Ocal Waltz är annorlunda. Fyra göteborgare som visar att det går att spela tung rock iklädda polotröjor och slipsar. Och som kan berätta märkliga historier om blåvalar och ishockeyspels-turneringar på Stena Line…

NÄR GÖTEBORG EN gång i tiden grundades och byggdes måste det samtidigt murats in ett sinne för practical jokes. För Göteborg driver ohämmat med mig. Varje gång jag kommer dit har någon flyttat på Avenyn, det självklara riktmärket för en icke-göteborgare.
Mitt senaste besök var inget undantag. Avenyn var som bortblåst! Efter några timmar och många traktamentes-kronor var jag helt enkelt tvungen att ge upp letandet. Gatan fanns inte! Folk pekade och jag traskade. Men Avenyn? Icke. (Att inte fenomenet blir mer uppmärksammat är för mig ett mysterium).
Nåväl. Det är inte om förlorade delar av gatunätet i Sveriges andra stad som det här ska handla.
Det här handlar i stället om Ocal Waltz. Ett göteborgskt band som tillsammans med en rad andra svenska grupper bevisar att svensk rock inte enbart består av stelbenta trad-rockare och idéfattiga plagiatörer.
Jag träffar dem i en trång och kvalmig studio där de färdigställer sin debut-LP; Per Undenella, sångare och gitarrist. Lång, mörk och entusiastisk rökare av egenhändigt rullade cigaretter. Basisten Michael Andersson som tagit ledigt från matematikstudierna på universitetet för att göra vapenfri tjänst på daghem. Förre medlemmen i Mysteriets Vacum, Anders Göransson. Arbetslös och trummis. Och den fjärde medlemmen Niklas Sundling, keyboards. Äldst med sina tjugofem år. De andra är ett par-tre år yngre.
Det är besättningen i bandet som i mina öron var Hultsfredsfestivalens svenska behållning. För ett fåtal är de redan bekanta. Men desto fler har missat deras debutsingel, The Ocal Waltz/Hang On — Pretend Human, utgiven på göteborgsbolaget Radium i vintras. Om den är gruppens samlade kommentar “Hemsk!”. Och förklaringen ligger enligt dem själva i oerfarenheten och flatheten i deras samarbete med producenten Henryk Lipp; “Det var fel vibbar helt enkelt”.
Därför står de själva för produktionen av debutalbumet som släpps i slutet av oktober. Titeln, Them Empty Brains, är också titeln på ett av plattans spår.
— Jag fick uppslaget till texten på en spelning här i, Göteborg. Publiken stod och glodde och tycktes fundera över om de verkligen kunde tycka om fyra grabbar i skjorta och slips.

PRODUCERAR SJÄLVA

Per Undenella är liksom övriga medlemmar en proper yngling. Ser inte ut som den Jim “Foetus” Thirlwell eller Matt Johnson, som han ibland låter som. Någon här på redaktionen fick syn på bilden till den här artikeln och undrade om det var Smiths nya sättning…
Deras åsikt är att rock kan spelas i valfri klädsel. Även polotröja eller skjorta med slips. En naturlig, men ändå ovanlig åsikt när rocken allt mer börjar gestalta sig som sin egen klichébild.
Men Ocal Waltz är uppenbarligen ett band som föredrar att göra saker på just det sätt de själva vill. Hur andra gör spelar ingen roll. Därför kan det ta dem fyra månader att göra en låt. Improvisation hela vägen. Saker testas. En del material accepteras. Det mesta kasseras. Dessutom är de inte den typen av band som tillbringar all tid i replokalen för att finputsa i oändlighet; “Då tröttnar man och tappar känslan”.
Brecht/Weill, Waits och redan nämnda Foetus/Matt “The The” Johnson är namn som osökt dyker upp i bekantskapen med Ocal Waltz. Vaga, men ändå slående likheter. Brecht/Weill och Waits i melodi och arrangemang.
— Den Brecht/Weillska cabaret-stilen försökte vi oss på på singeln. Men vi har slutat med det. Man tröttnar när man inte tycker att det blir bra. Tom Waits är det fler som har nämnt. Men ingen i bandet har lyssnat på honom. Vi vet knappt hur han låter!
Foetus/Matt Johnson i sången. Per Undenella protesterar.
— Jag tycker i så fall snarare att jag låter som Alice Cooper… Som jag sjunger nu sjöng jag långt innan jag ens hade hört Foetus!
Helheten är hård. Mycket hård. Men samtidigt lekfull. Som en ureuropeisk dans i Götaverkens skugga. Samma fenomen hittar man i varje Västeuropeisk storstad. TC-Matic, Nick Cave And The Bad Seeds, tidiga Killing Joke osv.
Men hellre än att prata om eventuella likheter med andra band pratar medlemmarna i Ocal Waltz om historien bakom deras namn; Om upptäcktsresanden Thomas Ocel som Per läste om i en historiebok och vars namn han sedan lyckades stava fel. Därav Ocal Waltz, om någon undrar.
Eller om båtar. (Vad är mer naturligt i en stad som Göteborg?) Michael Andersson har tävlingsseglat och är barn-barns-barnsbarn till en man som fångade en blåval. Valen finns att beskåda på Naturhistoriska Museet i Göteborg.

TAR UT SVÄNGARNA

Den gamle storfiskaren torde vara stolt över sin efterkommande som en gång kom tvåa i en ishockeyspels-turnering på Stena Line. Ocal Waltz favoritsport (hur går det för V. Frölunda?).
Hur som helst; Ocal Waltz är på god väg att spela sig in i den lilla samling svenska band som vågar ta ut svängarna. Som inte har pojkrumsaffischernas idoler fastetsade innanför näthinnan. Och deras musik som måttstock för hur den egna rocken ska låta.
Det är inte förvånande i sammanhanget att Ocal Waltz återfinns på ett av de två riktigt spännande svenska bolagen — Radium. Det andra bolaget är Wire Records. Du kan läsa mer om det på annan plats i den här tidningen.