Efter ett oplanerat långt uppehåll är hon tillbaka. ANNE-LIE RYDÉ och hennes Band släpper i dagarna en LP, ‘Den sista flykten’. Slitz/Ljud har bevakat inspelningen.

Att göra en platta är väl inte hela världen? Kanske bara ett par världsdelar och något hav? Fast så oerhört viktigt för artister, och inte minst för musikindustrin. Runt hela den karusellen har utvecklats ett hantverk, yrkesmän och kvinnor som har till uppgift att fånga musikaliska ögonblick och fästa dem på band.
Det är just ett sånt gäng, hälften hantverkare, hälften konstnärer som hjälpt till att göra Anne-Lie Rydés senaste LP. Tillsammans med sitt band har hon nu ockuperat EMI studio i Skärmarbrink söder om Stockholm för att göra en LP. Första tanken var att ha Mauro Scocco från Ratata som producent, men det blev inte riktigt den kemi de inblandade hade tänkt sig. Uppdraget föll på Dagge Lundqvist, tekniker och producent. Mest känd från Adolphson Falk och Mistlurs produktioner med bl a Lolita Pop och Docent Död, och tidigare trummis i Trettioåriga Kriget.
Bandet är i stort sett Anne-Lies gamla; Rolf Alex på trummor, Jonas Isacsson (som ersätter Mats Claesson) på gitarr, Tommy Cassemar på bas, Mats “Bäcon” Olausson på klaviaturer och Erik Heusler på saxofon. Studiorävar allihopa med miltals LP-konvolut bakom sig. Tanken var att spela in skivan som ett band, tillsammans i studion. Den arbetsmetoden avslöjar sig tydligt i musiken.
Låtarna är dels skrivna av Anne-Lie själv och dels av annat namnkunnigt folk som bl a Mauro Scocco, Anders Falk och Mikael Rickfors. Anne-Lie har skrivit alla texter själv.
— Det känns viktigare och viktigare att sjunga texter som jag själv har skrivit, för de innehåller nåt man har upplevt. Sen blir det lättare att fånga texterna exakt och sätta dem. Mina texter är väldigt personliga.

DEMOS

Alla låtar har gått igenom ett antal stadier. Först de demoversioner som låtskrivarna själva har gjort, sedan en demo till. Den här gången tillsammans med bandet och Dagge. Avsikten har varit att arbeta fram en grundidé till ett arrangemang, som kan användas som utgångspunkt i studion. Man satt under fyra fem dagar hemma hos Roffe Alex med en DX-7:a, trummaskin, direktinspelad bas och gitarr genom Rockman. Den musik som uppstod fångades på ett vanligt kassettdäck.
Arrangemangen har enligt Anne-Lie i stort sett hållit fram till den färdiga produktionen.
EMI studios ligger inhyst i ett bostadshus alldeles vid tunnelbanan, strax söder om Stockholms innerstad. Stora studion, som den här plattan är gjord i, ligger en trappa upp, och är alldeles nyrenoverad. Den har ett för våra dagar väldigt stort inspelningsrum med ett otal små bås för gitarr och sångpålägg. Kontrollrummet har efter upprustningen vridits så att teknikern sitter med sidan mot musikerna. Men tack vare en stor glasruta, och en ganska stor höjdskillnad mellan de två rummen har man ändå bra utsikt över vad som försiggår i inspelningsrummet.
Man har också bytt ut stora delar av utrustningen och kan nu skryta med ett Solid State Logic mixerbord. Det har en avancerad form av datamix kallad Total Recall, med TV-skärm och datortangentbord. Dagge tycker om utrustningen men är lite ovan:
— Man får inte ha för mycket temperament när man jobbar med de här sakerna. Jag är van att mera rafsa i kontrollerna. Efter fyra veckor kan jag inte säga att det går snabbare än med ett vanligt mixerbord.
Bandspelaren är en Studer 24-kanalare. En ganska stor panel bakom mixerbordet är reserverad för diverse effektenheter. Fyra digitala reverb bland annat, och de går åt nästan allihop, tillsammans med de två analoga.

GRUNDER

Alla musikerna spelar tillsammans på grunderna. Meningen är att man ska behålla allt utom syntarna från de första tagningarna, och det har i stort sett blivit så. Trumljudet är skapat med hjälp av det stora rum de står i. Diverse mikrofoner är placerade på ganska långt avstånd från trumsetet, och det är de som gör ljudet så stort och tungt. Den som lyssnat på Dagge Lundqvists tidigare produktioner känner igen sig.
Musikerna har varsin mixer så att de kan blanda instrumenten precis som de vill i sina hörlurar. Tre synkroniserade trummaskiner står och går uppe i kontrollrummet. Den samlade kakafonin som strömmar ur dem ger grundsvänget i lurarna. En del av den automatiserade slagverks-hysterin kommer med på slutproduktionen, om än i friserat skick. Takterna är inprogrammerade av Rolf och Dag, trummisarna i gänget. De har stått som glada barn bredvid varandra och tryckt på knappar…
Då och då kommer musikerna och Anne-Lie in i kontrollrummet för att höra vad de egentligen håller på med. Dagge sätter en heder i att spela upp alla klanger för dem. Det blir mycket lättare att motivera eventuella ändringar på det sättet.
Två veckor har de på sig för grunder. Tack vare rutin och disciplin håller det. Man passar samtidigt på att göra om eventuella småsaker och lägga på en extra gitarr här och var.

PÅLÄGG

Nästa steg är pålägg, det vill säga allt som spelas in efteråt. I det här stadiet är Anne-Lie inte med varenda sekund, som på tidigare produktioner.
— Det höll på att göra mig till nervvrak att sitta med hela tiden. Jag insåg att jag måste börja lita på folk runt omkring mig. Jag är sån som ibland blir för jobbig för att jag ska ha total kontroll. Det leder till att jag inte fullständigt koncentrerar mig på det jag egentligen ska göra, nämligen sjunga, skriva texter och i viss mån även låtar.
— Pojkarna i bandet känner jag ju, vi är som en familj. Med Dagge märkte jag redan efter två veckor att den här killen kunde jag lita på. Han ingav något slags lugn, som jag aldrig känt förut. Han har gjort så att det för första gången varit kul att jobba i studio, berättar Anne-Lie.
Och han är lugn, fast på ett lite nervigt sätt. Han sitter aldrig riktigt stilla, slappnar aldrig av. Men han är skärpt och vet vad han pratar om. Inte överilad och inte feg. När man jobbar på det här sättet måste man vara diplomatisk. De människor som blir studiomusiker är en speciell sorts karaktärer; intresserade men aldrig besvärliga.
— Jag har väl lite av den karaktären själv, säger Dagge. Det kan vara ett problem. Risken finns att alla i studion bara sitter och är smidiga.
Många dagar går åt till klaviaturinstrument av olika slag. Mats Olausson har släpat in en arsenal av syntar i studion. Han är plirig och ser lite busig ut. Syntarna är två DX-7:or, en Korg EX-8000, en Roland Super JX, en Akai S-612 sampler och en Emulator II. Han bygger upp klanger genom att kombinera olika instrument. Dagge och han tjafsar lite grann om DX 7:ornas “plåtiga” ljud. Dagge är inte så förtjust. De springer om varandra och laddar diskar med samplade ljud, kopplar, spelar och lyssnar. Det slutar allt som oftast med någon enklare kombination.
— Just när man spelar in en grund kanske klaviaturisten har massor av idéer, påpekar Dagge. Det är bra att spela in dem även om det är fel sound. Då kommer man snabbt ganska långt när man sedan börjar med pålägg igen.
— Det har blivit så att vi ofta sitter hela dagen och är väldigt noga. Sen vid halvsex-tiden tänker man att, vad fan, på med stråkar! Och det blir oftast bra.
Andra musiker har kommit in efteråt. Erik Heusler på saxofon hör egentligen till bandet, men gör ändå sina insatser på ett sent stadium. Ulf Adåker spelar flygelhorn och Henrik Jansson cello. Marie Fredriksson och Mia Lindgren har hjälpt till med körer på en låt. Och när det ska vara pojksång har två stallkamrater fått hjälpa till, Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom.
Och så Anne-Lies sång förstås. Den låter klarare och starkare än förut. Hon sjunger precist och på sina ställen mycket vackert.
— Den här gången var det längesedan jag sjöng. Det senaste uppehållet blev längre än beräknat, femton månader, så jag var orolig för det. Men när vi väl började var det så skönt. Dagge har kommit in som en solstråle i mitt liv, yrkesmässigt alltså, skyndar sig Anne-Lie att tillägga. Han har “pushat” mig, och haft ett enormt tålamod som smittat av sig.

MIXNING

— Jag tror folk kommer att märka skillnaden på den här plattan, framförallt i sångsoundet, säger Dagge. Åtminstone hoppas jag det.
Dagge sitter ensam och mixar, ofta på natten. Eftersom han jobbar både som tekniker och producent har han inte kunnat lämna kontrollrummet många minuter.
— Det är ingen tillfällighet att folk för det mesta har en tekniker och en producent. Jag har inte ens kunnat smita iväg till posten. När en musiker går ut, kommer ju nästa in.
Ljudet är stort och kraftfullt, kanske lite rockigare än förut.
— Jag vill inte kompromissa med ett ljuds klangfärg för att det ska få plats. Jag gör hellre plats i ljudbilden med ekon än genom att skära av diskant eller bas med en equaliser.
Datamix innebär att man kan göra ett moment i taget när man mixar. Höjer man till exempel sången på ett ställe i låten så registreras det, och exakt samma höjning sker varje gång det stycket spelas upp.
— Det är bra med data så länge man vet vad man gör, säger han. Men när man suttit åtta timmar är det lätt att börja undra vad som händer, vart olika saker tagit vägen.
Och just det har skett. I en mix som Anne-Lie kommer in för att lyssna på är några körer spårlöst försvunna. Det är inte datorns fel, men det skulle inte ha hänt om den inte fanns. Så det blir till att mixa om den låten. Vilket är lättare tack vare datorn, eftersom man delvis kan plocka fram den gamla mixen från en diskett.
Plattan kommer ut i slutet av februari. På LP och CD.