Ut på gatorna och jubla. Låt väckarklockorna ringa. Plocka fram de största fyrverkeripjäserna. Aktivera närmaste rymdsatellit. Byt rubriktypsnitt. Ring Siewert Öholm. Och reservera topplatsen hos Kaj Kindvall. Sveriges största (och enda) popstjärna är nämligen tillbaka. Slitz porträtterar Thomas Di Leva inför hans kommande LP Noll.

VINTERN HAR JUST kommit till Stockholm och ett halvdussin människor står och huttrar vid en busshållplats på Hornsgatan. Ingen tycks känna någon annan, men det är en person alla tittar på i smyg. Iklädd tajta svarta trikåbyxor, höga brottarliknande skor och en halvlång rock i glänsande silvermaterial som fångar upp det sista kvällsljuset och blänker skimrande mot asfalten, ser han närmast ut som en rymdängel som landat på fel planet. När han sedan ruskar på håret — långt, svart, utslaget — och växeltrampar med fötterna för att hålla värmen, kan man nästan tro att han förbereder sig på att i nästa sekund flyga iväg; ståtligt och majestätiskt, likt en wim wendersk ängel över Stockholm.
Men Thomas Di Leva flyger inte hem denna gång. Thomas Di Leva åker buss.
— Jaha, här kommer äntligen 54:an, säger Thomas och kliver in i bussvärmen med stora älgakliv. Vi har varit i en skivstudio på Söder, där Thomas under oktober och november spelat in sin kommande LP, och är nu på väg till hans lägenhet på Kungsholmen.
Det är en ny Di Leva-Lp på gång. Den första på två år. Efter att ha ägnat åren efter “Rymdblomma” åt att turnera, spela Hamlet, semestra och skriva är det återigen dags för Di Leva att bli produktiv popartist. Det är därför han varit i en skivstudio på Söder sedan 10.00 på morgonen — och det är därför han ser mer död än levande ut när han nu sitter och nästan halvslumrar med ena benet ute i bussens mittgång.
När bussen svänger in vid Fridhemsplan är det dags att kliva av, och Thomas frågar vad klockan är.
— Tio i sju? Synd, då har Krishna stängt. Det ligger en Hare Krishna-restaurang här alldeles i närheten där vi annars kunde ha käkat. De har skitbra mat. Det är ett av mina favoritställen…
När Di Leva börjar prata om Hare Krishna höjer säkert många på ögonbrynen. Di Leva och den tejpade locken, Di Leva och rymdskeppen… Ska det bli Di Leva och Hare Krishna den här gången? Frågan är fånig, men Di Leva verkar förstå att den kommer och svarar utan att jag behöver fråga.
— Jag tycker om maten, jag känner att jag mår väl av den, särskilt när jag är bakis… Att jag också råkar ha stor respekt för några av deras idéer betyder dock inte att jag har några förestående planer på att bli Krishna-munk, om nu folk tror det.
— För övrigt retar jag mig på de som sätter likhetstecken mellan Krishna-anhängare och de som går omkring flintskalliga på gatorna och sjunger. De som går på gatorna är munkar och bör jämföras med präster eller biskopar, inte vanliga troende… Men fan vet om jag. inte skulle kunna tänka mig att bli Krishna-munk om jag inte vore popmusiker. Hellre det livet än att vara fången i ett nio-till-fem-jobb i en fabrik.
Vi lunkar på längs Kungsholmens gator. Några tittar på silverängeln i smyg, en ropar högt ut “Hej Di Leva!”, men annars tycks Thomas här, till skillnad från en del andra platser, kunna promenera runt utan att bli påhoppad. När Thomas i nästa ögonblick får se sin egen spegelbild i ett skyltfönster sprider sig ett brett flin över hans ansikte.
— Fast visst är jag rätt lik Krishna, visst är jag det? Faktum är att varje gång jag ser mig i spegeln numera så inser jag att jag ser och mer och mer indisk ut, jag har liksom de indiska dragen, säger han och pekar på olika delar av sitt spetsiga ansikte.
— Så är det något Di Leva snart kommer att bli, så är det nog en indier. Skriv det!
När Di Leva ständigt figurerar i spalterna är det lätt att glömma bort vad han egentligen betyder och vad han står för. När han nu varit nästan osynlig i popsammanhang i två år, är ett möte med honom framförallt en påminnelse om hur trist och fattig den svenska popscenen skulle vara utan Thomas Di Leva.
Ingen annan svensk popartist har en mer egen profil. Ingen annan svensk artist, död eller levande, har skrivit mer personliga popsånger.
Och det är förmodligen heller ingen annan svensk popartist — i alla fall ingen som undertecknad stött på — som har en pyramid fastspänd hemma ovanför sängen. Åtminstone inte en pyramid i vilken det ligger en sjuk afghanhund som heter Chico.
— Han har hög feber, förklarar Thomas och klappar Chico på huvudet. Och så fort jag eller eller Gertrude (hans fru) inte är hemma går han och lägger sig här.
Pyramiden, som finns i sovrummet i den tvåa paret Di Leva hyr i andra hand, består av fyra koppparpinnar som fästs samman i mitten och fungerar som ett kraftfält, enligt en urgammal teori som brukades redan av egyptierna.
— Det är farsan som har byggt den, säger Thomas. Jag berättade för honom vad jag ville ha, och han snickrade ihop den. Du vet, han är tekniklärare. Själv klarar jag knappt av att skruva i en skruv…
I köket finns ytterligare en pyramid, en minivariant som fungerar som fruktskål. Inuti ligger bananer, päron och äpplen. Thomas bjuder på ett äpple, grabbar sedan ett själv, tar en tugga och ser för ett ögonblick ut som på Slitz-omslaget till “Rymdblomma”-numret för två år sedan. Han sväljer tuggan och säger:
— Det kan säkert verka lite fånigt med de här pyramiderna, men det är en enkel men effektiv konstruktion och jag är övertygad om att de fungerar. Titta här på frukten, den håller sig färsk mycket längre inuti pyramiden än utanför. Varför det är så?
Jag har intervjuat Thomas Di Leva rätt många gånger genom åren, men har tidigare aldrig upplevt honom så klarspråkig och säker på vad han vill göra.
Inför den kommande LP:n “Noll” (släpps efter årsskiftet) har Di Leva inte bara skrivit några av sina bästa popsånger. Han verkar också vara fullständigt klar över vad han står för och vad han i framtiden vill uppnå. De breda leendena och den egensinniga Gävle-humorn finns förvisso där fortfarande, men det han nu säger är uppriktigt allvar — inte allvar inlindat i sarkasmer, vilket ibland varit fallet förr om åren.

Man måste maskera det man gör. Det ska verka som allt bara är space och flärd. Men egentligen håller man på med gerillaverksamhet.

Vi sitter vid Thomas köksbord och rör i varsin kopp med honungsspetsat nässelté, som Thomas just bryggt på spisen (faktiskt rätt gott). Det är sent, små gula fyrkanter lyser från de tända ljusen i hyreshusen runt omkring, och vi pratar om varför man fortfarande orkar bry sig så mycket om popmusik egentligen.
— Varför man bryr sig om popmusik? Ja, det kan man verkligen fråga sig… Det mesta som görs tycker jag faktiskt är skit. Rör man sig i Popsverige känns det ibland som man är på nåt jävla frikyrligt scoutläger; allt är så fruktansvärt tillrättalagt.
— Och det är sannerligen inte ofta man hör magi precis. Man vill ju att det ska vara utanför alla gränser och regler, jag trodde det var det som var meningen med pop. Men nu verkar det ha blivit en ren underhållningsindustri som vilket TV4 som helst…
Enligt Robert Smith, som undertecknad intervjuade i förra Slitz, borde pop fungera som en slags frizon. En frizon där man kan undvika alla konventioner och behålla barnasinnet.
— Jo, det är så det borde vara, säger Thomas. Man vill ju fortsätta att vara barn, vara emot allt det som vuxenvärlden står för. Titta ut genom fönstret här. Allt man ser är så fult; en massa fyrkantiga lådor som de kallar för bostäder, en massa ohälsosamma bilar, en massa restauranger som serverar likdelar, en massa skit helt enkelt.
— Allt är så destruktivt byggt. Man kanske ser ett vattendrag eller träd som man gillar, man kanske ser ett UFO om man har tur. Men allt annat är så fyrkantigt och fult. Och då vill man vara en motvikt till det. Man vill liksom vara flash och färger. Man vill vara glad, och hitta någon slags kamp mot det här. En kamp som pågår i det tysta, men som ändå är fullt synligt. Folk vet att det är kamp. Folk vet att det man håller på med är farligt, men regeringar och såna kommer inte åt en för det här är ingenting de kan förbjuda med lagar. Men de vet att det här inte är bra för systemet…
Thomas tar ytterligare ett par klunkar nässelté och tillägger:
— Men man måste naturligtvis maskera det man gör. Det måste verka som man inte har en aning om vad han håller på med. Det måste verka som att allt bara är “space” och “färg” och “flärd” och “konst”, som om man bara har kul. Men egentligen håller man på med gerillaverksamhet. Väldigt allvarliga saker.
Ska man jämföra Thomas Di Leva med några andra popmusiker får det bli John Lennon, Marc Bolan, David Bowie och Robert Smith. Alla popartister med “flash och färger”. Alla fyra är också, för att knyta an till Thomas tankegångar, sanna guerillakrigare med gitarrer som vapen.
Att dessa fyra även tillhör Di Levas favoriter är inte särskilt förvånande; det är åtskilligt han har gemensamt med dem. Det androgyna draget finns där, i Di Levas kläder precis som i Bolans glitter, Ziggys hela uppenbarelse och Robert Smiths läppstift (Lennon kanske här faller utanför, om man nu inte litar på Albert Goldman).
Kärleken till “simpel” popmusik finns också där, liksom anammandet av den fetischism som utgör klassisk popkultur. Några kvällar tidigare, då Thomas gjorde gitarrpålägg till låten “Själens krigare” i studion, poserade han stolt med sin käraste ägodel. “Kolla, det här är min Robert Smith-gitarr!”. Hans andra ögonsten, en vit Gibson Les Paul, “det är min Marc Bolan-gitarr”, fick då vackert stå och vila i hörnet.
En annan sak som länkar samman denna kvintett (med Thomas som femte länk) är deras förmåga att säga saker som folk kommer ihåg. När man hör Thomas Di Leva tala om att “det finns de som blir hämtade av rymdskepp varje natt”, skulle man därför kunna tro att han precis som till exempel en gång Bowie eller Lennon (“Jag är större än Jesus” låter som ett typiskt Di Leva-uttalande) egentligen talar om något helt annat.
Mer rakt uttryckt: Man skulle kunna tro att hans kontroversiella uttalanden bara är ytterligare en understrykning av att han inte tillhör den fyrkantiga världen.
Thomas själv är dock inte helt med på det resonemanget.
— Vad det handlar om för mig är hur man ser på världen, man kan se den från olika håll. Världen är inte bara en sak. Jag tror exempelvis det finns mycket mer än vad man kan drömma om mellan himmel och jord. Och för mig så finns UFO:n. Så är det. Jag gillar det. Och jag har faktiskt till och med sett ett UFO nu. Det är sant!
Jämför man den “anti-livshållning” (ordet är inte perfekt men det får duga) som Di Leva förespråkat och sjungit om ända sedan “Vem ska jag tro på?”, med den nu rådande och mycket omtalade New Age-rörelsen, så märker man stora likheter. Solkraft, meditation, peace & love-medaljonger, till och med utsvängda byxor… Allt det som folk plockar hip-poäng på idag, allt det fanns hos Di Leva redan för fyra år sedan.
Ett djävulskt flin sprider sig över Thomas ansikte när han hör de tankegångarna.
— Det är ju så det är, så blir det ju alltid. Titta bakåt i historien. Titta till exempel på Howard Devoto och Magazine och allt som de var först med. Men vem var det som tog pengarna i slutändan? Jo, Visage!
— Men, ärligt talat, jag tror det är något man får stå ut med. Jag är ju mycket av en pilot i tillvaron. Jag håller hela tiden på och prospekterar verkligheten och drömmarna. Och när jag har avslutat någonting, eller rättare sagt är på väg in i något annat, så brukar det vara det som jag är färdig med som “gäller”.

Jag inser att det ligger en fara i att vara i den position där jag nu befinner mig. Jag är ju som nån jävla Ingmar Bergman.

— Det är lite därför jag har beslutat mig för att sampla mig själv på den nya plattan. Jag försöker använda det jag redan kan istället för att fortsätta prospektera nya marker för en gångs skull. Jag vet visserligen exakt vart jag vill gå i framtiden, men på den här plattan försöker jag hålla tillbaks mig själv litegrann. Jag låter tiden hinna ifatt.
— Och vad jag har gjort är att skriva nio enkla sånger, sånger som låter som typiska Di Leva-sånger. Jag tyckte att jag borde göra det, och jag ser det här som en omstart; som ett slags bokslut för mig själv.
Är det därför du döpt skivan till “Noll”? För att du liksom startar om på nytt?
— Ja, det är så jag har tänkt. Jag har ju faktiskt inte varit i en skivstudio på nästan två år. Därför vill jag att det ska kännas som jag gjort den här i skivan i förbifarten lite grann, men att det ändå liksom blixtrar till ordentligt om den, förstår du?
— Och när man sätter på skivan så vill jag att det ska kännas som om man råkat lägga på skivnålen mitt i, även om man spelar den från första låten. Det ska verka som att “Här står vi och spelar hela tiden, men det är först nu som ni råkar få höra”.
“Live i studion” med andra ord?
— Ja, lite grann, men inte riktigt. Som du har sett så spelar vi ju inte in så rent praktiskt, vi arbetar med pålägg som vanligt, men jag är ute efter den där spontana känslan. När jag exempelvis gjort mina sångtagningar så har jag bara dragit igenom låten några gånger, rakt av, utan konstigheter. Sedan gör vi kanske ett och annat klipp här och där, that’s it.
— Det sättet att jobba på är rätt ovanligt idag. De flesta sångpålägg, faktiskt nästan alla, görs i dag rad för rad i princip. Först sjunger man en rad perfekt, sen nästa, osv. Och så monterar man ihop allt till ett perfekt sångpålägg. Det är visserligen inget fel att jobba så, tvärtom kan det säkert funka jättebra för en del, men jag vill göra något mer… trasigt.
— Jag vill att det ska vara trasigt ibland. Jag tycker om det. När man kollar till exempel på dockor så brukar man oftast gilla de dockor som är lite småtrasiga. Det kanske fattas en arm, men det är ok ändå. Det är så bra pop ska vara.
Di Levas nya LP är inspelad på studio B3B på Bastugatan i Stockholm, samma studio där han spelade in “Rymdblomma”. Studion är rätt liten, trång och kvav som studior brukar vara, och är i huvudsak indelad i två avdelningar; ett inspelningsrum nere i källaren och ett kontrollrum i gatuplanet. Stjärnan själv förklarar:
— I det nedre rummet håller vi på med det organiska, själva skapandet. Här uppe håller dom på med det tekniska, själva grovmonteringen!
En eftermiddag i oktober står alla och hänger just i grovmonteringen. Producenten Kai Erixon sitter och skruvar på olika rattar, Thomas och hans ständige bollplank, Raymond King (cello & idéspruta) står bredvid med pannan i djupa veck och lyssnar.
Låten heter “Solens gåta” och grovmixen låter mycket lovande; tungt, massivt, men ändå luftigt eller trasigt om man så vill. “Jacques Cousteau!”, säger Thomas. “Det är lite Cousteau-känsla, visst är det?” Raymond King fyller i: “Ja, det och så Cure, mycket Cure”. Och sedan börjar alla prata Cure i munnen på varandra. “Vi har skilda uppfattningar om rätt mycket”, säger Kai, “men som du märker, alla här gillar Cure.”

Cure är också det första Thomas nämner när man frågar honom vad han lyssnar på nu för tiden.
— Jag hinner egentligen inte lyssna på så mycket när jag själv spelar in, men jag gillar Cure och Kate Bush. Det är mest deras skivor som går. Jag gillar också Iskra, Public Enemy och indisk musik ganska mycket, det och tibetanska munkar som sjunger. Och så svensk folkmusik. Fast bara i små doser.
Lyssnar man på “Själens krigare”, som troligtvis kommer att släppas på singel runt jul eller kort därefter, kan man associera till både Kate Bush (stämningen) och svensk folkmusik (fiolerna). Men trummorna låter Manchester. I synnerhet “Fool’s gold” med Stone Roses. Försöker Di Leva haka på Manchester-vågen?
Han fnyser lätt:
— Jag anser att jag liksom är lite “beyond” Manchester-vågen. Jag går inte in för sånt där, sysslar inte med sånt. Jag är min egen, min egen lyckas smed!
Men du verkar rätt nyfiken. Du frågade ut mig rätt noga om olika Manchester-band och om hur Manchester är som stad.
— Jag försöker lyssna, det gör jag. Mycket av det jag har hört tycker jag visserligen låter ganska illa, men jag försöker verkligen ta det till mig, främst för att jag gillar bandens attityd. Och jag tycker att det verkar vara betydligt mer livsbejakande än Stock-Aitken-Waterman.
— Då och då kommer det också någon sån här typisk popprodukt från England som jag gillar. Jag kommer inte alltid ihåg namnen, men det brukar finnas något där som tilltalar mig. Och jag gillar Neneh Cherry. Jag tycker faktiskt hon är riktigt bra.
Hennes AIDS-låt, “I’ve got you under my skin”, är fantastisk.
— Ja, jag tycker det är bra maskinmusik. Mycket sensuell maskinmusik. Jag tycker för övrigt att det är många tjejer nu som är bra. Jag tycker att grabbarna kan vara… liksom lite för grabbiga. Tjejerna känns ofta mer som att dom är vad dom är. De behöver inte göra sig till utan är spejsade på ett ganska naturligt sätt. Grabbarna, däremot, känns ofta ganska sökta i allt vad dom gör.
Det är betydligt svårare att få Thomas Di Leva att säga något positivt om ny svensk popmusik. Jag räknar upp några namn, Thomas svarar diplomatiskt “Jo, dom är väl bra”, men hans ögon säger något helt annat.
— Hmm, det är lite känsligt det där… Men jag tror att många nya svenska popartister hamnar i en fälla redan från början. Numera räcker det inte med att komma med en “lovande debut”, alla väntar sig mästerverk redan från början.
— Jag tror helt enkelt att man i dessa perfektionistiska tider lätt råkar slipa bort det som kanske råkar vara artistens själ. Det kan vara små, små detaljer, detaljer som säkert minskar “den kommersiella potentialen”, små skönhetsfläckar som demonproducenten ser som sitt jobb att fila bort, men just de “felaktigheterna” kanske är det som är det speciella med just den här människan.
— Och jag tror att det är det som är det dumma med den här nya svenska popmusiken, att dom inte har några såna där som bara får spejsa omkring lite. I mitten av åttiotalet, då jag själv började, kunde man hålla på lite mer i sin egen värld; ingen brydde sig. Det kallades inte in några demonproducenter direkt, utan det fick låta lite illa ett tag. Man fick söka sig fram själv på överbliven studiotid, det fanns inga jättelika kostnader som ställde krav på jätteförsäljning, och det fick bli som det blev helt enkelt…
— Vad som därför känns skönt att höra är de här från Göteborg, vad dom nu heter… — William! De gillar jag. För där har man kvar allt det där som jag har längtat efter så mycket. Jag minns att jag haft det själv i min musik en gång, men jag kan tyvärr inte låta så där längre. Jag har hållit på för länge helt enkelt.
— Och jag inser att det ligger en fara i att vara i den position där jag nu befinner mig. Jag är ju som nån jävla Ingemar Bergman så fort jag ska göra en skiva. Det är lätt att glömma bort att det egentligen bara handlar om att sjunga en låt…
Det finns många klassiska exempel på artister som får något slags storhetsvansinne och glömmer bort det väsentliga: Att göra bra pop-låtar.
— Jag vet, det blir elefantsjuka… Det är lätt att falla in i det. I och med allt det där som vi pratade om, demonproducent och jättelansering och allt det, så tror jag också att man sår ett frö för elefantsjuka som riskerar att växa och blomma upp ganska fort. Man ger sig ju in i branschen med samma premisser som vilken schlagerfestival-satsning som helst. Och det vet man ju hur det brukar gå för dem.
Vi återgår till att prata om den nya LP:n “Noll”. Thomas ger valda smakprov på olika textrader han är nöjd med och räknar upp några titlar på skivan: “Silver-city-sång”, “Solens gåta”, “Allt jag minns”, “Själens krigare”, “Fantasiregn”, “Magisk Snövit”… Några av titlarna, kanske framförallt “Magisk Snövit”, är så omisskännligt Di Leva-naiva att man undrar om det inte finns en hel del humor någonstans i botten.
— Jo. Men jag tycker också att det är sött och vackert samtidigt. Det är absolut inte bara ironiskt, om folk tror det. Det finns aldrig bara en botten i det jag skriver. “Magisk Snövit” tycker jag helt enkelt är en väldigt vacker titel…
— Men jag har försökt undvika att tänka så mycket på texterna den här gången. När man har så mycket idéer som jag har, då är det nästan bättre att försöka vara förutsättningslös än att försöka tänka ut saker. För det jag gör ser så uttänkt ut i alla fall, det är tyvärr så. Så det är bättre att försöka jobba mot sig själv lite grann. Det tror jag är viktigt.
— Till “Rymdblomma” skrev jag så många texter som var… i mina öron oerhört allvarliga texter. Det är tveklöst den allvarligaste skiva jag har gjort. Det är min bibel. Och det känns inte som man behöver skriva bibeln två gånger. Det räcker med att man har gjort det en gång.
Ibland kan jag tycka att “Rymdblomma” bitvis är nästan lite för allvarlig. “Vem ska jag tro på?” var mer lekfull.
— Jo, men jag gillar bägge. Och jag tycker det var oerhört viktigt att jag verkligen gjorde “Rymdblomma”. Det kändes som om jag drog alla vid näsan lite när jag gjorde den. Alla gick och väntade på en “Vem ska jag tro på?” del 2 fylld med hits. Men jag gick inte alla till mötes. Istället gick jag och ställde mig på en helt egen ö. Jag stod där som en staty… Som en staty vid havet!
I låten “Själens krigare” finns ett talat parti där Thomas med gravallvarlig röst läser ett stycke som precis som ovanstånde staty-liknelse är precis på gränsen mellan stort allvar och stor komik. Snurra min jord/Genom svält och nöd/Likgiltigheten är allas död. I studion kallades detta för “Jan Malmsjö-sticket”, och när man hör det låter det som ironi men när man läser det låter det som något helt annat.
— Det är lite av min avsikt att man inte riktigt ska veta vad det är, säger Thomas. Just raderna “Snurra min jord” har jag snott från en gammal schlager med Jan Malmsjö. Det är tungt liksom, jag gillar det. Men raden “Likgiltigheten är allas död” kommer från ett citat av Olof Palme. I ett av sina tal sade han att det största hotet för mänskligheten inte är ondskan utan likgiltigheten. Att folk passivt kan vara åskådare till förintelser eller mord utan att ingripa eller göra något.
Namnet Jan Malmsjö dröjer sig kvar ett tag vid köksbordet i Thomas lägenhet. Thomas ser att jag får något tvivlande i blicken och börjar noggrant förklara att man menar allvar när han säger att han respekterar Jan Malmsjö.
— Jag gillar verkligen Jan Malmsjö. Han är den enda riktiga entertainern vi har i det här landet. Han är oerhört mycket bättre än vad folk tror. Vi ska vara glada att vi har fått en sån i våra marker, om han varit född i USA hade han varit enormt stor och världsberömd vid det här laget. För Malmsjö har kraft!
— Och jag menar det verkligen. Folk kanske missuppfattar det när de läser det i tryck. Men Malmsjö har en oerhörd närvaro på scen. Varje gång han är i TV så är det verkligen… RYMDSKEPP!
Pratar man med Thomas Di Leva märker man att några uttryck återkommer ganska ofta. “Spejsa loss” är ett av dem, “Man vill ju bara vara glad” är ett annat. Men varje gång han ska förklara att någonting är oerhört bra då är det “rymdskepp”.
Jag frågar om han kan se några paralleller mellan sig själv och Jan Malmsjö. Thomas tycker frågan är oerhört rolig och börjar direkt prata om sig själv i tredje person, vilket han tycker är nästan lika roligt som att säga “rymdskepp”.
— Likheter mellan Di Leva och Malmsjö? Det skulle i så fall främst vara att de bägge är ganska starka på scenen. De är där!
På sin förra turné gick Di Leva i princip så långt man kan vad det gäller att göra en teatralisk scenshow. (Kanske till och med för långt. Det var nog fler än undertecknad som tänkte mer på skolteater än på popkonsert när han tog i som mest.) Hur blir det på nya turnén i vår? Kommer han att gå tillbaka till något enklare? Blir det mer “rakt upp och ned”?
— Det är för tidigt att säga hur det kommer att bli redan nu, men jag skulle faktiskt vilja strippa ned det lite grann Det har börjat ta lite väl stora proportioner varje gång man ska ut på vägarna. Det blir så svårt när man ska åka runt som Trollkarlen från Oz, eller nåt sånt. Det blir lätt som en Wagner-opera till slut…
Trollkarlen från Gävle reser sig från köksbordet och hälsar på Chico som just stapplat ut från sin sjuksäng för att kolla vad som försiggår. Chico försöker halvhjärtat vifta på svansen, men febern gör honom alldeles vimsig och han går snabbt och lägger sig igen. Thomas står sedan och rotar ett tag i sin rätt blygsamma skivsamling. Han frågar vad jag vill höra och jag svarar att jag inte vet. Thomas petar till slut in en CD med Kate Bush. Majestätiska.”Running up that hill” ljuder sedan ut ur högtalarna, och trots att man redan hört den tusen gånger är den fortfarande så bra att man blir knäsvag.
— Jag vet, säger Thomas. Kate Bush är bara… Ojojoj. Jag skulle gärna tänka mig att bli hemmaman åt henne, om man säger så. Fast skriv inte det! Då kan min fru bli sur…

“‘Rymdblomma’ är den allvarligaste skiva jag har gjort. Det är min bibel. Men det räcker med att man har skrivit Bibeln en gång.”

För precis ett år sedan befann sig Thomas Di Leva i Gävle och repeterade inför Peter Oscarssons uppsättning av “Amledo”, mer känd som Hamlet. Föreställningen hade premiär dagen före nyårsafton, och recensionerna, i synnerhet i Stockholmstidningarna, var översvallande. Så odelat positiva adjektiv har till exempel knappast publicerats på Expressens kultursidor, varken förr eller senare. När den sista föreställningen var avklarad åkte Thomas till Barbados på semester med sin fru.
— Jag behövde verkligen komma iväg direkt efteråt, säger Thomas. Jag behövde åka iväg från Hamlet och avprogrammeras. Man lägger sig till med så mycket manér i teatervärlden, vilket kan vara lite påfrestande för omgivningen… Och Hamlet var ju en sån oerhört stor grej för hela mig, hela min själ. Det var en otrolig upplevelse, en resa, vilket är få förunnat att få göra. En sån resa gör också att man blir helt lost i flera veckor efteråt. Till viss del känns det faktiskt som jag fortfarande håller på och hämtar mig. Det var mycket text…
Kommer du ihåg texten fortfarande?
— Nej, men jag brukar sällan komma ihåg saker som jag har gjort. Jag lever ganska mycket i nuet, eftersom jag är en njutningsdyrkare. Men jag tror att får jag två veckor på mig, så skulle jag kunna träna in rollen rätt snabbt igen. Jag är snabb på sånt. Rollen finns inte i programmet just nu, men den finns på en disc i ryggmärgen.
Var du nervös över hur föreställningen skulle tas emot?
— Det är klart att man var, åtminstone till en början. Men på premiären kände man redan på publikreaktionen i salongen vad det skulle stå i tidningarna dagen efter…
Att det var bra?
— Att det inte var dåligt… En del tyckte kanske att det var skit, men jag tror att det var många som gillade det. Så är det ju alltid. Men särskilt bland äldre tror jag faktiskt att det var många som inte gillade det… Och det är konstigt med äldre människor. De förstör, de har snart förstört hela jordklotet genom utsugning, och sedan klagar de på att man har långt hår.
Fast är skillnaden just mellan äldre och yngre egentligen?
— Ja, själsligt. Men det finns naturligtvis äldre människor som har levande själar, och yngre som har själar som verkar helt döda. De har sån där blick som hajar har. De går fram som rädda maskiner.
Det är samma människor som gör allt för att det ska vara ordning och reda. De blir livrädda om något går över styr. Ordning och reda är viktigast…
— Jo, ibland kan man känna ett sånt oerhört hat mot vissa människor. Inte nog med att de förstör hela jorden, de tycker att de har rätt också. Och de tycker att folk som försöker göra något annorlunda har fel. Vad fan vill de egentligen?
— Förmodligen vill de inte att det ska finnas fantasi och drömmar och sånt. Förmodligen är det människor som blir jätterädda när de känner att de börjar bära iväg. “Nej, nu börjar det bli overkligt. Nu måste vi lugna ner oss…” Och då försöker de få kontroll över allting, vilket är en absurd tanke.
— Jag menar, man kan ju inte ha kontroll över livet. Livet är större än kontroll. Livet är ett större ord än kontroll och har ett större värde. Och därför kan du heller aldrig ha kontroll över livet. Kolla här på husen till exempel. Så likformade och kontrollerade, det är helt vansinnigt egentligen…
Men det är ju ändå kontroll som alla, medvetet eller omedvetet, ändå strävar efter. Skola, jobb, giftermål, barn, fyrkantigt radhus. Allting går ju ut på att försöka få någon sorts kontroll och styrsel på tillvaron…
— Jo (tyst). Även jag försöker ju få kon-troll på min okontrollerade verksamhet.
Varför törs man då inte släppa allt?
— För att man är rädd att man inte ska få någon kärlek.
Det blir tyst ett tag. Kate Bush sjunger om “Hounds of love” i bakgrunden. Är det något den låten utstrålar, så är det inte fyrkantighet.
— Men det finns ju i alla fall de som åtminstone försöker ställa sig utanför, säger Thomas. Dropparna urholkar stenen, man måste tänka så. Det kommer alltid att komma människor som vägrar att acceptera det fyrkantiga. Det kommer alltid att komma nya själens krigare.
Är det de du syftar på i låten?
— Ja, på ett plan. Men jag syftar även på andevärlden och andra världar som lever parallellt med oss. Tidigare har jag haft mycket tankegångar om att Sverige inte ska tro att det är någon ö i världen, att vi inte ska leva här isolerade, utan att vi blir, och bör bli, påverkade av allting.
— Men nu tror jag att de är större än så. Lika dumt som det är att isolera sig i Sverige, lika dumt är det att isolera sig i den här världen. Vi blir påverkade av allting, även det vi inte förstår eller känner till. Och UFO:n kanske bland annat tillhör andevärlden, det vet man inte riktigt…
— Så “Själens krigare” handlar om drömmar och tankekraft. Det handlar om folk som är själens krigare i vardagen. Såna som du och jag, som står lite vid sidan om och “kollar” liksom. Och som kanske blixtrar till ibland i “debatten” med ett inlägg som ingen hajar eller blir klok av… Men man slänger iväg ett andligt drömspjut!
Sjunger du det också? Andliga drömspjut?!
— Ungefär. Fast jag använder inte ordet spjut. Jag är emot vapen! (Explosion av skratt.) Jag är för andliga vapen som vit magi och trollkonst, men jag gillar inte såna här typiska fysiska vapen som knivar och bomber. Det är så oerhört primitivt. Det är neanderthalarnas spikklubbor fast i ett annat utförande.
Jag gjorde vapenfri tjänst. 
— Jag fick frisedel.
Bara man slipper ifrån det.
— Det är det väsentliga.
Thomas fingrar på sin tekopp och sätter i sig det sista av en kesomacka med groddar på. Han går sedan och hämtar mer te och fortsätter att tala från köket.
— Vad jag framförallt inte förstår är hur dom orkar, halvropar han för att överrösta ljudet av rinnande vatten. Hur dom orkar engagera sig. Och det gäller inte bara svenska försvaret, det gäller hela världen. Jag fattar inte hur man orkar ha en massa gränser och länder. När man åker från en sida av jordklotet till en annan så ska det visas små böcker som heter pass. Varför? Jo, för att om ni tittar här på kartan så är det ett litet rött streck här, ett pyssenysselitet rött streck som markerar en gräns, och det strecket betyder att A är en nationalitet och B en helt annan…
— Det är fars alltihop, jag har aldrig förstått det. Ok att jag accepterar det, för det blir ganska komplicerat att leva om man inte accepterar sådana faktum. Därför är jag också med och spelar, eftersom dom nu verkar vilja spela och verkar tycka att livet är så värdelöst att man måste sätta upp regler för att det ska bli space. Men jag kommer aldrig att förstå att dom orkar hålla på… Man vill ju bara vara glad!
Det är som med invandringen. Det är helt absurt att vi inte har fri invandring till Sverige. På kort sikt skulle allt naturligtvis bli kaos, men på längre sikt måste det vara det som man ska jobba för.
— Jag tycker att alla ska kunna bo var dom vill. Och jag tycker att alla människor, alla sorter, ska blandas. Ju större blandning, desto bättre. Jag tror inte det är bra att folk lever för mycket åtskilda, jag tror till och med det är ett hot mot den här planetens framtid. Scenariot på jorden just nu är egentligen ett perfekt scenario för en riktigt otäck science fiction-film. Folk har levt åtskilda så mycket att planeten har splittrats. Och då börjar det hända saker…
— Utvecklingen måste istället bli så att alla möjliga sorter möts och blandas, vilket leder till att det hela tiden uppstår nya tankar, nya idéer. Det blir ett godartad virus som sprider sig istället för ett elakartat.
Lite ljust kan man ändå se på framtiden. Blandningen Idag är större än den någonsin varit. Folk har aldrig rest så mycket som nu.
— Jo, jag tror att den utvecklingen är oundviklig, men det är också därför det är så frustrerande att en del kämpar emot. Och varför måste det ta sån tid allting? Vi har ju inte den tiden. Jag vill också vara med. Jag vill inte att det ska ta tre generationer innan det positiva inträffar.
— Varför chansar man till exempel inte lite grann? Varför avskaffar vi inte alla bensindrivna bilar nu, och ser vad som händer? Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara. Vi kan väl tänka lite framåt för en gångs skull. Eller måste vi hela tiden stå med ena benet i industrialismen som startade 1780? Hela det moderna samhället känns så oerhört förlegat.
— Jag vill ha ALLT nu!
Det gamla punkidealet.
— Jo, men varför ska jag ändra mig? Jag står ju för nånting annat än det som redan finns. Och då ser jag ingen anledning att ändra mig förrän jag sett resultat av min kamp.
— Mina åsikter kommer dock säkert att behöva “korrigeras” i framtiden. Mina åsikter kanske kommer att verka skitlöjliga om hundra år, kanske till och med om femtio år. Men just nu är mina åsikter väldigt viktiga. För grunden till allt liv är rörelse. Det sade redan Leonardo da Vinci.
Och sen pratar vi fotboll den sista halvtimmen.
Lite spritkultur (“När jag dricker så vill jag bli packad: annars är det ju meningslöst”), lite religion (“Jag tycker om Jesus, Krishna, Buddha och en som heter Monka”), lite film (“Jag tycker mest om tyska filmer från 1978 där alla ser jätteäckliga ut”) och lite kläder (“När jag är hemma går jag alltid omkring i nattlinne: det känns så ledigt”).
Men mest blir det som sagt fotboll.
Italienättlingen Di Leva, som var så laddad inför fotbolls-VM att han hade långt framåtskridna planer på att söka jobb som kommentator-bisittare (“Jag hade säkert fått jobbet, men jag hann helt enkelt inte”), arbetar just nu på en låt med titeln “Schillaci”.
— Det blir en instrumental hyllning, säger han stolt. Den får inte plats bland de nio låtarna på LP:n, men jag lägger den förmodligen på en B-sida eller nåt. Under VM orkade jag inte hålla mig vaken framför Sveriges matcher, det var ju ett B-lag. Men italiensk fotboll… Det är nästan så stort att det inte är sport längre. Det är metafysik.