Umeås Cult Of Luna kunde tyckas stå som obestridda herrar på den svenska noisecore-täppan med andra släppet, “The Beyond”. Höjt till skyarna i tuffa musikpublikationer och onekligen en av 2003 års absolut mest intressanta releaser. Nu, omkring ett år efter “The Beyond”, ska uppföljaren “Salvation” föra det monster som är Cult Of Luna mot nya höjder.

Norrland. Vad finns väl där förutom renar, fjäll och dålig mobiltäckning? Jo, musik förstås. När solen kryper ner under horisonten och vintervindarna tjuter runt husknuten stänger mången norrlänning in sig och gnider på gitarr eller bankar på trummor. Vad bättre motmedel mot vinterdepressionerna än att mangla ur sig lite ångestladdad domedagsmusik? Ingen orkester förkroppsligar detta bättre än Cult Of Luna. Den självbetitlade debuten (initialt släppt på Rage Of Achilles 2001, sedan som re-issue på Earache 2003) och framförallt uppföljaren “The Beyond” (Earache 2003) fångade verkligen det storslagna och mörka som finns uppe i landets norra delar under vintertid, och svepte in det i en massiv ljudvägg som krossade allt i sin väg. Inför tredje alstret, “Salvation”, som släpps genom Earache under hösten, har Cult Of Luna ganska skapliga förväntningar på sig. Det är kanske fel att prata om mediahype, men i alla fall på nätet och i diverse metalpublikationer har det redan skrivits en hel del om norrlänningarnas tredje släpp. Gitarristen Johannes Persson, som Slavestate ringer upp på plats i Umeå, har lite blandade känslor inför just dessa förväntningar.
— Det är ju lite märkligt, för det där började redan på första skivan. Då den kom var vi inte nöjda med den, utan vi kände att vi kunde mycket, mycket bättre än så. När vi hade spelat in “The Beyond” så visste vi också att den var mycket bättre, men eftersom det blev skriverier om den första så kanske man inte trodde att den andra skulle gå lika bra, men det visade sig att den gick ännu bättre. Nu har vi gått ifrån det där soundet lite grand, och tankarna nu innan har varit att vi nog får räkna med att vi kommer bli sågade lite grand i och med att vi har ändrat inriktning. Jag förväntar mig ingenting, och i alla intervjuer jag har gjort nu så säger folk att det här är den bästa skivan vi har gjort. Vi kanske ska ha lite bättre självförtroende, självförtroende i vår egen smak, att ifall vi tycker det är bra så är det kanske också bra, inte bara för oss utan för andra också. Jag är jättenöjd, men det känns jävligt dumt att säga att jag inte bryr mig, för det är ju klart att det är kul att få självbekräftelse genom att folk skriver att de gillar det, men det har absolut inte varit någon intention att fortsätta i gamla spår bara för att tillgodose eventuella recensenters smak.

För obskyrt

Att säga att Cult Of Luna helt har ändrat inriktning vore en lögn, men nog är det stor skillnad på “Salvation” jämfört med förra släppet. Stämningarna byggs upp mer, den överväldigande attacken dröjer. Det lugna introt till inledande “Echoes” är över fyra minuter, och det dröjer väldigt länge innan den första riffexplosionen attackerar lyssnaren. När den väl kommer är det dock desto effektivare, då nyanserna är mycket mer påtagliga än tidigare. På det hela taget känns låtmaterialet mycket mer väl uppbyggt och balanserat, och det är ingen tillfällighet för att processen inför “Salvation” varit mycket mer strukturerad än förr. Cult Of Luna förde långa diskussioner om åt vilket håll de ville ta musiken, och även allt runtomkring.
— Vi kände att vi har lärt oss ganska mycket av de misstag vi har gjort, säger Johannes, och vi bestämde oss först och främst för att vi ville själva ta hand om allting som hade med Cult Of Luna att göra. Vad gällde det rent musikaliska, artistiska och konstnärliga, så drog vi det vi gjorde på första skivan så långt vi kunde på “The Beyond”, och vi kände att det kanske inte riktigt var det hållet vi ville fortsätta åt. Rent musikaliskt så var det ganska klar konsensus om åt vilket håll vi ville gå den här gången. Dessutom så kände vi att det tematiska som vi hade jobbat på med de två första skivorna kanske hade varit för obskyrt, så vi bestämde att det tematiska på den här skivan skulle vara mycket mer konkret och lättuppfattligt, och att det skulle genomgå allting som hade med skivsläppet att göra. Texter, layout, video, musik, allt ska på något sätt gå i symmetri, som en helhet. Det är så vi alltid har jobbat men vi har kanske varit för obskyra och svårförstådda, men det ville vi som sagt göra ändring på. Allting är mer genompratat än tidigare, och alla är med på vad som ska göras och hur det ska göras och så där. Så det känns suveränt bra att alla är med på noterna, måste jag säga.

Åt rätt håll

Det faktum att medlemmarna hade pratat igenom och analyserat allt i förväg gjorde att själva arbetet med det musikaliska och inspelningen blev mycket enklare. Låtmaterialet var klart i större utsträckning än tidigare, alla visste vad som skulle göras innan man gick in i studion och hela inspelningsprocessen blev mindre slitsam för bandet. Studioarbetet inför “The Beyond” sträckte sig över sex veckor, sju dagar i veckan, sexton timmar om dagen, vilket innebar en enorm press. Den här gången delades arbetet upp i tre olika inspelningssessioner under våren och sommaren, och var lite mer tillbakalutat, vilket på många sätt känns återspeglat i slutresultatet. Johannes påpekar också andra skillnader i inspelningsprocessen och låtstrukturerna.
— Vi kände ganska snabbt efter att vi hade släppt “The Beyond” att den kanske var lite för aggressiv, och att vi inte direkt ville göra den grejen igen. Inspelningen av “The Beyond” var seriöst det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv och jag kommer aldrig att göra om det. Dessutom, på “The Beyond” så Låg det ibland mellan sex och åtta gitarrpålägg på varandra, och nu har vi bara lagt det vi spelar i replokalen. Det ligger två gitarrer där, tre på ett ställe. Det är mer avskalat vilket gör att man hör att det blir mer nyanserat och att dynamiken fungerar bättre. Plus att vi har fått in Anders (Teglund, bandets klaviaturspelare, reds anmn) i bandet som har gjort ett förbannat bra jobb. Förut använde vi oss av mycket samplingar och så, och det finns kvar till viss del, men det är väldigt mycket syntar och klaviatur nu, vilket gör det mycket mer intressant, för man kan jobba mer med melodier. Därför känns det som att den här skivan är betydligt mer atmosfärisk än det vi gjort tidigare, och det känns verkligen som att det är åt rätt håll, åt det hållet vi vill jobba.
Precis som tidigare har Cult Of Luna valt att producera själva och precis som tidigare har verket fästs i välrenommerade Tonteknikstudion i Umeå. Det är hemmaplan på mer än ett sätt, då bandmedlemmen Magnus Lindberg jobbar där, vilket självklart är en fördel, säger Johannes.
— Ja, det är verkligen bra att han kan grejerna, och det är ju en av Sveriges bästa studios, det är inget att snacka om. Rent tekniskt så är det inga problem att ordna det vi vill ha. Vi har full kontroll över allting och det är så man som band vill ha det. Det är bra lokaler, allting är bra, det ligger där vi bor. Jag menar, varför ska man åka någon annanstans när det bästa alternativet finns hemma?

Bra respons i England

Något som inte finns hemma är live-möjligheter. Visst, Cult Of Luna har spelat både här och däri Sverige, men för att verkligen kunna komma ut och nöta vägarna och visa upp sig måste man vända blicken utåt. För att supporta tidigare släpp har det numera sjuhövdade bandet kuskat runt i Europa som förband till bland andra Dillinger Escape Plan, Isis och Poison The Well, men när väl “Salvation” ligger i skivdiskarna ska det bli headline-turné. Tanken är att Cult Of Luna ska hinna med hela norra Europa, Sverige, Norge, Finland, Belgien, Holland och Tyskland, samt England.
— Det ska bli väldigt intressant att se hur det går, menar Johannes. Vi åker utan några förväntningar överhuvudtaget. Kommer det hundra pers per spelning så är jag nöjd. I England var vi med både Isis, Dillinger och Poison The Well, så jag antar att om vi inte har skaffat oss en publik i och med att vi spelat med de banden, då kommer det aldrig att bli någon där. Men jag vet att det kommer folk, vi har fått jättebra respons just i England, så det ska nog inte bli några problem överhuvudtaget. Men det ska bli spännande, och väldigt kul. Det mest intressanta är att vi kommer få spela vårt fulla set, det har vi aldrig fått göra förut. Jag menar, vi har åkt som förband till band som har varit väldigt tillmötesgående och ändå gett oss fyrtiofem-femtio minuter, och det är ju mer än vad man kan begära av ett band som spelar headline.
Med tanke på snittlåtlängden på Cult Of Lunas plattor blir fyrtiofem minuter bara ett halvdussin låtar, och då kompositionerna på “Salvation” tenderar att vara än längre, så är ett längre set en förutsättning för att man ska hinna få något gjort. Självklart kommer fokus att vara på det nyare materialet, men det kommer även att smygas in ett par äldre skapelser. Johannes har dock definitiva åsikter om det äldre materialet.
— Det vi har haft lite problem med, efter att vi släppte “The Beyond”, är att det verkligen inte går att spela ett långt set med de låtarna, för de är för aggressiva, och det blir för odynamiskt och tråkigt. Men jag tror att man kan blanda de här låtarna som vi har nu på ett väldigt bra sätt så att det blir intressant. Det ska bli skitkul att spela de nya låtarna.
När ni ska ut och erövra Europa nu då, har ni med er eget förband eller blir det lokala förmågor?
— Jag vet inte riktigt hur det är på den fronten. Nu verkar det som att vi åker iväg med något band i England som jag inte vet vilka de är. Men jag tror inte det är helt klart heller, så även om jag kom ihåg namnet skulle jag nog inte få säga det. Jag känner att vi nog hellre skulle åka med något band som kör lite lugnare musik, det blir ändå tillräckligt tungt när vi spelar. Vi turnerade ju lite med Isis/27-paketet, och jag tror det är ganska bra att ha något band som dels metal-publiken kan upptäcka, som breddar deras musiksmak, och dels som gör att spelningen blir mer intressant. 27 är ju ett jävla perfekt band på så vis, det var ett bra paket.

USA då?

Efter Europa är ju USA nästa logiska steg, speciellt om man vill nå högre försäljningssiffror, men med tanke på det musikaliska klimatet over there är kanske inte Cult Of Lunas recept på tuff musik det mest lättsmälta för den amerikanska massan. Kulten har dock fått mycket respons från Staterna i form av mail och gästboksinlägg som skriker efter framträdanden där, och det är naturligtvis något som skivbolaget också strävar efter.
— Vi måste offra absolut oss och åka över, fortsätter Johannes. Det är ett av målen, eftersom vi får jättemycket bra respons därifrån. Mitt mål med mitt musicerande är upplevelserna, och att vara på turné är bland det roligaste som finns, så att åka iväg till USA och spela skulle vara jättekul. Vi fick faktiskt erbjudande om att spela på Ozzfest, men det var för dyrt. Det känns som att det var lite för stort för oss, inte riktigt rätt format kanske, men det var jävligt kul att de frågade i alla fall. Allt sånt där är bekräftelse, alla mail och så. Att folk tar sig tid att skriva känns ju hur roligt som helst.
Just USA stoltserar också med de två orkestrar som man bara inte kan undgå att associera med Cult Of Luna, trots den nya inriktningen på “Salvation”. Isis och även Oakland-herrarna i Neurosis är de namn som oftast dyker upp i det sammanhanget. Naturligtvis är det en börda att alltid jämföras med samma band, men likheterna är definitivt fler än olikheterna, vilket även Johannes kan se.
— Vi spelar ju i samma skola alla tre, vi är ju ändå de band som kört det här ett bra tag, samma grej. Från början kändes det alltid lite jobbigt att vara tvungen att försvara sig mot Neurosis. Faktum är att när vi startade Cult Of Luna, var det helt utan att veta att det ens fanns ett band som hette Neurosis. Jag skiter i de associationerna egentligen, men både Neurosis och Isis är två förbannat jävla bra band, och det gör ju ingenting att snacka om saken. Det finns ju sämre band att jämföras med. Jag tror dessutom att vi tänker ganska lika vad det gäller konstnärligt och musikaliskt. Det är väl inte konstigt att folk buntar ihop oss så där.

Behålla identiteten

När Slavestate intervjuade Isis i samband med deras spelning på Debaser i Stockholm förra året så kom just Cult Of Luna upp, och Isis medlemmar pratade sig varma om sina förväntningar på kultens tredje platta. Johannes tycker det ska bli intressant att höra vad Aaron Turner och de andra tycker om den, och är själv sugen på att höra deras kommande platta, “Panopticon”. Likaså har han åsikter om den utveckling som Neurosis har gått igenom de senaste åren.
— Jag tycker att Neurosis har hittat en bra väg att gå. Jag gillar band som återskapar sig själva på något sätt. När man hör att ett band gör samma grej fast gör det annorlunda. Det är väldigt lätt för ett band att byta genre och spela rock på ena skivan och typ country på andra, men det är ganska svårt att göra en annorlunda grej och få det att gå in inom bandets anda liksom, att behålla identiteten, och det tycker jag verkligen Neurosis har lyckats med.
Även Cult Of Luna har lyckats med detta. “Salvation” må vara annorlunda, men det är ingen tvekan om att det är just Cult Of Luna som ligger bakom. Under hösten och vintern 2004 kommer de att frälsa oss alla.