Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, men helt plötsligt föds någonting unikt som sätter sina fötter där ingen tidigare ens visste att man kunde sätta sina fötter. Den förste människan behövde i praktiken bara ta ett litet primitivt, halvapliknande kliv för att göra en sensationell upptäckt. Lite längre fram i historien krävdes avancerade upptäckter som elektricitet och dynamit för att sätta nya gränser.

I mer än tio år har nu Opeth virvlat omkring i en vildvuxen, fullkomligt enastående och outforskad terräng. Deras blandning av hårt och mjukt, brutalt och vackert, dödsmetall och progg får Columbus att likna gummiankan i ditt badkar och reducerar Shakespeare till en tysk B-filmspoet. Opeth är nu aktuella med sin sjätte skiva “Deliverance”. Uppföljning av en sådan succé som “Blackwater Park” är aldrig lätt, Opeth har valt att göra det på sitt eget sätt. Skivan “Deliverance” finns nu ute i skivbutikerna, men ytterligare en skiva spelades in samtidigt som “Deliverance” och den dyker upp på skivmarknaden i vår. Det är givetvis otänkbart att kompositören, Mikael Åkerfeldt, skulle komma undan en utfrågning. Först och främst måste han redogöra för tanken bakom den parallella skivinspelningen.
— Jaa…, börjar herr Åkerfeldt lite tveksamt, tanken var väl egentligen att vi ville göra någonting speciellt. Det kändes lite tråkigt att bara följa upp “Blackwater Park”, jag antar att folk trodde vi skulle försöka rida vidare på den vågen med tanke på att det gick ganska bra för den skivan. Den sålde fyra gånger så mycket som föregångaren “Still Life”, så nu hade vi pressen på oss att göra någonting lika bra och lika framgångsrikt. Jag vill inte bli ett sådant där band som till exempel… Sentenced, som gör en platta varje år och kör sin spelning på klubben, säger han efter en stund funderande. Jag vill inte säga att det är bra eller dåligt, men de gör vad folk förväntar sig av dem. Jag kände efter förra plattan att… ska vi också bli ett sådant där band eller ska vi göra något speciellt? Jag hade absolut ingen inspiration att skriva musiken till det som skulle komma att bli “Deliverance” och jag visste inte vad jag ville att det skulle bli. Jag ville göra en hård platta, men samtidigt hade jag en massa lugna grejer och då föreslog Jonas Renske att vi skulle göra två plattor, en hård och en lugn. Jag hajar inte att jag inte tänkt på det tidigare, säger han förbryllat.
Saken är alltså den att Opeth inte ville nöja sig med att häva ur sig ännu ett stycke mästerverk i klassisk Opeth anda, så som vi vant oss vid att höra dem. De ville samtidigt ge sig ut på icke kartlagda musikaliska områden där inte ens någon Opethmedlem tidigare satt sin fot. Resultatet blev först och främst den stenhårda “Deliverance” om fortfarande innehåller de traditionella ingredienserna. Den andra plattan blev en lugn experimentell platta kallad “Damnation”. Uppdelningen av det brutala och det lugna kan tyckas märkligt med tanke på att de tidigare skivorna har kombinerat de båda varianterna på ett framgångsrikt och kännetecknande vis.
— Jag vill inte kalla den hårda plattan, “Deliverance”, för en vanlig Opeth-platta för det låter så tråkigt, men det är en musik vi är mer bekanta med. Vi försökte göra en aggressivare platta och inte så “midpaced” som “Blackwater Park”, utan snabbare, aggressivare, mer tekniskt och mer galet. Vi ville inte förlora dynamiken som vi är mer eller mindre beroende av, så vi har ju en del lugna partier på “Deliverance”. Det hårda på skivan är hårdare än tidigare och det lugna är lite mer proggigt och gungigt. Lugn progg eller vad man ska säga.
Hur beskriver då Mikael den andra plattan, “Damnation”, vars ursprung tycks härstamma i en ovanligt hög experimentlust och kreativitet.
— “Damnation” är som en helt ny värld för oss, säger han med en entusiasm som dyker upp så fort detta album kommer på tal. Den låter inte som något vi gjort tidigare. Produktionen är annorlunda, arrangemangen på låtarna är helt annorlunda, allt är helt annorlunda. Det är inte det att det bara är akustiska gitarrer, vi har både ren, elektrisk och lite skitig elgitarr. Vi har även lagt in en massa metotron, ett klaviaturinstrument som jag är helt besatt av. Sedan är det en del piano. Det är svårt att förklara men det finns ingen likhet med det vi gjort tidigare. Jag hatar att bli uttråkad av musik, särskilt av min egen musik, att bara spela säkra kort känns tråkigt. Det är många som kanske tycker att det är ett osmart sätt att lägga upp vår karriär. “Blackwater Park” hade många “hooks”, jag älskar den skivan och jag tänker inte kritisera den på nåt sätt, men “Deliverance” är mer konstig och svårare att ta till sig. “Damnation” vänder sig inte bara till våra egna fans utan till musikälskare i allmänhet, vilket också kommer att leda till mycket kritik från våra egna fans för att vi har sålt oss. Vi försökte helt enkelt göra det bästa vi kunde, men vi ville samtidigt behålla experimentlustan och göra någonting annorlunda. Hade vi bara släppt “Damnation” hade folk trott att vi ändrat oss.
Aha, utbrister jag som plötsligt fått en psykoanalytisk vision värd att nämna. Anledningen till att ni släpper “Deliverance” är alltså erat sätt att spela det säkra kortet. Ni vill försäkra folk om att: “vi tänker fortsätta låta ungefär som vi brukar, vi vill bara testa en annan grej så att vi inte blir uttråkade”.
— Ja precis, det är vårt sätt att spela säkert. Om folk tycker att vi säljer ut oss med “Damnation” kanske de gillar “Deliverance” och vice versa. “Damnation” var helt enkelt ett sätt för oss att kunna ha kvar lite glöd för bandet och göra något speciellt. Vårt band har gått igenom vissa faser och jag tror det var dags för en sådan fas i och med dessa två album.

Skulle vilja hitta “Damnation” för 1500 spänn

Oerhört nöjd att likt en dr Freud slagit huvudet mitt på spiken fortsätter jag min djuplodande utfrågning med att undra hur Opeth kommer att låta i framtiden. Står de vid ett vägskäl, där den ena pilen pekar åt “Damnation” medan den andra skylten visar åt “Deliverance” hållet?
— Nej, svarar vokalisten bestämt, “Damnation” är inget mer än ett experiment, det kommer till och med att stå i bookleten till skivan. Den är ett sätt för oss att testa våra egna gränser. Samtidigt tycker jag att vi har ett eget sound och det finns ingen anledningen för oss att ändra på det förrän vi är helt trötta på det och det är vi inte ännu och därför gjorde vi “Deliverance”. Jag vill inte att folk ska se på “Damnation” som en oseriös platta eller som B-side material. Egentligen vitt jag presentera den som en skiva som står mig närmare eftersom den känns så fräsch. Jag älskar “Deliverance” och tycker den har ett eget sound och är en utveckling sedan de tidigare plattorna vi gjort. Men “Damnation” känns som en sådan platta jag skulle vilja hitta för 1500 spänn och som är oerhört svår att få tag i, den känns som den musik jag samlar på. Det är en sådan platta som jag är stolt över att ha gjort på ett annat sätt än den stolthet jag känt över våra tidigare plattor.
Efter allt prat om nästkommande skiva tyckte jag att det så här dags var hög tid att styra in diskussionen på den aktuella “Deliverance”. Rutinmässigt började jag med att undra hur inspelning och mixning med mera förlöpte. Det visade sig dock vara så att denna tämligen rutinmässiga del av mitt frågemagasin ledde till fullkomligt häpnadsväckande och fasansfulla anekdoter. En del av skivan är inspelad i Fredman, den är mixad i England under Andy Sneaps kompetenta inflytande och sången har spelats in med hjälp av Steven Wilson, som även varit närvarande under inspelningen i Fredman. Under en fyra veckors lång inspelningsperiod i Studio Nacksving höll det dock på att gå riktigt snett. Studio Nacksving styrs av ingen mindre än “Alkis-Isak” som tydligen spenderar dagarna på pizzerian med en pilsner i näven. Missförstå mig inte nu, jag är varken absolutist eller mot pizzeriornas rätt i samhället, tvärtom, men har självaste Opeth hyrt ens studio får man baske mig se till att de stackars killarna kan sätta sina mästerliga toner på pränt utan en massa bekymmer.
— När vi kom till Ripley för att mixa skivan var jag så trött och utmärglad. Jag hade nästan fått psykiska problem efter den tuffa perioden innan, så jag sa till Andy Sneap att: “jag är för trött, du får hämta mig om det är något” och sedan gick jag och lade mig på soffan och sov. Där stannade jag i tio dagar.
Med förtvivlan i rösten berättar Mikael hur det varenda dag i Studio Nacksving var något som gick snett. Saker gick sönder, utrustningen var gammal, Isak visste inte hur sakerna fungerade och alla dataprogrammen var crackade versioner. Tillslut bestämde de sig för att flytta in till Fredman tidigare än planerat för att det överhuvudtaget skulle bli någon platta. Denna tidigarelagda flytt var dock inget som gillades av Alkis-Isak som hämnades med att lägga in koder på datorerna, ta loss munstycket till duschen och diverse andra påhitt som gjorde de sista dagarna i mäster Isaks studio till allt annat än trevliga.
— Det hände flera gånger att jag nästan började grina därför att jag såg slutet på bandet. Tänk dig att det viktigaste i ditt liv går åt helvete, mitt band är ju mitt liv, om man bortser från min flickvän och mina katter. Alltså, det jag gör, om det går åt helvete då känns det som man vill dö och så kändes det under de veckorna.
Som den finkänsliga reporter jag är kände jag vid det här laget att det mycket raskt krävs ett ämnesbyte innan mannen i den andra änden bryter ihop eller gör något hemskt. Därför börjar jag diskutera skivans huvudsakliga del, nämligen låtarna.

Ett enda rep

“Deliverance” består av sex låtar varav en av dem är instrumental och dessutom den enda låten som inte når över tiominutersgränsen. Skivan inleds med två riktiga stänkare betitlade “Wreath” och “Deliverance”, som sedan följs upp med den lite lugnare och sagolikt vackra “A Fair Judgement”.
— Ja vi kände att det var dags för några riktiga “no-mercylåtar”, säger Mikael, lättad över att få prata om något annat än traumatiska studioupplevelser. “A Fair Judgement” var jag ganska osäker på. Det som knöt ihop det hela var mittpartiet och slutriffet, lägger han till med ett skratt. Vi ville inte göra någon riktig ballad eftersom vi var rädda för att det skulle bli för mycket med tanke på att hela “Damnation” består av sådana. Vi ville ha det lite tyngre, snarare som en melankolisk metalballad.
Efter det tidigare nämnda instrumentala stycket, “For Absent Friends”, vräker sig “Masters Apprentices” ur högtalarna med en sådan kraft att jag undrar ifall Opeth lånat in skinnplågomästaren Pete Sandoval från Morbid Angel. Smattrande baskaggar och ett riffande à la Hetfield ligger en bra bit ifrån det 70-talssväng Opeth ofta brukar nyttja. Ännu en gång visar det sig att undertecknad är en mästare på att slå spikar i huvudet.
— “Masters Apprentices” är en ren tribut till Morbid Angel, säger Mikael utan krusiduller. Jag gjorde det där riffet och kände bara att jag måste ha med det någonstans. Det låter som ett klassiskt riff och referenserna till Morbid Angel är inget jag tänker hymla med, jag älskar Morbid Angel och det var bara naturligt att det kom fram. På sista låten, “By The Pain I See In Others” försöker jag få fram samma röst som David Vincent har i “Where The Slime Lives”. Du vet där det låter som om han sjunger under vatten och har fått halsen avskuren och det vart ju skitbra.
Det är ett slut på den låten där det är tyst en stund och sedan kommer…
— … slutbönen…
… Precis. Det låter jävligt bra faktiskt.
— Ja, det var ett litet misstag att det kom med, men det lät så jävla bra så vi kände att vi var tvungna att ta med det. Det är äckligt och sorgligt på samma gång. Egentligen är det en annan sångslinga från “Masters Apprentices” där vi använder ett baklänges eko som bygger upp sångslingorna. Vi vände helt enkelt ekot bak och fram, spelade in det och vände tillbaks det när vi använde det på “Masters Apprentices”. Där i slutet är det baklängesversionen.
Efter denna redogörelse är jag så snurrig att jag inte vet vilket håll jag pratar åt men lyckas åtminstone göra mig förstådd då jag undrar hur låtarna kommit till och hur mycket repande som ligger bakom “Deliverance”. Min förvirring avtar inte direkt då herr Åkerfeldt kläcker ur sig att de repade endast en gång innan de gick in i studion för att spela in. Hade något litet obskyrt punkband berättat för mig att de bara repat en gång inför inspelningen hade jag nog inte lyft på ögonbrynen men då härföraren till ett av Sveriges mest avancerade band med sina långa musikala epos avslöjar detta är häpnaden total. Hur funkar det med bara en repning?
— Tja, vi orkade inte mer, svarar han och får det att låta som om repningar bara är till för pensionärer och tondöva med dålig motorik. När vi var i studion gick jag igenom låtarna med Martin Lopez (trummor), ungefär tre riff i taget och han kom på takterna, exakt hur han skulle spela och sedan spelade vi in det.
Jag kan inte låta bli att undra hur hade ni låtit ifall ni repat som blådårar innan ni gick in i studion…
— Äh… det hade säkert kunna låta bättre, men det är en känsla man är ute efter istället för den tekniska perfektionen. Det är känsla, upptäckarlust och spontanitet som gör att det blir roligt för oss också att lyssna på.
Plötsligt inser jag att det just i de få repningarna som mycket utav hemligheten till Opeths storhet ligger. Den spelglädje, spontanitet och stundtals lyriska lirande kommer just ifrån att man får höra låten i sitt ursprung, i sin födelse.
— Jag tror eller hoppas i alla fall att det hörs och jag tror också på den lite naiva inställningen att det första man kommer på även är det bästa. Dessutom finns det många partier utan så stora variationer och vi tänker inte gräva ner oss i små detaljer ifall virveln ska ligga på nästa halvtakt eller inte utan vi kommer på en takt, lirar in den och sedan får det vara. När man jobbar på det sättet tror jag att man får en annan inställning till hur låten ska bli än om man gjort klart allt innan. Man spelar in på ren rutin, istället för att experimentera.
Det är väl just den inställningen som gör er så unika inom branschen, säger jag och läser upp ett par gamla recensioner från bland annat “Kerrang”, där ordet “unikt” används flitigt.
— Vi har ju alltid tyckt att vi har något unikt, det har bara varit att vänta och se ifall det är någon som kommer att hålla med. De flesta band tycker att de är bäst i världen, men jag tycker faktiskt att vi är jävligt bra. Vi sopar golvet med många. Jag ser det inte som någon tävlan att vinna publikens gunst utan vi vill göra musik som vi gillar och sedan är det en positiv bonus att vi har fans. Vi vill inte få det att låta som skryt men vi tycker att vi är bland de bästa i världen.

Okända ord

Efter denna djupdykning i musikaliska analyser och de uppfriskande lite osvenska kommentarerna om tron på sig själva bestämmer jag mig för att det är dags att höra hur Mikael ser på sina texter och hur dessa blir till. För mig personligen innebär texterna oerhört mycket för det helhetsintryck man får av ett band. Ofta är det en text och hur den passar in i musiken som tar en låt eller en skiva den sista biten från “besinningslöst bra” till helt enkelt “genial”. Med tanke på Opeths mångfasetterade musik och odödligt vackra sångslingor måste det ställas stora krav på vad det är för ord som bärs iväg av tonerna.
— Nja, jag vill ha med snygga ord, så till tidigare plattor har jag slagit upp ord som jag inte vetat vad de betytt och gjort mina egna ordlistor där jag tyckt att de bidragit till den rätta stämningen. Jag har aldrig skrivit en text före musiken, det är alltid musiken som känns viktigast och roligast, texten kan egentligen handla om vad som helst. Ofta vet jag inte riktigt vad de handlar om eftersom jag skriver om de bilder som dyker upp i huvudet just då och då blir det ofta schizofrent och obegripligt. Texterna kan vara väldigt vagt baserade, det kan handla om en händelse som utspelar sig under femton sekunder. Man kan skriva om omgivningen, om folks ansiktsuttryck eller en rörelse och det blir en hel text av de femton sekunderna. Förklarar man vad man är ute efter med en text kommer man inte att göra någon mer vis, utan kommer bara att säga: “Jaha, och vad vill du säga med det?”. Sanningen är att jag inte vill säga något som får folk att tänka om och bli religiösa eller något. Det enda man vill få fram är en känsla som dels stämmer överens med sinnestillståndet då man skrev texten och framförallt med musiken. En bra text för mig är som sagt var inte någon predikan utan en text som förmedlar en känsla och som kan tolkas på olika sätt av lyssnaren, inte vad den rent konkret handlar om. Jag vet fortfarande inte vad “Sinner” med Judas Priest eller vad “A Day In The Life” med Beatles handlar om. Ingen kan egentligen veta. Jag ska erkänna att jag inte avslöjat för någon vad texten till “Masters Apprentices” handlar om, inte ens till de personer den handlar om. Den handlar om personliga problem så därför kan jag inte säga någonting om den.

Timmen börjar bli sen och både jag och mitt intervjuoffer börjar bli lite medtagna, jag efter en dag med förberedelser inför intervjun och Mikael efter att ha blivit utfrågad av diverse nyfikna själar under de senaste tolv timmarna. För alla er som undrar när det kommer att ges tillfälle att se Opeth live kan jag förvarna om en Europaturné någon gång i januari-februari. Notera dock att detta är innan släppet av nästa skiva, “Damnation”. Tanken är att denna skiva ska ha en separat turné med färre och lite exklusivare spelningar där låtar från “Damnation” spelas, plus tidigare lugnt material medan “Deliverance”-turnén består av mera traditionella Opeth-spelningar. Mycket mer vettigt blir inte sagt och den avslutande delen av vårt samtal blir mest en diskussion om musik som är så dålig att den blir bra. Givetvis har detta absolut ingenting med Opeth att göra men herr Åkerfeldt hävdar att dålig musik har sin tjusning den också och styrker sedan sin tes med ett exempel. Under inspelningssessionen i Studio Fredman hittade de stackars Opethmedlemmarna en skiva med det italienska powermetalbandet Drakhar (eller något i den stilen) vars musikala innehåll fullkomligt förtrollade lyssnarna, framförallt producenten Steven Wilson, som lär ha varit så besatt att han dagligen lyssnade på denna fascinerande smörja och tillslut kunde varenda låt.
— Det finns en otrolig tjusning i att lyssna på de här riktigt dåliga banden. Det blir att man maniskt letar upp de riktiga bottennappen och lyssnar på låtarna så att man tillslut kan dem bättre än mästerverken.
Det kanske är nästa projekt för er, att göra en kusligt dålig platta?
— Det kan det kanske vara, att koncentrera sig på att vara så jävla dålig som möjligt, så folk måste spela upp vår skiva för sina kompisar och de måste gå på vår konsert och köpa en t-shirt. Vi kanske blir större på det sättet…
Förvisso är jag inget vidare på att läsa ut ironi i folks tal men jag hoppas verkligen att jag inte sådde något frö i mästerkompositörens kreativa hjärna som skulle innebära att vi för sista gången har hört de magiska tonerna av Opeth klinga över vår jordskorpa. Jag bestämmer mig för att hastigt avsluta intervjun innan jag kommer med fler miserabla och ödesdigra förslag. Klart står att Opeth än så länge är inriktade på att leverera spektakulärt bra musik och “Deliverance” är ett klockrent bevis.