Det krävs inte många tvåtakter in på nya verket “Where Ironcrosses Grow” innan man kan pusta ut och glädjas åt att Dismember har åldrats med värdighet. Många dödsmetallakter har hyllats och fallit under åren, men legenderna från Stockholm står kvar oberörda, med en status som växer sig högre för varje år.
— Nu behöver vi inte tävla mot någon längre, förklarar trummisen Fred Estby.

Fred Estby är lättad över att bandets sjätte fullängdare, “Where Ironcrosses Grow”, äntligen är här. Mycket vatten har runnit under broarna sedan föregångaren “Hate Campaign” såg dagens ljus strax efter millennieskiftet. Samtidigt har det skett en del förändringar bakom kulisserna.
— Vi tappade Magnus (Sahlgren, gitarr), så vi har tagit in en ny kille som heter Martin Persson. Vi har även bytt replokal och så har jag, Matti (Kärki, sång) och Richard (Cabeza, bas) fått barn. Dessutom så har flera av oss bytt heltidsjobb — i början vill man gå styva linan där, så att man kan ta ledigt när man skall spela.
Den flyktade Magnus fick ett jobb som forskare och tappade intresset för bandet, samtidigt som hans intresse för hård musik och scenen runt omkring successivt marginaliserades. Fred är inte sen med att lovorda ersättaren som bandet fann i Sins Of Omission.
— Han behövde bara två rep på sig, sedan åkte han med oss till Italien, men det gick ju bra. Skivan är han inte med på, den var redan klar när han kom med i bandet. Alla bandbilder inför nya skivan är tagna innan han kom med, det är därför vi bara är fyra på dem.
Förutom Martin har ett kärt återseende berikat styrkan. Richard Cabeza är tillbaka på sin plats som bändare av de tjockaste strängarna, efter bland annat en misslyckad session hos de norska svartmetallarna Satyricon.
— Jag vet inte speciellt mycket om vad han gjorde medan han var borta, om jag skall vara ärlig. Han vill helst inte prata om det, så vi har slutat att tjata på honom. Hur som helst, han hade inget att göra och när Sharlee (D’Angelo, bas på “Hate Campaign”-skivan) var med i tusen olika band och inte hade möjlighet att spela med oss, då plockade vi in Richard som kunde alla gamla låtar. Sedan slutade det med att han gjorde de flesta turnéerna på förra skivan, eller rättare sagt alla spelningar. Vi kände att han lika väl kunde komma tillbaka till bandet.
Det fanns dock inga planer på att återförena originalsättningen fullt ut, vilket hade inneburit en comeback för gitarristen Robert Sennebäck. Robert, som likt kollegan Cabeza försvann ut ur bandet efter “Death Metal” (1997) har varit borta från spelandet så pass länge att han enligt Fred inte längre var ett intressant alternativ.

Ett D-Teens på gång?

“Hate Campaign” blev killarnas auf wiedersehen till tyska etiketten Nuclear Blast som varit deras stående hemvist sedan debutpastejen “Like An Ever Flowing Stream” (1991). Nio skivbolag av tio skulle i detta läge försöka mjölka ur de sista dropparna ur kossan, men inte ens massprånglarna Nuclear Blast följde profithungerns oskrivna regel i det här fallet. Vare sig en knapphändigt formgiven best-of med osläppt/ratat material inkluderat, en liveskiva med pissigt ljud eller en pinsam remixutgåva med Dismembers logotyp har sett dagens ljus mellan de segdragna varven.
Matti och Richard har i och för sig dock försett marknaden med två Murder Squad-skapelser. Fjolårssläppet “Ravenous Murderous” gästades av den forne Autopsy-sångaren/trummisen Chris Reifert, som är en högt glorifierad herre inom oldschoolrörelsen. Några utflykter utanför skyddet av Dismembers vingar har det inte blivit tal om för Freds del. Trebarnspappan har haft fullt upp med familjelivet, där tre ungar tillverkade under den senaste tioårsperioden fått dela prioritet med Freds nya karriär som personlig tränare på gym.
Det är en vältalig man på andra sidan tråden, som ofta tänker till en sekund eller två innan han svarar. Han avbryter sällan mitt i en mening för att korrigera det han hävt ur sig, likt många andra intervjuoffer, där “öhh”, “nja” och “jag vet inte” utgör stora delar av det bandade materialet. Vi stampar ny mark i samtalet genom att fnissa och spekulera i om det kanske dyker upp ett mini-Dismember i framtiden, där hitlåtar som “Skin Her Alive” tolkas av Estby Jr, Kärki Jr och Cabeza Jr.
— Javisst, det lär inte dröja länge innan den äldsta startar sitt första band. Matti har en unge i samma ålder så vi har snackat lite löst om det kommer att dyka upp ett Arvingarna i repris, skrattar takthållaren.
Medan Fred ser till att själv må bra och se till att andra håller sin kropp i trim, kämpar Matti med klottersanering nattetid. Ett arbete som påverkar Matti & co på fler sätt än starka rengöringsmedel.
— Det är ett bra jobb på så sätt att han är helt ledig varannan vecka, samt att han tjänar ganska bra. Det är lite svårt att få loss honom jämt, eftersom det är varannan vecka som gäller. I och med att han jobbar skift är han helt lost under en hel vecka. Sådant gör ju att en skivinspelning blir längre än vad man hade tänkt sig.

Nya metoder

Ett band av Dismembers kaliber skall självklart ut på vägarna. Frågan är bara vart och när. Ett nytt skivbolag i ryggen kanske ger nya möjligheter, eller är det istället tvärtom?
— Vi håller på att diskutera fram och tillbaka, vi har England, Grekland, Italien, USA och Skandinavien på gång. Vi får se hur vi skall göra med en Europaturné. Vi skall försöka dela upp spelandet så mycket det går. Släpper man en platta såhär dags på året är det bäst att köra vissa bitar här och där. Det finns så många bokare nuförtiden. De skall kunna erbjuda, så att man får några pengar i över huvud taget, att de sätter ett fåtal spelningar de gör själva. Man tar inte en agentur för en hel Europaturné, utan tar två spelningar i Grekland, två i Italien, två i Tyskland… eller tio i Tyskland. Vi tänker jobba med en separat bokare per land. Det lönar sig på något sätt, man slipper ta det allra minsta städerna bara för att du har en buss som kostar en massa pengar. Då måste man blanda in de mindre bra spelningarna för att du skall till de bra spelningarna. Detta för att inte förlora pengar, förstår du vad jag menar?
Jodå Fred, det var ingen svår matematik. Det är alltid svindyrt att åka buss.
— Då är det bättre att folk finansierar de få spelningar man gör, så att man kan flyga ner och köra dem. Sedan gör man nästa land lite senare. Det blir också lite exklusivt, jag tror att vi kommer att göra så med den här skivan för att se om det funkar.
Flinta och Dursts namne ser verkligen fram emot att få komma ut och spela igen. Intresset verkar ömsesidigt från fansens sida. Den nya skivans självbetitlade inledande titelspår hade funnits att tillgå som nedladdningsbar mp3-fil på Karmageddon Medias hemsida under en veckas tid när denna intervju gick av stapeln. Responsen har varit enfaldigt positiv i de Internetforum som undertecknad hunnit besöka, ett tecken på att saknaden har varit stor i många hem under de fyra år som gått sedan senaste kapitlet skrevs i bandets historia.

Fred lovar massor

Den 20 december 1995 är ett viktigt datum i Göteborgs hårdrockshistoria. På Musikens Hus gjorde At The Gates sin sista spelning på hemmaplan innan splittringen året därpå. Förband var Dismember och Dissection, som inte heller har stått på scen i Göteborg sedan dess.
— Ja, det är lite väl länge sedan, ursäktar Fred med ett lika öppet som fundersamt tonfall. Vi har pratat om det så många gånger, men vi skall prata med Skrikhult för att se vad han kan göra för Sverige och Skandinavien. Jag hoppas att han kan sätta något i Göteborg.
Det är för fan åtta och ett halvt år, späder jag på. Det är lång tid. 1995 styrdes Sverige av Ingvar Carlsson, EU-medlemskapet var lika färskt som nu-metal och ingen människa hade en minsta aning om vad en mp3fil var. Fred känner sig tvungen att gottgöra sig.
— Ja, det är skandal. Det är samma sak som i norra Sverige. Jag tror inte att vi har spelat där ordentligt sedan 1992 eller liknande.
Jag värmer upp hans intresse för att spela i Norrland genom att berätta att ett annat Stockholmsband ur samma skola, Necrophobic minsann har härjat norrut. Så det är inte bara min kära hemstad, vinterregnruskets högborg som utlovas spelningar av tvåtaktshärskaren. Dalarna, Småland, Skåne, ja överallt där det kan tänkas komma folk skall det spelas. Fred snabba kalkylering säger att om det kan komma trehundra för att se dem i Linköping så borde det även finnas tillräckligt drag omkring dem för spelning i en större stad längst upp i norr.

Fylla och slagsmål

Dismembers senaste visit i Göteborg blev i efterhand även känd för ett omfattande slagsmål. Mitt under konserten började grupper av åskådare att ryka ihop, och det dröjde inte länge innan konsertstämningen var utbytt mot rädslan att ofrivilligt hamna i batalj. Musikens Hus var en krigszon under resten av kvällen. Fred minns också denna händelse, fast från scen.
— Jo, det var för fan kaos! Jag fattade aldrig vad som egentligen hände. När det började regna stolar upp på scen fattade man inte heller vem som bråkade med vem, om det var något av banden som sög eller om de i publiken inte gillade varandra. Jag fick så många olika versioner av så många olika människor så det är helt omöjligt för mig att veta vad som egentligen gällde.
Rykten säger att den sataniska ordern MLO låg bakom tumultet som närmast kan liknas vid ett stort krogslagsmål från en gammal Western-rulle. Alla slogs med alla, och när inte knytnävar räckte till slog folk barstolar i huvudet på varandra. Att jag själv, då sjutton år gammal, kom hem utan knäckt näsben eller sprucket ögonbryn ser jag som en bonus.
— Om det nu var Jon (Nödtveit, Dissection) som låg bakom så förstår jag inte varför, suckar Fred. Det var ju Lika mycket deras spelning som någon annans.
När vi ändå är inne på ämnet slagsmål känns det som att det är på sin plats att damma av en gammal skröna. Det sägs att ni i Dismember hamnade i ett gängslagsmål mot ett annat, ganska känt brittiskt dödsmetall-band en gång i tiden. Är det något du vill minnas?
— Jo, det har väl hänt, replikerar Fred utan den minsta sekund av tveksamhet. Menar du det hände i Arvika eller i Danmark?
Jag kan bara delar av historien om bråket med Benediction i Danmark, där en av era roddare råkade illa ut. En förbandsturné med Morbid Angel stod på spel.
— Det var ganska mycket engelsk fylla där, det var allt det handlade om. 1993 skulle vi ha gjort en turné med dem, men vi ville inte ta den turnén eftersom den inte skulle löna sig för oss. Så vi åkte som förband till Morbid Angel istället eftersom det skulle funka bättre. Sedan mötte vi dem i Köpenhamn. Då började de slåss med oss och det blev rent kaos. Det var ett slagsmål som drog ut över flera möten under kvällen, det var konstigt. Sedan spelade vi med dem drygt ett år senare och då ville de inte ens prata om det. De tyckte väl inte heller att det var så häftigt att starta det där bråket. Det konstigaste var att det var basisten i Cynic, som åkte som förband till Benediction, som var den som startade allt genom att hoppa på en av våra roddare och sparka honom i ansiktet. Jag vet inte vad han hade med det hela att göra i över huvud taget. Det var helt enkelt värstingarna som ville slåss.

Letade efter svänget

Dismember har dessbättre mer än gatuvåld på sitt samvete. Tolv år efter debuten visar bandet ännu en gång var skåpet skall stå. Det skall stå i Stockholm. Tempostarka “Where Ironcrosses Grow” visar upp den sida av dödsmetallen som Dismember dominerar. Skivan genomsyras av en bitande råhet och klassiskt murrigt gitarrsound. Uttrycket “Less is more” passar fortfarande in. Dock hindrar det inte från att skivan bjuder på en och annan melodislinga, mitt ibland all mangel, bröt och stök. Inte heller kan Dismember klandras för att vara oseriösa, skivan kryllar av intressanta idéer och snygga arrangemang. Bollen över till Fred igen — hur var bandmedlemmarnas tankar när ni skissade upp nya skivan?
— Vi ville få fram mer råhet och jag ville få till en produktion som var fetare. Lite mer sväng i det hela. Det är David (Blomqvist, gitarr) och jag som har gjort det mesta tillsammans, vi har satt ihop allting och spelat in det själva mer eller mindre. Rickard har gjort några låtar och Matti har skrivit några texter, men det är jag och David som har repat in allting under tre-fyra månader. Vi kände att vi ville plocka bort lite av det melodiska och plocka fram det aggressiva.

Vad ligger då bakom denna resa bland järnkors? Den välfriserade trumslagaren har denna kväll ingenting emot att plocka ner sin skiva i dess minsta atomer. Inledande “Where Ironcrosses Grow”.
— Den satte vi ihop väldigt snabbt. Man skulle kunna säga att det är ett riff från varje medlem i bandet. Det var en form av brainstorm jag fick när jag visste att alla hade varsin grej. Vi satte ihop den väldigt snabbt och det blev klockrent. Låten är ju även skivans titelspår.
“Forged With Hate”
— Den här låten är en riktig käftsmäll! Det känns som att den här låten representerar skivan ganska bra. Den har jag gjort helt och hållet själv — lite “Painkiller”-influenser och Slayer såklart. Det kändes bara som en ren urladdning, man skall alltid börja en skiva med full fart tycker jag. Det finns ingen anledning att spara på krutet när man gör sådan här musik.
“Me-God”
— Den är ganska intressant, för det är nog den mest Autopsy-influerade låt som vi har gjort. Det är David och Rickard som gjort den medan det är jag som har skrivit texten. Låten är lite rolig tycker jag eftersom vi fick till uppbyggnaden så pass bra. Den är svängig, snabb och väldigt tung. Det känns som en Autopsy-låt fast i Dismember-tappning.
“Tragedy Of The Faithful”
— Detta fick bli den melodiska låten på skivan. Man ville ju inte släppa det melodiska helt eftersom det är en del av vårt sound. Man skall inte göra för långa sådana här episka låtar, det blir för jävla trist tycker jag. Vi måste få visa upp våra Iron Maiden-influenser lite grand. David har gjort det där sista partiet och själva melodierna, sedan provar vi fram hur vi skall spela och så vidare. De är han och jag som har gjort musiken till den medan Matti har skrivit texten.
“Chasing The Serpent”
— Den låten har jag gjort helt själv faktiskt. Det är en bra låt som känns ganska gjuten. Det finns inte så mycket mer att säga faktiskt. En typisk låt som man har skrivit i huvudet innan man skall sova, och måste gå upp för att skriva ned.
“Where Angels Fear To Tread”
— Det var den första låten som gjordes till plattan. Den är gjord av Rickard och är även den ganska Autopsy-influerad. Det är två riktigt tunga låtar på plattan och det räcker. Jag fick hjälp av en kille som heter Anders Jonsson, som jobbar mycket med reklamfilm och video. Det är faktiskt ett ihopbyggt krig, det är alltså inte tagit direkt från en film. Vi satt en hel natt och byggde ihop allt med olika ljud. Ett väldigt omständligt arbete, säger Fred och tappar tråden i ett fnissigt skratt när jag flikar in att det låter en aning pretentiöst för att vara ett band som Dismember.
“Sword Of Light”
— En catchy låt som är ganska rak på sak. Den låter som gammat deathmetal, typisk Dismember och Entombed. En typisk Autopsy-variant.
“As The Coins Upon Your Eyes”
— Det är Davids låt. Han skriver gärna med de äldre influenserna som Autopsy och de gamla brasilianska banden som Pentagram, gamla Sepultura och sådant där. Det har han fått med ganska bra tycker jag.
“Children Of The Cross” och avslutande “As I Pull The Trigger”
— Det var de sista två låtarna vi gjorde till plattan. Det är jag, Rickard och David som gjort dem tillsammans. En riktig tung låt och en pang på rödbetan-låt
Någon som skrev ner hur många gånger Fred nämnde Autopsy?

Dismember har hittat internet

Föregångarens elva låtar manglade i flock. Det vill säga, de olika numren på skivan satt fast i varandra likt siamesiska tvillingar. Denna variant av upplägg och dess övergångar låtarna sinsemellan fungerade på skiva, men dessvärre mycket sämre på scen. Antingen blir bandet tvungen att köra låtarna på rad eller att hugga av dem på ett sätt som känns fel och onaturligt. Det nya materialet skall fungera bättre enligt Fred.
— Vi har faktiskt repat in hela skivan ordentligt så att vi kan köra precis alla låtar. Vi skall prova och se vilka som funkar, men det är ingen låt som vi sagt att vi inte tänker spela live. Det har jag tidigare hänt på varje skiva som vi har gjort att det har funnits låtar som vi tyckt “dessa kan vi inte spela live”.
— På USA-turnén vi gjorde direkt efter “Hate Campaign” körde vi de första tre låtarna pang på. Men det funkade inte så bra där, det hade kanske funkar bättre i Europa. Folk blir lite irriterade när man kör tre nya låtar på raken. Inte för att vi är äldst i gemet, men jag hade nog blivit sur om Slayer hade kört fem nya låtar direkt, utan att få åtminstone en gammal stänkare. Vi har märkt tendenser till att folk blir irriterade om man kör för mycket nytt. Vi kanske har kommit så pass långt på vägen att man inte skall bränna av halva nya skivan rakt i ansiktet på folk. I USA funkade det inte riktigt. Visst var det okej, men det var inte samma tryck som när man drar igång något från den första skivan.
Något som inte existerade på samma sätt 1991 som det gör idag är tvåvägskommunikationen mellan fans och band. Internets framfart har gjort att Fred och alla andra musiker lättare kan replikera på fansens åsikter och frågor.
— Vi har haft ett väldigt stort problem de senaste åren och det är att vi inte har haft någon hemsida som har fungerat. Det händer någonting nu, äntligen. Det har vart så himla krångligt med allt det där. Problemet är att han som skulle hand om det har lagt beslag på alla domännamn som är värda att ha. Vi hade kunnat starta något annat, men det hade blivit så pass dåliga namn för framtiden. Nu har vi äntligen fått loss en bra adress och när den nya sidan äntligen är klar så blir det ju bättre. Då kan man ha uppdaterad information och se vad folk tycker. Nu har man ju fått gå in på forum som Blabbermouth för att kolla om folk fortfarande har ett intresse och sug. Det är inget man kan göra via sin personliga mejl. Man skall å andra sidan vara glad att Internet finns, för annars skulle väl folk ha tröttnat på oss för länge sedan.
För alla tappra själar som letat officiell information om bandet kan jag med glad min tala om att www.dismember.se är adressen ni skall lägga in som bokmärke.

Goda och onda budskap

Från musik och kommunikation till lyrik och budskap. De flesta som lyssnar på dödsmetall har förmodligen någon gång råkat ut för smädande ord som “man hör inte skit vad de säger”, “de bara skriker och gapar”, “han som sjunger kan inte vara riktigt frisk”. Detta för oss in på frågan om vad Fred Estbys nedskrivna ordföljder handlar om.
— Det är mest religion och otäcka historier från vardagen. Mycket skit man ser och hör talas om, det finns mycket att bli förbannad över och inspirerad av. Det är inte svårt att finna ämnen direkt. Jag blir väldigt irriterad över hur religiösa människor försöker styra över andra. Det gäller även politik, men i många länder styr religionen över politiken. Det blir väldigt primitivt när vissa delar av världen går framåt medan andra står still. Vem som skall rätta sig efter vem, det är en fråga som borde diskuteras mer. Det kanske inte är så klokt att ta för givet att det är vi som har rätt eller de som har fel. Man måste starta en diskussion, man kan ju inte bara pracka på folk vad man själv tycker.
Religion har under senare tid blivit ett outtömligt tema i dags- och kvällspress, i alla fall när det skrivs artiklar om orten Knutby och dess numera rikskända Filadelfiaförsamling. Jag bollar över en filosofisk tanke till Fred om hur Sverige hade kunna se ut med Filadelfialiknande sektstyre. Min personliga tankegång är att vi förmodligen hade utsatts för massförtryck av samma slag som det Talibanerna utsatte sina medmänniskor för i Afghanistan tidigare. Fred verkar förstående och ger sin synvinkel på det hela.
— Om inte Pingstkyrkan har koll på sina egna småförsamlingar, då är det väl frågan om det inte är en sekt? Då är det inte ett aktivt kyrkoförbund utan sekter som det finns hur många som helst utav. Det är också ganska konstigt hur de kan isolera sig och leva som de gör.
Intressant är att media gjort ett ställningstagande mot frikyrkorna, dessutom med en väldigt skarp ton. För att återigen säga min egen åsikt — det är inte en dag för sent.
— Synd att det har tagit så lång tid, men det är kul att det händer något. Det är skönt att vi i det här landet har gått vidare från att skenheligt låtsas att vi är på ett visst sätt. Det har även att göra med att kyrkans makt har falnat lite, det har ju visat sig att det inte funkade så bra.

Djävulens redskap

Hårdrock och kristendom har aldrig varit goda vänner, om bandet inte heter P.O.D, Blindside eller Stryper. Resterande 99,9 procent är med i den oheliga allians som en kristen förmodligen skulle kunna beskriva det. Dismember hade i sina unga år väldigt mycket blod och hets mot kristendomen i sin image. Har bandet fått smaka på motstånd från de förlåtnas “goda” kamp?
— Nej, inte så. Det är trots allt värre i andra länder. När vi var över i USA och spelade med Deicide var det frikyrkor som lade ut biblar och bombhotade lokaler. Deicide är lite extremare än vad vi är, men det räcker att det är ett långhårigt band som kommer dit för att man skall ses som djävulens redskap. Det har inte hänt så ofta i Sverige, det är väl någon gång neråt landet som det har kommit några stackare som skall tala med oss. Jag tror inte att det är så vanligt här att folk lägger sig i vad rockband sysslar med.
Fred ser band som P.O.D mer som ett illarimmande fenomen än som en annan form av hårdrock. En intressant detalj är att de flesta kristna butiker i USA ser P.O.D som ondskans musik. Dismember har alltid haft en provocerande stil, särskilt under det tidiga nittiotalet då “Skin Her Alive” från debutplattan blev offer för brittiska censurlagar (mer ingående läsning om detta finns i dubbelartikeln om Dismember i Slavestate nummer 3 och 4). Mitt intervjuoffer tror inte att låten hade stött på samma rabiata påhopp om den hade kommit ut idag.
— Nej, absolut inte. Var sak har sin tid och folk blir inte lika upprörda över kyrkobränder heller längre. Det är klart att folk blir förbannade när det bränns ner en kyrka, men det är inte samma ramaskri som förr.
Idag är det mycket svårare att provocera. Dagens unga talanger knullar med varandra inför kanal fems kameror för att sedan bli hyllade som vilka storstjärnor som helst. Norska blackmetalkombon Gorgoroth skapar också publicitet, fast genom ett väldigt makabert tillvägagångssätt. Nyligen uppträdde bandet i Polen omgärdade av slaktade klövdjur. Uppståndelsen och fördömandet av den blodiga kvällen i strikt katolska Katowice har spridit sig likt en löpeld. Rättegång och eventuellt fängelse är att vänta. Händelsen, som inträffade bara ett par dagar innan denna intervju har Fred Estby ingen aning om, men han verkar väldigt intresserad av att veta mer.

Låt Matti röka

Från Gorgoroth och Polen till Stockholm och Dismember igen. Efter två års frånvaro står Dismember hösten 2002 äntligen på hemmascen igen. Innan Fred slagit in första låten fräser Matti i mikrofonen “Vi är Dismember och vi skall rensa kommunistskiten ur öronen på er”. Var det irritation över förbandet Totalt Jävla Mörkers hets mot Stockholm och högröda antikapitalistbudskap eller var det något helt annat som låg bakom detta uttalande?
— Mata Matti med något sådant — det är ju dömt att bli som det blev då. Han har ju den möjligheten att stå där och gapa. Matti & Rickard kunde inte röka i logen på grund av killarna i Totalt Jävla Mörker. Det kanske skapade irritation.
— Är det inte någon av killarna i bandet som är med i Refused-sångarens nya band, The (International) Noise Conspiracy?
Lita inte på mig, men jag har för mig det.
— Själv har jag jobbat med The (International) Noise Conspiracy innan, de och framförallt Refused har gjort mycket bra för svensk musik, jag har själv inget emot de killarna. Fast sedan får de skylla sig själva om de gnäller på Stockholm i Stockholm.

Överlevt alla trender

Dismember har överlevt alla trender, och har därigenom nått en form av kultstatus. År 2004 är det hur coolt som helst att trumma tvåtakt och spela med grusigt gitarrljud. Hur ser Fred på nuläget och vägen dit?
— Det känns som att man inte har något att tävla emot, vi är accepterade för det vi gör och folk verkar uppskatta också. De vet vad de får. Förr var det att “trenden går över och ni kommer också att börja spela rock «roll”
Men Dismember följde aldrig efter i Entombeds fotspår. Entombed lade grunderna till sub-sub-subgenren death n’ roll med “Wolverine Blues” (1993) medan Dismember fortsatt att hålla sig inom samma ramar karriären igenom.
— Vi har aldrig haft som målsättning att spela snabbast, utan mer att få ett driv i musiken. Det skall vara aggressivt, som att få en smäll. Man vill headbanga och ösa när man hör det. Jag lyssnade mycket på grindcore innan den här scenen startade och trots att det var sjukligt kul när det gick så fort var det ändå inte de låtarna som stack ut. Det var låtarna med mer tvåtakt än grind som kändes tunga. Grindpartier kan man ju ha för att de skall hända någonting, inte för att driva musiken. Det går ju inte att ösa till det på samma sätt.
Hur är det med vänskapen inom Stockholmsscenen? Som utomstående spårvagnsåkande Göteborgare får man lätt för sig att alla känner alla och så vidare.
— Vi har ju känt varandra halva livet, och vi träffas ibland. Vi var och kollade på Cathedral häromsistens och då träffade man ju varenda kotte man känner. Man träffade alla som har haft med scenen att göra, mer eller mindre.
När Fred själv väljer musik hemma blir det gärna Mars Volta, förutom när det blir för jazzigt, då är han inte lika mycket med på noterna. På äkta Stockholmskt vis förklarar Fred afrofrillornas storhet, “skivan är väldigt snyggt arrad” och “jag köpte den för att Rick Rubin har proddat den”. Annars går Grand Magus och The Haunted varma i Freds lurar när det blir till att träna och jogga. Förslitningsskador är inget som lockar denne friskvårdsexpert. Hur står det då till med dina bandkamrater, får du med dig dem på dina joggingturer?
— Nej, de är så jävla lata, avslutar Fred denna sena tisdagskväll med ett långt skratt.