Peter LeMarc har gått från ingenstans till överallt. Bara på en höst. Hans femte LP har sålt 40000 exemplar. Och LeMarc har stått i tidningarnas rampljus. Nu vill han gå under jorden…

Peter LeMarc har gjort en av årets mest uppmärksammade och bästa svenska plattor. Och med den plattan upptäckte även den svenska publiken honom. Det gjorde också landets alla journalister.
Men det har gått så långt att LeMarc nu känner sig överexploaterad. Han vill helt enkelt dra sig tillbaka från fotografblixtar och intervjumikrofoner. Han tycker att han har sagt allt han har att säga om plattan. Och framförallt — privatlivet.
Därför var det många turer kring den här intervjun. Finns det något mer att säga?, sa LeMarc. Absolut, sa jag. Till slut blev det ett samtal i en tvårummare i Gröndal i Stockholm.

Tycker du att saker och ting har “runnit iväg” från dig i och med att framgångarna nu har kommit?
— Jag har lärt mig väldigt mycket. Jag upptäckte risken för att bli överexponerad. Inte för publiken så mycket som inför mig själv. Efter nittio intervjuer riskerar man att bli en karikatyr på sig själv. Om man varje dag, fyra gånger om dagen, berättar samma saker om och om igen… Det kan bli bara ord, som en läxa. Och när vi jobbar i studion är det en dödssynd att fejka, det är ju den utgångspunkten vi haft när vi gjort den här plattan. Jag vill att det ska gälla även utanför scenen. Men det är svårare i intervjuer än på skiva att ligga nära sig själv. För i intervjuer pratar jag alltid med en journalist som har ett syfte med sin artikel, en vinkel. Han har en redaktion som vill blåsa upp det hela på ett speciellt vis. När jag gör skivor så talar jag inte med någon annan än mig själv, eller med en publik som är något stort, svart där ute. Men som är en vän. Intervjuer är ett spel.

Tycker du själv att du har fejkat i intervjuer?
— Det tycker jag inte. Men jag tycker att det börjar att gå på rutin att berätta om mig själv, och det tycker jag inte är roligt. Det beror på vad man får för frågor, men oftast är det ju frågor som handlar om musiken och skivan. Och jag känner att jag har blivit tvungen att sätta en gräns för vad jag vill prata om, det har jag lärt mig under de här månaderna som har gått. Jag pratar inte om mitt privatliv längre, för det jag har att berätta om det finns på skivan. Jag behöver inte förklara det mer. Och jag insåg inte varför journalister ville att jag skulle berätta om det, nu inser jag naturligtvis — dom vill sälja tidningar. Och det blir på min och min frus bekostnad. Och mina vänners bekostnad, och det är jag inte beredd att ställa upp på.

Hur pass viktigt tror du att det är att man har nått en “mogen” ålder när sådana här saker händer?
— Jag vet inte ifall det har med själva åldern att göra. Det enda jag vet är att jag har gått igenom en massa mörka sidor hos mig själv, som gör att jag kan tampas bättre med det här nu än vad jag kunde -83. Det var tur att inget hände då.

Vad hände egentligen vid tiden för din förra LP, Marmor? Du verkade “springa” in i den LPn med en oerhörd kraft. Sedan försvann den bara.
— Den sålde inte!

Hur tog du det själv?
— Då tog jag det hårt, som man alltid gör. Man har jobbat i ett och ett halvt år med en skiva, sedan säljer den tusen ex. Det är klart att man blir besviken och känner det som om en massa energi försvinner rätt ut i luften.

Spekulerar du redan nu i hur nästa “LP-turné-intervju”-period ska se ut?
— Min inställning nu är att jag aldrig mer kommer att stå på en scen. I alla fall inte på de närmaste 3-4 åren. Det kanske jag kommer att övertalas ur, vad vet jag. Men så känner jag nu. Och det har inte att göra med att stå på scen. Själva scenarbetet i sig är en glädje, en lycka. Det är det bästa jag vet. Du var väl på Karlsson? (Ja!). Det är underbart när det fungerar så. Men det är de övriga 22 timmarna när jag inte står på scenen, då jag är på turné… Därför har du fångat mig vid en jävligt taskig tidpunkt. Jag brukar vara mycket mer fylld av tankar och känslor än vad jag är nu. Nu är jag bara koncentrerad på att jag ska ut och spela. Då går all energi resten av dygnet åt på att koncentrera sig på det. Och all psykosomati jobbar på högtryck för det där scenarbetet. Det har gjort att jag 22 timmar av dygnet känner av vånda och sömnlösa nätter. Hur mycket är det värt, två timmar av dygnet? Om du hade frågat mig direkt efter Karlssonspelningen hade jag givetvis sagt ja.
— Det som verkligen betyder något för mig är att människor får en kick av det jag gör. Att de kommer fram efter spelningar och på gator och säger saker som att mina låtar hjälpt dom på vägen. Det är dom människorna jag älskar. Inte journalisterna.

Hur mycket betyder Tony Thorén för dig?
— Jag kan inte säga någon siffra på en skala från ett till tio, men han betyder naturligtvis väldigt mycket.

Som musiker…?
— Det hör ju folk på skivan att det är en bra basist. Men framförallt som vän och producent betyder han mycket.

När du ringde upp mig och tackade nej till intervjun vid ett första skede, sa du att du hade talat med Tony om just intervjubiten. Över exploateringen.
— Vi diskuterar ju väldigt mycket, som nu på turnén till exempel. Han är min närmste rådgivare, kan man säga. Det är svårt att själv ha distans till det här när man är mitt uppe i smeten, och då är Tony mitt stöd. En kapacitet som kanske inte utnyttjas i hans vanliga sammanhang. I och för sig kanske du ska fråga honom, också.

Var det så här du trodde att media fungerade?
— Det är för tidigt att svara på. jag är fortfarande mitt uppe i allt det här, jag sitter ju här och pratar nu. Det är fortfarande svårt att låta bli att inte bli cynisk. I våras när jag var ute och spelade akustiskt skrev jag vykort till vänner och bekanta: “Kom och kolla, vi lirar där och där”. Det kom 60 betalande kanske. Men då var jag väldigt smickrad när tidningar hörde av sig, tänkte att “Kul att de gillar det jag gör”. Nu kommer aspekter in att tidningar hör av sig för att dom behöver mig för att sälja tidningar. Det är väl det jag inte har fattat. Att jag kan bli utnyttjad, exploaterad. Sätt Peter LeMarc på framsidan av din tidning och plötsligt säljer du några fler ex.
— Det är svårt att fatta för mig som tidigare sålt tusen ex. Och då folk gjorde mig en tjänst i och med att ha mig i tidningarna. Plötsligt är det tvärtom. Och som sagt, det är lätt att bli cynisk. Det är därför jag sätter stopp här. Det gäller att ta det lugnt ett tag.

Hur mycket tycker du att du har fått släppa på din integritet?
— Det där är egentligen upp till mig själv. Det handlar om hur lite jag förstod om hur man blir behandlad i tidningar. Tycker väl att många artiklar har gått lite väl långt. När LPn kom sa jag: “Jag går ut och pratar, jag har inget att dölja”. Sedan märkte jag att jag kunde bli utnyttjad och då ville jag bara prata om min musik. Nu tycker jag att jag har tuggat det här med musiken om och om igen i alla olika sammanhang. Därför har jag slutat att prata om det också.

Vi har ibland kunnat läsa om dina “många ansikten”. Du började till exempel som en “flykting” från Ungern…?
— Om man kollar på vad jag gjort från -82 till nu är det klart att det hänt en massa.

Är det någonting du ångrar?
— Ångrar är ett väldigt starkt ord. Det finns väl saker jag skulle vara glad över att inte ha gjort. Men samtidigt får man ta det för vad det är, så var det då, så tänkte jag då, så blev det. Och det som finns kvar är dokument, instamaticbilder från vad som hände på den tiden.

Hur aktivt är ditt rockintresse och har du någon “rockfilosofi”?
— Vad ska jag säga? Jag lyssnar väldigt mycket på musik, jag hänger väl inte med så mycket och lyssnar på ny musik i dag som jag gjorde förr. Jag läser inte så där maniskt som jag kanske gjorde för tio år sedan, allting för att veta allt om alla. Utan jag läser dom artiklar som jag tycker verkar intressanta, om de artister jag vet har någonting att säga. Och filosofin är väl i så fall att bara vara sig själv, på scenen är det definitivt den filosofin. Att vara bland vänner och vara sig själv. Och det må vara svårmod såväl som livslust. Och vid dom framträdanden som får med båda delarna, dels den allvar och dels den humor jag har, tycker jag det funkar. Det är den enda filosofin jag har, att vara mig själv.

Vilka artister tycker du har någonting att säga?
— Det kan vara artiklar som är roliga av andra skäl än det. Jag läser Musician som ofta har bra artiklar. Nu senast var det en intervju med Tom Petty som jag tyckte var rolig att läsa, en med Robbie Robertson som var intressant. Jag läser dom tidningar jag kommer över. Ibland kan Rolling Stone ha en intressant artikel, men det händer mer sällan. Dom engelska tidningarna slutade jag läsa 78-79, det är bara skräp.

Har du läst den amerikanska rocktidningen Spin?
— Ja, ibland är den bra. Jag läste en intervju med John Cougar som jag tyckte var bra. Fast dom som intervjuas i dom tidningarna har inte samma villkor som jag — ett evigt intervjuande. Till slut blir man trött på sig själv, vill vara i fred. Musician tycker jag ofta lyckas komma på djupet vad gäller musiken. Fast där är det ju så att journalisten spenderar flera dagar med intervjuobjektet, vilket man säkert inte skulle palla i Sverige. Jag har en gästsäng här inne, så du kan sova över…

Från att ha sålt tusen ex per skiva är det plötsligt 40000 ex. Vad händer sedan, tänker du på nästa steg?
— Jag gör inte det, vi ska göra klart den här turnén, det är det jag är inne på nu. Kom igen om två veckor, då kanske jag vet lite mer om vad jag vill göra. Klart att jag har jobbat med idéer till låtar, det gör jag hela tiden i viss mån. Skriver upp tankar. Men det har inte format sig till något bokslut än, dom ligger som lösryckta idéer och tankar. Det är så det måste vara att göra musik för mig, säkert annorlunda för andra. Men det måste vara — det här har jag sagt förut, men det är en bra liknelse — som att treva sig fram i mörkret. Det gjorde jag nog inte riktigt 81-82. Då tänkte jag mycket mer och konstruerade mycket mer. Därför låter jag det ske på intuition, blir det inga låtar så blir det inga låtar. Det går inte att sitta och skita ut musik.
— Och vad gäller nästa skiva har jag inte planerat någonting. Vi ska in i studion i januari och titta lite grann på vad vi kan göra, pröva oss fram. Det är det som är fördelen med MNW, dom satsar på musiken. Vi får vara i en studio tills vi är klara. Och det tänker jag ha som målsättning i fortsättningen också, jag tänker inte släppa ifrån mig något förrän jag är nöjd. Det får ta ett eller två eller tre eller fyra år. Det kanske är det sista jag gör.

Du har inte fått något krav från något håll att du snabbt ska ut med en ny skiva?
— Nej, inte alls. Det enda vi har sagt är att vi ska in i januari och pröva vingarna lite grann. Det är mest för att jag är sugen på att spela in i studio. Den här skivan är ju väldigt gammal trots att den kom ut i augusti. Den låg klar med konvolut och allting redan i december -86.

Varför släpptes den inte förrän i augusti i år?
— Det var många skäl. När den gjordes var det inte alls klart att det skulle bli en LP av det hela. Jag har sålt 1000-2000 ex av varje skiva och ett skivbolag kan inte låta det pågå i en massa år. Förlusterna blir för stora. Det var då jag tänkte att jag struntar i vad folk ska tänka och tycka, jag går efter vad hjärtat säger. Försöker gå så nära gränsen jag vågar, så nära elden. När materialet var färdiginspelat i december tyckte jag att det var bra, fast man är ju aldrig säker själv. Jag har tyckt att varje skiva jag gjort varit bra. Kanske med undantag för dom två första. Sedan spelade jag upp kassetten för folk som jag litar på, en god vän i Göteborg som betyder väldigt mycket och alltid får höra alla demos. Han tyckte det här var det bästa jag någonsin gjort. Då var det två skäl till att vi låg på materialet. Om det nu var det bästa jag någonsin gjort, ville jag ha tid på mig att bli övertygad om det, så att det inte blev som med alla andra skivor jag gjort. Att de släpps veckan efter att de blivit färdiginspelade och ett halvår senare ångrar man en jävla massa saker. Jag ville vara helt säker på att det här var en platta jag kunde stå för en lång tid framöver. Och där fick den ligga att mogna, på kassett.

Lyssnade du på den mycket?
— Jag spelade den mycket här hemma. Vi ändrade om några små saker, tog in Hur hjärtat jämt gör som det vill och tog ut Spökamazonen som blev en singelbaksida i stället. Det var vad som hände. Sedan insåg vi alla inblandade att släppa en LeMarc bara rakt av skulle betyda tusen ex, i alla fall trodde jag det då. Nu med facit i hand vet jag att det inte behöver vara så. Tanken var väl då att ge publiken chansen att höra materialet i portioner, så att säga. Då släppte vi två singlar på materialet, det blev Vägen och Håll om mig. Resten är ju rockhistoria…(skratt) Men det var så vi tänkte då!

Du tycker inte att LPn blev för “utlämnande”?
— Jag vill säga en gång för alla att den är gjord som all film, litteratur eller musik. Man jobbar utifrån sitt eget liv, sina egna känslor där man lägger till och drar ifrån. Och vi är inte olyckligare än människor i andra äktenskap. Skillnaden är att jag gör en skiva om att vi har haft det svårt ibland, men det är ju en styrka att kunna prata om det. För det mesta är vi jävligt lyckliga ihop, annars skulle vi inte hängt ihop i åtta år. Men det snaskas det också om: “Krisen i äktenskapet”. Det har aldrig varit någon kris! Det värsta är när dom kommer och snackar om otrohet och skit, det har dom inte ett jävla dugg med att göra. Det vet dom ju ingenting om, jag har aldrig nämnt någonting om det.
— Vi trivs skitbra ihop, jag och min fru. Men vad som finns därutöver har inte folk ett jävla dugg med att göra. Eller folk — tidningarna.

Störs du av alla jämförelser med Eldkvarn och Van Morrison?
— Eldkvarn är ju rätt naturligt eftersom Tony Thorén är med och dessutom producerar. Och journalister är ju inte mer begåvade än att de tänker: “Jaha, han har varit med i Eldkvarn…”. Hade jag haft en producent från ett annat sammanhang hade det blivit att det liknade den och den musiken. Och hur många manliga singer/songwriter är vi i Sverige som gör det på det här viset? Vi kanske är tio stycken, och det är ju dom som “snurrar” när man snackar om den här plattan. Vi har ju samma rötter också många av oss, det är Dylan, Van Morrison. Sedan lägger man till sina egna då, Paul Simon och Springsteen, soul och gospel som påverkat mig mycket. Musik ska placeras in i ett fack i tidningar och då blir det att de drar till med jämförelser.
— Att jämföra min grej med Van Morrison tycker jag bara är fånigt, jag tycker det är larvigt. Det är att göra det lätt för sig: “Aha, han har ståbas, och låten går i valstakt då är det Van Morrison!”. Det där får alla svenskar stå ut med, Lundell ska vara Dylan/Springsteen, Plura är Petty/Dylan, Mauro Scocco är Jackson Browne/Michael McDonald och jag är Van Morrison osv. Det ska alltid finnas ett svenskt svar, och det behöver inte alls vara så. Recensenterna gör det verkligen lätt för sig.

Är det viktigt för dig att vara med när det ska göras skivomslag?
— Det är viktigt.

I vilken mån är du med?
— Hela vägen. Det är ju inte jag som utformar skivomslaget, men jag är med och utformar idén.

Även turnéaffischer?
— Ja, i alla fall godkänner det hela. Tycker du att någonting ser för jävligt ut, eller vad då?

Tänker du någonsin på att du är en del av “musikrörelsen”?
— Vilken musikrörelse?

Jag tänker på ditt skivbolag, MNW.
— (Lång paus) Svår fråga! Det betyder väldigt mycket för mig att ligga på MNW, just därför att det är ett skivbolag som satsar på musik, i första hand. Men jag kan inte påstå att jag känner mig som en del av musikrörelsen. Det här med musik har alltid varit för mig… eller det började så för mig på den tiden när jag var väldigt liten, som ett sätt att avvika, vara udda. Eftersom alla andra spelade fotboll. Jag har svårt att se mig som en del i en rörelse överhuvudtaget.

Kan du nämna några plattor som har påverkat din rocksyn?
— Det där är så svårt att svara på, det varierar från år till år, beror på vilken grej man är inne i. Den allra första skivan jag skaffade var den där (pekar på Beatles She Loves You, som hänger på väggen inom glas och ram). Sedan har det varit grejer som har varit kickar genom åren. Springsteen när han kom med andra LPn, men för mig var det inte en så stor kick, mer en ny Dylan. Dylan var förstås en kick, och Cohen när jag tyckte om honom i tonåren. Och någon gång i tonåren hittade jag också Van Morrison i 70-talets början. Det som formades vid den tiden, sångare. Jag har alltid gillat soulmusik, inte Tamla som alla kommer dragandes med. Gospel, ja, sånt som har själ och djup. Punkprylen var ju också en kick när den dök upp.

Hur pass involverad var du själv i den?
— Det var under en period, men dog ut efter ett par år. Det kom så mycket nytt. Costello som jag tyckte var jävligt häftig då, men som jag nästan slutat lyssna på nu. Han var väl då som jag var då, mycket ord och mycket yta. Tycker fortfarande att han inte hittat ut ur den där labyrinten. Vad ska jag säga mer? Jag var och såg Pistols i Lidköping 1977. Och Clash och allt det där. Men det hörs inte i min musik i dag. Mycket Costello vet jag vi höll på med i Göteborg -79 i Box 81. Jag var väl Sveriges svar på Costello då…

Det var Göteborg 1979. Nu är det Stockholm hösten 1987, vad händer med Peter LeMarc då?
— Jag har två blanka månader i min almanacka, där jag tänker vara med min fru och mina barn. Och disciplinerat sätta mig ner och se om jag kan sammanfatta alla mina anteckningsböcker med uppslag till låtar. Med andra ord, gå under jorden.