Kan Guns n’ Roses, så kan väl Sator. Göra en punk-cover platta alltså. Med eller utan världsgenombrott.

Det är obehagligt januarikallt i ett grådisigt och fuktigt Göteborg. På Norra Hamngatan står en frälsningssoldat med ena näven och en sparbössa i blågul fana i den andra. Förbi springer jäktade herrar med praktiska portföljer och minsta nallemodellen i bröstfickan. De har för bråttom för att ge soldaten så mycket som ett öre, eller ens titta åt hans håll. Däremot får han en slant till skänks av en uppenbart livshärjad uteliggare med tovigt hår och söndertrasade byxor.
Go’morron Sverige, 1994.
Några hållplatser längre bort, i Music-a-Matic-studion på Tredje Långgatan, är Sator fullt sysselsatta med att mixa nya skivan (förmodat release-datum någon gång i slutet av februari). I höst släpps dessutom en färsk, “riktig” Sator-platta. Därefter väntar sannolikt flitigt turnerande, både i Sverige och på kontinenten.
Chips K (gitarr/sång), Kent Norberg (bas/sång) och Hasse Gäfvert (keyboard) är vansinnigt trötta. Trummisen Micke Olsson vet ingen var han håller hus. Det är en aning stressigt i studion. På den i sådana här sammanhang löjligt korta tiden tolv dagar ska drygt tjugo låtar spelas in. Förutom materialet till nya plattan ska bidrag till diverse samlingsalbum fixas till. En singel som endast kommer att ges ut i Spanien är också under produktion. Nätterna blir av lätt insedda anledningar sena, mycket sena.
— Vi höll på till halv fem i morse, gäspar Chips som förklaring till tunga ögonbryn och allmän dåsighet.
Sator är stora pojkar nu. Som erkända rockers — på behörigt tidsmässigt avstånd från det första mindre genombrottet med Lili & Susies Oh Mama och framför allt, på rätt sida den första större försäljningsframgången Headquake — kan de unna sig vissa artistiska och musikaliska excesser.
Som att göra en Guns N’ Roses. Det vill säga spela in en skiva med låtar skrivna av gamla amerikanska punkhjältar. Plattornas titlar är dessutom lika som Adolf och Bert, ungefär. Axl och hans vänner döpte ju sin till The Spaghetti Incident?, Sator har valt namnet Barbie-Q-Killers!. Rakt på sak, utropstecken i stället för förvillande frågedito och “en bra titel på en partyplatta”, som Chips helt sant påpekar.
Några fler paralleller med Guns N’ Roses ska man emellertid inte drista sig till att dra. The Spaghetti Incident? innehåller ju som bekant låtar skrivna av bland andra Sex Pistols och Johnny Thunders. I Sators fall handlar det om extremt obskyra band som Suicide Commandos, Gizmos och Dils.
Har ni hört dem förut?
De flesta av låtarna är dessutom tidigare outgivna.
— Det här är i stort sett så smalt som det kan bli, konstaterar Chips förnöjt. Merparten av de här banden har inte ens gjort någon LP. De kanske fick ut någon enstaka singel och försvann sedan i slutet av sjuttiotalet.
Det är snart två år sedan Chips började skriva brev i hopp om att komma i kontakt med något av de gamla punkbanden. I vissa fall tog det upp till ett år att få svar.
— Men när man väl fick tag på ett par stycken började det nysta upp sig, berättar Chips. Det visade sig att alla de här killarna kände varandra.
Och svaren började trilla in. I sådan mängd att det som från början var tänkt att bli en EP växt till en hel fullängdsskiva. “We might lose a few of the pop kids, but we don’t need them”, deklarerade en stöddig Bono i samband med releasen av U2:s Achtung Baby. Funderar Sator måhända i samma banor? Eller går punk-köret hem även hos den publik som upptäckte gruppen i och med Headquake?
— Vi tänker aldrig på någon annan målgrupp än oss själva. Huvudsaken är att vi gillar det vi gör, fastslår Chips.
— Nya plattan låter Sator och låtarna är bra, lovar Hasse och sätter på så vis punkt för diskussionen.

Genom åren — egentligen ända sedan debuten med Slammer — har det skrivits massor om Sator och deras kommande (?) världsgenombrott.
— Vi har själva aldrig talat om det där, säger Kent uppgivet. Alla andra har gjort det, men det har mest bara varit snack. I början, för fem, sex är sedan, tog man åt sig av det. Nu skiter man i sånt.
— Kommer det så kommer det, resonerar Chips och tillägger att ett par miljoner från exempelvis USA i och för sig skulle vara varmt välkomna.
På Barbie-Q-Killers! medverkar en rad gästartister. Eller kompisar, som Sator föredrar att kalla dem. Bland namnen märks Jörgen Cremonese från Whipped Cream, Janne Skoglund, före detta basist i Union Carbide Productions, och Johan Johansson.
— Vi har också med några polare som inte är musiker. De skriker “Fuck You!” och så där, berättar Kent.

När intervjun är så gott som slut dundrar Micke Olsson in i rummet — glad som en lärka eftersom han prickat in en trippel på Oddset och vunnit femhundra spänn. Jag undrar hur någon vettig människa vågar satsa pengar på att Leksand ska vinna, men Kent hänvisar till tabelläget i Elitserien och hockeydiskussionen självdör.
Vi småpratar vidare en stund och Kent kommer på tanken att göra covers på ledmotiven till barnprogram som “Tårtan”, “Babar” och Staffan Westerbergs “Jorden är platt som en pannkaka“.
— Det är Thomas Wiehe, Mikaels brorsa, som spelar gitarr på den påstår Kent.
— Staffan Westerberg borde ha däng, tycker Hasse.
Hög tid att stänga av diktafonen.

Innan jag går insisterar Chips på att få spela upp en helt nykomponerad Sator-låt, vilken begåvats med titeln I’m bugged.
— Det är första gången Hasse sjunger lead vocals, upplyser Chips när han laddar bandspelaren.
“Sjunger” visar sig vara en välvillig beskrivning av Hasses vokala insats, trummorna och gitarren mal på i tvåhundra knyck och det lätt hysteriska musikstycket är tack och lov över på mindre än en minut.
— Så här låter inte Barbie-Q-Killers! försäkrar Chips och jag suckar av lättnad.
Dagen därpå flyger jag till Stockholm och ser Sator genomföra en oannonserad spelning på Trash Bar. Åhörarna är med på de för dem nya noterna i F-Words Government Official och Gizmos Kiss of the Rat.
Det luktar nya framgångar för Sator. Men det stora genombrottet ska vi inte snacka om.
Den här gången.