Tålamod.
De sju bokstäverna är ett måste när det gäller att invänta en platta av Eva Dahlgren. Det är i det närmaste en lika tidskrävande historia som för bostadsförmedlingen att “skaka fram” en trevlig sjurummare på Drottninggatan i Stockholm. Men Eva Dahlgren har heller aldrig varit inne i “ett-års-cykeln” vad gäller LP/singel-turné.
Den sista turnéspelningen hon gjorde var den 17 augusti 1985 och den nu aktuella LPn ‘Ung och stolt’, är den första plattan sedan 1984 års ‘Fönster mot gatan’.
Är denna långa, blonda (ser en aning oäkta ut), brunbrända (ser faktiskt äkta ut) 26-åriga f d nynäshamnsflicka perfektionist eller lat?
— Ingetdera, faktiskt… Det är det att jag behöver tid på mig för att uppleva saker, för att få behovet att skriva.
Och aldrig singlar:
— Jag kan inte plocka ut en låt och säga: “Så här låter min LP”. Jag är emot den här singelhysterin, att när man släppt en LP måste det också släppas en “hit” på singel. Jag har heller aldrig köpt singlar eller varit någon singelfantast.
Och för första gången helt igenom svenska texter:
— Jag har gjort fem LP-skivor som handlat om kärlek och relationer. Nu kände jag ett behov av att skriva av mig lite åsikter, då är det viktigt att texterna går fram tydligare. Det är betydligt svårare att skriva på det sättet. Det är lätt att det blir pekpinnar av det hela. Och det måste finnas rum för fantasi för den som lyssnar.
I maj månad 1986 satte sig Eva Dahlgren ner för att skriva materialet till ‘Ung och stolt’. Inspelningarna ägde rum mellan september och december, vilket är normal arbetstid för henne i studion. På sina egna demoinspelningar gjorde hon texterna på “blaj-engelska”.
— Jag var väldigt mån om melodierna den här gången, men naturligtvis visste jag vad låtarna skulle handla om.
Texterna skrev hon sedan dagtid i studion och framför brasan på kvällarna. I samband med plattan började hon också att skriva på ett kortfilmmanus. När — och om — det blir klart är det tänkt att det ska bygga på musiken från ‘Ung och stolt’.
På den nya plattan bryter många religiösa övertoner fram. Går du och bär omkring på mycket religiösa grubblerier?
— Jag grubblar inte på Gud som sådan. Det som är intressant är religionen, den religion som människan skapat.
— Vilken konst det än handlat om, har den tagit upp de stora livsfrågorna. Helt plötsligt sitter vi med rockmusiken som bara handlar om blommor och bin. Det är tråkigt.
— Rockmusiken är en sådan ball konstform att det inte borde behöva finnas några gränser. Men det är vi utövare som själva håller på att sätta de här gränserna.
Vad tycker du själv om nya plattan?
— Jag är mest stolt över den här. Det är den platta som jag varit mest delaktig i. Jag har kommit närmare det mål jag har, även om jag inte vet vad det målet är. Man kanske inte ska kalla det mål. Jag blir äldre, får nya ambitioner och lever i en annan tid för varje platta jag gör. Men det här är närmare mig. Om folk inte förstår vad jag sysslar med, får jag göra något annat.