Efter Schlager-SM har Style och Sound of Music härjat vilt på topplistorna och ute i folkparkerna. De ligger på samma skivbolag och har ambitioner att leva längre än en enda sommar.
SLITZ for till Eskilstuna Folkets Park för att kolla in den nya dansmusiken. Och samtidigt ta reda på varför ett litet skivbolag i Solna lyckas med allt vad de företar sig.

Vad är det som är bäst med den här branschen?
— Applåderna.
Vad är sämst?
— Buet.
Gigi Hamilton i Style sitter uppkrupen i en skinnfåtölj på hotell Smeden i Eskilstuna. I går var hon i Falköping, i morgon är hon i Ljusdal. I förrgår var hon bortglömd. För något som i dessa sammanhang verkar som en evighet sedan, ville alla ha henne och hennes kompisar i gruppen som då hette Freestyle. Men det slutade med en krasch och deras skivbolagsdirektör hamnade inför tingsrätten.
Christer Sandelin, den stora rågblonda kalufsen i Style, sitter mitt emot Gigi och utvecklar hennes synpunkter på poplivets avigsidor.
— När det går bra för en är alla polare och när det går dåligt så garvar dom bakom ryggen. Den här branschen är råsjuk. Men nu kan jag spelreglerna. Det är ingen som kan skita på mig mer.

ENTUSIASTISKA KLIPPARE

Risken är också betydligt mindre att han denna gång blir lurad av sitt eget skivbolag. Som nu heter Alpha Records och drivs av Benny Hedlund och Sanji Tandan. Två herrar som tycks lyckas med allt de rör vid. Pernilla Wahlgren, Sound of Music, Niclas Wahlgren, Shanghai är några mycket uppmärksammade svenska artister under 1986 och de finns samtliga i Alpha-stallet tillsammans med Style.
— Det ser ut som allt slagit till samtidigt, säger Benny Hedlund bakom sitt ljusa skrivbord på Råsundavägen 45 i Solna. Men vi jobbade enbart med singlar under ett helt år. Det tyder på långsiktig planering.
Benny Hedlund representerar något nytt i svensk skivindustri trots sina femton år i branschen. Han har arbetat på EMI och med Bert Karlsson på Mariann. Det unika med Benny och Alpha är att de kombinerar intresset att tjäna snabba pengar på lättsålda produkter med stor omsättningshastighet, med ett brinnande musikintresse och närhet till artisterna.
— Samtidigt som Alpha är ett solitt bolag med trygg ekonomi som kan göra långsiktiga satsningar är det en slapp och skön stämning där, säger Style-Christer. Det finns inga “direktörer” utan man bara knallar in och snackar. Även om dom sitter i möten så går man in och säger “kom ner och lyssna för nu har vi mixat färdigt en ny låt”.
Benny Hedlund säger att engagemang är ett honnörsord på Alpha. Inte minst ett socialt engagemang.
— Många kommer till oss i ett känsligt läge. Dom är 17-18 år och kan bli ett ansikte på stan inom några månader. Det är lätt att hamna fel. Det måste finnas en plattform. Vi finns i första hand för artisten, inte för oss själva. Det är deras karriär. Vi finns här för att förvalta den. Det är ändå till slut artisten som får ta smällarna på stan om något går fel.
Men socialkurator Hedlund kan bara genom att luta sig fram över skrivbordet och fixera blicken snabbt förvandla sig till modern entreprenör. Då talar han om att bygga ut verksamheten, “inte genom att köpa värdepapper och konst”, utan med att köpa en skivaffär, “Virgintanken, att tala direkt till den målgrupp vi vänder oss till”. Han talar om att “tänja en skivas livslängd genom att ge ut flera singlar från en LP enligt den amerikanska modellen; vi vill ha kontinuitet”.
Just nu har Alpha Records en förödande kontinuitet i sin skivförsäljning. Style har sålt 90.000 LP, Pernilla 60.000 och Sound of Music 20.000. Ändå mer imponerar singelförsäljningen. I en tid när landet svämmar över av hutlöst dyra 45:or och 80 procent av dem säljer mindre än ettusen exemplar visar Alpha upp motsatta siffror. 80 procent av singlarna säljer mer än tretusen exemplar och resten, 20 procent, säljer över 5.000.

FÖRSTA TURNÉN

Är Alpha världens bästa skivbolag?
Jag frågar Sound of Musics Peter Grönvall där han sitter i en vackert belägen skogsbacke i den välskötta Eskilstuna-parken.
— Dom är Sveriges intressantaste bolag som försöker bygga upp något från början. Alla artisterna på bolaget lägger ner massvis med energi på det dom gör och får rätt sorts stöd. Därför blir det så framgångsrikt.
Benny Anderssons alltmer berömde son sitter omgiven av Sound of Musics två blonda sångerskor Nanne Nordqvist och Angelique Widengren. Det är första gången dom är ute på turné och entusiasmen flödar över hela Södermanland. Tjejerna fnittrar, skrattar och skämtar medan Peter åtminstone emellanåt agerar seriös och allvarlig.
Om ni fick välja själva och det inte påverkade er karriär negativt, skulle ni då välja bort alla intervjuer?
— Neeeeej, tjuter flickorna i kör.
— Vi har ingen större publik idag, analyserar Peter. Det är bara att jobba på och skaffa oss ett bra rykte genom att spela och visa oss. Det är det enda sättet att vinna en publik på.
Är det inte besvärligt med en image där du Peter är den seriöse tonsättaren och tjejerna dels skall sjunga och dels agera blickfång på scen och på bilder?
— Vi har ingen image. Vi är så här. Är tjejerna fåfänga så är dom det. Både före och efter det här. Hela livet.
Om det började brinna hemma hos er vad skulle ni ta med er först?
— Skulle ta handväskan, säger Angelique.
— Den lilla, lilla handväskan som rymmer en hel sminkaffär, skjuter Peter in.
— Skulle ta kylskåpet, säger lilla Nanne.
Orkar du bära det?
— Hon orkar iallafall äta upp det, säger Peter.
— Peter skulle ta synten före mig, säger Angelique.
— Nej, jag skulle nog ta dig först.
— Hörde ni! NOG! Observera att han sa “NOG ta dig först!!”, skriker Angelique över hela folkparken så att pandorna vaknar ur sin eftermiddagslur borta på Zoo.
Igår var dom helt vanliga ungdomar, nu kastar sig ideligen Eskilstunas juniorgarde fram och vill ha autografer.
Vad drömmer egentligen en före detta växeltelefonist om på nätterna nu när den stora drömmen slagit in?
— I natt drömde jag att jag snubblade på ett trumset mitt under en show, skrattar Nanne.
— Jag har drömt om vampyrer. Riktigt äckliga drömmar, ryser Angelique.
— En vacker dröm som jag hade nyligen var att jag kunde flyga som en örn, säger Peter. Det kändes i hela kroppen och jag kunde se landskapet under mig.
En barnvagn dyker upp och Nanne skriker med sin redan ansträngda röst. Men vem tänker på rösten när ens knappt halvår gamla baby finns inom syn- och skrikhåll.

SVERIGES DYRASTE LP

Under föreställningen senare på kvällen tar Nanne och Angelique av sig kläder efter varje nummer. Det påminner mer om en sällskapslek än det associerar till sex. Det finns ytterligare två blondiner på scenen. De kombinerade kör- och balettflickorna ser ut som de kommer från en nerlagd sex-cabaret på Kiviks marknad.
Peter Grönvalls förvandling till popstjärna går till så att han byter sin vita skjorta mot en orange. Men han rör sig mest ohämmat och brinnande av alla på scenen där han står bredbent bakom sina synthesizers. Högt ovanför honom glider ett segelflygplan ljudlöst genom den ljumma sommarkvällen. Planet beskriver en vacker båge runt folkparken, som om det hittat de ultimata uppåtvindarna i luftlagren.
— För Sound of Music pekar det bara uppåt, sa Benny Hedlund tidigare. Vi började jobba med dom redan 1984. Gav ut första singeln i oktober 1985. LPn är nog en av Sveriges tio dyraste LP-inspelningar. Men Peter brejkar en dag. Det är jag övertygad om.
Alpha satsar på att skaffa sig en låtskrivar- och producentpool. Benny Hedlund framhärdar att det är låtarna det gäller i första och sista hand. 94.000 sålda exemplar av “Dover-Calais” motsäger inte hans resonemang. En grupp som Style har inte det namnet och den respekten hos kritiker och radioproducenter att de får någon extra hjälp hos media i initialskedet.
Är det viktigt vad kvällstidningarna skriver, Christer Sandelin?
— Det är viktigt för mig som person. Om Jan-Olov Anderson (AB) skriver att “Dover-Calais” är en dålig produktion och har en dålig text då idiotförklarar han mig och skivköparna. Då blir jag sårad, men det påverkar inte skivförsäljningen och vår popularitet.
När Sound of Music uppträdde vid åttatiden på kvällen var det omkring 2000 personer i Eskilstunaparken. Halv tolv när Style rusade in trängdes omkring 6000 personer runt den specialbyggda scenen.
Syntare, punkare, rockers, discofreaks och vanliga hederliga ungdomar; ja, hela Eskilstunas övre tonårspopulation verkade representerade där ute i mörkret. Skrikande vinberusade flickor som spillt ketchup på sina vita ski-pants trängdes med småjäntor framme vid kravallstaketet. Några fiskades upp för att inte klämmas sönder. Kort sagt rådde klassisk popgalestämning.
Är publiken annorlunda i en folkpark än vid en inomhuskonsert?
— Nä, dom är lika fulla, flinar Christer. Dom dricker mycket, det gör dom. Och det gör väl jag ibland också. Men inte när jag spelar.
— Vi gjorde en spelning med Freestyle när alla i publiken var asfulla. Dom slog sönder varenda fönster och stolar och bord, säger Gigi och ler med skräckblandad förtjusning åt minnet.
— Det var i Korsnäs, fyller Christer i. 3000 personer i en lokal som rymde 1500. Jag blev rädd efter första låten när ingen applåderade.
— Dom var inte medvetna om att vi hade spelat utan fortsatte röja. Bland annat slängde dom ner varandra från en balkong. Från fyra, fem meters höjd flög det ner folk i publiken hela tiden. Det var inte klokt.

MINDRE SYNT MER ROCK

När Gigi, Christer och Tommy Ekman — som inte är med på vår pratstund, utan gör soundcheck istället — åkte runt under namnet Freestyle var det många som retade sig på gruppen. De fick se många knutna nävar och långfingrar i luften men idag är det borta. Det är både tiderna och gruppen som ändrats. Style går mot ett alltmer “vuxet” och rockigt uttryck.
När Christer Sandelin nämner grupper han gillar blir det mycket brittisk pop, Simple Minds, U2 och överraskande nog The Smiths. Bland producenter är det amerikanen Bob Clearmountain (Simple Minds, Cars bl a) som är favoriten. Trevor Horn, Rupert Hine och Green får också röster.
Style måste också ha en känd utländsk producent för att slå igenom internationellt, anser Christer. Det måste finnas ett “namn” på plattan för att utländska radiostationer och branschfolk skall reagera. Style har haft många på gång. Senast Vince Clarke i Erasure, men han blev så dyr att “det kändes inte rätt”.
— Vi går mot rock och mer “naturliga” instrument, mindre syntar. Vi hittade någonting på låtar som “Följ mig”, “I believe” och “Heaven no 7” och de visar vart vi är på väg.
Style och Sound of Music; pop som lutar åt både schlager och rock. Den nya dansmusiken som är för ruffig för krogen och för slätstruken för rockklubbarna. Svensk musik som negligeras av de så kallade icke-kommersiella bolagen såväl som av de stora jättarna. Goda investeringsobjekt som ingen behöver rodna över att saluföra. Alpha Records har kommit in som en gökunge i den svenska skivindustrin på samma sätt som Bert Karlsson stack in sitt tryne i branschen på 70-talet.
Är det någon stor skillnad på Mariann och Alpha?
— Nej, det är det inte, säger Benny Hedlund. Vi har 1986 års dansband. Det är ingen jämförelse att skämmas över. Det är ett gott betyg att jämföras med Mariann.