“Shift”, som är titeln på Nasums nya alster, kan betyda någonting så enkelt som skiftarbete. Det är dock lite för simpelt. För Nasum representerar “Shift” en ny epok i gruppens utveckling. Titeln syftar även på ett maktskifte i stormakten USA. Fyra symboler på omslaget — fyra medlemmar — fjärde skivan. Fjärde ronden och Nasum höjer ribban.

— Det där kändes inte bra. Du får det att låta som om Jesper (Liveröd, f.d. basist, numer i Burst) vore död.
Att Anders Jakobsson (trummor) motsätter sig en fråga som “hur kommer ni att minnas Jesper?” är inte så konstigt. Inte enbart av den enkla anledning att Jesper i allra högsta grad är i livet. Utan också därför att Anders eller Mieszko Talarczyks (sång/gitarr) tillvaro privat egentligen inte har påverkats nämnvärt av medlemsbytet.
— Jag har inte riktigt smält det än, att Jesper inte längre är en del av Nasum. Vi är ju fortfarande nära vänner och hans hedersplats i gruppen kommer på sätt och vis alltid att vara vakant. Det blir lite som med Kiss, Jesper lämnar aldrig riktigt familjen Nasum. Om några år kanske han hoppar in som tillfällig ersättare. Han fattade ett respektabelt beslut och det vill vi inte klandra honom för. Burst gav ut “Prey On Life” på Relapse Records förra året och Jesper ville lägga ner hela sin själ i ett band i stället för att jobba halvt om halvt med två.
Så nu har han lämnat Nasum…
— Ja, och om det är någonting jag kommer att minnas honom för så är det hans vätskeintag. Han dricker otroligt mycket, och då menar jag inte sprit eller öl. Under ett restaurangbesök lagrar han dricka, vatten och kaffe som en kamel. Skämt åsido. Han var den i Nasum som röjde mest på scen. Det var lite av hans grej i bandet.
In i ringen klev i Jespers ställe två veteraner, två stockholmare som har sysslat med allt från grindcore till hardcore och punk.
— Urban (Skytt, gitarr, även i Regurgitate), som hakade på som live-gitarrist redan innan Jesper slutade, har varit med i death/grind metal-svängen länge.
Nyrekryterad basist är Jon Lindqvist (Sayyadina, Acursed, Victims). Medan hans föregångare Jesper köpslog mellan death/grind och melankoli så går Jon mer tillbaka till rötterna.
— Han tar med sig en fräsch fläkt av hardcore och punk. Jag gillar det. Urban och Jon har uppmuntrats att vara med i skapandeprocessen av skivan, vilket säkert märks när man lyssnar på materialet.
För tillfället råder det Nasum-boom i landet. Förra årets “Helvete” (Relapse Records) breddade bilden av grindcore och fick hela metal-branschen att sätta fikabrödet i halsen. Nasum blev public services gullgossar. P3 Guld-vinnare i kategorin Årets rock/metal, vinnare i kategorin Årets hårdrock/punk i de oberoende skivbolagens prisutdelning Manifest, medverkan i P3 Popstad och Svt:s Studio Pop. Risk för hybris?
— Det vore ett kardinalfel av oss att tacka nej till den senaste tidens framgångar. Vi förtjänar dem. Ett av kriterierna som låg till grund för juryns bedömning av P3 Guld-vinnaren var att det skulle vara en nyskapande skiva inom sin genre. Det stämmer in på oss. Vi är progressiva för att lira en så förhållandevis snäv sorts metal. P3 Guld-galan var annars grymt lärorik och spännande att vara med på, som en firmafest för det svenska musiketablissemanget.
Explosivt och chockartat, skulle man kunna säga, för ärligt talat så har grindcore aldrig fått någon sådan släng av kommersiell framgång tidigare. Trots detta lär det väl dröja innan Mieszko får sitta med i kanal fyras tv-soffa och hylla fruktiga viner med Bengt Fritiofsson.
— Nej, kommersiellt framgångsrik, i en mer allmän mening, kan vi inte räkna med att den här genren någonsin blir. Det känns i alla fall bra att vi har fått det här erkännandet.
“Shift” är titeln på er nya platta, syftar den på skivbolagsbyte?
— Man kan dra den parallellen, men det är ett skifte som inte har märkts av på så många sätt. Relapse Records håller i trådarna vad gäller vår skivförsäljning i Nordamerika nu, i stället för i hela världen som det var tidigare. Resten ansvarar Burning Heart för.
Många andra skulle göra mycket för att få skriva på ett kontrakt med Relapse Records.
— Vi ville gå vidare och prova någonting nytt. Att skriva på för Burning Heart är att chansa lite, det är vi medvetna om. Ingen vet ens om de klarar av att marknadsföra metal-band. Förutsatt att allt sköts som det ska talar i alla fall en viktig sak till deras fördel, och det är att deras kontor ligger mitt i Örebro, en kvarts promenad från min lägenhet. Om jag har några frågor eller bara vill kolla hur det går kan jag besöka dem personligen. Relapse Records var aldrig längre än ett samtal bort, så inget illa om dem, men personlig kontakt, öga mot öga, är alltid att föredra.
Något som sitter som en sticka i ögat på Anders är USA:s president George W. Bush. I tacktalet på P3 Guld-galan riktades skarp kritik mot presidenten. Det går inte heller att sticka under stot med att merparten av “Helvete” upptas av bandets hat för nämnde man. Och vare sig det handlar om att vidhålla ett säljande koncept eller bara om otämjbar aggression så har Nasum ännu inte slutat att hata.
— Han är ju av naturen ett sådant irritationsmoment. Lyssna på inledningen till “The Smallest Man”; Mieszko skriker “you’re such a whore!/such a whore!”.
Då syftar han på George W. Bush?
— Ja.
Vad menar han med det?
— Det är Mieszkos text och jag vill inte gå in och analysera den.
“Ett Inflammerat Sår”, som du själv har skrivit, bygger också på temat Bush.
— Finns det någon mer avskydd ledare än han? Snubben har terroriserat och retat gallfeber på omvärlden under hela de fyra år han har suttit på sin tron. Nu vill inte ens det amerikanska folket ha honom kvar. Höstens val kommer att bli hans sista, ingen tvekan.
De senaste två åren har Irak-kriget varit hett stoff i nyheterna. I krigszonen är det inte mycket som har förändrats, men medieintresset dalar. Vart riktas fokus härnäst?
— Det vi redan talar om, presidentvalet i USA. Ett val som handlar om vem som kommer att vara en av världens mäktigaste män när året är slut. Troligtvis inte Bush.
“Shift” som i maktskifte. Du sätter dina pengar på att demokraten John Kerry vinner valet?
— Jag tror, och valundersökningarna visar, att väljarna har fått perspektiv på den upprustningshysteri som George W. Bush har åstadkommit. Om John Kerry är bättre för yrket vet jag inte. Smutskastningen, kampanjerna, valspurten… jag följer ingenting av det där. Det är roligt egentligen, hur vi här borta i Sverige bäst får en schysst bild av politikerna i USA genom talkshowerna. David Letterman och Jay Leno är råa, men ärliga. Med skämt berättar de allt vi behöver veta om presidenten och hans stab.
Inga direkt objektiva åsikter. Vem står bakom David Letterman och berättar vad som får och inte får sägas?
— Vem har kontrollen över nyhetsprogrammen på CNN?
Så du litar inte på nyheterna?
— Den bild vi får av media är enkelspårig och i allra högsta grad vinklad. Jag tror att det var CNN som myntade uttrycket “war against terrorism”. För många var det otänkbart att amerikanska soldater begick brott i Irak, ända fram till den dagen då bilderna från Abu Ghurayb-fängelset blev allmänt kända. Misshandel och tortyr bakom lykta dörrar. Det fanns där hela tiden. Därför skrev jag “Deleted Scenes” som handlar om källkritik.
Var tar du din information ifrån?
— Oberoende nyhetssajter på nätet. Eftersom vi stötte på problem angående äganderätt och sådan skit i och med samplingarna på “Helvete” så kommer även samplingarna på “Shift” därifrån. De fristående medierna är inte bara pålitligast, de är också gratis.
När “Helvete” lanserades berättade ni att ni såg det som ert mest civilisationskritiska album någonsin. Har den uppfattningen förändrats?
— “Inhale/Exhale” (1998) och “Human 2.0” (2000) var kritiska, men inte aktuella. De handlade om både gammalt och nytt. “Helvete” innehöll purfärska åsikter om ämnen som fortfarande fick folkhemmet att reagera. Jag skulle säga att “Shift” är lika civilisationskritisk. “Hets” till exempel, handlar om utbrändhet, en allt mer utbredd folksjukdom.
Enkelheten i att skriva en låt som handlar om ingenting har aldrig fallit Anders i smaken.
— Att ge ut en skiva är en möjlighet att föra ett budskap vidare. Vi vill utnyttja den chansen. Det skulle aldrig falla oss i smaken att ta med en innehållslös låt på en skiva. Ett album med Nasum ska alltid vara mer än bara musik och tomma ord.
Som med skivtiteln och det fyra symbolerna på omslaget?
— Internt har det resonerats en hel del innan vi kom fram till ett beslut. “Helvete” var en bra titel, men den skapade för mycket snack. Inför “Shift” ville vi hitta på någonting som inte stal intresset för vad som dolde sig på skivan lika mycket.
Så med “Shift” valde ni medvetet en neutralare albumtitel?
— På ett sätt, ja. Dock inte om man ser till allt som döljer sig bakom ordet, vad “Shift” betyder för oss. De fyra symbolerna representerar att vi har gått från trio tilt kvartett och att det här är vår fjärde skiva.