Skall Mustasch bli bandet som återinför Black Sabbath-doftande riff och melodier i världseliten? Mycket talar för det då mästerverket “Above All” erövrat lista efter lista, rike efter rike. Jag är långt ifrån ensam att kalla Göteborgarnas fullängdsdebut för årets platta hittills, vem kan egentligen låta bli att nynna med i riffet till “Down In Black”? En trött Ralf Gyllenhammar mötte upp Slavestate mitt på Järntorget för att vandra vidare till ett trevligt vattenhål.

När vi väl slagit oss ned på varsin stol på krogen Klara i Vasastan med varsin öl ursäktar Ralf sin trötthet med att han just kommit hem från semester i Thailand. Han ser verkligen tärd ut efter den långa flygresan, typiskt att spralligheten i Ralfs ben skall vara bortflugen en sådan här dag. Med sig hade Ralfs sin flickvän som ivrigt läste igenom Slavestate medan vi andra två gjorde fullföljde våra plikter och snackade om Mustasch. Det är mycket som händer kring bandet just nu…
— Ja, det är som sagt mycket som händer nu, vi blev idag bokade till Hultsfred, och båda våra plattor skall släppas av EMI i Tyskland. Tyskarna hade inte hört oss innan, men det har varit mycket korridorsnack på bolaget. Typ “nästa grej vi håller på med är Mustasch, hårdrocksbandet”. Vi spelar ute varje vecka, nu på fredag spelar vi på Kashmir i Borås och på lördag skall vi spela på Redbult Open Air i Åre. Vi skall spela i backen medan de åker snowboard. Vi skall stå och mangla medan de åker…
Skojar du? Det låter ju om inte kallt, väldigt annorlunda.
— Nej nej nej… allt för konsten!
När man för flera år sedan tappert gick på glesbefolkade Mustasch-gig kunde jag aldrig ana att bandet år 2002 skall rensa skiten ur Z-TV och statliga Voxpop. “Above All” är en skiva som är gjord med hjärtat och kommer att hålla ett bra tag. Som en anekdot ur mitt liv kan jag berätta att jag hade två vänner hemma hos mig när jag skrev frågorna inför denna intervju. För att komma i rätt sinnelag snurrade skivan vi talar om i min stereo, mina vänner var nyfikna och hade aldrig hört “de där Mustasch”. Dagen efter stod båda två i skivbutikskön med varsitt exemplar av skivan. Black Sabbath dör aldrig, deras arv återkommer alltid i nya skepnader. Att stora EMI skulle snappa upp bandet, det trodde jag aldrig. Hur gick det till egentligen, Ralf?
— Vi hade tur, “tur och tajming” som Ozzy Osbourne sade. De i The Soundtrack Of Our Lives känner ju oss sedan gammalt, de gick omkring i Mustasch-tröjor och så var det en på EMI som såg detta. Han tyckte att vi hade en snygg logga och frågade vad är detta? “Ett hååårdråcksband från Göttteborrrg” svarade de och efter det skickade vi dem en demo. Vi har på omvägar fått höra att han på EMI tänkt “det här skall vi ha” redan från första början. Det är förresten Hannes (Hansson, gitarr) som gjort loggan, han är grafiskt kunnig till skillnad från oss andra. Han har massa färdigheter, han har till exempel byggt min våningssäng, och ett barbord där hemma.
… och denna våningssäng är trafikduglig eller?
— Ja fan, den är grym! Han är en jättebra snickare, han snickrar trä och jag snickrar melodier.
Han har inte börjat karva fram egna gitarrer?
— Jo, Hannes farsa slog sönder hans SG när de bråkade en gång när han var femton och inte ville äta sallad. Han har halsen kvar och skall bygga en ny kropp åt den. Han har beställt ritningar på nätet, här snackar vi Mister Handyman. Han har byggt alla våra gitarrfodral och allt sådant.
Fräckt! De är specialdesignade kan jag tänka mig…
— Det är original Hannes Hansson… hehe.

ARBETARKLASSROCK

Mustasch har alltid värnat om den arbetande människan, när bandet spelar live presenterar Ralf mer än gärna sina bandkamrater genom tillägga vad de jobbar eller har jobbat med. Är Mustasch en form av arbetsklassrock?
— Ja, det är ju det. Även fast vi kommer bärgade hem, det som en slags revolt mot våra träiga föräldrar. Vi vägrade ju att gå i skolan, vi hoppade ju av allihop efter gymnasiet och började jobba med riktiga jobb, till våra föräldrars stora fasa. Första jobbet jag hade var att städa på Posten, sedan har man ju diskat, jobbat på Volvo, bananbåten, diskat på Stena Line och så har jag varit på sjön också. Sedan har jag ju jobbat mycket inom industrin, jag har murat med eldfasta material. Det var ju så att man upptäckte att man tjänade pengar när man jobbade. Varför skall man gå i skolan och inte ha råd att göra någonting? Man jobbade inom industrin under högsäsongen på sommaren, jag var tjugo när jag hade mitt första industrijobb och tjänade tjugo tusen spänn, man tänkte herregud! Då fick man ju smak för det…
Du heter ju trots allt Gyllenhammar i efternamn, jag tänker direkt på den gamle Volvochefen P-G med just detta efternamn. Det rimmar väl inte så mycket med arbetarklass?
— Det kan låta lite motsägelsefullt, men det är som det är. Jag är familjens svarta får.
Du är alltså en i den mäktiga “Volvo-släkten”?
— Jag vill varken kommentera eller dementera detta.
Man kan lätt dra sin slutsats hur det ligger till, annars hade han nog dementerat påståendet. Ralfs karriär har fått vänta på sin tid, det var först efter att ha passerat trettioårsstrecket som han fick vara med på riktigt, då som sångare på B-Thongs sista skiva som kom 1997. Nu är Ralf en glad och sprallig 35-åring som står i karriärens början med Mustasch.
— Jag har varit så pass slö, jag har inte tagit tag i det hela och satsat. Då kan man inte jobba runt om i Sverige, för då skall man vara hemma och spela istället. Det har liksom aldrig blivit av, man har varit på god väg med andra konstellationer. Sedan så blev det ofta “nu ringde de från värmeverket i Karlstad, de behöver ett gäng murare, jag tar det”. Man har alltid haft kortsiktiga lösningar, men nu sade vi att vi skall spela det vi verkligen vill, vi kör en sista sväng på riktigt.
Det har gått fort när ni äntligen fick någonting gjort.
— Ja, det har gått otroligt fort. Det beror kanske på att vi inte har sneglat så mycket på nutidens band. Eller jo… Hannes köpte Fu Manchu, han har alltid varit skivköparen i bandet. Jag tyckte “Fy fan vad fräckt, vilket ljud!”. Efter det var jag ute en sväng med Stenabåten och där var en annan kille som hade ett med sig ett band med ett amerikanskt band som heter Kyuss. “Fan, vad fräckt!” tänkte jag, och så började vi spela sånt. Det gick rätt fort när jag insåg att jag inte ville spela sådana riff bara för att det behövs göras, nu gör vi vår egen grej av det hela. Om man jämför Mustasch med till exempel Nebula, som är typiskt stoner. Nu är vi vanlig hårdrock. Det tog ett halvår innan vi hittade vår formel, se bara på Black Sabbath, de lirade ju blues i två år innan det begav sig.
Genren är ju väldigt bred. Ta band som Kyuss, Fu Manchu och Mustasch, de kategoriseras gärna tillsammans men låter väldigt olika. Mustasch är rak refrängstark hårdrock, Kyuss satte stämpeln “stonerrock” med sin nedrökta ökenrock och Fu Manchu utvecklade den vidare med inslag av punk. Den gemensamma nämnaren är förkärleken till ett tungt och grusigt gitarrsound. Lyssna bara till öppningsriffet till “I Hunt Alone”, så fattar ni.
— Jag vill varken kalla Fu Manchu och Monster Magnet för stonerrock. De som egentligen är stoner är Kyuss och Nebula, de är de som spelar riktigt flummig musik, knark-metal helt enkelt. Vi spelar sprit-metal, för vi dricker sprit.
Vad har du lyssnat på för att få Mustasch mot ett mer hårdrockande och spritdoftande sound?
— Jag lyssnar på… hmm… det är så jävla svårt att säga något, för jag lyssnar inte på så mycket musik faktiskt. Jag spelar mest hemma själv, men ibland så åker det på tidig åttiotalsmetal. Jag gillar framförallt “Mob Rules” med Black Sabbath och “The Number Of The Beast”, de tycker jag är riktiga höjdarplattor. Jag har varit på väg att köpa Cathedrals senaste, jag tycker att den är skitbra. Det är en skiva jag verkligen vill ha. Jag sitter hemma och runkar med gitarren istället, för jag är så slö.
Du skiter i dagens musikutbud kan jag tänka mig…
— Ja, jag har aldrig varit sådan. Jag har alltid gjort egen musik, när jag skall ner till musikaffären för att testa en gitarr så kan jag inga låtar, jag kan bara spela mina egna. Jörgen (Cremonese, Whipped Cream, om ni minns dem?) som jobbar där frågar alltid “känner du igen det här?” Nej säger jag… “Men det är ju Candlemass!” Min musik är inte särskilt influerad.
Hur står det till med låtreserven? Har du någon framförhållning med nya låtar?
— Ja, det kommer hela tiden. Jag har massa riff, refränger och titlar som bara ligger i en stor korg.
Hur går du tillväga då? Gnolar på en trudelutt och försöker få gitarren att låta därefter?
— Många låtar på nya skivan har kommit till genom att man gått omkring på stan i sin helt egna värld. De har bara dykt upp, jag vet inte varifrån de har kommit. Jag har hållit på så här sedan jag var sex år, jag har alltid hittat på mina egna melodier. Jag gjorde egna låtar när jag var sex-sju, till mina föräldrars stora fasa.

CHOCKADE AV LED ZEPPELIN LIVE

Mustasch på scen är en energifylld upplevelse, synnerligen då Ralf får varje konsert att bli annorlunda genom små hyss och underhållande snack mellan låtarna. Ser du själv bandet mer som ett liveband än ett studiodito?
— Vi är mer ett liveband. Jag, Hannes och Stam (Mats Johansson, bas) hade liksom aldrig varit i en studio innan Mustasch. Sedan säger producenten “det lät jättebra, nu skall vi göra lite pålägg”, då sitter vi som tre fån och tror allt var klart. Det måste kryddas lite sa han, men då undrade vi hur det skulle låta live sedan. Då fick han förklara för oss att “Live är en sak och studio är en sak”. Sedan visade han oss en livespelning med Led Zeppelin, vi blev helt chockad när vi såg den första gången, det lät ju hur ruttet som helst. Att “studio är studio” har man lärt sig nu, och det kommer vi nog tänka på till nästa platta. Vi har ju piano och akustiska gitarrer med på denna platta, det blir nog mer sådant på nästa. Men inte så att det tar överhanden. Se på Black Sabbath, de hade åtta låtar på varje skiva, ta till exempel “Sabbath Bloody Sabbath”, den har åtta låtar varav två är helt akustiska. Det blir som andningshål mellan låtarna.
Apropå andningshål och akustiska partier, hur kunde ni vara så dumma att ta bort det suveräna introt till “Muddy Waters” som fanns med på demoversionen?
— Det har jag frågat mig själv också, jag tycker också väldigt mycket om det introt. Det är likadant med introt till “Ocean Song” på vår platta, där hade jag bandmedlemmar och skivbolagsfolk emot mig. Jag sa bara “glöm det, det skall med”. Men hela “Muddy Waters” har ju ändrats. Jag har gjort den låten helt själv och sedan kommer andra bandmedlemmar och skivbolagsfolk och lägger sig i. Det är liksom svårt att stå emot ensam och jag anser mig inte vara ett sånt geni, att “jag kom på det här själv och det skall vara så, för det är genialt då”. Det har vät kommit med åldern att man verkligen skall lyssna på andra människor, de kan ju se sådant som inte jag ser. Men som du sade, den första versionen på “Muddy Waters”, den är flummig och skön.
Det hade kanske blivit knepigt med tre låtar på rad med lågmälda intron, “Muddy Waters” ligger ju mellan “Into The Arena” och “Ocean Song”. Men att ändra låtordning hade väl fixat den grejen galant?
— Ja, det där med låtordningen är ett eget kapitel, vi hade velat ha en helt annan låtordning och sprida ut låtarna så att skivan fick en mer röd tråd. Skivbolaget bestämde att de bästa låtarna skall tigga först. Folk, speciellt de som köper in skivor lyssnar bara på de första tre låtarna. När jag var nere i Malmö träffade jag två killar som hade köpt plattan efter att ha hört de två första låtarna, “Down In Black” och “I Hunt Alone”. De gick i skivbolagsfällan, jag tycker att det är fult. Man har ingen chans när de på EMI verkligen sätter sig på tvären, det är ju inte Ronka Records i Fagersta liksom. Vi har fått väldigt mycket kritik för just låtordningen, vi har fått mest treor och fyror, treor är ju mer en godkänt…
Medan Ralf pratar betyg i allmänhet får han en skuff i armbågen av flickvännen som tyst pekar på Slavestates Mustasch-recension i förra numret.
— Va, fick vi en fyra där? Det var ju schysst!
— Men vi har fått treor och fyror, och det enda de har hakat upp sig på är låtordningen. Man borde klippa ut alla dem och skicka till vår A&R som var för den kommersiella låtlistan som vi var emot. Du måste tänka dig, vi är liksom fyra personer i bandet, marknadsavdelningen på EMI, vår A&R, vd:n och en bokare, det är tolv personer… Jag fattar att vissa band inte orkar. Jag kommer ihåg Electric Boys, jag gillade dem som fan när de kom och fattade inte varför de lade ner. Jag träffade trummisen i bandet för ett par år sedan och frågade varför de lade ner. Han tyckte att det var för mycket folk överallt och så jävla mycket tjöt. Nu fattar man ju precis vad han menar.
Hur många fler plattor har ni kontrakt på?
— En skiva till.
Så det blir i alla fall en skiva till…
— Jodå, det blir det. Nu får jag inte säga försäljningssiffror, men det har gått bra. Bolagets mål var 8.000 och det har vi passerat. Skivan har ju bara varit ute en månad.

RALF SLIPPER FORTSÄTTA MURA I ELDFASTA MATERIAL

Ni har ju fördelen att skivan både syns och är billigare än vad det brukar kosta. 129 kronor kostade skivan när den släpptes, vilket måste anses vara ett acceptabelt pris.
— Vi sade till att det bara är tio låtar på plattan och den kan inte kosta 160 spänn, det är helt meningslöst. Jag köper inga skivor som kostar 160 spänn, aldrig! Vem gör det egentligen?
Skivor med svenska artister på svenska bolag borde logiskt vara billigare än utländska med tanke på förre mellanhänder och så vidare.
— Ja, precis. Vår skiva kostar 129 och jag tycker ändå att det är lite för mycket. Men jag är en sådan vinylkille. Jag minns när jag gick till Grammoforum, där det idag ligger en videobutik. Fyrtio spänn kostade en ny vinylskiva. Alla skivor idag borde kosta hundra spänn. Det är bara bolaget som förlorar på att sälja för hundra istället för 129.
Har du råd att dricka fler öl nu när det går så bra för Mustasch?
— Nja, jag vet inte. Jag tjänade jävligt bra när jag jobbade som svetsare och murare. Det är i och för sig mycket behagligare nu.
Gör du någonting vid sidan av musiken?
— Nej, det gör jag faktiskt inte. Driver omkring och spelar, drar ner till replokalen och hackar i en timme. Jag talar väldigt mycket i telefon och talar väldigt mycket med sådana som dig.
…men att tala med mig är väl roligt? Dessutom skulle ju inget band i hela världen slå stort om det inte fanns massmedium att få uppmärksamhet i?
— Ja, det är ju roligare än att ligga under en oljig maskin i alla fall.
Basisten “Stam” jobbade denna kväll i garderoben på Klara. Då jag hade med mig ett exemplar av både ettan och tvåan av Slavestate, frågade Stam Ralfs tjej vänligt om det var okej om han kunde få låna ena tidningen medan hon läste den andra. Då Ralf och Stam dessutom delar bostad poängterade Ralf för Stam att han var tvungen att se till att tidningarna kommer med hem efter jobbet, även han var sugen på att läsa något kvalitativt. För att återgå till dagens stora tema, arbetarrock, vad har de andra killarna i bandet för intressanta erfarenheter inom arbetslivet?
— “Dojan” är en riktig arbetare, hans föräldrar är arbetare. Han har jobbat mycket med mentalt efterblivna. Hannes, Stam och jag har jobbat ofta på samma ställe. Samma städfirmor, lager och till och med på bandet på Volvo.
Ralf gillar sannerligen de äkta göteborgska knegen, således även att tala om dem. Hamnen, bananbåtarna, Volvo med mera. Han talar gärna om det gamla gänget från Askim som Mustasch-killarna och grabbarna i The Soundtrack Of Our Lives hade, och hur ofta Ebbots mannar och Ralfs dito hjälpte in varandra på sina arbetsplatser.

HITLÅTEN SOM DE ANDRA I BANDET HATADE

Dags att snacka om musiken igen, jag ber Ralf att berätta lite mer om “Above All”. Så innan jag låter genomtrötte Ralf kila hem, får han allt ta och reda ut låtarnas bakgrundshistoria och innebörd. Trots att han är färdig för dagen, har han varit mer pratglad än vad jag förväntat mig av en snubbe med “jetlag”. Men så är det ju som sagt Ralf och ingen annan, kvar på hans schema för kvällen finns endast “kolla på film med tjejen”.

“Down In Black”
— Låten som alla andra i bandet hatade, den var för poppig. Det ju så svårt för de andra i bandet att höra, jag har ju låten i huvudet och vet hur det skall låta. De tyckte “Versriffet är okej, men refrängen är skit”. Dojan visste inte hur han skulle spela, han suckade mest. Så den här låten fick jag verkligen kämpa för.

“I Hunt Alone”
— Det är en låt som alla gillar.
Vad menar du med texten?
— Det var Dojan som frågade, kan vi inte ha en låt som heter “I Hunt Alone”? Han tyckte att “Jag jagar ensam” lät fräckt. Sedan hade jag en text som jag inte visste vad jag skulle döpa till så jag kom och tänka på Dojan och döpte den till “I Hunt Alone” Sedan så har jag alltid varit en ensamvarg, alltid suttit för mig själv och spelat. Den handlar lite grann om mig själv och min egen personlighet. Om att jag vägrar att inrätta mig i Ledet. Jag har alltid stått utanför alla trender, jag har alltid varit mig själv.

“Into The Arena”
— Det är en låt som jag hållit på med i tre års tid. Jag har alltid haft det malande riffet och spelat upp det för folk som gillat det. Jag fattar inte vad den kommer ifrån, den är inte inspirerad av någonting.

“Muddy Waters”
— De riffen är inte heller inspirerade av någonting, de har bara liksom kommit. För att återgå till “Down In Black” som är inspirerad av “Paranoid” (Black Sabbath), den var så enkel och bra, jag ville göra något Liknande. “Muddy Waters” är helt konstig, jag vet inte vart grejerna kommer ifrån.
Ralf berättar hur hans riff brukar låta, något som tyvärr inte går att översätta i skrift då “uuuuuiinnng” och “dudududududu” inte säger så mycket om man inte har livlig fantasi. Jag ber i stället Ralf berätta om den simpla texten “Muddy Waters” har, texten är uppbyggd runt ett fåtal meningar.
— Jag är ingen textkille, jag går hellre på melodi och riff. Riff är det absolut viktigaste. Jag har aldrig skrivit text innan musiken. Det kommer alltid i sista hand, en del har till och med skrivits i studion.
Det är kanske därför som texterna inte finns med i bookleten?
— Nej, det är mer än formgivningsgrej, vi i bandet kom överens om att det är så meningslöst att ha med alla texter. På en vinyl kan man liksom göra någonting, av det, men vi har texterna på hemsidan. Står inte det i skivan? Det var det sista jag sade till dem på bolaget. Det är inga hemliga texter, det är bara att läsa.
De hörs ju ganska bra ändå, jag har inte behövt ge mig in på hemsidan för att fatta vad låten handlar om. Det är ju trots allt inte Will Rahmer i Mortician som sjunger i Mustasch.
— Ja, de hörs ganska bra! (Säger Ralf som en liten pik till mig)

“Ocean Song – Orust”
— Det är också en låt som tagit hur lång tid som helst att färdigställa. Man har vänt om och kastat och så vidare. Det är en pojkrumslåt som jag suttit på hemma, det har vart sådana problem i replokalen att få den att funka, för de andra fattade inget. De var nog likadant när Freddie Mercury (Queen) kom med “Bohemian Rhapsody” till replokalen. De andra måste ju tänkt “Va, sicken idiot!”. Det är ofta så att jag kommer med låtar till replokalen och de andra tre bara undrar vad jag sysslar med. Hur som helst, det tog lång tid att göra denna låt.
Är det bara ditt material som det blir någonting utav?
— Ja, det är i stort sätt så. Jag får ju i och för sig hjälp av de andra. Hannes har gjort vers och refrängriffet till “Insanity Walls” Jag talar ju inte om för Stam vad han skall spela om han inte spelar något som förstör låten. Jag visar för Hannes, för det är tänkt att jag och han skall spela ungefär likadant.
“Orust” är ett avslappnat pianostycke, där du i bakgrunden hör väderrapporten berättas i riksradio av Kurt Kempe. En fantastiskt fräck idé som bandet lyckats med.
— Det hade jag tänkte så jävla länge på. Jag brukar lyssna mycket på väderrapporten, det är liksom skönt att höra det snacket och det pratet. Det har varit skönt att spela musik till, jag har alltid velat ha med det på skiva. Jag tror att vi är det första bandet som har med sjörapporten. Pianogrejen är en hur gammal grej som helst, den gjorde jag för massa år sedan. Jag har alltid spelat piano, redan då blev lärarna sura för jag alltid ville spela mina egna grejer istället för andras. Jag ville inte spela till noter och så vidare, jag vill göra det på mitt eget sätt.

“Sympathy for Destruction”
Låttiteln låter aningen rebellisk…
— Jag försöker komma på låttitlar som låter skönt. Texten är väl lite revolt och sådär, men den fick en helt annan innebörd efter Göteborgskravallerna. Dojan trodde att jag menade kravallerna, men jag bara är där i min bubbla och skriver. Jag hade bara spelat in låten på demo, jag har alltid velat ha med den, men de andra i bandet har alltid sagt “det är ett fräckt riff men nej”. Jag har försökt att få de att spela den, men de har alltid spelat så lojt. “Nej, vi tar den nästa rep” och så vidare. De på bolaget tyckte att den var asbra, att den måste vara med. Jag har lagt alla gitarrer själv, för Hannes vägrade spela.
Ni framförde den live på releasepartyt…
— Han var vackert tvungen att lära sig hur den går.

“Teenage Pacifier”
— Den handlar om att spela i ett band och att ha makt. Den handlar om att man som musiker har lite makt över ungdomar. Det handlar om att vara förebild eller dålig förebild, det är bara att välja.

“Insanity Walls”
— Hannes hade de där två grejerna. Ingen av de andra i bandet är några riktiga låtskrivare, men Hannes har lite grejer. Jag brukar säga till de andra att om de har riff och sånt så skall de spela upp dem. Det finns alltid någonting man kan göra av det. Hannes hade de här riffen, men han kunde inte knyta ihop dem. Låten handlar om en kille som försöker gå sin egen väg såsom jag gjorde när jag var liten. Som när hela vuxenvärlden skrek att jag måste spela efter noter. Jag sade “Vaddå regler, jag vill göra såhär!”. De tyckte att det fanns regler som man måste följa. Jag sade till min farsa en gång, att hade alla följt alla regler hade vi inte haft någon telefon, elektriskt ljus och så vidare.

“White Magic”
— Den låten har jag gjort det mesta på. Jag visade upp ett av riffen och de andra tyckte att det lät ascoolt. Hannes hade versriffet, så den låten jammade vi ihop. Det gick fort, så fort att ingen visste vad låten skulle heta. Fördelen inom rockmusiken är att det räcker att man sjunger något som låter fräckt. Ibland är det budskap, ibland vill man bara förmedla en tuff känsla. Det är trots allt riffen som kommer först. Bob Dylan skriver texter, jag gör riff. Tyvärr måste man sjunga till dem höll jag på att säga.

“The Dagger”
En avslutningslåt med outro…
— Ja, det är det. Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om den låten, medan de andra älskar att spela den låten och tycker att den är skitbra. Hannes har gjort outrot, som Dojan och Stam tycker är asdåligt, de hatar det. Typ “Skall vi ha med det här, vill ni att folk skall ta fram tändarna?”. Jag tycker att det är skitbra, vi tar med det som outro. Vi skulle ha med det, så det blev en kompromiss. Skivbolaget gillar det inte heller, men jag tycker att det är asbra, Hannes absolut bästa komposition.