Lisa Ekdahl är så rätt, så rätt. Hon är second-handfilosofin personifierad. Ärlig. Genuin. Seriös. Lisa har helt enkelt en ekologiskt riktig själ. Så inne att man nästan blir rädd. Och naturligtvis är det alldeles oavsiktligt.
Eva Kvanta har fått en äkta Nära-Lisa-upplevelse.

Jag hatade “Vem Vet”.
Man har ju blivit programmerad att ta avstånd från all konst som inte är ful, elak, eller luktar illa. Då handlar det nämligen om ärlighet, som betyder pretentiöst, som är ett skällsord som betyder åttiotal och borgarbracka. Eller också är det självömkan. Vanlig rakhet, som bara finns och inte gör anspråk på att vara något överhuvudtaget, det finns inte alls, resonerade jag. Så Lisa Ekdahl, som ju inte är någon självömkare, åkte ner i den lilla likkistan med påskriften “ärlig”. Det var för enkelt. Det kunde helt enkelt inte vara på riktigt.
När jag slutligen övervann mitt initialmotstånd, hade Lisa Ekdahls debutskiva hunnit sälja guld.
Sensmoral: Världen är full av folk som inte vill befatta sig med den ironiska generationen. Det finns hopp för mänskligheten. Det har Lisa sagt att det finns, och hon vet. Hon vet precis.

Kurande bakom afghanpäls och långt ljust hår, stretar Lisa Ekdahl över Götgatspuckeln med sin för stora gitarr i näven. Hon är pytteliten, och man måste frambringa all sin självbehärskning för att inte rusa fram och slita gitarren ifrån henne. Det känns ovant att reagera så inför åsynen av någon som är ett par år äldre än en själv.
Samtidigt spelar det liksom ingen roll. Ett handslag, så fast och förtroendeingivande som Lisas, kan det ta ett helt liv att åstadkomma. Vissa lär sig aldrig. Lisa är tjugotvå.
Några meter bakom går en man i femtioårs-åldern. Han heter Bill Öhrström, är musiker och har varit gift med Mona Seilitz. Sedan några år tillbaka är han Lisas sambo.
Just nu är han otålig och en smula irriterad. Stå inte där och tjata, säger han, och stegar resolut iväg mot det väntande lunchfiket. Men att försöka bestämma över henne är ganska lönlöst. Det påpekar hon själv när vi bänkat oss i fotostudion, tre timmar senare.
— Det händer hela tiden att folk tror att de bestämmer över mig, och varje gång blir jag lika förvånad. För mig är det så naturligt att det är jag som bestämmer över mig själv. Jag kan inte tänka mig något annat. Mina föräldrar har aldrig försökt säga åt mig vad jag ska göra. Och om de har försökt, då har de lyckats så väldigt dåligt.
Är det aldrig någon som ifrågasätter ditt omdöme?
— Jo, hela tiden. Från det att jag föddes har folk ifrågasatt att jag vetat vad som varit bäst. Det känns starkare i den här situationen, men något nytt är det inte. För mig är det dessutom ganska enkelt. Jag vill göra min musik på mitt sätt, annars vill jag inte vara med. Och det som gör det så enkelt är, att om jag säger det, då menar jag det på riktigt. Jag skulle kunna tänka mig att inte vara med. För mig är det inte intressantare än så.

Att lyssna till Lisa är märkvärdigt engagerande, också när hon pratar. Flyktiga möten har hon ingen tid för, och om samvaron med andra människor inte kretsar kring väsentligheter, är hon hellre för sig själv. Ofta avbryter hon ett resonemang genom att skratta högt och avfärda det som sagts som flummerier: Inte för att beröva tankarna deras relevans, utan därför att hon nästan undantagslöst brukar bli missförstådd. Men när hon väl öppnar sig, förvissar hon sig om att det verkligen blir kommunikation. Orden vägs på guldvåg, och när de sprudlar fram är hon än entusiastisk, än allvarsam. Mer än en gång tänker jag på den lilla eftertryckliga Tjorven på Saltkråkan. Själv tror Lisa att hon nog är väldigt svår att greppa.
— Till och med min syster, som står mig nära, känner att det är helt omöjligt att förstå mig. Ibland blir jag nästan sorgsen av det. Men det beror på att jag så starkt tror att människan är outtömlig. Om du frågar mig en fråga, svarar jag känslomässigt, som det känns nu. Om du ställer samma fråga i morgon, kan jag svara något helt annat. En del människor tycker att det är opålitligt, men för mig är det precis tvärt om. Att svara som man känner och inte ha tänkt ut svaren i förväg, det är det pålitligaste som finns. Det händer ofta att folk frågar mig; “Lisa, varför låtsas du att du är dum?” Men det gör jag inte. Jag tycker inte att jag är dum, och jag spelar inte dum, men jag tycker inte heller att jag behöver visa att jag tänkt ut någonting så jävla smart med min hjärna.
Men du påpekar ofta att människan är god. Sådant kan lätt avfärdas som dumhet.
— Yepp. Men det är bara att kolla på spädbarn. De är inte beräknande. De har inga förutfattade meningar, och de dömer inte. Men det gör jag. Jag kan vara fruktansvärt dömande ibland, säger hon och ser olycklig ut, för hon har just avslöjat en av sina allra ömmaste punkter.

Jag är nog inte så konstig, egentligen.
Jag är nog inte sjuk i huvudet.

För bara någon vecka sedan, hatade jag Vem Vet. Det var en sak mellan mig och min radio, och det var frustrerande. Nu har jag emellertid ändrat mig.
Sådant älskar Lisa att man berättar för henne. Då skrattar hon sitt klingande småflicksskratt, rakt ut i luften. Själv vet hon ju precis, och har ingenting att frukta. Fast hon undviker att läsa intervjuer med sig själv. Det kan bli konstigt då, menar hon. Samtidigt kan hon inte förneka att hon är litet nyfiken.
— Vad skriver de om mig?
En massa saker. Och allt är likartat och outhärdligt mysigt. Tekoppar och raggsockor. Bla, bla, bla.
— Men jag är ju sån. Jag vill göra allting hemma, och känna mig som vanligt. Jag är nog inte så konstig, egentligen. Jag är nog inte sjuk, i alla fall. Jag är nog inte sjuk i huvudet, säger hon, med ögonen glittrande av skratt.
— Jag har väldigt god självkänsla. Jag har bra självförtroende också, men framförallt har jag lätt för att acceptera den jag är. Fast jag menar inte att jag är snyggast och bäst.
Det fåtal tidningsartiklar som kommer i hennes väg läser hon slarvigt, men onekligen med ett visst engagemang.
— Det stod någonstans, jag försöker att inte läsa, men i alla fall, det stod att mina sånger är opersonliga. Och jag blev skit… förvånad. Men i ett sådant läge måste jag känna mig säker. Det kanske inte låter personligt för den människan, men för mig är min musik oerhört personlig. Om man är ärlig mot sig själv, kan man vara säker. Man vet. Jag vet ju själv, säger hon bestämt.
Men alla är är inte lika säkra på Lisa, som Lisa själv. Det finns de som lättvindigt avfärdar henne som en produkt, en manipulerad spratteldocka i händerna på farbröder som kunde vara hennes fäder, allihop. De flesta har emellertid tagit henne till sitt hjärta, och det är därför hon inbillar sig att det finns hopp för mänskligheten.
— Ibland tror jag faktiskt det. Jag har inte läst allt som skrivits om mig, men jag vet iallafall att det har skrivits, inte negativt, men inte jättepositivt heller. Jag har inte hyllats som en del andra artister. Och ändå har en massa människor gått och köpt min lilla skiva och gått hem och spelat den. Då tycker jag att det finns hopp, när inte alla bara sväljer det. Förstår du? Det har inte stått skit om mig, men det har inte haussats. Och ganska många människor har bestämt sig för att de faktiskt gillar den här plattan.
53 000 närmare bestämt (i skrivande stund). Lisas debutskiva sålde guld på två veckor, och det är nästan rekord för en svensk debutant. Själv har hon aldrig bett om att få bli framgångsrik. Skivan gavs ut litet grand av en slump, och nu tycker hon mest att ståhejet skapar oreda i hennes förut så välbalanserade vardagsliv.
— Det där är bara abstrakt. Man blir inte glad och inte ledsen, det enda man märker är att det är stressigt, och att man blir trött i hjärnan. Just den här vardagen, att det är så mycket hela tiden, är jag inte så förtjust i. Jag hade en väldigt annorlunda vardag innan, jag försöker ju alltid göra så litet som möjligt.
Blev du aldrig uttråkad?
— Näe. Jag har aldrig varit det.
Men erkänn att det är tilltalande att få stå i centrum?
— Jag står i alla fall i centrum, hela tiden, hur jag än försöker smyga omkring. Om jag inte fick uppmärksamhet kanske jag skulle utveckla ett behov. Men som det är nu märker jag bara att jag vill stänga dörren.

Lisa växte upp i Mariefred, en jordnära gröna vågen-uppväxt med katter, får och sunda värderingar. Men hennes far är atomfysiker, och det bor en galen vetenskapsman också i henne. Intresset för naturvetenskapen har skänkt henne en nyfikenhet som är närmast tvångsmässig, hon söker ständigt efter absoluta sanningar.
Allt det där har hon emellertid fått gratis. Spänningen och utmaningen hittar hon istället på det känslomässiga planet. Lisa är känslofrossare. Så fort hon känner minsta lilla odefinierbara frustration, börjar hon operera.
— Det är mitt huvudintresse här i livet. Då börjar jag fundera över vad det kan vara. Fast det går inte bara att sitta och tänka, för då hakar man lätt upp sig och hittar på en anledning. Det är jag expert på. Jag kan göra vad som helst, råka tapp en kopp till exempel, bara för att få er anledning att bli sur, och kunna vända min vrede eller frustration mot något son är enkelt. Bara för att slippa ta reda på varför jag är arg, för jag vill ju inte veta vem jag själv är. Sånt tycker jag är skit-intressant.

Låtarna har kommit till när Lisa suttit hemma i sin lägenhet och tittat ut genom köksfönstret, över Mosebacke Torg. Det kan man nästan höra. Och när hon skulle spela in, valde hon att vara hemma hos sin producent.
— I studiomiljö står man och spänner sig litet, litet, någonstans. Även om folk inte hör det, för att de inte känner mig, tror jag att det känns. Men när ni hör mig sjunga, hoppas jag att ni slappnar av litet utan att ni vet om det. Och smittar varandra. Och så kan det smitta av sig runt hela jorden. Det är min lilla hemliga dröm skriker hon, med barnslig upprymdhet. Men sekunden efter blir hon vuxet allvarlig igen.
— Jag tycker jävligt illa om att det finns så mycket negativa budskap, på löpsedlar och så. När man läser det registreras en massa motvilja i det undermedvetna. Mar måste ju kunna få läsa om vad som händer men just det här med att det slår emot en så ofta…
Försöker du fly verkligheten, genom att inte veta?
— Nej då. Det är ju vi som skapar den här verkligheten. Och om jag bara kan skapa något som inte är spänt genom att vända mig bort, då får jag väl ta den risken.
Har du TV?
— Jag har skaffat det nu, sen jag blev popstar. Det har de retat mig för, de otäckingarna.

Otäckingarna, de är Lisas vänner. För henne betyder de nästan allt. En del av dem har hon inte känt så länge, medan andra har hängt med sedan de oroliga skolåren. Det har nämligen funnits en period av hångelpartyn och tonårsfyllor, även om den inte varade så länge.
— Jo, det racet har jag kört, ordentligt Fast det var bara kul i något år, sedan tröttnade jag på det. Jag kom på väldig snabbt, att det där var inte viktigt.
Lisa, som ju alltid tagit sig förmånen att välja själv, valde bort småstaden och gymnasiet, och flyttade till Stockholm istället. Även denna gång valde hon rätt. Hon brukar göra det, intuitivt. Därför drabbas hon heller aldrig av beslutsångest.
— Jag var sexton år när jag började förstå att det bara är jag som bestämmer över mitt eget liv. Det är en heltidssysselsättning att komma fram till, att när skolplikten är slut, då ska man själv bestämma vad man ska göra i det här livet. Under den perioden mådde jag ganska dåligt. Och då insåg jag att om jag mår dåligt, då finns det bara en person som kan göra någonting åt det, och det är jag. Om jag tvingas göra något som jag inte vill göra, då blinkar varningslampan på en gång. Därför har jag alltid undvikit att göra en massa saker.
Vem städar?
— Det gör min stackars man. Eller också är det ostädat. Det är för jävligt. Jag måste lära mig att ta mig samman på något vis. Jag vet bara inte hur.
Är hemmet viktigt?
— Det är viktigt att man har utsikt.
Har du överhuvudtaget några materiella önskemål?
— Inte som det är nu. Jag undrar förresten om jag kommer att utveckla några sådana intressen, nu när pengarna kommer. Nej, det jag tycker är intressant, det är att komma i kontakt med min intuition. Det är många saker jag måste bli färdig med själv, innan jag kan förändra Världen.
Allra först ska hon emellertid till Uppsala. De har spelning där ikväll, hon och bandet, och det är hög tid att de ger sig av. Fast litet synd är det. Och Lisa, hon konstaterar att det har varit skönt att få prata om väsentligheter, men att vi är långt ifrån färdiga. Det får bli en lång frukost i morgon istället.

Kocks Café är inte politiskt, bara personligt, förklarar den vänlige killen bakom disken. Men alldeles säkert är det här de sitter, de unga intellektuella som inte fick någon plats i Lund, när de smider optimistiska, rödvinsrusiga revolutionsplaner. Caféet är väl inrökt, och i skivspelaren snurrar Chet Baker. Lisa älskar honom, fast riktigt på humör kan hon ändå inte bli. Hon har inte hunnit meditera på flera dagar, och känner sig splittrad och otydlig. Meditationen är för övrigt hennes drog, berättar hon.
Du har blivit anklagad för att ha för stor respekt för din konst.
— Ha, ha, det tror jag säkert. Men jag tycker att alla människor borde ha mer respekt för sig själva, så det tycker jag bara var ett beröm. Alla borde respektera det första och spontana, mycket mer. Jag är ingen virtuos, men jag har bra sväng-sinne. Det finns en rytm som är den rätta, bara man känner efter. Jag har alltid varit noga med att själv få sätta alla tempon. Därför börjar jag alltid med sången, och lägger på det andra sen.
Är det alltid bra att visa sina känslor?
— Jag vet faktiskt inte. Jag brukar gå min väg om jag inte kan vara ärlig.
Vad gör du när det är mingel-orgie med skivbolaget?
— Då går jag mest runt och tittar på alla. Det känns bra. Om det inte gör det, går jag hem. Men sen finns det alltid människor man tycker om, och då håller man sig intill dem. Jag pratar inte så mycket med folk jag inte känner Det svåraste som finns är att prata om man inte får kontakt. Men jag kan stå och prata strunt, och larva mig. Det gör jag ganska ofta. Fast det kan man kanske inte tro.
Är du misstänksam mot främlingar?
— Jag är nog det, när jag har goda skäl att vara det. Det har man ju ibland. Men jag vet ju om att folk vill ha saker av mig hela tiden. Det är när man börjar inbilla sig att det inte är så, som man är ute och cyklar. Det är värdefullt att ha vänner i ett sånt läge.
Går du aldrig ut på puben och tar en öl?
— Jo, ibland. Men då måste jag ha nära vänner som sitter runt omkring mig.
Vad gör du om någon ofredar dig då?
— Då sparkar jag. En gång slog jag faktiskt ner en jättestor kille. Det är jag väldigt stolt över. I mellangärdet, jättehårt, så att han föll rakt baklänges. Då kom det 4 vakter springande och skulle ta den som hade slagit ner killen. Så fick de syn på mig, ha, ha…

När man har pratat med Lisa en god stund, känner man sig litet lätt genomskinlig. Ingenting tycks undgå hennes blick, och trots att hon inte dömer känns det allt litet olustigt. Då önskar Lisa att hon vore någon annan.
— Det är väldigt irriterande. Det är fruktansvärt irriterande, ryter hon, och ser på en gång rasande och hjälplös ut.
— Jag ser, börjar hon. Sen tystnar hon och slår ner blicken.
— Tyvärr, och det vill jag nästan inte säga, ser jag väldigt mycket på människors kroppar, hur de mår. Det är något jag antar att alla människor kan utveckla.
Och så skrattar hon igen, som för att vilja ruska av sig alla obehagligheter.
— Det här är så jävla flummigt, urskuldar hon sig. Men man har liksom ett flöde i kroppen när man mår bra. Men på en del människor kan man se väldigt tydligt att det är ett stopp någonstans. Och ett sådant stopp har jag själv också, fast inte så mycket. Men jag kan känna det ibland, och då tänker jag på det hela tiden. Men det är så jävla flummigt, du får gärna försöka skriva, men jag förstår om det inte går…
Och så bråkar vi. En lång stund gör vi det. Lisa är envis. Hon har bestämt sig för att ingen kommer att förstå.
— Jag brukar inte snacka om det, utom med mina vänner, förklarar hon. Jag brukar mest gå och tänka på det. Det har jag gjort i många år, så för mig är det så självklart.
Är det inte ganska lätt hänt att man manipulerar någon?
— Jo, det är det man kan, men det är det man aldrig får göra. Förr gjorde jag det, men nu försöker jag aldrig göra det. Ofta lockas jag av tanken, för jag ser ganska väl hur jag kan göra det. Just för att jag har övat upp en känslighet. Jag kan se människors svaga punkter väldigt lätt.
Det är otäckt.
— Det är jätteotäckt, och jag försöker aldrig, aldrig utnyttja det. Förstår du? Det går inte att göra det, för då blir det jävligt märkligt.
Man mår själv dåligt av det.
— Fruktansvärt dåligt.
Fegt är det också.
— Det är fruktansvärt fegt, och jag har som sagt inte gjort det på många år nu. Men när jag kom på det var jag ganska mycket yngre, och då blev det nästan ännu otäckare. Jag kom på att jag om jag bara tryckte litet grand, kunde jag få en annan människa att bryta ihop fullständigt.
Män verkar ha den här egenskapen i mindre utsträckning än kvinnor.
Hon nickar, och får något ömt i blicken.
— Ja, män är nästan som barn ibland. Jag kan varken känna mig hotad av män, eller bli arg på dem. Jo, jag kan bli jättearg, men det går över, för de är ju inte lika smarta som vi, skrattar hon.
— De har ju inte samma djup…
Åldern spelar ingen roll, hävdar hon bestämt. Fast riktigt säkert kan hon ju inte veta.
— Jag har inte haft så många män i mitt liv. Jag är nog litet seriös till min läggning. Det är viktigt att inse att något är vad det är. Man kan inte gå och inbilla sig att någonting är för evigt.
Skulle du kunna vara tillsammans med någon som är jämnårig?
— Det vet jag inte, för jag är ju tillsammans med den jag är tillsammans med, och det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i något annat. Men det där med åldersskillnaden är det bara journalister som frågar mig om. Ingen annan tycker att det är något konstigt.
Dina föräldrar då?
— Mina föräldrar är vana vid att jag gör som jag vill, de blir inte förvånade över någonting. Om jag sa till mina föräldrar att “jag har byggt en liten låda och den har jag åkt till Mars med”, så tror jag inte att de skulle bli överraskade.

Om någon skulle berätta för Lisa att hon, statistiskt sett, missat den ironiska generationen med ett år, skulle hon antagligen börja gapskratta. Det går inte ihop att både vara ironisk och ha någon sorts tro på mänskligheten, och Lisa är fullt övertygad om att alla människor har en kärna av godhet. Inte så att hon på något sätt är blåögd. Men alternativet är så nedslående. För att jag bättre ska förstå, ritar hon med pekfingret på bordet.
— Längst in bor kärleken. Den är själva kärnan, någon sorts energi. Ett tillstånd. Utanför finns så mycket, innan man kan tränga in. Det kanske finns en ring av sorg, och utanför det kanske det finns ilska. Och utanför det, finns det allra första. Det är att vi är så jävla rädda. Vi vågar inte ens gå in i vår vrede.
Vill du aldrig bli som alla andra?
— Jo, ungefär varannan dag. Men jag vill det inte tillräckligt starkt för att verkligen bli det. Fast ibland undrar jag varför jag är så krånglig och jobbig. Som när jag står och säger till stylisten att “äh, jag vill inte ha på mig de där kläderna”. Men samtidigt känner jag, att jag är ju sådär krånglig. Det är inget att göra. Jag får stå där och krångla.
Gör du aldrig studiebesök i en annan mentalitet för att lura folk?
— Det är helt skrämmande vad jag kan luras. Förr kunde jag låta bli att betala på tunnelbanan, och så gick jag omkring och hoppades att det skulle komma en kontrollant. För att jag visste att jag kunde vara så fullständigt övertygande. Det skulle inte gå att säga till mig att jag skulle betala.
Du har goda fysiska förutsättningar för att verka troskyldig också. Min första impuls igår, var att jag ville bära din gitarr.
— Tänk att jag överförde det på dig, din stackare. Jag skulle aldrig låta dig bära den, för det vore litet väl absurt. Men alla vill bära min gitarr, och jag gillar det jättemycket. Jag tror att det är därför de gör det. Det är en trevlig gest. Om någon bär min gitarr, då känner den sig jätteduktig, och så blir jag glad.
Du är i mycket en anti-feminist.
— Ja, det är jag. Om jag känner mig nertryckt, så inte är det av männen i varje fall. Fast jag vet så litet om feministerna. Jag vet inte hur man ska vara för att få kalla sig feminist.
Hur ser andra kvinnor på dig?
— Om det inte uppstår rivalitet, år det väldigt spännande att jobba med kvinnor. Men det gäller att hitta kvinnor som man inte behöver hålla tillbaka sig själv med.
Känner sig folk hotade av dig?
— Ja, jättemånga gör det, om de uppmärksammar att jag har det här att jag ser saker. Det jag känner att jag måste utveckla, förutom det där med att se saker hos andra, är att inte vara dömande. För då spricker hela grejen. Allra mest retar jag mig när en människa visar en sak utåt, och jag ser någonting helt annat. Det kan jag få panik av. Men om jag retar mig, då är det för att det är någonting hos mig själv som jag inte är klar med.
När kommer du att bli klar?
— Det kan man nog inte bli. Vi har så oerhört många dimensioner. Både känslomässigt och i hjärnan.
Vill du bli klar då?
— Nä.