Populärmusik i svensk TV är en sysselsättning som aldrig får chansen att växa ur barnskorna. Nu har vi avverkat drygt hälften av Listan. Leendena är fortfarande breda och välsminkade. Staffan Dopping och Annika Jankell är lika bekanta i de svenska hushållen som veckans reapriser på ICA. Men hur går det till under en inspelning? Och vad tycker egentligen rocksverige om programmet? Vi undrade och undersökte ett program som väcker reaktion.

Mera läppstift! Hinner jag? Frågar Eva Sonesson. Hon hastar ut i logen och under insyn av sminkösen Marie Kjellin får hon mera färg på läpparna. I ena hörnet av Sonet Studios C-hall står resten av Commando. Shoeshine Boy snurrar igång för sjunde gången och jag kan för mitt liv inte fatta hur man orkar. Gång efter gång.
Först är det skoputsaren som får nya instruktioner; “borstar du för noga under repetitionerna är ju skorna blanka när det är dags för tagning!”. Därefter måste basist Karlsmark titta i den vänstra kameran när låten rullar i gång, sedan vickar Eva Sonesson till och sedan är det det där med läppstiftet. Och däremellan en massa andra saker. Ibland är det teknikerna i inspelningsbussen som har hittat något fel. Det är bara att ta om. Och Gud så långtråkigt!

DELADE MENINGAR

Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Meningarna går isär. Men det som är gemensamt i kommentarerna om rockprogrammet Listan är nödvändigheten. Ett eget program för den svenska musiken. Det är inte var dag det sker. Och för den svenska skivbolagsbranschen är det naturligtvis toppen. Helt plötsligt har televisionen blivit mera lättåtkomlig för deras grupper.
— Ingen nekar att vara med på Listan, säger Staffan Dopping. Programledare tillsammans med Annika Jankell.
Förutom “mera läppstift” är citat som “mygel”, “rättvist” och “skitsamma” återkommande citat i “analysen” av Listan. Men det finns också citat som “vissa pinsamheter förtjänar att självdö!”. Det säger Dagens Nyheters filmrecensent Thore Soneson (inte släkt med Eva Sonesson). Som inte är någon större supporter av Listan. Han var själv en gång i tiden programledare för Chrome 22 som gick vintern 81-82. Faktiskt ett rätt lyckat rockprogram: (Trots att Slitz Chefredaktör Ballongen Nylin ingick i redaktionen…)
— Första säsongen av Måndagsbörsen är det närmaste ett lyckat rockprogram TV har kommit, säger Soneson.

MYCKET PINSAMHETER

Thore Soneson har så rätt så. Under 80-talet har det funnits dryga 10-talet satsningar på rocken i TV. Några av de mer pinsamma inslagen står definitivt Zorro, Norrsken, Öresound och purfärska Metropolis för. Kommer någon ihåg Zorro och Leonard Eek från Umeå-TV? Förträng det! Likaså Sundsvalls Norrsken där Anders Tengner dök upp med hårdrocksinslag varvat med Von Zamla. Bottennappet svarade Bengt Grafström för (Öresound). Ingen över 14 år mådde särskilt bra av att se Falco mima sig igenom Der Kommisar. Allt medan en massa barn klappade händerna i baktakt. Typiskt för svensk TV. Det mesta har gått i baktakt.
När Listan drog igång tidigt i höstas var det planerat för tio program. Men det blev nedbantat till åtta (TV har också s k optionsrätt på ytterligare tio program i vår). Staffan Dopping förklarar:
— Vi blev försenade och gick miste om två program p g a friidrotts-VM…
Inte bara Carl Lewis får ge vika för Ben Johnson!
Många har undrat “hur i helvete” artister kunde “stiga” och “sjunka” redan vid det första programmet:
— Vi hade en intern lista sedan februari månad.
Rösten är åter igen Doppings. Lokalradiostationen Radio Stockholms röst som numera blivit ett aktiebolag: “Staffan Doppings Röst AB”.
Kring Listan jobbar ett 15-tal människor där merparten arbetar som free lance. För produktionen svarar Sonet Media. Och man vill gärna att de grupper som spelar in videor i studion ska ha en egen idé när de anländer. För på Listan är det som Arne Hegerfors och farbröderna brukar säga, snabba puckar som gäller.
Det tog för Commando två timmar att komma, bli sminkad, ta om ta om ta om ta om, sätta, dricka kaffe och åka. Undrar vad Julian Temple skulle säga om den tidsplanen..?

FISKBAD

Men det är inte alltid som det uppskattas med egna idéer. Det kan Mats Möller intyga. Eller rättare sagt skivbolaget Mistlurs direktör Peter Yngen. Det var inte populärt när Yngen skulle figurera i videon liggande i ett badkar fyllt med fiskar. Om det var Yngens egen idé, eller någon underbetald artist på bolaget kan vi bara spekulera i…
Men populärt var det när List-folket ringde upp Nasa. Efter ett jättesprång på listan krävdes det en snabb video inom ett par dagar. Det blev ett akut samtal till skivbolaget som i sin tur undrade varför inte videon som spelats in fyra veckor tidigare dög…
Klick!!!
Man kan ju inte hålla reda på allt!
Men att Listan är en bra idé som gynnar svensk rock är samtliga överens om. Listmannen framför andra denna höst har varit den alltmer begåvade Peter LeMarc. Denne Trollhättans svar på Norrköpings Plura Jonsson har inte bara blivit en gunstling bland journalister (undrar dock på vilken massmedial sammankomst man kom underfund med att t o m geni förklara honom?), utan nu finns han överallt. Vilket betyder lite drygt 30000 sålda exemplar av senaste LPn.
Listans förtjänst?
— Genombrottet skulle ha kommit i alla fall. Men det är klart att det alltid innebär en extraskjuts om artisten syns i TV Tror ändå att det betyder mer för mindre grupper.
Det är Lasse Tengroth på LeMarc’s skivbolag MNW som talar.
— Det är förstås tillfälligheter som avgör vilka artister som ska presenteras som Bubblare. Men idén att visa svensk rock i TV är kanon. Sedan kan man diskutera formen, det här är ju bara en.
(Bubblarna är något av wild cards som en jury plockar fram).

VINNA ELLER FÖRSVINNA

Medan andra stora artister (inga namn) väljer att stanna hemma, efter missförstånd med vad gäller bakgrundsfärgen, finns det mindre artister (inga namn) som gör kraftansträngningar likt ett triatlonlopp för att hamna på Listan. Eller vad sägs om hårdrockarna som försökte köpa sig en högre position på Listan? Efter en nittonde plats inhandlades 700 exemplar av singeln i olika affärer. Och även om du använde dubbel lupp på din 26″ fanns dom inte där programmet efter. Totalt resultatlöst.

FRIVOLTER OCH KULLERBYTTOR

Nu är det måndageftermiddag i Sonets C-studio och ett 15-tal människor är i gång med dagens arbete. Tidigare samma dag har det varit en intervju med Marie Fredriksson. Dopping är rädd om rösten som är en aning förkyld. Men den håller. Om all spekulation om allt går rätt till, säger han:
— I första hand gör vi ett TV-program, inte en försäljningslista.
Innan middagen klockan 18.30 ska också Sound Of Music vara färdiga med sin inspelning. Trion Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordquist har hjälp av en gitarrist som ska synas “så där lagom mycket” i bild. Någon i studion påstår att “Abba-ungen är smaklöst klädd!”. Det är Peter Grönvall (son till world wide Benny Andersson) som åsyftas. Och det må erkännas att kombinationen turkosa mockaskor, svarta läderbyxor och blå skjorta aldrig tillhört det mera hippa stuket. Inte ens i svensk TV. Inte ens i Sound Of Music. Och om Commando hade det svettigt får Sound Of Music det desto värre. “Dirigenten” Cathrene Carlberg samspråkar med producenten Lennart Wetterholm kring tjejernas rörelseschema. Mest handlar det om en kullerbytta (som jag aldrig hann uppfatta när programmet sändes). Tejp placeras ut för att markera vart frontduon mestadels ska “arbeta”. Under tiden springer Angelique Widengren och Nanne Nordquist ut ur studion med svetten lackandes nerför pannan. Och undra på det, varför envisas med skinnjackor inomhus framför varma strålkastare? Som förresten sköts av Tom Mohlin. “En klippa!”.
Efter fyra tagningar springer Nanne iväg för att lägga ifrån sig nyckelknippan hon haft i byxfickan. Men det funkar ändå inte. Angeliques kullerbyttor hamnar alltför långt fram i bild, och det är bara för samtliga att börja om. Men innan middagen löser sig allting, Nanne och Angelique “arbetar” längs tejpbitarna, kullerbyttan sitter och gitarristen syns “så där lagom” i bild.

“MERA ORUP!”

När middagen är över tycks det som om inspelningarna aldrig ska komma igång igen. Örebro-gruppen Big Deal anländer dock en aning försenad. Nu ska Listan erövras med det senaste singelspåret Jag ska förföra en ängel. Bolagsrepresentanter skriker “Mera Orup” och vill ha mera galenskap i videon. Man blir relativt nöjd när en synth faller i golvet: “Den tagningen köper vi!”. Huruvida man gör det eller inte är svårt att säga, för under de 43 sekunder Big Deal senare i veckan är i sändning märks inte synthen som rasar i golvet…
Några artister får förmånen att spela in en video på annan plats än i studion. De görs på en dag och redigeras sedan på fyra timmar. Ifall artisten och skivbolaget vill får de sedan köpa videon av bolaget Listan. Hur mycket de får betala är hemligt. En siffra som har nämnts är 20000 kronor. Är den siffran sann är det förstås toppen för skivbolagen. 20000 kronor är korvören i jämförelse med vad skivbolagen får betala vid en egen inspelning.

PROBLEM

Men en som troligtvis inte vill köpa videon är Slitz senaste omslagspojke, Thomas DiLeva. Inte för det sår han fick på näsan då han under inspelningen sprang rakt in i en stolpe, utan mer för konceptets skull: “Sämre än ett Östtyskt underhållningsprogram…”
Inte fullt lika nöjd var heller Peter LeMarc efter inspelningen av succén Håll om mig. Bandet tyckte att videon blev lite “stel”. Bandets basist Tony Thorén (Eldkvarn), hade andra problem: “Jag skulle ha tagit hatten!”.
Problem hade också Karl Kanga. En av de ansvariga i produktionsteamet insisterade på att dennes döttrar skulle vara med och dansa i Kanga’s video till Wipeout Girl. Med följd av att Kanga och grabbarna protesterade med att byta instrument med varandra och lät gitarrsträngarna hänga lösa… Protesten bordlades! Tjejerna shakade!

HEMLIG JURY

“Bubbeljuryn” består av Helene Benno, Jan-Eric Sundquist… eehh, förlåt, en hemlig jury på fem personer som samtliga har något med musik att göra. Det är dessa fem personer som väljer ut Bubblare och vilka låtar som ska presenteras. Här har den aktuella artisten inget att säga till om, det är bara att rätta sig efter juryns val. Visst går det att diskutera de val de gör, ibland är det “givna” artister som i alla fall skulle gått in på Listan:
— Nu vet man ju inte hur de resonerar, säger Lasse Tengroth. Kanske är det så att de väljer artister som de tycker “passar” in i TV.
Eddie Landquist på GLF säger:
— Vi tycker att Listan är väldigt bra och att satsningen är trevlig för svensk musik. Visst kan det finnas synpunkter på hur den hemliga juryn väljer Bubblare, men det tycker jag är onödigt att spekulera i. Programmet baserar ju sig på vår ordinarie topplista och det är också enda inblandningen från vår sida. Bubblarna får inte vi reda på i förväg.
En måndag med Listan. Det är jobb mellan tio på förmiddagen till strax efter elva på kvällen. Tre grupper (Commando, Sound Of Music och Big Deal) och en intervju (Marie Fredriksson) har avverkats. Snabbt och proffsigt. Ingen är missnöjd denna måndag. Förutom kanske Virgins representant som skrek “Mera Orup!” och ville att den rasande synthen skulle kommit i bild.
“Branschfolket” är också nöjda. Idén med svensk musik i ett eget program är alldeles utomordentligt, säger “branschen”. Men merparten har vid en rundringning ändå inte sett ett enda program av Listan. Och då kommer frågan osökt; till vem vänder sig Listan? Ett TV-program som baserar sig på en försäljningslista. Störst får mest plats! Det är inte ute i stugorna som spänningen stiger på torsdagkvällarna. Det är på skivbolagen! “Idén är god”, javisst. Men är det en god idé eller ett bra rockprogram i TV vi vill ha?
Själv är jag glad över att jag smiter från TV-licensen och att det på torsdagkvällarna är ett förlängt Sportnytt…