Vårt möte skulle bli hennes första intervju. För stockholmssångerskan Titiyo var det samma underliga men spännande nyhet som att för första gången hamna på en tidnings omslag. Som hon gör med denna Slitz. Men samtalet blev uppskjutet några dygn och under tiden hann en annan Titiyo-upptäckare ringa. Med all respekt för de tidningarna så var det inte Ljusnan i Bollnäs eller Värnamo Nyheter som hann före. Nej, rösten i luren var popvärldens just nu trendigaste livsguide — brittiska ID.
Men när jag säger till Titiyo att hennes liv alltmer börjar anta formen av novell i gamla tidningen “Rekordmagasinet” skakar hon bara leende på huvudet. För dels är hon alldeles för ung för att veta vad jag talar om. Dels tycker hon inte själv att hon gjort någon “kometkarriär”. Dels har hennes bakgrund som musikerdotter (slagverkaren Ahmadu Jarr) och många resor i pappans Afrika gett henne en ordentlig distans till lättköpta framgångsmyter.
Med all sans och rätta tycker hon knappt att hon hunnit börja:
— Ja, verkligen! Jag har inte ens släppt en skiva. Och jag har bara sjungit i 2 och ett halvt år. Så det är mycket långt kvar till jag blir en “Star”!
Nåväl, det första problemet blir dubbelt upp löst i dagarna. Dels är Titiyo med på samlingsalbumet “Telegram Family”, dels kommer hennes egen singel “Break My Heart, Don’t Waste My Time”. En mycket vällackerad och soulproppad danssymfoni signerad producenten Magnus Frykberg (“men texten är byggd på ett citat från mig” skjuter Titiyo in.). Som doftar Minneapolis, Paisley Park, Prince och Jill Jones så långt att Titiyo redan nu sitter med en bildlig pärm full med motargument till de som kommer att ropa “plagiat!”!
Titiyo väckte först uppmärksamhet som en med tiden alltmer framträdande körtjej bredvid Orup. Men när Orup-musikern Magnus Frykberg vid ett tillfälle hörde henne yla “When The Saints Go Marchin’ In” på en fest förstod han att hon var värd mer an bakgrundsroller. Vilket passade perfekt eftersom Frykberg just anlitats som talangscout och husproducent till vid den tiden (1987) nystartade Telegram Records.
Samarbetet har fortsatt. Idag är Frykberg och Titiyo en sådan fungerande musikenhet att bara det är en garanti för att lilla Telegram får behålla Titiyo. För bjässarna i bolagsbranschen har upptäckt henne. Och redan kommit med diverse förslag:
— Magnus tvingar mig att pröva saker som jag själv inte tror att jag ska klara av. Vi har blivit så samspelta musikaliskt och textmässigt att det nästan känns som om det jag som gjort låtarna. Så kommer det nog att vara även när jag kommit igång ordentligt med mitt låtskrivande.
Titiyo är det odiskutabelt största löftet i Telegram-familjen. Och de som följt sedan Orup-premiären på Ritz förra sommaren vet att hennes dolda resurser är än större. Att Titiyo dessutom planerar att så småningom gå över till svenska texter gör inte saken sämre.
— Om jag kommer att klara av eventuell uppmärksamhet? Det tror jag säkert. Det har varit nyttigt att jobba med Orup och se hur han fixar det. Ibland säger folk så dumma saker att jag bara suckar, men Orup visar inte med en min om han tänker likadant…
Om hon nu förblir sångerska:
— När jag ser barnen i min pappas barndomsby några timmar utanför Freetown i Sierra Leone brukar jag fundera på vad jag egentligen håller på med. “Varför blev jag inte läkare istället?” är det första jag tänker. Då betyder det väldigt lite om jag blir “stjärna” eller inte.
Det heter “Generation 89”.
Nu har den fått sitt frontansikte!

Titiyos pappa är den allerstädes närvarande musikern Ahmadu Jarr. Hennes halvsyster Neneh Cherry har tidigare sjungit i bl a The The och LP-debuterar den här månaden. Så kunde det bli annat än musik för Titiyo?: “Javisst. Det var nästan så att all musik skrämde bort mig. Framförallt när killar och skateboards lockade. Men efter ett år på kontor fattade jag att det var musiken som skulle bli mitt liv”.