I Stockholm behöver inte allt i mangelväg nödvändigtvis låta som gamla Entombed, Necrophobic eller Dismember längre. Insision visade för fem år sedan med debuten “The Dead Live On” att det även kan komponeras Florida-döds av världsklass i huvudstaden. Mycket har hänt sedan dess. Bara under det senaste halvåret har en ny platta, Europaturné och medlemsstrul präglat bandet. Slavestate beslöt sig för att fråga ut grabbarna om den rådande situationen.

Jag möter upp med strängbändare Roger Johansson på stadens tuffaste krog, Pub Anchor på Sveavägen i Stockholm. Tanken är att även brölare Carl Birath ska ansluta sig. Roger sitter dock själv på uteserveringen och vi beslutar oss för att ta en bit mat och öl för att invänta vokalisten. Efter ungefär tjugo minuter ringer Rogers mobil. Det visar sig att Birath varit tidigast på plats men gömt sig så väl i något hörn att Roger missat honom.
— Va fan! Jag har suttit där inne i fyrtio minuter och väntat på er och så sitter ni här ute, snobbjävlar.
— Jag var ju inne och kollade när jag kom, men kunde inte se dig, försvarar Roger sig.
— Det måste ha varit under mina fem minuter på toa. Men det är lugnt, jag har haft sällskap av ölen, säger Birath med ett leende på läpparna.
Innan genomförandet av denna intervju har killarna precis varit ute på en Europasväng i tre hektiska veckor som supportakt åt självaste Suffocation, tillsammans med amerikanska Disgorge och slovenska Dementor. Hur mäktigt var inte det?
— Ja, vad ska man säga? Det var ju… jätteroligt, svarar Roger och brister ut i skratt när han inser hur löjligt det egentligen lät med ordet “jätteroligt”.
— Underbart, kanske är ett bättre ordval, skrattar Roger. Det var kul att träffa killarna i Suffocation. Jag tyckte vi gjorde ett bra jobb när vi var ute med dem. Vi är ett svenskt band och svenska metal-band har ett bra rykte. Vi gjorde vårt bästa för att besanna ryktet och det lyckades vi bra som fan med, tycker jag. Vi sparkade röv och de sparkade röv. Det var ett gäng bra band, och alla sparkade röv helt enkelt.
Men trots att det var mangel för hela slanten så var det inget lyxliv som levdes.
— Nej, det var lite tufft. Vi delade en liten van med Disgorge utan sängar, så det blev ju till att dricka ett par bira för att kunna somna.
— Ja, det kan man ju lugnt påstå, lägger Birath till.

Vill ha hit Disgorge

Det blev lite fler än bara ett par bira alltså?
— Jo, det blev det väl, erkänner Birath. Roger fick ju tvätta bilen två gånger efter att ha spytt ut genom fönstret, en gång i Tyskland och en gång i Holland. Men i övrigt var det lugnt. Det var bara jävligt kul och inget extraordinärt hände, som att några började slåss eller att någon bröt benet. Killarna i Suffocation är hur trevliga som helst. I och för sig var det vät lite väl bra tryck på rökat där. Särskilt hos Terrance (Hobbs, gitarrist). Fan, killen tjackade nog en av de största jävla bitarna jag sett i mitt liv. De var som tjocka jävla Snickers-bars. Han köpte två och sedan satt han och lirade på trumsetet med dem. Men sedan är Suffocation jävligt bra live och de måste upplevas. Hur tighta som helst, och de har inte spelat på sex-sju år. Nu är de tillbaka och visar ingen pardon. Pang på rödbetan direkt. En fröjd för ögat varje kväll.
— Jag snackade med en arrangör idag också som ska försöka få hit Suffocation längre fram i höst, och det är ju precis som Birath säger att det måste upplevas, tillägger Roger.
— Jo, men det blir väl som med alla andra skandinaviska turnéer, det skiter sig direkt! hojtar vokalisten till. Det är fyra-fem datum hit och dit och sedan strutar alla jävla arrangörer till det och så “poff”, blir det ingenting av det. Vi kan ju räkna på både tår och fingrar hur många coola band som ska ha kommit hit men som runnit ut i sanden. Deicide nu senast men det var ju inte oväntat. Det vore kul att få hit lite fler utländska band så man kan få mer djävlar anamma här. Vi funderar faktiskt på att försöka få hit Disgorge men då gäller det att kunna hitta bra klubbar och andra bra band som drar folk. Att resa från USA som då Disgorge skulle vara tvungna att göra kostar ju skjortan, så det gäller ju att planera och promota in i det sista så det inte skiter sig. Och det är ju det arrangörerna är dåliga på häri Sverige. Det går inte att jämföra med att ta ett band från Skåne upp till Norrland, då funkar det aldrig. Men va fan, att vara arrangör är ju ett satans hästjobb visserligen, men ändå…
— Det finns ju så jävla mycket bra band, säger Roger. Men det är ju de största som kommer hit. Tuffa grupper som Disgorge, Incantation eller Deeds Of Flesh kommer ju inte hit. Det gäller ju att få hit alla så det blir någon fart på scenen i Sverige, och då är det ju synd att det inte finns tillräckligt med ställen och att det är så jävla dyrt. Det är väl främst det som sätter en det käppar i hjulet.

Uppenbarad och dyrkad

Turnén med Suffocation styrdes självklart upp av en anledning: att supporta nya plattan, mangelkalaset “Revealed And Worshipped” som släpptes nu i juli, tillika bandets andra platta på brittiska Earache/Wicked World. Och för att använda en klyscha: Hur känns det? Birath svarar kortfattat men klart.
— Det känns underbart såklart. Det är skönt att den är ute, vi har jobbat med den i två år, och den har fått bra respons och alltihop, så det är perfekt.
Varför har det tagit två år?
— Det har ju tagit ett tag att göra de nya låtarna plus att vi har varit ute och spelat en det, berättar Roger. Det tar inte fem minuter att skriva en låt, utan vi har jobbat ordentligt med varje riff. Den känns mer välplanerad och genomtänkt helt enkelt. Med “Beneath The Folds Of Flesh” hade vi kortare tid på oss med lite press från bolaget, denna gång kunde vi bestämma lite mer själva. Förra gången kom Birath in med texterna på en gång, och så blev det rätt mycket att vi fick skriva riff efter dem. Nu kunde vi jobba mer tillsammans på den punkten. Riffen går mer ihop med varandra och melodiken går igenom tydligare. Så det är klart det har tagit lite tid, men det känns ju bättre än att det är förhastat allting. Sedan är det ju klart att medlemsstrulen har bidragit en det.
Mer om medlemsstrulen senare. “Beneath The Folds Of Flesh” sattes i Malmös Berno Studio. Denna gång begav sig plutonen västerut till Örebro och Soundlab-studion där Nasum-bekanta Mieszko Talarczyk rattar spakarna. En person Birath har mycket gott att säga om.
— Vi var där i tre veckor och arbetet med Mieszko gick väldigt friktionsfritt. Han är lätt att jobba med och är en pådrivare. Han kunde säga “gör om det, och gör om det där” utan att det gick en på nerverna eftersom man märkte att han också fick ut mer av oss.
— Ja, precis, fyller Roger i. Mieszko har ju musiköra och det är bara lita på honom när han ber en att ta ore en pryl, för då behövs det ta om. Han är en kille med koll. Sedan var han så hygglig att han lät oss jobba mycket själva. När han gick hem gav han oss nycklarna och lät oss sitta med solon och dylikt, vilket var jävligt skönt och behagligt. Det ger mindre press.
Som studio sett då? Vad var skillnaden med Soundlab jämfört med Berno? Roger fortsätter.
— I Berno är det mer analogt till skillnad från Soundlab. Mieszko jobbar ju med Pro Tools. Men vi vill ju inte heller ha det för digitalt, så vi jobbade med en rullbandspelare och förde över från digitalt till analogt, och sedan tillbaka till digitalt för att ändå behålla det lite skitigare. Och det är väl också någonting som skiljer sig från den tidigare skivan, ljudet. Den förra var mer grötig, nu går det att urskilja mer av vad som spelas.

Döds eller glam?

Om vi då återgår till medlemsstrulet. Efter att “Revealed And Worshipped” spelats in dröjde det inte länge förrän ende kvarvarande originalmedlemmen och batteristen Tomas Daun hoppade av, tätt följd av andre-gitarristen Toob Brynedahl. Detta skedde inte mer än ungefär en månad innan den stundande Europaturnén vilket såklart ställde till en oreda i bandet.
— Det där hade vi känt ett tag, klargör Birath. Det gick jävligt segt när vi repade det senaste halvåret. Engagemanget försvann och det märks på ett band som var så pass samspelta som vi faktiskt var mot slutet. Det kändes ända ut i fingerspetsarna men allting förblev osagt. Att Tomas hoppade av blev ju självklart ett stort bakslag. Det spelar ingen roll vilken musik du spelar, trummorna är ju alltid den drivande kraften, det som för musiken vidare. Gitarr, bas och lyrik är viktiga prylar, men trummor är ändå alltid motorn. Men det är bara att kämpa på, och även om Tomas var en grym trummis så var det bäst för alla att han hoppade av, just i och med att han inte längre var intresserad av den sortens musik vi spelar. Så det var starkt av Tomas att till slut ta det steget och det blev ändå nu i slutändan även en lättnad för oss. Det hade känts konstigt under en lång period och det var där skon klämde. Klart det känns lite skumt utan Tomas eftersom han var den enda kvarvarande originalmedlemmen men nu är det nya tag.
— Detsamma gällde även Toob, fortsätter Roger. Engagemanget försvann liksom. Han och Tomas spelar i ett annat band tillsammans, Subvision, ett glampop-band, som de båda känner starkare för. Och det är inget annat än att respektera. Vilt man inte, så vill man inte. Och ur det här har det inte uppstått något tjafs utan vi är fortfarande bra polare, bara att vi inte spelar i samma band längre.
Hur funkade det som ensam gitarrist på turnén?
— Det var jävligt tufft, och man har ju lite press på sig när man är ute med Suffocation. Jag tycker ändå det funkade bra. Låtarna sitter i huvudet och jag känner mig tight men vi behöver fortfarande en till gitarrist för att få allting att klaffa. De festa låtarna är ju uppbyggda efter två gitarrer som spelar mot varandra så det är en nödvändighet. Vi håller på att testa några tänkbara för tillfället.

För snabb

Ny trummis har annonserats ut i Marcus “Mackan” Jonsson (Pandemonic, ex-Genocrush Ferox). Mackan hade en inte hett enkel uppgift framför sig.
— Nej, det är sant. Stackaren hade två-tre veckor på sig att repa in vårt liveset inför turnén med Suffocation. Så han har gjort det jävligt bra utifrån omständigheterna.
Här visar Birath prov på sin fantastiska liknelseförmåga.
— Har du tio spänn och ska gå för att tjacka bira för de pengarna, då försöker du så gott det går, och klarar du det då har du fan lyckats alltså. Ungefär så…
Jag har hört någonstans att han är för snabb. Stämmer det?
— Nja, eller, jo… ehh… Roger försöker hitta orden för att beskriva Mackans nuvarande “handikapp”. Han vill höja tempot en del, men det kanske inte passar i alla av låtarna. Men va fan, Mackan har sin stil och Tomas har sin. Och det är klart det är svårt att behöva anpassa sig efter en annan trummis stil. Mackan är ändå en jävligt grym kille bakom pukorna.
— Han är ju onekligen en jävligt snabb trummis, kommer Birath in. Och att bli ombedd att spela snäppet långsammare än vad man är van vid… då blir det ju en del problem. Det är svårt att hålla igen när man är van att ösa på av bara helvete. Så det är vad vi måste jobba med nu, att få honom att hålla ner tempot. Nu kan han låtarna och vet hur de går. Nu gäller att finslipa och jobba med detaljerna.
— Nästa platta kommer nog att låta annorlunda i och med att Mackan har en annan stil. Och då måste vi utnyttja det. Det kommer nog gå fortare, fortsätter Roger.

Droppa beatet

För er som inte har hört talas om Megametalfestivalen som skulle äga rum den 20:e augusti i Kungsträdgården, Stockholm, kommer här historien. Under Ung 08-festivalen skulle en hel dag ägnas åt metal. Både kontrakterade och osignade band skulle få dela på Kungsträdgårdens scen och dess mediabevakning. Uttagna var förutom Insision bland andra Necrophobic, Mistelstein, Naglfar, Insania och Slumber. Efter att alla band var klara och när alla såg fram emot en av årets tuffaste dagar, gick festivalkommittén in och ville avbryta alltihop. Det slutade med att mega blev mini, och de tillgavs istället två timmar med fyra band den 19:e augusti. Band hoppade då av i protest och Insision var nära att göra detsamma.
— Hela den prylen suger, svarar Birath. Men vi hoppas på det bästa och vi tycker att det ska bli jävligt kut att spela. Vi gör det här för kidsen som är femton bast och inte kan gå och se oss eller övrig death metal på Klubben på grund av alkoholservering. Är det två, tre kids som står längst fram och headbangar skallen av sig, så är det värt det.
Känner ni till några anledningar till varför allting kortades ner?
— Vi vet bara att det har med Stockholms festivalkommitté att göra och troligtvis som med allting annat här i världen, pengar.
Jag har hört något om att de ville satsa mer på hip hop. Det har du inte hört någonting om?
— Det kan mycket väl stämma. Och det känns ju extra trist eftersom det är en stil som redan syns så mycket överallt. Så mina förhoppningar är att vi får spela förband åt något hip hop-band. Det vore jävligt schysst. Det skulle alltså vara 2000 jävla beats/min. Schysst!