För 15 månader sedan var Wire Records bara ännu ett fall av “hobbyprojektet som gått snett”. Men Per Kviman grep tag i det absolut sista grässtrået och drog sitt bolag ur konkursträsket. I dag är Wire Records på väg att erövra rockvärlden med band som bl a All That Jazz, Lädernunnan, Thirteen Moons och Sing Sing And The Crime. Men utan att skrika det i megafon. Nej, Kviman har andra recept till framgång… Där metoderna ibland rubriceras “Gå över lik — do the Kviman Shuffle…”!

När gav Per Kviman upp sin rockstjärnedröm?
— Jag har aldrig haft någon, förutom en två dagars illusion 1976 när jag hört Sex Pistols för första gången!
Har du fortfarande några “idoler”?
— Nej, jag har tappat all respekt.
Per Kviman är vid 22 års ålder expert på misslyckade karriärer. Först var tennisspelaren Kviman. En långbent terränglöpare till tennisgentleman. Som ville mer än han kunde. Och som avslutade karriären med att i Båstads Cup förlora mot Jonas B Svensson — häromåret topp 20 i världen — med 0-6, 1-6. “Sådana amatörer borde inte få vara med i turneringen”, tyckte Svensson efteråt.
Sedan kom rockmusikern Kviman. En karriär som efter några tveksamma framträdanden med Vaxholms-gruppen Imbecillerna slutade vintern 1983. Med att Kviman skanderade Echo And The Bunnymens Villiers Terrace. Till komp av numera avsomnade cowboy-combot Dead Scouts vid en privat fest på rockklubben Kolingsborg i Stockholm. För själva slutpunchen stod sångaren i kvällens andra band. Han tyckte att Per Kviman hade så lite på en scen att göra att han sände honom av densamma med en rak höger…!
Så vore det inte för skivbolagsägaren Kviman skulle vi alltså stått inför ett mycket klassiskt fall av vilja men inte kunna!
Men vem kan sätta frågetecken bakom en svensk skivproducent som i rockstiltjens 1987 lyckas med konststyckena att A) Sälja in Karlstadsgruppen All That Jazz till multikontrakt med bjässen Virgin America, B) Få likaledes amerikanska IRS Records (REM, Stan Ridgway, Alarm) att ta sig an Lädernunnan, C) Spela in Stockholmsduon Master Twins med hjälp av ett produktionsteam som jobbat med namn som Erasure, Cocteau Twins, Alison Moyet och Housemartins och D) Sälja in en udda grupp — Thirteen Moons — som knappast ens skulle fått skivkontrakt i Sverige, om det inte vore för Wire, till i stort sett alla viktiga rockländer?
Per Kviman gör det i alla fall inte.
Under de fem år som han jobbat med att producera rock i Stockholm — först som bokningsansvarig på Kolingsborg (nu saligt avlidet) sedan med Wire Records — har han knappast blivit i första hand “känd” för att vara ödmjuk och för att med Dumbo-öron suga upp omgivningens råd. Nej, det som inte kommer från Per Kvimans skissblock sorteras ganska snabbt in i pärmen “Dåliga tips”. På gott och ont. Oftast det förstnämnda. För något trögrörligare än den svenska skivbranschen har väl inte Svedala skådat sedan inlandsisen svischade förbi en eftermiddag för cirka 11.000 år sedan!
— Wire drivs efter ett slags “plan”. Med första punkten: “Hamna aldrig i maskineriet”. Det blir lätt så att förslag utifrån känns som knuffar i fel riktning, mot det “vanliga”. Det är väl både min starka och svaga sida. Men jag upplever inte mig själv som “döv”. Därför är det lite svårt att kommentera, säger Per Kviman med aningen av skam i sitt leende.

WIRES HEMLIGHET

En person lyssnar han definitivt på. För Wire Records är sedan start också ett brittiskt bolag. Och det som inte Kviman har av diplomati har i stället dess engelske ansvarige Harry McGee. Harry har ett typiskt brittiskt sätt att skaka hand vid affärsmöten. Det är Kvimans rättframhet och fingertoppskänsla kombinerat med McGees subtilare sätt som blivit Wires hemlighet.
1983 var Wire Records några krumelurer på ett skissblock. Undertecknad hade tillsammans med de ansvariga för klubben Kolingsborg lite vaga idéer för ett “koncept-bolag” (sådant var populärt redan då!) i rock. Där vi skulle importera uppåtgående utländsk rock: På turné, på skiva och som förlängning även kunna bygga upp en svensk verksamhet.
Per Kviman fanns också i sammanhanget. Men fick stå på tillväxt som bandbokare (och udda skribent på dåvarande Schlager.) Men lagom till Wire Records start fanns en plats ledig. In stormade Kviman utan att tveka. Tvekan är en svaghet han aldrig skaffat sig.
“Konceptet” blev aldrig mer än en avancerad pojkbokshistoria. Men Kviman bara fortsätter och fortsätter och den vaga skissen har blivit allt mer “seriös”. I dag är Wire Records ett aktiebolag som involverar ett 30-tal personer med kontor i tre länder (till de tidigare har lagts också Västtyskland!).
Kvimans fladdriga cross har blivit ett distinkt dödande passer-volley!
Just nu står Wire Records inför ett avgörande ögonblick. När All That Jazz släpper sin första LP — på den nyetablerade amerikanska upplagan av Virgin Records — kan bolagets verklighet förvandlas “över en natt”. Wire Records är i dag ett stabilt fungerande bolag — “Jag tror inte att det är så många andra bolags svenska kataloger som går ekonomiskt jämnt upp säger Kviman — men är fortfarande av Hobbex-karaktär. Lönerna är “lika” d v s 6.000 kronor i månaden. Inte något konto-besked man skiftar mot gräddvita BMW:s och monegaskiska medborgarskap.
Men slår det för All That Jazz kommer också Wire-basarnas plånböcker att svälla. Kanske kan 70-80-timmars arbetsveckan bli mer mänsklig. Kanske kan Per Kviman t o m få råd med sin dröm: “Ett dyrt inrett hus i Vaxholm och en fräck lägenhet i New York”. Bara All That Jazz potentiella köpare — många! — vet…
Men Kviman & co är nog rustade att klara av många kyliga vintrar ännu. För Wire Records har under sina tre år aldrig varit någon självklarhet. Däremot är “mästerplanen” en självklarhet:
— Jag kommer aldrig att sluta med det här. Skulle jag tvingas göra uppehåll skulle det bli så kort som möjligt. Visst kan jag känna avundsjuka när jag ser dom som jobbar på Trädgårdsförvaltningen och alltid får lön. Men det skulle vara en omöjlighet för mig att ha ett sådant arbete. Fullständigt otillfredsställande…

MASSOR AV MISSTAG

Riktigt nära ett slut har Wire bara varit en gång. Sommaren 1985, när dess första upplaga försattes i konkurs. Men sedan vi amatörer försvunnit med svansarna mellan benen drog Kviman och McGee upp riktlinjerna för en ny “plan”.
All That Jazz förpassades till låtskrivarlyan utanför Karlstad, Lädernunnan hjälptes ut ur sin göteborgskällare, o s v. Hittills har trådarna oftast dragits rätt.
Den enda stora missen var när Lädernunnan plötsligt fann sig ha en för dom “okänd” remix av ABBA:s Gimme Gimme Gimme ute i skivbutikerna.
— Jag har lärt mig minst 200 saker av att göra misstag under Wire-tiden, men Gimme Gimme Gimme-produktionen är kanske det största. Lädernunnan är ett band som vill ha fullständig kontroll — det är en av deras starka sidor — och vikten av att det blir så även i fortsättningen fattade vi snart, fortsätter Per medan han (lätt skamset) plockar med sitt Gauloise-paket.
För ögonblicket är Wire Records ögon i första hand fokuserade på USA. Det är där Virgin just nu funderar på hur många singlar och videor det ska plockas från All That Jazz LP.
Det är där Lädernunnan snart kommer med en nymixad “Best Of”. Det är säkerligen där Thirteen Moons ska få sitt välförtjänta “riktiga” skivkontrakt.
Det är också USA som har imponerat mest på den svårimponerade Per Kviman:
— Att träffa Jordan Harris på Virgin var en av de viktigaste händelserna i arbetet med Wire. Han visar att det fortfarande går att tjäna pengar och ändå i första hand tänka på musiken och musikerna. I USA ser man överhuvudtaget allt i ett större perspektiv. I England är alla åsikter bestämda från deras sätt att se världen. Praktik är okänt där.
Jordan Harris är alltså VD för nya Virgin America. Det är han som plockade Warren Zevon till bolaget och lät denne göra i stort sett “vad som helst” på sin comeback-LP. Och därmed fick han årets bästa LP på köpet. All That Jazz följer upp bra som en följd av deras egen begåvning och Virgin USA:s förtroende.
I motsats till England där bolagen oftast inte har en antydan till förtroende till musikerna:
— I England fungerar det utmärkt tills man ifrågasätter deras villkor. Men jag gillar inte deras villkor. Att man resonerar “nu fixar vi hemmaplan, sedan får vi Europa på köpet”. Vi tänker ungefär som de amerikanska bolag vi arbetar med. Att vi understödjer gruppernas egna idéer. Det är när dom inte har några idéer som vi kommer med skället.
Men USA:s bransch är väl inte alltid så perfekt?
— Nej, absolut inte. Det var ju inte speciellt upplyftande att träffa Warner Brothers bas. Han såg ut precis som Robert Redford och inledde med att berätta att 25 procent av deras artister säljer platinum. Där hörde vi inte riktigt hemma… Men man kan inte undvika att bli imponerad i alla fall…
Själva bristen på musikaliskt engagemang i den svenska branschen var en gång skälet till Wire Records. Där ute fanns en flora av spännande rock. Att producera, importera, imponeras ay. Men ingen var intresserad av underverken. Så vi planerade att göra dom själva. Per Kviman har delvis lyckats.
— Att få kritik är inget problem. Men jag blir irriterad av alla som bara vill vara med i svängen. Så många verkar vara ointresserade av sina arbeten. Samma sak gäller de flesta banden. Inga verkar intresserade av att jobba hårt för att bli unika. Man nöjer sig med att musiken är en hobby i väntan på ett “riktigt jobb”, fru och barn. Så tänker aldrig vi. Det här är ett hårt jobb som ska ge resultat i att bättre musik säljer mer!
Är inte Wire Records en arty-farty historia för pojkrummet, trots allt?
— Nej, men vi jobbar för det annorlunda, överraskningarna…
Är du en hjälte för den “alternativa” rocken i Sverige?
— …det hoppas jag inte. Men kanske kommer jag att kunna visa att det går att lyckas, trots att innehållet är bra!
Finns det någon musiker som är värd mer än alla andra?
— Ja, Prince, han är fortfarande magisk.
Du som knappt kunde uttala ditt eget namn har blivit allt bättre på att “lägga orden rätt”…
— Ja, men jag har också blivit en tråkigare människa, det är det största minuset med allt det här…