsammans till en klassisk svensk ljudförorening.
Det är april 1994 men det skulle lika gärna kunna vara april 1977.
Samma ångest. Samma upprorsvilja. Och det känns för ett ögonblick som tiden stått stilla när horder av neopunkade tonåringar trängs och klängs och motas bort av bryska vakter.
När första punkvågen sköljde över landet uppstod förvirring. Rörelsen stämplades först av de rättrogna vänstermänniskorna som ett påfund av nynazister. Missförstånden reddes ut. Och punkrebellerna kunde kvickt städslas i kampen mot de förhatliga borgarna som just hade brutit socialdemokratiska makthegemonin.
Idag, 1994, när landet på nytt har en borgerlig regering, ledd av en östermalmsskorrande moderat med brillor, kan måltavlan knappast vara mer aptitretande. Pajerna är framställda.
Alla kan vara med. Inget att riskera. Det krävs ungefär lika mycket mod att vråla “Vi ska rocka röven av högern” som att supa på midsommarafton.
Främst i ledet går de arga, unga, radikala och arbetslösa.
De tre medlemmarna i Dia Psalma: Ztikkan, Ulke och Stipen, är arga, unga och radikala. Till för någon månad sedan var de också arbetslösa.
Deras platta “Gryningstid” har sålt drygt 20 000 ex sen den släpptes i slutet av februari. Det är en oerhörd siffra med tanke på att Dia Psalma (som betyder strängaspel på grekiska) är i det närmaste okända för den stora massan.
Gruppen har alltså blivit den svenska retropunkens hopp. Och att de sen blandar upp sin musik med folkmusiktoner stör inte devota rockfans. Inte heller proggigt korrekt skrivna ord.
— Att ha budskap med texterna är enormt viktigt. Allra helst nu när dom flesta låtskrivarna tycks skita fullständigt i vad som händer utanför den egna farstun.
Jag var alldeles för ung för att komma ihåg punken, men den musiken lever kvar starkt hos mig. Jag brukar säga att det är ingen riktig fest om inte någon Ebba Grön-platta spelas, säger Ztikkan som är 24 år. Han är spenslig och har trots sin ringa längd krökt rygg, under den obligatoriska helsvarta rockuniformen.
Tidigare jobbade han på fabrik men liksom de andra i trion blev det ohållbart att ta ledigt från jobbet i tid och otid.
— Nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att gå tillbaka till fabriksgolvet. Den tiden är över, säger Ztikkan som är den klart mest politiskt uttalade: “Det blir vänsterpartiet för min del i valet i höst. Helt klart”.
Till låten “Kalla sinnen” har han skrivit en  text om kriget i Bosnien.
“Ingen vågar säga ett knyst. Krypskyttarnas offer blir fler å fler. Sarajevo ligger öde och tyst.”
— Jag blir förbannad på alla texter med en huvudpoäng i stil med att man sover i baksätet på bilar (Roxette). Det pågår ett krig i Europa och hungerkatastrofer härjar över världen. För att inte tala om krisen och arbetslösheten här hemma. Hur kan man blunda för allt detta, säger Ztikkan och biter ihop käkarna.
Ulke, med lång svart hårman och leoparmönstrad jacka, nickar instämmande. Han sjunger gruppens flesta låtar och bär också ansvaret för Dia Psalmas signaturmelodi “Hon får”, som pluggas flitigt på radiostationerna och är en storsäljare på CD-singelmarknaden.
“Med gråten i halsen och med rumpan bar han tvingar sin dotter till förnedrande sex.”
— Jag följde nyheternas rapportering om ett incestmål. Det kändes bara så beklämmande. Bästa sättet att få ut det var att skriva en låt om det. Och visst har den fått genomslagskraft.
Förut jobbade Ulke på systembolaget i Strängnäs. Nämn ett vin i hans närhet och Spritmonopolets nummer kommer på direkten. Både han och Ztikkan bor kvar i födelsestaden Strängnäs.
Där bildades Strebers, som fram till förra året gladde en trogen skara fans.
— Ibland ruttnar man på inskränktheten. Alla i ens egen ålder bor i radhus med familj. Man har inte mycket gemensamt med den världen, säger Ulke, som ändå inte tänker lämna sörmlandsidyllen.
Stylisten har med sig tre svidar. Trots enträget bönande från henne och fotografen vägrar de kategoriskt att ömsa skinn. “Det känns oärligt, vi vill inte vara popstjärnor”.
— Varje gång någon ber om autograf känns det urfåningt. Eller alla gånger som fans vill att man ska skriva på deras tröjor.
Folkmusiken har Ulke blivit inspirerad av genom att lyssna till urskogsproggarna Kebnekajse. “De där gamla skivorna är fortfarande jävligt bra”.
Brev strömmar dagligen in från unga och gamla.
— Jo, visst är det en hel del gamla proggare som är överlyckliga att det finns musiker som skakat liv i sjuttitalets ideal, säger trummisen Stipen. Han ersatte Janne Rydh som avled i en bilolycka förra året. I samband med det ändrades namnet på gruppen.
Men vilka retar Dia Psalma?
På sjuttitalet lyckades i alla fall punkarna provocera och till och med förskräcka ett etablissemang. I dag är alla betydligt mer luttrade. Från snart sagt alla läger får de stora björnkramen.
Trion är överens om att nästa platta måste ha mer variationer i tempot, annars är man kanske tillbaka på kultnivån igen.
Senare på kvällen när Dia Psalma, som galans huvudattraktion, går på scenen dansar fjortisarna i en stil snarlik den som förr brukade kallas pogo.
Längst bak trycker ett gäng lätt grånade 30—35 åringar som var med då det begav sig. En av dem bär ett nött Clash-emblem på jackärmen med texten “Remote control”.
Den ärrade punkaren och hans kompisar ser rätt nöjda ut när Dia Psalma kör sitt gig. För ett tag tycks det vara upphävt att de är främlingar i sitt eget hus.