Det klagas och gnälls som aldrig förr, men In Flames står starka och fortsätter att gå sin egen väg. “Soundtrack To Your Escape” är albumet som visar bandet från dess tyngsta sida och skriver ännu ett nytt kapitel i framgångshistorien.

Jag träffar In Flames doldis, trumslagaren Daniel Svensson i ett kyligt, men vårsoligt Göteborg. Efter att ha avlagt besök i bandets för tillfället väldigt stökiga replokal och snabbt lyssnat igenom den nya fullängds-given “Soundtrack To Your Escape” beger vi oss till kaféet Fröken Olssons för att avhandla vad som tecknats ner i historien om In Flames sedan senast. På plats vid ett hörnbord med varsin passande dryck införskaffad förklarar skinnplågaren som en gång i tiden sjöng på två plattor med Sacrilege inte helt oväntat att han trivs bra med sin utåt sett ganska tillbakadragna tillvaro i bandet.
— Det blir ju ofta så när man är trummis, man är anonym både på och utanför scenen, det passar mig ganska bra så det är inget jag tänker på. Jag menar så länge jag har något att göra med bandets skapandeprocess skiter jag i hur det ser ut utifrån. Alla i bandet har mycket att säga till om när det kommer till musiken, det är ingen som sitter och pekar “så här ska du göra”, utan vi diskuterar allting. Sedan är det ju några som har huvudansvaret att vara ansiktet utåt och nu är det Anders (Fridén, sång) och Björn (Gelotte, gitarr). Det funkar ju inte att ha fem personer som springer runt.
Daniel skiner upp och skrattar lite lätt när han berättar om sina förehavanden innan han slöt upp med In Flames våren 1998. Han inte bara trummade utan sjöng och även skrev låtar i Sacrilege.
— Jag sjöng två gånger i världshistorien och det var på de två skivinspelningarna. Det var jävligt cool sång faktiskt. Jävligt mörk, jag kunde inte prata på flera veckor efteråt. Det var jävligt roligt. Vi gjorde faktiskt en turné, men då var Tompa (Lindberg, ex-At The Gates, Great Deciever, Disfear m fl) med och sjöng. Vi var två veckor i Tyskland, det var inte så glamouröst direkt.

Gnäll, gnäll och åter gnäll

Men det är självfallet inte Daniels tidigare orkester som är anledningen till att vi strålar samman denna eftermiddag. Lanseringen av In Flames sjunde fullängdsalbum “Soundtrack To Your Escape” står för dörren och spänningen är stor. Trots att det vid detta tillfälle är en månad kvar tills skivan ska släppas har den redan läckt ut på Internet, där även gnällandet och skitkastandet på In Flames bedrivs utan någon hejd. Något som herr Svensson inte tycks vara särskilt förtjust över.
— Efter “Reroute To Remain” (2002) var det ju ramaskri på nätet om hur jävla dåliga och kassa vi var, att vi var sellout hit och dit. Det verkar ju bli samma sak den här gången nu när skivan har täckt ut på Internet. Men jag menar, det vore mer sellout av oss att göra en “Jester Race” (1996) till. Det är ju vi som ska stå på scen och spela de här låtarna femhundra gånger.
Är det mest på Internet som det gnälls eller kommer folk fram efter spelningar också?
— Nej, efter gigen är det ingen som klagar. Jag tror att många av dem som gnäller på Internet kommer fram efter gigen ändå och säger att vi är jättebra. Sedan tror jag också att många som gnäller köper skivan och sitter hemma och diggar den i smyg, men de vågar inte göra det inför sina polare.
— Folk får jättegärna säga att musiken är dålig, men när de börjar säga att vi är jävla bögar och fittor är det inte så kul. Att kalla oss massa skällsord är bara så dåligt. Jag vet i och för sig kanske lite hur det är. Jag började lyssna på sådan här musik när jag gick i högstadiet och lyssnade på obskyr dödsmetall. När folk sedan fick reda på vad det var, då var det inte riktigt lika coolt längre. Man ville vara ensam om att veta vad det var. Nu när Lisa femton år tycker samma band är bra är det kanske inte så coolt längre, utan då är det ett jävla bögband. Sedan köper de skivan och smyglyssnar ändå och tycker det är ganska bra fast det är bögigt, funderar Daniel och kan inte låta bli att lysa upp i ett ironiskt flin.
Det finns självklart flera anledningar till klagosångerna, men det verkar vara många som har svårt att acceptera att In Flames utvecklat sitt sound och därmed nått en ny och kanske något bredare publik. Batteristen påpekar flera gånger under intervjun att bandet alltid söker nya vägar och försöker utveckla sig och att det är upp till publiken om den vill följa med i bandets utveckling eller inte. Som han uttrycker det:
— Man måste ju ta omvägar för att hitta sig själv ibland, inte bara stå kvar, stampa och stagnera.
Den utveckling mot ett råare och lite modernare sound som påbörjades på “Reroute To Remain” har på “Soundtrack To Your Escape” förfinats, samtidigt som de vitalaste delarna från bandets tidigare karriär finns inbakade i låtarna. Den här gången känns resultatet mer färdigt än vad det gjorde på föregångaren.

Bergstrands mandomsprov

Återigen var det Daniel Bergstrand som satt i producentstolen, men bortsett från förevigandet av trummorna var det inte hans studio Dug-Out som ståtade som plats för inspelningarna. Istället hyrdes en herrgård i Danmark dit inspelningsutrustning forslades och monterades upp. Dessförinnan hade bandet även hunnit med att göra en riktig förproduktion där tio av albumspåren komponerades, även den i Danmark.
— Vi installerade två studios kan man säga. En där vi spelade in sång och bas och en för att spela in gitarr så att vi kunde jobba parallellt. Vi spelade även in all electronica och alla synthar i gitarrstudion. Man behöver ju inte ta med sig så mycket prylar nu för tiden så det är ganska smidigt. Det var jävligt käckt, vi hade med oss Anders brorsa som kock, så vi serverades lunch och middag varje dag. Vi hade med gitarrtekniker och allting så vi levde lyxliv där nere. Anledningen till att jag spelade in trummorna i Dug-Out var att Daniel inte ville chansa. Han kan rummet i Dug-Out så bra när det gäller trumljud.
Hur mycket tror du att ljudet skiljer sig mellan den här egenbyggda studion och om ni hade spelat in plattan helt och hållet i Dug-Out?
— Det är svårt att säga. Jag menar trummorna lägger ju grunden till soundet på något sätt så man får ju utgå lite ifrån hur trummorna låter. Det är ju klart att det hade blivit annorlunda, men det är svårt att peka på vad skillnaden blir när man gör så här. Vi valde att jobba med Bergstrand igen för det första för att han är jävligt bra och för det andra för att första gången han var med oss var ju mest för att känna på bandet och se hur det var att jobba med oss. Det var som ett litet försök. Det här är mer mandomsprovet kan man säga. Nu när han vet vad vi är för snubbar och hur vår musik fungerar och så där. Personligen tycker jag inte det fungerar att bara spela in en gång med en producent, utan man måste prova flera gånger. Nu har vi gjort det den här gången och det blev ju jävligt bra.
Genom tolv låtar visar In Flames på “Soundtrack To Your Escape” att de har en stor fingertoppskänsla när det gäller att skriva spännande och catchy metal.
— Vi är inte ett sådant band som skriver hundra låtar och sedan har att välja och vraka utan det är oftast så att vi har runt tretton, fjorton stycken och sedan blir det de som kommer med på plattan. Vi har svårt att göra femtio. Vi försöker koncentrera oss på de låtar vi gör och försöker göra dem så bra som möjligt från början istället för att skriva femtio halvbra låtar. Vår kreativitetsnivå blev högre när vi gjorde förproduktionen i Danmark, vi har så mycket annat som distraherar oss här hemma. Vi har familjer många av oss och sitter man i replokalen kan man känna att man behöver åka hem till exempel. Det går inte att koncentrera sig till hundranittio procent som man behöver göra. När vi åkte ner till Danmark var det bara musiken som existerade. Men det skulle ju inte funka att vara där för länge. Vi var där i två veckor, det var lagom för sedan går gränsen. Det är en balansgång det där, till slut blir det tristess av det om man ska sitta och häcka på varandra och bara mangla.

Det är en käftsmäll

Redan i skivans inledningsspår visar In Flames en överraskande sida. “F(r)iend” är troligtvis den hårdaste bit bandet någonsin knåpat ihop. En låt som slår hårdare än vad den aggressive gängmedlem som senare under kvällen suktade efter att krossa undertecknads knäskålar någonsin skulle ha kunnat göra.
— Det är en jävligt köttig låt. Det är väl inte en öppningslåt som folk väntar sig från In Flames, de förväntar sig att vi ska göra softare album, det här är en käftsmäll. Lite som ett finger åt dem som klagar, myser Daniel men konstaterar sedan något helt annat.
— Det var någon jävel som hade sagt att den låten lät Slipknot-inspirerad. Då tycker jag att va fan! Då har han ju inte lyssnat utan då har det ju bara blivit en grej av det, jag började nästan skratta när jag hörde det. Det är ju ren jävla dödsmetall.
Efter detta följer sedan den rejält hitbetonade första singeln “The Quiet Place”.
— Det är den tydligaste singellåten på skivan kan man säga. Den här gången var det ett ganska självklart val, annars brukar vi tjafsa lite, men den här gången var alla, eniga direkt. Det är väl den hitigaste låten på plattan.
Sedan följer “Dead Alone” där Daniel beskriver introt och sticket som gammalt klassiskt In Flames-stuk mixat med en catchy refräng innan nästa stora utropstecken uppenbarar sig i och med spår nummer fyra — “Touch Of Red”. En låt som inleds med blytunga thrashriff.
— Det är en jävligt rifforienterad låt, lite annorlunda för att vara In Flames. Den är thrashig, men det är ändå ingen tvåtakt i den här låten. Den här blommar också ut till en ganska catchy refräng, vi har även ett melodiparti i slutet av låten. Men den är jävligt hård och thrashig som sagt. Inledningsriffet är stenhårt.
“Like You Better Dead” beskrivs kort och gott som dynamisk och refrängorienterad. På den följer “My Sweet Shadow” som för övrigt finns inkluderad i dansremix på “The Quiet Place”-singeln.
— Den har en otroligt lugn vers. Det är också en väldigt dynamisk låt där refrängen växer sig starkare och starkare, den börjar inte direkt utan byggs upp och det blir otroligt maffigt. Det är lite klassiskt In Flames med gitarrsnutten i refrängen.

Metaphor del två

När vi så kommit fram till det sjunde spåret är det återigen dags att stanna upp och reflektera lite extra. Även denna gång handlar det om något som vi inte direkt vant oss vid när det gäller In Flames — en ballad.
— In Flames har ju alltid haft akustiska prylar och på förra plattan gjorde vi “Metaphor”. Det är ju en akustisk pryl fast med trummor och sång, men det är liksom inte en hel låt direkt. Den här gången utvecklade vi det ytterligare och gjorde det mer som vers och refräng. Man skulle vät kunna beskriva det som en “Metaphor” del två fast mer som en riktig låt den här gången. Så det blev en klassisk powerballad à la In Flames kan man säga. Fast betydligt hårdare då.
— Låtordning är ju alltid lurigt, man får försöka sprida ut låtarna så att det blir intressant att lyssna på plattan. “Evil In A Closet” passar väl bäst i mitten på skivan. Man får ju sprida ut de snabba, de tunga och de lugna bitarna så att det blir någon slags flow i det hela.
Direkt på den snygga uppvisningen i hur en hårdrocks-ballad ska spelas matas vi sedan med “In Search For I”, en snabb melodi som för tankarna till At The Gates och den tidiga skolan av Göteborgssound.
— Det är en tvåtaktsrökare med go halverad refräng, kort och gott. Det är tvåtakt i hela låten förutom i refrängen.
“Borders And Shading” bjuder på lite industrikänsla.
— Den är ganska rak och monoton, det är liksom samma gung i hela låten. Den är inte lika dynamisk som någon av de andra låtarna och bygger mest på känsla.
Kontrasterna avlöser varandra skivan igenom, efter detta midtempo-stycke är det nämligen dags att sparka upp hastigheten betänkligt i “Superhero Of The Computer Rage”.
— Den innehåller också lite tvåtakt. Sedan är den lite punkigare och lite råare, ganska opolerad. Det är inte så mycket In Flames över den faktiskt. Vi vill visa att vi inte alltid är så där fina på ytan utan kan spela lite råare.
I “Dial 595-Escape” lyckas bandet på ett snyggt sätt låta sitt gamla jag möta det mer modernt influerade och smälta det samman till en välljudande helhet.
— Det är väl det vi hoppas att vi har lyckats med, att få in lite nya In Flames utan att det blir för stora kontraster. Sedan avslutar vi med den obligatoriska tretaktslåten “Bottled” — som är lite flummigare än det övriga materialet. Trumspelet är lite annorlunda. En lite annorlunda och svängig låt med en otroligt klassisk In Flames-melodi mitt i som sätter sig rätt i huvudet.
Sammantaget tycker jag att “Soundtrack To Your Escape” är betydligt mer rakt på sak än vad “Reroute To Remain” var och dessutom avsevärt hårdare. Något som skinnplågare Svensson omedelbart ställer upp på.
— “Reroute To Remain” kanske är lite spretigare än vad den här är. Jag tycker nog att den här är hårdare och enklare på något sätt. Sedan tycker jag att den är mycket mörkare, det är en helt annan stämning på den här skivan. Allting är mer melankoliskt. Titelkonceptet “Soundtrack To Your Escape” är jävligt häftigt. Jag tycker det ramar in allting på plattan, det passar otroligt bra.

Svårt med setlista

Det går inte längre att göra en kort sammanfattning av In Flames CV. Bandet har helt enkelt hunnit med för många stora saker genom åren som inte går att utelämna och framgångskurvan är fortfarande stadigt stigande. För att ändå nämna ett axplock kan nämnas förbandsgig med Metallica, Slipknot och Slayer, egna headlineturnéer i staterna och ett bejublat gig på Hultsfredfestivalens största scen. Enligt Daniel märker killarna dock inte av att de blir större och större, i alla fall inte när det gäller hur folk i omgivningen beter sig mot dem.
— Det enda kvittot är väl att det kommer mer och mer folk på spelningarna. Sedan har vi ju en ganska lagom stigande kurva, det är ju inte så att vi blivit stora på en dag. Vi har växt in i rollen lite, det är livsfarligt att släppa en platta, bli skitstora, sedan gå och bli dryga och efter det bara falla som en pannkaka. Men vi tänker inte på att vi är ett stort band. Det är först nu när man gör intervjuer och folk säger att man är si och så stor som man förstår. Annars är man liksom bara In Flames, man är ute och gigar, gör sitt jobb och har jävligt kul.
— I och för sig blir det ju alltid mer PR-jobb, men eftersom det har gått i en sådan sakta lunk uppåt är det ju inte så att man har fått någon chock av det. Man förväntar sig att det ska bli lite mer varje gång eftersom det har gått så pass bra för oss. Vi hoppas väl att det fortsätter så, så att man inte börjar dala.
Vad är då nästa steg i processen för In Flames?
— Klart att man skulle vilja spela stadium och hela det där paketet, men jag tycker personligen att det är roligare att spela på klubbnivå. Spela för tusen pers på en intim klubb är ju det ultimata. Det är energin och allting, på något sätt blir det opersonligt när man spelar jättestora spelningar med jättemycket folk. Det är roligt på sitt sätt, det är ju en otrolig upplevelse med folkmassan och allting, men man får inte riktigt samma kick. Det är annorlunda när man spelar klubbgig, man ser Liksom uttrycken i folks ansikten på något sätt, man är mer ett med publiken.
Det för oss in på livebiten, något som med åren blivit väldigt framträdande för In Flames. Våren är redan vigd åt turnerande och över sommaren ser det ut att bli en hel del festivaler. Så väl Europa som USA står på schemat och Daniel har inga problem alls att förklara hur viktigt det är med livespelandet för de rutinerade herrarna.
— Att spela live är väl nästan allt. Anledningen till att man börjar spela musik är ju att man vitt spela. Jag menar spela in plattor är ju jävligt roligt i sig. Det är i och för sig kanske inte så roligt att spela in plattan och sitta där och harva, men det är ju kul att släppa den. Men det är sedan äventyret börjar, i alla fall för oss. Det är ju då man får åka ut och spela låtarna inför folk och verkligen ser att man får uppskattning för det man gör. Vi försöker alltid skriva låtar som går att genomföra live, vi försöker inte överprestera och fuska för att göra grejer som låter coolt på skiva och sedan inte går att göra. Det tycker jag är att lura publiken lite. Den här plattan tycker jag att det är otroligt bra livelåtar på, det ska bli jäkligt kul att åka ut nu och köra några vändor med den. Det är ju dock ett problem med setlista, att välja vilka låtar som ska få vara med och vilka som inte ska få vara med nu när man har gjort sjunde plattan. Vi spelar tjugotvå låtar på ett headlinegig, men det är svårt att pussla ihop.

Ett slappt band

Att den gamla rökaren “Behind Space” alltid kommer ha en gjuten plats i livesetet råder det dock ingen tvekan om.
— Jag tror vi har spelat den på alla gig vi har gjort. Även om vi har kortat ner så har vi alltid slängt in den. Jag tror inte vi vågar ta bort den ur setet, det kanske betyder otur. Men det är ju lite roligt, den är ju från första skivan också. Sedan är det ju så att vissa låtar är mer eller mindre roliga att spela. Det finns låtar som man tröttnar på så man får ju försöka rotera runt dem.
Gör ni så att ni repar in fler låtar än vad ni ska spela och sedan ändrar från kväll titt kväll när det är dags för turné?
— Nej, det är sällan vi gör det, vi är ett alldeles för slappt band. Vi borde göra mer så, vi måste försöka göra det på den här turnén. Jag menar ju fler gig man gör desto tråkigare blir det ju att spela samma låtar, så egentligen borde man ju ha en roterande setlista med otroligt många låtar på för att göra det hela mer intressant. Men det blir någon slags vanegrej också, när du har varit ute en månad och spelat samma låtar blir det konstigt att ändra, man är inte van vid det.
Ni är ganska slappa säger du, men om du skulle precisera era starka respektive svaga sidor som liveband, hur skulle det låta då?
— Vår styrka är väl att vi har en jävligt hög lägstanivå, även om vi har gjort ett ganska kasst gig som vi själva tycker så är det kanske ändå inte så himla dåligt i andras ögon. Vi har ju trots allt spelat en hel del gig, så vi har blivit varma i kläderna. Sedan tror jag att det är jävligt viktigt att vi ser ut att ha roligt på scenen. Även om det händer missöden så ska inte publiken behöva lida för det utan man ska hålla god min och lira på. Man ska inte gå och slänga gitarren åt helvete bara för att förstärkaren går sönder. Publiken har betalat jäkligt mycket pengar för att se det så då får man ta sig i kragen och bete sig därefter. Jag tror vi är ett ganska proffsigt liveband faktiskt, det är väl där vi är som proffsigast. Organisation och sådant annat kanske brister Lite, men på scen där är det hundratio procent professionalism som gäller.
— Vi har väl några svaga sidor, men det är inget vi har tänkt på och man ska nog inte tänka på det heller för då kanske man hakar upp sig. Vi koncentrerar oss på det positiva istället.

Kryddan heter pyroteknik

Göteborgarna utmärker sig inte bara med en intensiv inställning live, de visar sig allt som oftast i enhetliga scenkläder och använder sig så fort tillfälle bjuds av maffiga, pyrotekniska effekter. Daniel fingrar lite på sitt halsband medan han tänker efter och förklarar sedan bandets tankar bakom scenframställningen.
— Vi är ju ett ganska imagelöst band vid sidan av. Vi har ju ingen gimmick direkt, man kan ju liksom inte hoppa på ett tåg och plötsligt måla sig till clowner. Men live är det ju en annan grej. Det är lite av ett skådespel, det ska ju se bra ut och inte bara låta bra. Vi tycker det ser fräckt ut med enhetliga kläder. Vi vill alltid göra något annorlunda, jag menar alla hårdrocksband har ju spelat med svarta kläder, läder och nitar, så då kör vi med vita kläder även om vi spelar samma hårda jävla musik. Vi går lite våra egna vägar och experimenterar.
— Pyrotekniken är inte jätteviktigt, men det är en extra krydda. När man gör stora spelningar, som nu när vi turnerar i Sverige (Lisebergshallen och Arenan står på programmet, förf. anm.) blir ju allt större och större och då kan det ju vara kul att bjuda på något extra, att bjuda på en lite coolare produktion. Det kommer nog smälla av en och annan raket där inne.
— När vi spelade på Hultsfred i somras bombade vi på ganska fett. När man får chansen på ett så pass stort ställe och när vi ändå spelar sådan bisarr musik som den stora massan tycker att det är, då vill man liksom visa att det är tufft och bomba på lite grann, funderar skinnsmiskaren och flinar.
Inget är vid det här tillfället klart, men herr Svensson tror inte att det finns särskilt stora möjligheter för In Flames att kliva upp på scen i Hultsfred även till sommaren. Däremot är en spelning på Sweden Rock Festival redan inbokad.
— Det är sällan man spelar på Hultsfred två år i rad har jag hört. I alla fall om man är som oss som är ett jävla köttband. Vi är ju fortfarande inte rumsrena, eller egentligen är vi ju det, vi säljer ju ganska bra med plattor, men folk tycker ändå att vi spelar hemsk musik. Annars är det ju samma svenska band varje år, hade man hetat Lisa Miskovsky så…
— När det gäller Sweden Rock har jag inte gillat den festivalen så himla mycket tidigare. Jag har inte gillat banden, det har varit lite för mycket gubbrock. När Twisted Sister och sådana band spelar är det inte särskilt spännande. Men nu är det ganska många bra band som ska dit, Opeth och Entombed kommer ju också spela, så det blir lite ordning på torpet.

Ny musik i USA

Med ett flertal turnéer i ryggen, både i Europa och USA, tycker jag att Daniel är rätt man att göra en jämförelse mellan de två kontinenterna som spelställen. Skiljer det sig egentligen så mycket emellan dem?
— Det är stora skillnader. I och med “Jester Race” började In Flames turnera första gången i Europa tror jag, sedan efter “Whoracle” (1997) började det på allvar. När vi kom till USA första gången kunde man ju inte ställa några krav utan allt var ganska sunkigt. Men samtidigt var allting nytt och fräscht för oss så det var ju jävligt spännande och så är det fortfarande. Nu har vi varit där säkert sju, åtta gånger och turnerat redan, men det blir ju bättre och bättre. USA är så stort att det aldrig blir likadant. I Europa tenderar man att hamna i samma städer, men i USA är det lite mer omväxlande. Sedan är det ju fortfarande lite bättre standard i Europa när det gäller spelställen. Det är inte alltid det finns dusch i USA och så där. Det är en lite annorlunda turnéstil på andra sidan Atlanten. Många band kör sin egen minibuss, det är inte alls lika vanligt att ha en turnébuss. De flesta banden i Europa kan ha en egen nightliner, men när du kommer till USA är det inte så. Vi turnerade med Killswitch Engage förrförra året och då hade de en egen minibuss och de var ändå ganska stora redan då. Vi ville inte offra bandet på att turnera sex veckor i en minibuss, jag tror inte det hade varit bra för oss. Vi fick betala lite för att ha en turnébuss, men det var det värt tror jag.
— Den här musiken är ju lite ny för dem i USA. Inte nu kanske, men första gången vi var över, i och med “Colony” (1999). Då fanns inte den musik vi spelar där alls. Det var bara de inbitna som hade beställt skivor på postorder och sånt som kände till den. De amerikanska banden spelade en helt annan musik. Sedan dök ju Shadows Fall och Killswitch Engage och liknande band upp. De är ju inte riktigt likartade, men Shadows Fall är ju väldigt influerade av svensk metal och nu tycker ju amerikanerna att det är ett otroligt bra band, eftersom den musiken är så fräsch för dem. Men med svenska ögon sett så kanske Shadows Fall inte är det bästa bandet, det råder ju delade meningar om det. Men den här musikstilen är ju på uppgång där borta.
— Det finns ett ställe i USA som heter Worcester i delstaten Massachusetts där de har ett ställe som heter Palladium. De brukar ha The Metal Fest och sådant där, där brukar vi åka förbi. Där lyssnar de mycket på metal så där brukar det dyka upp otroligt mycket folk. Annars tycker jag Sverige har blivit jäkligt bra för oss att spela i. Arenan i Stockholm på “Reroute To Remain”-turnén var helt magisk.
De övriga medlemmarna i bandet tycks vara riktiga cineaster och Daniel böljar nästan skratta när han förklarar hur de tvingas köpa extra resväskor för att få med sig alla införskaffade DVD-filmer hem från USA. Vad gör man inte när det är så pass billigt som det faktiskt är over there? I turnébussen spanas det också en hel del på film, men trumslagaren påstår sig inte dela sina bandkamraters fäbless för videokonsten. Vad sysselsätter han sig då med när de övriga herrarna fastnar framför rutan?
— Då spelar jag tv-spel istället!

Skojfriska pappor

Att In Flames till skillnad från många andra metalband inte tar sig själva på så otroligt stort allvar torde stå ganska klart för de flesta som hängt med något i svängen de senaste åren. En Commodore 64-version av “Moonshield” och en festlig travesti av Carlsberg-loggan är bara några tokiga saker gruppen presenterat. För att inte tala om de Linkin Flames-tröjor bandet iklädde sig när de ersatte de amerikanska neometalklåparna Linkin Park på sommarens Hultsfredfestival. Hur viktigt är det att som band ha glimten i ögat?
— Det är alltid viktigt. Nu har det ju nästan blivit en sorts grej, att vi är så där skojfriska. Det behöver ju inte överdrivas kanske, men glimten i ögat är alltid viktigt. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar, det är inte rätt. Vi är ganska ödmjuka snubbar och tycker bara det är kul att lira. Det är ju många band som slår sig för bröstet och säger att de är världens bästa band och sedan går det åt pipan. Det är livsfarligt att hålla på så, vi kör med glimten i ögat, det är vår stil. Jag vet inte om det blir något roligt efter den här plattan, vi har inte planerat någonting. Det är ju sådana grejer som bara dyker upp ur tomma intet egentligen. Linkin Flames-grejen kom vi på med några dagars varsel. Samma sak var det med Carlsberg-grejen, den bara dök upp när vi satt och drack öl någonstans.
Något som killarna tar på betydligt större allvar är säkerligen sina roller som pappor. Basisten Peter Iwers har förvisso varit far i närmare tre och ett halvt år, men för både Daniel och Björn är det en ganska ny situation. Trummisens dotter anlände precis innan det var dags att spela in skivan, vilket medförde att han bara sporadiskt hälsade på under sessionen i Danmark. Björns nedkomst anlände dock så sent som tre veckor innan jag träffar Daniel. Alltså år det bara vokalist Friden och stränggnidare Jesper Strömblad som är barnlösa. Men hur fungerar det egentligen med turnerandet när man har en familj som pockar på uppmärksamheten på hemmaplan?
— Det vet vi inte riktigt. Min dotter kom ju ganska lägligt. Jag har varit hemma sedan vi gjorde sista giget i somras och jag gjorde min truminspelning. Så jag har ju fått vara med henne. Turnén börjar i mitten av april och då kommer jag att ha fått vara hemma med henne i nästan åtta månader, det är ju få förunnat. Så för mig spelar det ingen roll. Sedan kör vi Europa och USA i två månader och efter det kör vi sommarfestivaler och då är man ju hemma på vardagarna, så det kommer nog funka. Det är klart att det är jobbigt, det är det ju alltid, men det är mitt jobb. Annars hade jag ju fått jobba nio till fem någon annanstans och då hade jag ju ändå inte varit hemma.
Trumslagaren lyser upp och ser uppenbart stolt ut varje gång han nämner dottern som ska döpas bara några dagar senare. Han verkar dessutom nöjd över att hon visar ett gott tycke för hårdrock.
— Hon gillar faktiskt hårdrock. När hon är helt bångstyrig och det inte finns någonting som kan trösta henne, då finns det en låt på förra Filter-plattan som hon däckar till direkt. Jag kommer inte ihåg vad den heter men det funkar jämt, ler han stort.
När det börjar bli dags att bryta upp och bege sig hem till familjen konstaterar han sedan förutspående:
— Senaste halvåret har det varit väldigt många blöjbyten för min del, men man kommer säkert längta tillbaka till dem efter ett tag på vägarna.