Efter nära tre år kommer nu Freda’ med sitt nya album “Alla Behöver”. Det har väl knappast kunnat undgå någon att det vilat ett skimmer av gudstro och världssamvete över detta Sveriges svar på U2. Men efter tio år har någonting hänt.

DE HAR GÖMT SYSTEMBOLAGET. Men i gathörnen vajar fyllona och går man efter deras ökande frekvens dyker den gröna skylten helt oväntat upp bakom ett plank. Därinne frågar de alla om leg.
Detta är Sveriges Jerusalem och på bägge sidor om härligheten välver sig majestätiskt de bebyggda Beverly Hills-aktiga kullarna ur vattnet.
Bibelbältet har en stolt kröning och här i Jönköping bor medlemmarna i ett band som tillhör den absoluta svenska eliten.
— Ni hänger väl med ut krogen efteråt, frågar Arne Johansson (gitarrist) när vi bänkat oss hemma hos honom.
Men… ja, ursäkta men är inte ni kristna?
— Jo, och?

DET SKA VISA SIG ATT här tre killarna inte är mer RELIGIÖSA än folk är mest. Snarare kan man kalla dem fanbärare för den nya andligheten. För efter att ha verkat mer eller mindre som revolutionärer inom frikyrkan (Missionskyrkan närmare bestämt.) är nu Freda’ efter nära tio år i takt med de allmänna tidsströmningarna. Vart tog Gud vägen i  allt det här?
— Vår tro har förändrats, förklarar Arne. Den är inte likadan som för tio år sen. Man utvecklas som människa och då hänger allt det andra med.

KANSKE ÄR DET DAGS att skrota Fredas skört sakrala image. Och att nu inför releasen av Fredas tredje album sedan den stora kommersiella framryckningen -88 med Tusen Eldar krafsa lite på den präktiga fasaden. För trots att gruppen tillhör tungkörarna i svensk populärmusik så vet man anmärkningsvärt lite om dem.
— Vi är inga predikanter, hävdar Arne som är den mest snacksalige i gänget. Vi är vanliga killar som gillar att spela och ha kul. Gå på popkonserter, spela tennis…
— Och innebandy, påminner Uno Svenningsson och ler menande.
Men det här med er kristna tro då, varför har det stått så pass mycket i förgrunden?
— Det blev så från början, berättar Uno. Vi fick vår första publik främst bland de frireligiösa. Vi uppfattades som kontroversiella bland många kristna eftersom vi tog upp tvivlet. Samtidigt upplevde många troende det som en befrielse. Att våga erkänna det.
Tvivlet?
— Ja, att man inte är säker på att Gud verkligen är den man hoppas på.
Men är ni inte säkra på det då?
— Nej, hur skulle man kunna vara det? Man kan ju bara tro på att det ska finnas nån slags mening med existensen, livet och alltihop.
— Ja, fyller Arne i, tro kan ta sig många olika uttryck och det går inte att se allting i svart eller vitt. Jag har ju en kristen tro men Gud tar sig olika skepnad i olika kulturer och delar av världen, det märker man om man har varit ute och rest. Det som är gemensamt är att alla har ett gudsbehov. Men det går inte att sätta en stämpel på Gud.
Islam, då?
— Personligen, svarar Arne efter viss tvekan, är jag väldigt främmande för den religionen, framförallt när det gäller deras kvinnosyn.
Livets Ord?
— Deras gudsbild ligger mycket långt från vår…

“Gud kanske inte har så stor makt som vi vill tro. Kanske finns det en ond kraft också. Och den kan ju segra.”

Var står ni i abortfrågan, för att ta ett konkret exempel?
— Där måste kvinnan själv få avgöra, menar Arne. Istället för att lägga sten på lasset och fördöma den som står inför en sån situation, behövs det kärlek och omtanke.
Är det inte svårt att tro att det finns någon Gud, med tanke på det skick världen befinner sig i idag?
— Jo, medger Uno, men Gud kanske inte har så stor makt som vi vill tro. Kanske finns det en ond kraft också. Och den kan ju segra… Men detta är ett omöjligt ämne att diskutera. Genom alla tider har ju den frågan rests inom människor och det går inte att ge ett svar.
I era texter efterfrågar ni ofta nån sorts rättspatos. Hur vet man om man kämpar på rätt sida?
— Man kan aldrig veta riktigt säkert om det man gör är rätt eller fel, blir Unos lakoniska svar. Det enda man kan göra, tillägger han, är att följa “sitt hjärtas väg”.
Hur ska man då kämpa mot orättvisorna?
— Tja, dröjer Uno. Ser man på globala världsproblem som svält så är det så otroligt lite man kan bidra med som enskild människa, men det lilla man kan göra, det ska man försöka genomföra… kanske gå med i Greenpeace, försöka ställa upp för sina vänner, våga säga vad man rycker istället för att bara jamsa med. Det verkar lite futtigt men all förändring börjar ju med en själv.
Kommer världen nånsin att kunna bli en bra plats för alla? Livet är ju så orättvist.
Uno instämmer:
— Världen är orättvis. Föds man till exempel på ett ställe där det råder brist på vatten, föds man ganska säkert till ett liv i misär. Svält och fattigdom är helt enkelt störst i de delar av världen där det är ont om vatten…
Och då hjälper det inte att be till Gud om regn?
— Nej, svarar Uno. Man kan ju be, men det hjälper nog inte. Och det är ju också en absurd fråga. Ungefär som att be till Gud om plusgrader när man ska bila till Stockholm. Vad bön handlar om är väl snarare att skänka tröst. Bön ger trygghet, oavsett om det inte alltid blir som man ber.

SÖKANDE EFTER SVAR på eviga frågor, det är väl vad Fredas religiösa skimmer ska tonas ner till. Det här är med andra ord inte några killar som går i kyrkan varje söndag och hoppar högt om man skulle undslippa sig en harang svordomar. Men det är killar som har vågat utvidga en tro som av tradition alltför länge skonats från världen utanför. Freda’ har släppt in verkligheten och vågar medge att det finns sådant som ondska — inte djävulen, men väl naturlagar och orsakssamband som driver fram onda handlingar. Och som människa frestas man (eller tvingas till) att göra fel.
— Människan är en stor egoist, slår Arne fast.
Finns det något ni anser vara absolut omoraliskt?
— Att svika sina vänner och inte stå för det man egentligen tror på.
Om ni till exempel i början av er karriär fick ett ultimatum från skivbolaget: “dumpa den här killen, han är en sopa. Ni andra är OK. Men gör ni er inte av med honom, blir det inget kontrakt.” Vad gör ni då?
— Då går vi till ett annat skivbolag, svarar alla övertygat.
Er första singel har den där refrängen ni vet: “Det som gör mig lycklig nu/är att det finns/nån som du” – vad betyder det? Tjejen har visserligen stuckit men man är så hjärtknipande generös att man är glad att hon ändå finns… eller?
— Nej, inget sånt. När den låten skrevs tänkte vi på de människor som osjälviskt orkar ställa upp för andra, det kan vara en frälsningssoldat, ett långvårdsbiträde eller Moder Theresa. Människor som vågar tro på lyckliga slut.
Lyckliga slut?
— Ja, att tänka positivt och kunna uppmuntra andra när det ser mörkt ut. Såna människor behövs verkligen.

“Flyktingfrågan är ett problem som bara kommer att växa. Vi kan helt enkelt inte bygga hur höga murar som helst.”

Ni ställde upp på en Amnestyplatta. Skulle ni kunna tänka er att delta i en sådan aktion som U2 arrangerade ihop med Greenpeace vid atomkraftsanläggningen i Sellafield?
— Njae, svarar Arne. Aktion och aktion… vi håller väl inte på och tänker i såna termer… “Rädda rödingen i Vättern” och så vidare. Amnesty kändes rätt, därför var vi med.
Skulle ni kunna tänka er att bryta mot lagen för att ni trodde så mycket på det ni gjorde själva, typ som när Plogbillarna slog sönder vapen, eller Syster Marianne i Alsike som gömde flyktingar från polisen.
— Ja, säger Arne, det var strongt gjort av dem. Men vår metod är ju främst musiken, det är genom den vi försöker påverka. Det är det vi är bäst på.
Vilket är det mest angelägna politiska problemet idag?
— Flyktingfrågan, svarar Arne och får medhåll av de andra. Det är ett problem som bara kommer att växa. Vi har rivit muren mellan öst och väst men i stället bygger vi andra murar. Om vi vägrar understödja fattiga länders ekonomi, kommer vi att få se enorma folkförflyttningar. Öststaternas sammanbrott är bara ett exempel — det kommer att leda till stora flyktingströmmar. Och vi kan inte bygga hur höga murar som helst och vägra släppa in folk. En av våra nya låtar, “Vart är vi på väg” handlar delvis om det.
Men har vi någon egentlig skyldighet att hjälpa andra länder?
— Ja, vi har en moralisk skyldighet. “Allt vad I viljen…” Den Gyllene Regeln tycker jag gäller här. En enkel men bra devis.
Är det vårt fel att andra folk har det sämre ställt?
Nej, inte vårt fel, men vi är skyldiga att ställa upp.
Hur långt ska generositeten gå då? Ska man dela upp allting rättvist och införa världskommunismen?
— Nej, svarar Arne. Dela allt lika, så har ändå nån mer efter fem minuter.
Hur ska man då hantera de sociala problem som uppstår när man tar emot stora flyktingmassor?
— Man måste respektera människors oro och inte tiga om problemen. Man bär ju själv på en rädsla inför det som känns nytt och främmande.
Som i “Änglagård”?
— Ja, det är ett lysande exempel. Men där fick man ju se en positiv förändring av det som från början bara var svårigheter och turbulens.

FRÅN ARNES BALKONG ser man ut över hela Vättern. När Uno kom och plockade upp oss i sin röda lilla Citroen på Jönköpings central, trodde vi att de alla bodde i små lantliga idyller ute nånstans i den småländska bushen. Inte att de självmant hade valt att bo mitt i en landsortshåla. Men å andra sidan är det där en ganska tröttsam von oben-attityd som känns typisk för den lilla storstaden Stockholm där man gärna projicerar sitt litenhetskomplex på dem som har stake nog att finna en tillvaro utanför tullarna. Freda’ får för övrigt sin rättmätiga dos av stockholmska krognätter under de perioder av mixningsjobb och annat då de huserar i lånad lägenhet på Kungsholmen. Här i Jönköping finns dessutom ingen bostadsbrist. Och sjöutsikt får man på köpet.
Sedan kan man nog tillägga att Freda’ ogärna tar sig för långt bort från sitt ursprung. De bor i närheten av sina respektive föräldrahem (Arne och Uno är födda i en liten by utanför Gnosjö medan Mats Johansson, trummisen, är från Jönköping), de vill inte bli stylade (“klart att man går med på att byta skjorta eller så”) och musiken — ja, den är sig lik. Visst finns det en utvecklingslinje, men den är förhållandevis jämn om man jämför med artister som Orup eller Thåström. Alla tre i bandet är högst sympatiska och vänliga men inte sprudlande pratsamma. Svenskt svårmod tävlar med eftermiddagsmörkret om att omfamna Arnes fyrarummare. En trivsam lya, bohemiskt möblerad, där både jukebox, IKEA-soffor, avlutade skåp och ultrahipp sjuttiotalslampa (en sån där med en orange seg färgklump i som sakta formerar om sig — delas, återförenas och så vidare) får samsas. Samtalet halkar över till IKEA, och det kryper fram att de i bandet som inte har IKEA Family-kort har åtminstone IKEA På Jobbet-kort. Och otaliga är de kända svenskar man råkat stöta på i dessa smålandsgenererade köptempel, vilket väcker viss munterhet. Till exempel att ha sett Dr Alban snoka runt på Fyndet.

HELT FEL ÄR DET INTE att klassa Freda’ som ett U2 i svensk tappning om man lyssnar på nya plattan där keyboardsen till avgörande del ersatts av ett rymligt gitarrsound. Killarna har också svårt att dölja sin förtjusning över U2 och när Arne visar upp sitt senaste fynd, en bootleg-CD, kastar sig alla över den.
— Tänk att bli boot-leggad, det vore verkligen nåt att vara stolt över, säger Mats och ser ut att mena det.
Unos sång är utan tvekan det som klarast definierar Fredas sound, när kom du på att du hade en sån speciell röst?
— Bara han öppnar truten så blir det originellt, flinar Arne.
— Fast jag tyckte att det lät helt OK när jag började sjunga, försvarar sig Uno. Jag har alltid låtit så här… (Ler och försöker se oskyldig ut.)
Svenningssons vanliga samtalsläge avslöjar direkt att det är han som är sångare i bandet men utan den gurglande extradimension som hans enorma sångröst besitter låter han närmast bräcklig — ja, nästan lite pipig. Han är ingen Bono direkt, som tar varje tillfälle i besittning för att häva sig fram i rampljuset. Snarare är det han som avsiktligt lutar sig längst bort från bandspelaren och helst ser att Arne får föra gruppens talan. Men säg den sångare som kan få kantiga och hopplösa svenska ord som “tro”, “människa”eller “känner” att lägga sig mjukt tillrätta i rytmerna.
Vad säger ni om ni nu råkar ut för en backlash efter att tidigare ha blivit nästan unisont hyllade av kritiken? Om ert nya album blir sågat, hur tar ni det?
— Det är väl klart, svarar Uno med en axelryckning, att det är kul att få positiv kritik, men det är faktiskt inte allt. Det väl dessutom ofta så att det som kritikerna ivrigast höjer till skyarna sedan inte får några vidare försäljningsframgångar.
Behandlar folk på gatan er som kändisar?
— Nej, de flesta känner inte igen oss, säger Uno utan att se det minsta bekymrad ut.
— Bara om de ser oss tillsammans, tillägger Arne.
När ni hälsar på i er hemby, då — hur betraktas ni där?
— (Förläget skratt) De undrar väl vad det är vi håller på med. Alltså egentligen — spela in en platta kan ju inte ta så där mycket tid, ha ha…
De tycker att ni mest går och slår dank och inte ägnar er åt nåt riktigt, eller?
— Ja, det gör de nog.
Vad gör ni hela dagarna då?
— Slår dank! (skratt)
— Nä, men vi repar ju ganska mycket och nu har i varit uppe i Stockholm i två månader och hållit på med slutmixning och redigering och sånt, förklarar Arne, för säkerhets skull. Sen blir det turné.
Hur ser er publik ut?
— De har glasögon (alla garvar)!
Menar ni det?
— Ja… nej… äh, vi vet inte riktigt. De är väl sökare av nåt slag. Som vi.

SENARE, PÅ STADENS TRÄFFPUNKT Kosmopol. Öl och pizzaslice och ett betydligt mer uppsluppet Freda’. Bandspelaren avstängd. H&M-ekiperade sjuttonåringar. Mors med personalen.
— Det ska bli skönt att komma ut på turné utbrister Arne.
Hur är ni när ni turnerar då? Helvilda, va… 
— Javisst, vi har övat stagediving ett halvår nu…
Kraschade hotellrum och uppraggade trettonåringar, va…
— Nä, lite mer lagom — säg hellre kraschade motellrum och uppraggade sextonåringar!

Fredas svensktopp

Atomic Swing
Eva Dahlgren
Thomas diLeva
Docenterna
Popsicle
Sator
Wannadies
Whipped Cream
Wilmer X
Bubblare: Just D