Eric Gadd har tappat sin kaxighet. Det enda som finns kvar är den svenska jantelagen, en skugga som följer honom och ständigt tvingar honom att stå till svars för sin tidigare så råhårda attityd. Slitz träffade honom i New York som numera är hans andningshål.

HAN PRATAR OCH rör sig ganska sakta och liksom tungt. Blicken är stadig, åsikterna är glasklara. Kanske är det just de personlighetsdragen som har lyft honom till toppen av Sveriges popvärld, med en musik som få svenskar någonsin vågat ge sig på; musik som kommer från det djupaste, svartaste Amerika. R&B, soul, funk, rap — Eric Gadd tvekar inte. Han skiter i vad du tycker, gör sin grej och gör den häpnadsväckande bra.
Han fyller sin kopp med svart kaffe och förklarar hur han tog sig fram till en spikrak karriär.
— Jag började som en ganska omedveten, kaxig kille som hade ett fullständigt okrossbart självförtroende, säger han. Jag bara öste på och provocerade. Det var aldrig någon tvekan om att just det här skulle hända mig. Jag hade bestämt mig för det redan när jag var liten, så det kom ju inte som någon chock.

HAN TALAR OM SITT “okrossbara självförtroende” som om det varit en del av honom själv, men som han sedan tappat. Ett slags klo, som han använt enbart för att klättra uppför trädet.
— Jag önskar att jag fortfarande hade det där kaxiga kvar, men jag har förlorat det, förklarar han. Jag tror att det hela är en åldersfråga. Det är ganska vanligt för oss killar att vara så där oreflekterande, ända tills vi börjar närma oss trettioårsåldern. Då kommer bakslaget.

DEN TJUGOSJUÅRIGA GADD är i New York för att göra pålägg på sin nya LP, och spela in en video till den. Dagen då vi möts har han gjort klart alltihop och packat väskorna inför kvällen och SAS-planet till Stockholm.
Han pendlar ganska obehindrat mellan New York och Stockholm, handplockar musiker från båda sidor av Atlanten och tar det bästa bägge länderna har att erbjuda. Den svenska tryggheten som en förstärkning, ett försvar mot den amerikanska galenskapen. Och tvärt om. Den här gången kom han till New York för att skriva.
— Jag kände att det var dags att ta sig någon annanstans, säger han.
Trycket efter förra LPn, när jag äntligen slog igenom, gjorde att det blev marigt att stanna hemma. Det är en sådan liten stad, Stockholm, och det sattes en sådan press på mig och mitt skrivande. Jag kom inte riktigt loss. New York var naturligt eftersom jag hade varit här några gånger innan och kände för den här staden. Och speciellt kände jag ju för musiken. New York är så otroligt stimulerande, fast också väldigt aggressivt. Om man inte hittar en form för hur man ska leva, blir det för jobbigt. Det är enormt lätt att dras med i det där “äta ute varje dag, dricka varje dag”, hela den här kompensationssvängen. Man vill kompensera att man egentligen borde skapa eller jobba, eller vad som helst. I och med att det krävs en sådan struktur blir alla så inriktade på att arbeta, arbeta, arbeta — inte bara för stålarna, utan för att överleva i hela den här sörjan.

“Det har hänt mycket med musiken — en slags generationsväxling, och jag ser mig själv som en del av den.”

VI SITTER I EN VINDSVÅNING i Brooklyn, med utsikt över Manhattans skyskrapor. Han bär säckiga, randiga kläder, halsband, Adidasskor och yllemössa. Jag, som inte bott i Sverige på närmare tio år, undrar om Gadd är en del av ett större fenomen, en ny musikvåg.
— Svensk pop och rock har varit otroligt tråkig under en ganska lång tid, säger han. Nu har det blivit en slags generationsväxling, och jag ser mig själv som en del av den. Det har verkligen börjat hända saker, dels med dansmusikvågen, som jag själv var delaktig i, dels med popvågen. Det som är fördelaktigt med Sverige är att man kan få det att gå runt med en mindre budget. Om man säljer hundratusen plattor här i USA är det ingenting, det är bara vatten värt. Men säljer man hundratusen i Sverige, då kan man leva bra. På det sättet är Sverige ganska skönt, en trygg miljö.
Eric Gadd växte upp i Vallentuna, som konstigt nog utgjorde ett slags kulturellt andningshål. Punkvågen rullade rätt över Vallentuna, och Gadd och hans kompisar märkte den knappt.
— Vi var ju så efter i Vallentuna, så punken missade vi helt. Istället var vi inne på sån där jazz-rockfusion, Billy Cobham, Stanley Clark och George Duke, och det ledde ju vidare till disco och funk, sjuttiotalsfunk som James Brown, och som Prince, när det kom.

HAN ÄR STOLT ÖVER SITT ARV. Trenden har hunnit ifatt honom. Nu är allting byggt på rytm och groove, men förut ansågs det väldigt fel att gilla dansmusik.
— Man visste ju att disco inte var riktigt fint, säger han, men det sket jag i. Jag var helt enkelt ett discofreak. VBK hette vårt disco, Vallentuna Bollklubb. Vallentuna hade ett riktigt disco- och funksamhälle.
Att Gadd blev mobbad då han flyttade från Gotland till Stockholm är ett söndertjatat faktum. Han rycker på axlarna.
— Kommer man från Gotland till Stockholm så blir man mobbad, det är bara så. Det var då det hela började, och det är det jag fortfarande håller på med; att ha dom ballaste kläderna och vara ballast för att jag spelar pop.
Jag ber att få höra en låt från den nya LPn, och han går till bergsprängaren i andra ändan av rummet. Plötsligt slås jag ner av en musik som är en fullkomlig överraskning för mig, det första jag hör av honom. Tung, svängig och melodisk. Välproducerad men ändå köttig. Jag vill hoppa upp och dansa men sitter kvar och gungar med huvudet, glad och förvånad.
Nästa låt är LPn:s första singel. Den låter mindre live, mer trummaskin-baserad, med en väldigt övertygande rap-bit i mitten.
Han stänger av bandspelaren och sätter sig igen.
— Det finns fruktansvärt mycket bra dansmusik från såväl 70- och 80- som 90-talet. Pendeln slår hela tiden fram och tillbaka. Min hållning är väl att jag inte försöker bli för mycket antingen — eller. Den här plattan kommer att vara rätt mycket en samling, dels av något slags live-retro-grooves, men även lite house-grooves och hip hop-grooves.
Texterna är förstås på engelska, ett språk som Gadd har ett ovanligt förhållande till.
— Jag pratar inte engelska bra alls, men jag kan sjunga det utmärkt, säger han.
Och texterna då, undrar jag. Inom groove-orienterad musik lägger man i allmänhet inte så stor vikt på dem. Gör han det?
— Ja, absolut! Det där rycker jag är en myt. Om du sätter på en Sly Stone-skiva så är det poesi, även om det är groove-orienterat. Mina texter kommer nästan alltid från drömmar. Jag kan aldrig skriva en text om jag sätter mig ner och säger att “det här vill jag skriva en låt om”. Jag bara sjunger rakt in i en bandspelare, helt enkelt, vilka ord om helst. Sen benar jag ut det efteråt. I mitt skrivande är jag R&B -67 till -72, men i mitt producerande är jag R&B -92. Det är min uppgift inom R&B att ta tillbaka substansen i materialet och inte bara i produktionen. Just av den anledning som du nämnde, vill jag överhuvudtaget inte kalla min musik för dansmusik. Ett dansmusik-projekt, det är två stycken människor och en sampler, medan jag har kanske trettio pers som spelar på skivan. Men visst hämtar jag många av mina influenser från dansmusik. Framförallt från hip hop.

“Jag gillar inte London. Jag klarar inte av hur trendfixerat det är, trender för trendernas skull.”

DANSMUSIKEN HAR JU SVEPT över England, nästan som en hysteri. Åker Gadd till London för att absorbera dansmusiken med samma entusiasm som han gör med R&B, funk, rap och soul i New York?
— Nej, svarar han tvärt. Inte alls. Jag gillar inte London. Jag klarar inte av hur trendfixerat det är. Okej, jag har inte så mycket emot trender, men där är trenderna så otroligt konstruerade, det är trender för trendernas skull. Dom har ingen kulturell eller etnisk förankring. Här i New York finns det också en massa trender. Dem älskar jag, för de kommer från stadsmänniskorna, de svarta eller Puerto Ricanerna. De har en förankring i något, och en orsak. Därmed inte sagt att jag inte tycker att det kommer bra musik från London, det finns jättemycket bra och spännande musik där, men trenderna är så viktiga att man ibland blundar för kvaliteten. Jag har själv pratat med branschfolk i England som velat mixa om sin musik till acid, trots att tempot skulle ha blivit helt fel. Det är vansinnigt.
Andra trender, som grunge- och Manchestervågen, har han heller inte mycket till övers för.
— Jag får utslag av pop med ett dansbeat, det är det värsta jag vet. Jag är väldigt konservativ. Jag äger inga grunge-skivor alls, det är inte alls min grej.
En figur som lockar fram en djup vördnad hos Gadd, är Prince. Det är också den artist han oftast jämförts med. Men det är med rynkad panna han pratar om Princes senaste försök.
— Jag tyckte att “Sexy Mother Fucker” hade en oerhört pinsam text, men ett ganska coolt komp och bra produktion. Sen tyckte jag att “My Name Is Prince” var ett totalt fiasko. Jag gillar inte alls det Prince gör nu. För två plattor sen hade jämförelsen stämt perfekt, men nu har han helt enkelt tappat “det”. Fast vem kan klandra honom? Han höll ju i tio år, och det är historiskt. Vem har gjort det? Miles Davis kanske. Men jag tycker att Prince borde lägga av nu, det han gör för närvarande sabbar mer eller mindre vad han gjort tidigare.

SKARPA ÅSIKTER, STORA PLANER och en musik som väller ut med en självklarhet, kanske går Eric Gadd i spetsen för en ny generation svenska popstjärnor. De som klarar övergången, lyckas vara svenska och ändå svänga som f-n.
— I grund och botten är jag en otroligt opolitisk människa, förklarar han.
Är det därför han flyger så högt, för att han inte är lastad av skuld och rädsla?
— Jante lever ju i mycket kvar i Sverige, och denna inställning har jag drabbats hårt av. Men till en viss del beror det på stöddiga saker jag sagt för många år sedan, och detta måste jag fortfarande leva med.
Om att vara känd:
— Ibland kan det vara jobbigt, man måste vara så väldigt mycket trevligare än alla andra, för om man är litet sur, sådär som “vanliga” människor är, då tycker folk att man är en skitstövel.
Så vad hade han gjort om han inte hållit på med musik?
Han tittar förbryllat på mig. Det kan han inte föreställa sig.

Trend-gadden

Eric Gadds musikaliska karriär och utveckling må ha varit spikrak. Hans utseende däremot…
Från debuten 1987 till dags dato har han avverkat hela 70- och delar av tidiga 80-talet. Frågan är om han nu till slut har blivit en man för 90-talet? Avgör själv i Slitz Mode-Gadd

1987
Var det verkligen 1987? Inte 1977? Det blekta (och permanentade?) håret, jeansen, batikskjortan; allt obligatoriska attiraljer för ett popsnöre från senare hälften av 70-talet. 10 år efter eller 5 år för tidigt. Klart inspirerat av tidiga Wham.
En av Gadds äldsta perioder, han ser ut att vara så där 19 år.
KAJALFAKTOR: 9

1990
Västen har bytts ut mot kavaj. 1977 har blivit 1982 och New Romance, med scarves, ringar och rymdkadettkängor. 8 år efter eller 3 år för tidigt. Håret är numer vaxat och hennat. Svaga Princetendenser börjar märkas. På tre år har han blivit två år yngre, 17 år ser det ut som.
KAJALFAKTOR: 6

1991
Prince har tagit över nästan helt. Gadd kar köpt av baby-lockarna, färgat håret i naturlig råttfärg och anlagt en antydan till skägg. Slutresultatet blir dock mer Springsteen stylad av Prince än Prince själv. Eric har köpt två alldeles för stora kostymer som han släpar genom sand och folkparker. För en gångs skall verkar looken ligga rätt i tiden, varken för tidigt efter för sent. Den enda period där Gadd slipper visa leg på systemet. Ser faktiskt ut att vara 20 år.
KAJALFAKTOR: 4

1993
Gadd kar bivit gatubarn igen och lagt sig till med den unge-som står-och-väntar-på-skolbussen-look som var så rätt i New York förra året. Vid detta tillfälle var det gymnastik som stod först på dagens schema. Den fjuniga skäggväxten förstärker intrycket av tonåring som vill se ut som hjältarna i Faith No More och Red Hot Chili Peppars. Prince har tack och lov helt övergetts. Under jeansjackan döljer sig dock några nostalgiska 70-talsminnen i form av randig tröja och halsband.
Den yngsta perioden i Gadds karriär. Ingen kan tro att han är äldre än 15.
KAJALFAKTOR: 0